Livet, två steg framåt och två steg bakåt och sen ett bakåt till

dagbok1Dagbok 11 augusti 2015

Det var längesedan man skrev här. Den här gamla bloggen borde kanske läggas ner egentligen. Det känns som att jag skriver så mycket på alla andra ställen istället men en liten uppdatering kanske är på sin plats eller nåt.

Livet ja, de går väl eller något.
Jag arbetstränar just nu på ett arbete jag inte klarar av. Stället jag är på är jättebra. Det är skitmysiga kollegor, mysiga boende och allt sånt men det håller inte längre med mina fötter. Det tar 5 min för mig att gå från bussen till arbetsplatsen och 2 timmar senare när jag ska gå hem igen tar det 20 min. Ja om jag ens pallar med att gå. Det känns som att det är knivar som sticks in för varje steg och jag tror inte jag behöver tala om att det hela inte direkt känns eller är toppen och det hjälper inte mitt psyke direkt att må bättre.
Så snart blir man arbetslös då. För det där med omplacering till något inom admin verkar helt omöjligt i Göteborgs Kommun. Jag blir lika förbannad varje gång jag ser att stan gör reklam för sig själva och skriver att inom Göteborg kan man minsann utvecklas….yeah right.
Jag hoppas egentligen bara att det går undan nu så man i alla fall vet att saker kommer gå åt helvete. Hellre veta om att ens framtid är förstörd än att behöva vänta på beskedet. För förstörd kommer den bli. Vem fan kommer vilja anställa mig? Jag är över 40, kan inte gå riktigt och saknar riktig utbildning. Nej, de e kört men så är det.
Jag försöker ändå kämpa med eller vad man ska säga. Jag försöker få ordning på ”min” förening och jag brinner för sakerna den står för. Emellanåt får jag små insikter om att jag nog faktiskt hade kunnat fungera att ”bråka på heltid” och jag trivs i rollen som samhällsifrågasättare.

Tänk så mitt liv förändrats de här senaste 3 åren och även om jag önskar att det mesta inte hänt så känns det ändå ”bra” att göra något. Jag vet ju att en del tror att det handlar om något form av att få ”behålla” Daniel men när kunskapen nådde mig om hur psykvården fungerar, eller inte fungerar, så kändes det bara rätt att göra något. Inte bara för ens egna terapi över det som hänt utan också för att just kunna förändra för jag vill inte se fler döda nu och jag vill inte se fler svarta rubriker om en psykvård i kaos.

Jo styrkan finns där ibland hos mig än men så kommer mörkret tillbaka och ibland känns det som att det blir svårare och svårare att ta sig ur det. Fortfarande är de flesta nätterna ett helvete och ångesten sliter i mig ibland. Då är det jobbigt att vara Walle, men även det har man så sakta börjat lära sig hantera. Mycket hjälpte det mig när jag insåg att jag funkar bättre själv så därför umgås jag inte med någon längre och jag tror inte direkt att jag är saknad.
Ångesten är jobbigast när jag inte har kontroll och sådan har jag alltid varit.
Därför är ekonomin det som ger mest ångest.
De senaste 3 åren har varit helt kaotiska på den fronten och det började med Daniels begravning och sedan anmälningen och allt.
Tack vare vänner, ja helt underbara vänner, har jag fått hjälp och jag skäms mest för att jag hamnat i en sådan situation i mitt liv där andra hjälper mig så. Tacksam är jag så klart, ja jag är hur tacksam som helst, men jag är heller inte bra på att inte kunna klara mig själv. Jag har ju alltid gjort det liksom, innan.
Våren och sommaren har sedan äventyret med den satans jävla helvetesdoktorn och indragningen av sjukpenningen tack vare honom varit mer än förjävlig. Jag ligger nu hela tiden en månad back och när sjukpenningen kommer den 25 är pengarna slut den 29. Jag äter när Henke är hemma och de dagar han jobbar kväll eller är borta lever jag på pulversoppa som jag tillagar så sent som möjligt så jag enbart ska behöva äta en gång per dag. En halv liter soppa och till det 1 liter kallt vatten mättar tills man somnar i alla fall…om man somnar. De gånger vänner hjälpt mig har jag storhandlat och tja jag har blivit duktig på att handla mat som kanske inte är så gott men som mättar i alla fall.
Även mina tänder fick jag hjälp med innan men nu är det samma med dom igen och jag ser ut som ett jävla troll. Jag äger ett par hela  jeans som är  och 2 t-shirts som jag kan ha så det tvättas mycket här hemma kan jag tala om. Det är verkligen helt sjukt hur min situation är just nu. Sociala hjälper mig med hela 150 kronor i månaden….tack Sverige.

Jag har fruktansvärt ångest över att jag inte kom till Daniel i sommar. En del säger och tycker att det är löjligt att jag vill så mycket dit upp men det skiter jag i. Det är viktigt för mig och även om det är löjligt så får jag vara löjlig då. Jag känner mig fullständigt värdelös över att jag inte ens kan få sitta hos honom en stund och prata med honom för jag behöver det. Det är väl viktigt eller något för det sorgearbete som jag själv går igenom och som är försenat tack vare bråk med NUS och skitsnack som anfallit från alla håll. In i det längsta hoppades jag att jag skulle kunna ta mig dit i september men det går inte. Jag var så glad i maj när jag fick ut mina semesterpengar men de gick till Kommunal och till de där jävla sulorna som jag tvingades köpa och som gjorde fötterna ännu värre. Jag hade planerat allt så noga för att ta mig dit så billigt som möjligt men allt rasa och jag grät som ett barn dagen då jag fick stryka resan ur planeringen.
Tänk om jag haft en riktig familj! Tänk om ”mormor” kunde lämnat lite kvar även till mamma, men nej då. Tänk om familjen i Varberg som ägt herrgårdar och skit kunde hjälpt till någon gång. Fast sånt finns inte bland dom man delar DNA med riktigt.

