Visdom…

Medelålders bögar letar desperat efter ungdomen, och det gör de gärna djupt ner i 20åringars arslen.
För att nå denna ljuva ungdom öppnar de också gärna plånboken, men efter ett tag märker de att plånboken börjar bli tom, och ungdomen infann sig inte. För där de letade efter ungdomen visade det sig inte finns så mycket.
Fast direkt synd om dessa män är det inte, utan deras ständigt återkommande patetiska försök är bara tragiskt att bevittna, och det är egentligen synd att de inte förlorade plånboken helt och hållet.

Synd bara att de få som inte är sådana alltid blir de som ändå förlorar för med äkthet och ärlighet kommer man inte långt så mitt råd till alla är…

Bete dig som ett svin, låtsas att du är en Gud och handla helt efter dina egna mål.
Då mår du bäst, och då kommer du ändå i längden allra längst.
Tro inte att din omsorg, om du har någon, spelar någon roll för det gör den inte.

Man ska bete sig som ett svin för då orkar man överleva.

Ensamhet

Att vara älskad kan betyda mycket.
Att känna sig älskad kan betyda allt.
Att känna sig älskad enbart när man behövs kan göra ont.
Att känna att den som säger sig älska dig enbart gör det när inget annat finns gör väldigt ont

Att känna att om man dör lämnar man en värld där ingen bryr sig, ja det skadar.

Ängeldag

dagbok1Sitter här med mitt kaffe, och skriver lite. Mycket tankar, och mycket känslor som far omkring idag, men det ska det nog göra efter en sådan här dag.
Har fått träffa Patricks familj och sedan åkte vi tillsammans till Patrick och lämnade blommor, och jag satt där sedan en stund hos honom ensam. Det kändes skönt på ett sätt, jobbigt på ett annat. En av mina änglar, en som jag saknar.
Det kändes bra för här finns det inga frågetecken och framförallt har jag inte träffat en massa rövhål genom den vänskapen. Det blev inte påminnelser om allt som var fel utan bara känslosamt men också minnen, och då roliga minnen, som man delade med varandra.
Jag har haft dåligt samvete för att jag inte varit där nere hos honom på länge. Kanske för att allt annat tagit för mycket tid eller att jag låtit det ta för mycket tid, men nu var jag i alla fall där och det kändes bra. Kramen jag fick från hans mamma och pappa när jag åkte kändes ännu bättre, och nu ska vi ses i Göteborg i slutet av augusti.
På vägen hem tänkte jag på allt som hänt och funderade på det faktum att många av mina vänner är döda, och det är väl så det är. Samtidigt börjar jag inse att med tanke på hur människor i min närhet agerar så kanske jag ska hålla mig till döda människor istället. De sårar mindre.

Jag saknar Patrick, och tänker på när vi träffades. Gud det känns som tusen år sen, och det är det ju nästan. Det var våren 2004. Då var livet lite upp och ner efter Alex och Patrick dök upp som en som fick en att må bra. Han själv hade det struligt, men inte struligt på det sättet som man sedan med andra skulle få lära sig utan bara mer normalt struligt.
Han var så rolig och så sanslöst skoj att prata med. Framförallt var han snäll och hjälpsam. Det märktes idag också när vi satt och pratade om honom, och just hans hjälpsamhet kom upp hela tiden. Han var på alla sätt en sådan god människa, och att sådana ska bli sjuka är bara jävligt, men det är så ödet leker. När vi satt och mindes honom idag kom vi in på när han skulle köpa Daniels köksbord, och bara det visar hur snäll han var. Vi skålade sedan för både Patrick och Daniel <3
Jag kände när vi satt och pratade hur jag saknade våra samtal, och då gjorde det ont. Önskar jag haft honom här, och också för mitt eget egos skull. För om Patrick funnits kvar hade annat inte hänt, men mest önskar jag att han fått leva för sin egen skull. Gud väljer verkligen de bästa som Han tar till sig. Den saken är klar :(

Jag har den senaste veckan känt en allt starkare begynnande ilska komma upp i mig. En ilska som emellanåt pyser ut och där tanken ”Tror dom att de kan slänga ur sig vilken skit som helst” poppar upp. Jag försöker kväva tanken för jag tänker inte lägga ner någon energi på det mer, men tanken finns där. Samtidigt går tiden allt mer tillbaka till hur det var. Ja hur det var före 2012, och det är jag ganska tacksam för tror jag. Eller tillbaka har det inte gått, och det kommer det aldrig göra men jag är där jag var då på väldigt många plan.
Jag ångrar så idag att jag tog kontakt med vissa utvalda efter Daniels död. Lika mycket som jag ångrar att jag åkte upp dit i okt 2012 så ångrar jag kontakten med tidigare folk utom med några få undantag. Egentligen ångrar jag väl relationen med Daniel också, men det är i alla fall inte hans fel. Det har andra sett till att man känner.
Ja, det finns mycket jag ångrar men jag tror också att jag så sakta, väldigt sakta, lärt mig att inte ta åt mig på riktigt samma sätt som innan, och tur är väl det. Idag kan jag till och med skratta åt det faktum att vissa inte förstår hur extremt lätt det är att tyda mönstret i folks ageranden, och visst känns det bättre att kunna skratta åt det. Samma sak när det gäller hur folk, en del, verkar ha tagit på sig någon rätt att på ett enormt NPF-liknande sätt vräka ur sig vilken skit som helst. Mest skrattar jag åt det, men så ibland kommer ändå ilskan fram men jag sväljer. Det är helt enkelt inte värt energin att göra något åt ilskan. Jag skriver av mig och sedan får det vara. Jag vet ju att ilskan lägger sig till slut, och då finns det heller inget att skriva om.

Särskilt just nu känns det bra att agera så. Nu när man vet hur framtiden kommer se ut. Om en månad kommer jag fara till Daniel igen, och den gången kommer bli väldigt annorlunda på väldigt