Ja, livet går framåt men sedan bakåt igen och så har det varit lite för länge nu. Egentligen har det varit så här de senaste 10 åren men klart är att det allt snabbare känns som att det lutar mer och mer neråt. Jag försöker att inte ge upp och jag försöker att hitta det roliga i livet och jag försöker att ta tillvara det som är jag och som jag är bra på, men det är svårt. Jag vill så gärna arbeta med något där jag kan förändra och jag vill så gärna få ut mina böcker, få prata om händelserna man gått igenom och kanske kanske kanske bidra till att förhindra att samma misstag sker igen. Det handlar inte om någon dröm om att få bli en god människa utan mer för att det är ju det jag gått igenom dessa tre år som skapat den Walle som finns idag.

När de mörkaste tankarna kommer vet jag att det aldrig kommer bli så. Jag lever på något form av övertid men inte övertid på det sättet att jag snart ska dö. Nej det är mer som att jag hamnat precis emellan stolarna och sitter i kläm nu och jag har ingen aning om hur jag ska komma därifrån. Men nu ska jag sova, eller försöka sova.
I morgon är det ju en ny dag……

Att vara värdelös…

dagbok1Idag ringde Försäkringskassan. Nästa vecka ska jag träffa dom, personalkontoret och så den som ska bli min nya chef.
Tänk va!
Jag begär omplacering för att jag inte klarar av att gå längre, och jag menar då att jag skulle kunna klara av ett administrativt arbete med tanke på vad jag gjort på stället jag varit på sedan 2002. Sedan blir jag sjukskriven för psyket, och sedan snurrar allt på och nu ska jag tillbaka till äldrevården där jag inte kommer klara av att jobba, men jag ska inte vara på samma boende. Problemet var uppenbart inte mina fötter, utan mig som person.
Försäkringskassan har ju inget att säga till om när det gäller det här. Det biten är ju faktiskt inte deras sak.

När jag lagt på luren kom den där välkända känslan över mig igen att man som person är fullständigt misslyckad.
Här är jag, över 40 år, och jag har inte åstadkommit ett enda skit i mitt liv. Jag lever knappt, och det lilla liv jag är består av en islorad värld där den ende som jag umgås med emellanåt är 5 år gammal. Jag pratar inte med någon längre, och håller mig undan och snart ska jag tillbaka till ett arbete som jag vet jag inte kommer klara. Det kommer hålla en vecka, kanske tre och sedan kommer fötterna ge upp totalt. Idag kan jag inte längre gå till affären utan att jag måste stanna, sitta ner lite, och sedan mer eller mindre tvinga mig att flytta fötterna framåt medan de skriker av smärta. Fast något annat jobb får jag inte och jag förstår för vem skulle vilja anställa mig? Vem har nytta av en värdelös onyttig person som aldrig uppnått något i sitt liv? En av Sveriges störta arbetsgivare som sköter om allt från vård till karuseller har ingen nytta av mig, och ingen annan har det heller.
Jag är inte ens kapabel till att ha en inkomst som gör att jag kan besöka den sista personen jag älskade och hans grav. Det enda jag vill så starkt är att få sitta hos honom en stund. Jag och han, som det var.
Jag klarar ingenting, och kan ingenting. Jag klarar inte att få en läkare att tro på att jag inte mår bra och mediciner sätts in som inte hjälper och när de inte hjälper är det liksom mitt fel. Inte att jag behöver annat.

Men jag ska gå på mötet nästa vecka. Jag ska säga ”ja”, och ”jo visst”, och jag ska le. För det är det enda jag klarar av att göra. Att le mot de som tycker som jag: att jag är värdelös.
Vad jag önskar att jag åkt med den där färjan i maj 2012. Vad jag längtar dit och vad jag längtar till att slippa vakna till en ny dag

Tack och förlåt

 

Så här har mitt år sett ut…..

tumblr_mv43zj3l3T1s5gwi6o1_400(Det här inlägget vänder sig mest till dig som kanske på något sätt är intresserad av att veta hur undertecknad mår och har det. Är du alldeles för upptagen med ditt egna liv så strunta i att läsa det)

Det här är en berättelse om hur man blir behandlad i Sverige 2015.
Det här är också ett rop på hjälp för jag har inga andra sätt att gå tillväga nu.

I februari 2014 satt jag på möte med min arbetsgivare då jag haft mycket korttidsfrånvaro på grund av smärtor i fötter och rygg. Dessa smärtor har jag slagits med sedan 2007, och de har inte direkt blivit bättre utan snarare tvärtom. Numer är mina fötter så dåliga så vissa gånger när jag ska ställa mig upp bär dom mig inte alls och jag faller i backen. Att då arbeta inom äldrevården är kanske inte den bästa kombon. Jag hade därför själv också insett att det inte fungerade längre och ville prata om omplacering då jag ju tänkte att en arbetsgivare med 50 000 anställda kanske någonstans kunde ha nytta av mig.
Jag mådde heller inte direkt bra psykiskt och det slutade med att arbetsgivaren skickade mig till företagshälsovården där jag fick träffa en psykiatriker.
Denne sjukskrev mig direkt, och skrev också ut antidepressiva medel. Självklart hade det varit bra om jag sedan fått träffa samma läkare igen men det fick jag inte för detta menade arbetsgivaren fanns det inte ekonomi till. Jag fick lov en gång att ringa till henne, men inte mer.
Jag fick istället då uppsöka min egna vårdcentral, Selmas Läkarhus, men läkaren där menade att mitt ”fall” var arbetsrelaterat enbart och ville att jag skulle gå till företagsläkaren som jag alltså då inte kunde få träffa. Jag genomgick också en undersökning av mina fötter och det bestämdes att det framöver skulle bli operation. Samtidigt som detta pågår brakar jag ihop totalt psykiskt, och hamnar i en kris där jag inte sover, och där jag slåss med ångest och självmordstankar emellanåt. Jag får svårigheter att gå utanför dörren, drabbas av panik när jag ska åka buss och så vidare. Jag vädjar till vårdcentralen att jag ska få en samtalskontakt men ingenting sker, och det slutar med att jag inte ens får mina recept förnyade och hamnar då, på grund av snabbt avbrott av antidepressiva medel, i en ännu djupare kris.
Samtidigt strular det med utbetalningar på grund av att arbetsgivaren inte skickat in anmälan i tid samtidigt som arbetsgivaren menade att det hade man visst gjort, och det förhöjde inte direkt mitt psykiska mående.
I juni får jag lite kraft, mycket tack vare mina vänner Emma och Jennie som pushar mig,  och jag bestämmer mig för att jag måste komma vidare och beslutar mig för att byta vårdcentral. Jag sitter och tittar runt och hittar till slut Lundby Vårdcentral som drivs av Capio. Jag får tid, och listar mig där och träffar också en underbart bra läkare. Omedelbart skriver han remiss till samtalskontakt, och sätter in mig på mina mediciner igen. Han frågar till och med hur jag mår! Något som hittils ingen gjort.
Under denna tid har jag också haft möte med arbetsgivaren och Försäkringskassan. De sistnämnda skickar mig till en psykiatriker som jag får träffa 2 gånger för utredning, och hennes ”dom” blir ungefär den samma som min nya läkare. Man menar att jag är i en depression, och behöver samtal etc för att komma tillbaka. För hela tiden handlar det ju också om när jag ska komma tillbaka till arbetet. Bli frisk är inte högsta prioritet i det här landet längre utan det är att komma ut på arbetsmarknaden igen som gäller.

I augusti 2014 får jag också min samtalskontakt och hon är helt fantastisk. Jag får direkt ett stark förtroende för henne och vi börjar prata om mitt liv, och allt som hänt. Detta är första gången jag känner att jag utan att dölja saker kan vara mig själv, berätta om mig själv och sådant man gått igenom. För det är mycket som hänt i mitt liv, och då vissa verkar tro att det enda jobbiga som skett i mitt liv är Daniels död så kan jag försäkra er om att det finns ett smörgåsbord av händelser som inträffat som till slut gjort att mitt psyke inte orkade längre och som som format mig till den jag är. Sedan ska man ju tillägga att den förtalskampanj som skett runt mig när det gäller Daniel, och hur den tilläts hålla på av alla som inte vågade säga ifrån, gjorde inte mitt psyke bättre. Meningar som ””Du behöver inte hålla med eller konversera med mig för DU var en av dom som svek honom.” ekade också emellanåt och när de kom tillbaka gjorde det ont. Faktum är att ju mer jag pratat med min samtalskontakt desto mer har jag insett att just sånt är det som så starkt knäckt mig.

Nåväl, mina samtal inleds, och jag träffar min läkare igen som också förklarar ”Det tar tid för själen att läka”, men så meddelar han att han ska sluta, och jag tvingas då igen få en ny läkare, och det är då jag träffar han som här får namnet Monstret.
På nätet finns en sida där man kan betygssätta läkare, och här är lite omdömen om denna läkare som fått sin utbildning genom att läsa på baksidan av ett cornflakes paket….

 ”Doktorn undersöker inte patienten”

”Dålig på att lyssna, ibland undrar jag om han ens kan förstå all svenska då man får förklara samma sak om och om igen. Verkar mer eller mindre ointresserad av en som patient”

”Fruktansvärt ignorant och ohövlig. Man får inte möjlighet att förklara sig, och frågan ”Hur mår du” verkar vara fullständigt omöjlig att ställa. Han ställer diagnoser och har synpunkter på ens sjukdom utan att ha minsta vetskap om hur saker och ting står still. Det enda denne läkare medför är att du mår sämre efteråt.”

Första gången jag träffar Monstret är i slutet av oktober. Jag hinner inte sätta mig på stolen mitt emot honom innan han direkt brister ut i ”Du har varit hemma för länge!”. Inte en fråga om hur jag mår eller hur jag känner mig. Jag försöker förklara för honom att första halvåret av min sjukskrivning mest gick ut på att kastas hit och dit och att jag egentligen bara varit under ”behandling” sedan i aug men det spelade ingen roll. Han menade att Försäkringskassan inte skulle gå med på mer sjukskrivning, och trots att jag försökte förklara att jag varit på möte med FK veckan innan, och att de inte visat några tecken på att inte godkänna sjukskrivning så menade han att ”han minsann sett sånt här innan”. Han ville också omedelbart ha ett möte med FK och alla parter, och detta möte var tvunget att ske i november sade han. När jag gick ut därifrån, 7 minuter senare, hade han fortfarande inte ställt frågan, ”Hur mår du?”. Fram till mötet som skulle ske, enligt honom, i november så sjukskrevs jag.
Jag kontaktar min handläggare på FK som i sin tur försöker boka en tid med läkaren, men detta går inte i november menar nu vårdcentralen. I december blir sedan en tid bokad, men inte förrän den 23 januari för läkaren kunde inte före det. FK i sin tur säger att det är så här idag med att få allas tider att gå ihop men att de förstod situationen och räknade med sjukskrivning, och sedan ringer Monstret mig igen efter att jag fått försökt få tag i honom.
Han förklarar omedelbart att det minsann inte går för sig att jag är hemma så länge som tills den 23 januari för det skulle inte FK gå med på, och än en gång försöker jag förklara att jag pratat med FK men det ville han inte lyssna på. Nu skulle jag ut i arbete igen på 50% och trots att jag då försöker förklara att jag får ta all energi för att orka gå ut till affären vissa dagar så menade han att ”Så är det med det”, och förklarat att ”så sjuk är du inte”, och sedan lägger han på luren. Samtalet varade totalt i 4 minuter, och fortfarande har inte frågan ”Hur mår du” ställts.

hämta (1)Samma dag har jag möte med min samtalskontakt och och jag är fullständigt nedbruten när jag kommer dit. Hon i sin tur skriver till läkaren där hon menar att jag inte är redo att återgå till arbetslivet igen, och försöker stötta mig på de sätt hon kan, men ingenting hjälper och den 15 december 2014 ska Walle börja jobba igen för hur han mådde var uppenbart det minst viktiga i situationen.

Hur mådde jag då, eller hur mår jag?
Tja, jag ville inte leva mer. Så kan man väl enklast sammanfatta det hela. Jag var/är helt slut mentalt, och minsta sak kunde/kan bli enormt påfrestande. För mig handlade det inte om att kunna jobba eller inte, utan att gå ut i duschen kunde vissa dagar bli en enorm påfrestning. Faktum är att under vissa perioder under hösten låg jag mest och stirrade i taket ganska apatisk. Jag var/är enormt skör och bröt/bryter ihop av minsta lilla, och vissa nätter plågades/plågas jag av en fruktansvärd ångest. Jag var/är helt enkelt slut som människa, och nu skulle jag jobba.
Jag kontaktade FK som ju egentligen inte kunde göra något, men jag fick rådet att gå till arbetet så att jag bara inte struntade i det. Jag gick också dit, men efter 3 timmar fick jag gå hem och blev ”Avstängd”. Arbetsgivaren menade att detta ju inte var enligt planerna och på jobbet skulle jag inte vara så jag fick vara hemma med betalning istället.

Så blir det januari och jag bestämmer mig för att om inte Monstret ska lyckas ta död på mig, vilket han var jävligt nära att lyckas med den förbannade kvacksalvaren, så måste jag byta läkare. Då jag absolut inte ville förlora min samtalskontakt, den ende jag egentligen kan/kunde prata med så bytte jag vårdcentral till Capio Access för hon arbetade där också. Jag fick också en läkare som jag efter 10 sekunder fick förtroende för. Han frågade hur jag mådde, hur jag kände mig, och vad jag klarade av. Ja kortfattat så handlade han på alla sätt så som den andra idioten inte gjort. Han ändrade också mina mediciner då han menade att jag kanske behövde något lite starkare, och han förklarade hur dom skulle fungera. För mig som lider av en enorm ”tablettfobi”, och som inte direkt blivit bättre efter Daniels död och alla andra människors förbannade pillertrillande, var det också viktigt att man förklarade saker och ting för annars hade saken att jag tog tabletter gett mer ångest än de egentligen skulle bota.

Under denna period hade jag också emellanåt haft samtal med arbetsgivaren. Det var bestämt att jag inte skulle tillbaka till äldrevården alls, men vart visste vi inte med tanke på hur jag mådde. Städ nämndes men det är ju något jag självklart inte klarar av, och jag började snabbt inse att jag snart antagligen också skulle bli arbetslös. 12 år där man gjort precis allt lönar sig inte inom kommunen började man inse. Sedan är det ju så att man som vårdbiträde/USK inte kan utveckla sig inom kommunen, men du kan läsa hälsokunskap och blir chef…
Så jag ser fram emot en arbetsmarknad där jag som 40+ utan utbildning ska konkurrera ut 20 åringar. För mig som arbetat hela mitt liv känns det så fruktansvärt skrämmande att jag nu ska bli en sådan som får sitta på AMS kurser som inte ger ett skit.
Nåväl, min läkare menade att det var viktigt för mig nu att jag fick ordning på jobbet så jag vet hur framtiden kommer se ut, och menade också att det ju inte var någon idé att sjukskriva mig till hälften när jag ändå inte kunde vara på arbetet så han sjukskrev mig fullt igen fram till 23 mars. Då fick också mina nya mediciner möjlighet att ”sätta sig”. Senare samma dag har jag möte med arbetsgivaren och det beslutas då att jag ska göra en arbetsprövningsutredning på företagshälsovården. Jag själv menade på det mötet att sitta nu och säga att jag på grund av min person inte kan vara på arbetet totalt underminerar min terapi för då säger man ju egentligen att jag inte kan förändra mig. Anledningen till att äldrevården var uteslutet handlade inte då om någon värk utan enbart psykiska anledningar och hur jag är som person. Då handlar det inte, ska tilläggas, att jag skiter i jobbet utan snarare att jag saknar gränser och gör ”för mycket”. Min avsaknad av gränser är också något jag fått lida för i mitt privatliv, och är också en av de saker jag pratar med min samtalskontakt mycket om fast till vilken nytta började jag fundera på för uppenbart kunde jag inte ändra på mig enligt vissa.

Och nu kommer den totala kraschen, för nu drar FK öronen åt sig.
Jag får meddelande om att FK inte kan förstå varför denna nya läkare sjukskriver mig hundra procent när den andra, Monstret, menade att jag minsann kunde jobba 50%. Man begär in förtydligande från min nya läkare och i det förklarar han att han inte ansåg att det var någon större mening att låta mig sjukskriva mig 50% när jag ändå inte kunde/fick vara på mitt arbete. Han skriver också i sjukintyget att jag har en depression etc, men detta köper inte FK och till slut kommer det ett rart litet brev från vännerna på Försäkringskassan där de förklarar att de funderar på att enbart ge mig halva sjukpenningen, och från den 17 mars ingen ersättning alls.

Jag har då, i mitten av feb, pratat med min arbetsgivare på det möte vi hade inför uppstarten av min arbetsprövning, och säger då att jag kanske då är tvingad att avbryta min sjukskrivning helt för jag måste ju få en inkomst i februari. Detta menade arbetsgivaren ska jag absolut inte behöva göra utan om jag inte får sjukpenning från FK kommer dom betala ut sjuklön istället. Detta lugnar mig lite då självklart oron för ekonomin inte direkt höjer mitt mående. Jag skriver också till FK där jag å det vildaste protesterar mot FK’s fundering då jag ansåg att de var/är mycket väl medvetna om vad den andra läkaren, Monstret, ställde till det.
Någon hjälp från arbetsgivaren fick däremot sen inte. Jag istället blir jag skickad till ytterligare en läkare som skriver ytterligare ett intyg, men än har ingen gjort något så än har inga pengar kommit.
Mitt liv just nu är att jag lever på Henke. De dagar han jobbar eller när han inte är hemma äter jag soppa. Hemköp har en kycklingsoppa för 8 kronor styck. Det blir en liter soppa av den och det har jag sedan i två dagar. Jag äter när han är hemma, och mår skit för det också för jag vill inte leva på Henke. Han jobbar inom samma yrke som jag och han tjänar inga miljoner i månaden.
Så ser mitt liv ut just nu. Sociala hjälper mig inte för de menar att jag fått mer än deras syn på existensminimum tidigare månader (Normalt får jag ut 7000 per månad totalt i sjukpenning och det ska räcka till allt, men det är ändå mer än vad jag skulle fått från sociala), och jag har nu kommit till den punkten att jag faktiskt inte orkar mer. Jag har inte kläder som räcker för en vecka längre. Jag ser ut som en jävla luffare, och jag har så fruktansvärt ont i munnen efter en tand som det blivit inflammation i. Jag har 19 kronor på kontot, och jag skulle kunna döda för en cigg.
Fy fan, jag är så på botten just nu så det går inte komma längre ner.

depression-01I ett år har jag försökt få någon att lyssna på mig. Jag har försökt förklara att mina nerver är slut. Jag har försökt förklara att jag inte mår bra, och inte orkar mer. Jag har försökt förklara att jag emellanåt känner mig slut som människa, men knappt någon lyssnar, och de få som har lyssnat blir hela tiden överkörda. Jag känner mig som att jag blir behandlad som luft och där absolut ingenting jag säger tas på allvar. Det enda som är viktigt är att jag nu ska svara på frågor i någon jävla utredning om min arbetsförmåga där jag förväntas kunna svara på framtiden när jag knappt känner att jag vet om jag vill leva i morgon.
De sista åren varit fullständigt förjävliga där Daniels död självklart är en enormt stor sak, men andra saker i mitt liv har inte förenklat det. Jag träffade personer som från första stund tills dess att de tröttnade ljög om precis allt för mig, och byggde upp en rädsla hos mig att förlora dem utan att något stämde. Jag var en mental hora åt de som ville prata med mig efter Daniels död för att dels få veta vad som skett, och dels få dämpa sitt egna dåliga samvete.
Fiaskot med att försöka få till stånd en kamp mot sjukvården efter Daniels behandling föll på grund av att ingen jävel bryr sig egentligen, och det var också en besvikelse. Nej engagemanget verkade mest finns till för att snacka skit om mig så jag får skit av vissa för att jag är si och så, och kan sedan läsa om allt jag och Daniel gjorde i sänghalmen långt före vi vare sig hittat säng eller halm.
Den ständiga smärtan i fötter och rygg påverkar även det psyket, och kampen mot sjukvården efter Daniels död har tagit på mig, och så då detta förbannade skitsnack runt oss som aldrig tagit slut ihop med den hycklande iskyla som de flesta uppvisar. Allt det ihop med ett liv där ganska mycket varit tufft har gjort att jag inte har kraften kvar längre, men framförallt börjar min framtidstro bli allt svagare. Jag orkar inte slåss mer.
Aldrig i mitt liv har jag heller aldrig känt mig så ensam, så övergiven och så fruktansvärt liten. Jag står inför en omänskligt hög mur, och har ingen aning alls om hur jag ska ta mig över den.
De få steg framåt som jag ändå känt att jag tagit under mina sessioner med min samtalskontakt är just nu bortblåsta. Jag är så slut mentalt just nu så det enda jag gör är att jag gråter, har ångest, och sen gråter jag lite till. Varje förbannade möte jag ska gå på får mig att vara helt färdig efteråt, men ingen förstår det, och ingen verkar bry sig heller. Det enda jag egentligen inte får är att lägga tid på min terapi för alla andra jävla möten ska hinnas med ständigt.
Jag hade hoppats att nu kunna boka en resa för att kunna vårstäda hos Daniel då SJ’s prispolitik gör att man ska boka 3 månader innan, men det har jag inte råd med, och det gör ont ska ni veta. (och om någon av mina ”vänner” kommer med åsikter så skippa för helvete skitsnacket om att ”Ja men du får istället bla bla bla”. Jag behöver få åka dit och that’s it!, och för mig är det precis lika obegripligt att ingen annan åker dit som det verkar vara för en del att jag vill dit. Daniel ligger inte under en jävla sten i Göteborg! Han ligger under en jävla sten i Skellefteå, av nån anledning, och DEN stenen vill jag sitta vid. Så är det bra med den saken och vill du diskutera det så gör det med någon annan. Jag är pisstrött på att behöva försvara min sorg över Daniel). Nu blir det ingen sådan resa, och det gör ont men det blir heller ingenting annat.

Mina böcker och mina planer har hållt mig uppe ganska mycket, men emellanåt tvekar jag på det också. Jag tvekar på allt just nu, och det som skrämmer mig idag är att jag också är rädd för mig själv. Jag är rädd för när det där ångestanfallet kommer som tar slut på mig. Det anfallet där demonerna vinner.
Så egentligen känns det som att nu är det slut.
De vann, och de segrade. Det är så jag ser det, och det är så jag mår. Visst ska jag göra allt det som förväntas av mig. Visst kommer jag känna mig lite mer förnedrad igen så som man ska göra i dagens samhälle, och visst kommer jag göra allt som jag blir tillsagd att göra. För mig skickar man hit och dit, fram och tillbaka, och så har det gått en vecka till. Hur jag mår skiter man i, och det minst viktiga är att bli frisk. För man har bestämt att si och så ska det vara, och därmed basta! Att jag under det första halvåret av min sjukskrivning faktiskt inte fick någon hjälp alls utan istället mådde jag sämre ja det struntar man i.

Enklast för alla parter hade ju varit att jag faktiskt tog livet av mig. Då slipper FK mig och statistiken blir av med en som är sjukskriven. Visst ökar självmordssiffran lite men den skiter ju alla i så strunt samma. Arbetsgivaren blir i sin tur av med en anställd som de egentligen inte vill ha kvar, men mest av allt slipper jag mig själv. Jag slipper det här livet som faktiskt för varje stund som går bara blir sämre och sämre.

Just nu önskar jag att jag aldrig träffat Daniel. Hade jag inte gjort det hade jag ju redan varit död. Då hade jag sluppit de här senaste 3 jävla åren, och jag hade förskonat så många så mycket jobb till ingen nytta men mest av allt hade jag sluppit mig själv. För vad fan var det för nytta med att jag skulle leva? Vad är det egentligen för mening med någonting alls?

Tips inför gaygalan 2016….

I skrivande stund pågår gaygalan på TV4.
Jag ser inte på skiten, men kan ändå inte låta bli att fundera lite på denna speciella och märkliga instans bland Sveriges galor
Ja när det gäller QX har de ju en väldigt märklig roll i Sverige för vilken annan sida på Internet som har ett ”Community” där det finns alla former av sex skulle få kronprinsessan att dyka upp? Ingen alls!

Jag själv anser att QX är en gammal drake som för länge sedan spelat ut sin roll. När resten av ”gayvärlden” försöker leva i sina jeans och t-shirt fortsätter QX att göra vad de kan för att visa att fördomarna om homosexuella stämmer, och man är ingen riktig bög förrän man minst en gång vandrat i stringtrosor på Stockholm Pride, och visst kan man ha jeans på sig, men då ska de banne mig vara en stor bula i dom!

Communityt på QX, som ju heter Qruiser är ju för de flesta synonymt med sidan QX så här följer därför några tips till nästa års gaygala till nya priser som kan delas ut i QX glada namn:

* Den 18 – 25 åring (för självklart finns det inga ynge än 18 på QX som sysslar med sånt…..) som tjänat mest pengar på att sälja sig till medelålders bögar det senaste året
* Den medelålders bög som betalt mest för sex under året
* Den medelåldersbög som arbetat mest med sin profilbild så att man inte ska se att han är medelålders
* Den som fick mest ligg
* Den som snabbast fick tag i ett ligg
* Mest snodda penisbild från känd gayporrskådis som medlemmar sedan sagt är deras egen (Det priset skulle jag vilja se drottningen dela ut)

Ja det finns ju egentligen hur många priser som helst som man skulle kunna dela ut….

Lägg ner QX nu!

Där bortom molnen

clowd_art_by_talentnation-d68znk9Där borta, ja där finns lugnet.
Där bortom molnen finns tryggheten.
Där borta finns det jag aldrig fick här.

Där finns ingen som sviker.
Där finns ingen som ljuger.
Där finns ingen som struntar.
Där finns ingen som glömmer.

Där finns kanske en vän.
Där finns kanske någon som lyssnar.
Där finns kanske någon som förstår.

Ja där bortom molnen finns de jag älskade.
Där finns de som brydde sig,
men här finns jag.

God Gud, låt mig få komma dit bortom molnen.
Låt mig få slippa mitt liv.
Låt mig få bli ett med evigheten.

Tidigare skrämde döden mig.
Sedan var jag rädd för vägen till döden.
Nu är jag rädd för livet.

Dagens insändare

writing-man1I tidningen Norran, också känd som Skellefteå AIK’s egna tidskrift, så läste jag igår en insändare som fick mig att rakt ut skrika ”Haha”, och ”YES!”
Två personer som kallade sig för Kent och Helena hade efterfrågat mer ödmjukhet i staden Skellefteå.

Bland annat skriver man:

Som vi förstått är ni stolta över guld och hockey. Men vi undrar: Är ni lika stolta över oss som ”invandrare” till stan som bidrar till ert välbefinnande.
Är ni det?
Ni vill att staden ska växa och då borde ni också visa er vuxna och visa ett bättre mottagande mot oss utifrån kommande.

Japp, jag vet att jag nu drar på med fördomar som sjutton, och drar alla över en kant, men den där varma mottagande känslan…
Vart fan finns den där uppe överhuvud taget?
Så länge du håller käft, ställer dig i ledet och är precis som alla andra så är du ok, men Gud nåde dig om du är annorlunda, ifrågasätter och tycker annorlunda.

Nej man ska hålla käft, gilla hockey, och inte ifrågasätta nånting.
Då kanske du  efter 15 generationer blir insläppt i den norrländska myllan…
Sticker man ut däremot blir man bemött på det värsta tänkbara sätt: Med en kyla så får dig att känna dig som fullständigt värdelös, och som får vädret på Pluto att förefalla vara riktigt trivsamt.

Som sagt, kylan där uppe är bitande hård på många sätt.

P.s insändaren i Norran hade fått en kommentar och den personen höll med dem D.s

Krönika 2014 – Det personliga: Ett riktigt skitår

dagbok1Så är snart detta året till ända, och tack Gode Gud för det.
Skulle jag sammanfatta året i ett ord blir ordet ”Skitår” nog det som kommer närmast.
Under 2014 brakade jag ihop totalt, och blev under största delen sjukskriven, och fick samtidigt smaka på hur detta land sköter sig när det gäller psykisk ohälsa. Det är ganska lustigt egentligen att jag inledde året med bråk mot myndigheter när det gäller hur de behandlade andra, och i nästa stund fick jag också smaka på det själv. Fast man har väl lärt sig någon på det också, som man ju brukar göra.
Fast allt detta år har inte varit skit för jag tror att jag ändå blivit starkare, eller så har jag slutat bry mig, välj själv.

2014 blev också ett sådant år då man insåg mycket, och lärde sig mycket om sig själv och hur man fungerar. Att jag inte fungerar vet vi ju redan, men man fick det väl bekräftat nu.  Samtidigt har man fått smaka på falskhet i många former, och så lögner. Ja, massvis med lögner. Enorma lögner, och en del saker som inleddes på ett sätt som man trodde var fint, men som visade sig vara just lögner avslutades med lögner. Det handlade om allt från blommor på gravar, och till människor som ena dagen kallade en för ”bästa vän”, och som i nästa stund, tja…. Ja så var man inte det mer. Nu kan man därför inte ens svara på ett vanligt meddelande som bara ville önska God Jul.
Väldigt mycket av det som kom in i mitt liv efter september 2012 var inte som man trodde. Det som är jobbigt är att man alltid vill minnas allt med värme, men jag vet inte vilken värme det finns att komma ihåg. Allt från promenader under Norrlands nattsol till samtal man trodde betydde något, ja det var ingenting. Det var alltid jag som var dum, och aldrig någon annan. Oavsett om det handlade om att folk gick omkring och sade att jag knarkade och fick Daniel att börja knarka, till att andra berättade att de hört att jag var psykopat så skulle jag bara ta det.
På samma sätt som när man ber någon göra fint hos någon som ligger 3 meter under jorden, och när det sedan uppdagas att det inte gjordes trots att man sade motsatsen, och jag då blir väldigt ledsen över det, ja då är det jag som är den onde.
När jag nu går in i 2015 så gör jag det utan någon som jag kallar för riktig vän. För jag litar inte på någon längre, absolut ingen, och jag släpper inte in någon heller fullt ut. Den ende vän jag hade, och som jag litade på,  var Zuzzi och hon är numer i himmelen. Kvällen efter att hon somnat in fick jag konstiga meddelanden på telefonsvararen istället efter att ha fått djupt personliga mail strax innan, och veckan efter ”Vad veta du bara dra”, men de som ska ha ljugit och gjort illa, ja de fick stanna kvar…
På samma sätt handlade det om flera av dem som kom in i mitt liv och som haft en eller annan form av relation med Daniel. Under året insåg jag att den relation jag hade med dem enbart handlade om honom, och något mer fanns inte. Nu när tiden gått, och såren börjat läka, finns det ingenting kvar för dessa människor är inget som jag normalt skulle umgås med alls. Svängningar från att vara toppen ena sekunden till att vara skit, eller att bemötas med total iskyla blev något man tröttnade på, och under året lärde jag mig att om Daniel levt hade jag inte haft kontakt med dessa människor alls, och därför har jag ingen anledning att ha det nu heller. För jag tror knappast ens att Daniel skulle haft det. Oavsett vad alla bästa vänner idag må säga så var han jävligt ensam, och det var ju därför vi började prata.
Direkt när han dog verkade ingen alls vetat hur han mått, men efter ett tag visade det sig att ungefär alla visste, men knappt någon gjorde något. Sån vänskap kan jag leva utan faktiskt, och människor som samma natt en person ska begravas sitter och pratar sexuella minnen av den döde….fy det äcklar mig!
Så dom är också borta nu. Inte alla dock. Några finns kvar och kommer finnas kvar, men väldigt många är bortplockade, raderade, blockerade och ja, borta.
Jag är ändå tacksam mot dem för att jag genom dem kunde förstå mer, men faktum är att det mesta i hur jag förstått kommer inte ifrån vad människor berättat utan hur de har agerat. För samma saker som Daniel berättade om fick jag uppleva själv, och som jag skrivit innan: Norrland kan vara jävligt kallt på fler sätt än ett.

Ja året 2014 har varit ett jobbigt år, och jag vet redan nu att det kommer krascha ännu mer under 2015, men samtidigt har jag kommit till en punkt där jag inte bryr mig på samma sätt längre. Jag vet att folk kommer göra mig ännu mer illa, och jag vet att folk kommer förstöra för mig ännu mer, men låt dem göra det då. För detta år har jag lärt mig att jag inte kan komma längre ner, och då får jag ligga där. Vad som än sker kan det bara gå uppåt sedan. Nere i den själsliga gyttja som jag befunnit mig i ganska länge får jag väl plaska omkring ett tag till eller kanske för evigt, men jag är inte rädd att i alla fall komma djupare. För djupare än så finns inte, om inte…

Det är en ganska slagen Walentine som tackar för sig detta år. Jag är fortfarande inne i det som så vackert heter depression, och jag hoppas väl att jag inte kommer fastna där. Det jag däremot kommit ur är tanken på att få svar. Det har jag alltid velat ha, men har väl lärt mig att ibland får man inga svar. Saknar gör jag, och vissa saknar jag mer än andra. Jag kan ibland se på kort från hösten 2013 och le för mig själv samtidigt som jag för alltid kommer undra ”Vad var det egentligen?”. För jag vill så gärna att minnena under Norrlands nattsol ska vara äkta minnen, och dem vill jag så gärna ta med mig in i framtiden som något fint. För jag tyckte om vissa, och vissa kommer trots allt att alltid ha en plats i mitt hjärta. Så är det, och det är inget jag skäms över att skriva. Ja vissa kommer jag sakna och saknar. Innan var jag arg, och ibland bitter. Det är också över för det leder ingenstans. Nej istället väljer jag, för min egen skull, att bara låta dem finnas kvar där i hjärtat hos mig, och med tiden kommer minnena blekna tills allt bara blir en dröm man minns ibland på avstånd. Under ett tag 2013 trodde jag att vissa kommit för att stanna, men så blev det inte, och kylan visar ju att de är lyckligare idag utan mig inblandad, och jag är ändå glad då om det är så. För jag önskar dem ingenting annat än just lycka.

Och framtiden….
Ja, jag vet inte om jag har någon framtid. Jag hör ibland att ”Du får inte dö Walle”, men döden skrämmer mig inte ett dugg mer. För jag lärde mig också under 2014 att jag är en person som så otroligt lätt kan bytas ut, eller plockas bort. Jag lärde mig att även när andra gör fel, som med graven i somras, så blir det mitt fel. Jag lärde mig att jag ingenting är värd. Det låter som värsta martyren eller offret nu, men det är inte så jag menar.  Jag menar bara att det faktiskt är så det är, och så har det varit under en ganska lång tid. Jag får ju bevis på det hela tiden.
Det kanske också blir det som jag tar med mig in i nästa år: Att jag ingenting är värd.

Gott Nytt År

Rapport från en deppsjuks memoarer

dagbok1Dagbok 15 december 2014

Klockan är 5 och man sitter här med sitt kaffe, och sina cigg.
Inser att jag kedjeröker, och ångesten flödar ur en.

Sedan i mars har jag varit sjukskriven för depression.
De första 4 månaderna kastades jag mellan vårdcentralen och arbetsgivaren där ingen ville göra något. Vårdcentralen menade att mina problem var arbetsrelaterade, medan arbetsgivaren menade att man inte hade ekonomi att låta mig gå till företagshälsovården. I juni i år tröttnade jag på att bara vänta för jag gick ner mig mer och mer så jag bytte vårdcentral och fick en underbar läkare. Han lyssnade, ordnade med rätt medicinering, och framförallt skrev han remiss till samtalskontakt. Allt gick snabbt som tusan och det kändes bara så bra. Både läkare och samtalskontakt tyckte inte det var direkt konstigt att min själ till slut brakat samman, och förklarade att det tar tid att läka.
Så slutade min läkare, och jag fick en ny och idag ska jag börja jobba…

Den nya läkaren hade en annan form av läkardvård. Han driver mer den där stilen, ”Ju värre jag är desto bättre” för mer otrevlig människa har jag inte mött i hela mitt liv. Ja, han får Daniels läkare i Umeå att i jämförelse nästan bli….ja läkare. En gång har jag träffat honom, och två gånger har jag talat med honom i telefon, och då totalt i 11 minuter från bägge samtalen. På det bygger han sin egna bild som dessutom inte stämmer ett dugg med den bild som min samtalskontakt har. Hon har till och med skrivit brev till läkaren där hon inte anser mig redo för arbete än alls, mend det struntar han i. För han vet minsann bäst! Förra veckan anmälde jag honom, och i fredags ringde chefen för vårdcentralen hem till mig men samtidigt orkar jag inte bråka just nu.
Jag har bråkat enormt med sjukvården de senaste 2 åren och någonstans på vägen glömde jag mig själv. Nu har jag ingen direkt kraft kvar att slåss för mig själv.

Så nu ska jag börja jobba.
Hela veckan som varit har ångest skurit sönder mig inombords, och enda avlastningen för det var när Kevin var här. Han får mig att tänka på lite annat tack och lov. Igår och inatt har ingenting annat funnits i mig än att det snart är dags. Snart ska jag göra det, snart ska det ske. Snart….

Jag börjar på 50%, men det kunde lika gärna varit 150%. Det är inte tiderna på jobbet som är svåra utan kraven. Allt som ska göras tar tre gånger så lång tid, och allt som ska göras väcker ångest. Jag får förbereda mig i timmar i bland för att orka gå in i en affär om det är för mycket folk där. Under tiden har jag musik på i hörlurarna så att jag inte hör något från ”utsidan”.
Ibland får jag panik på bussen och får gå av. Sedan går jag resten av biten.
Nej, jag är inte redo för att börja jobba, men min läkare som ju vet mest…
Han tycker det.

Den 23 januari ska vi ha planeringsmöte med FK, och FK själva tyckte inte det var konstigt om jag var hemma tills dess, men läkaren tycker annorlunda. Så nu ska jag jobba vanligt, och sedan ha planeringsmöte. Allt är i tvärtom följd här, men jag kan ingenting göra.
Så nu ska jag snart till jobbet. Går jag inte får jag ingen lön, och ingen sjukersättning. Så nu ska jag jobba.

Men ge upp får jag inte för det finns ju så mycket i livet att leva för…

Så mitt liv blev. När gick det fel?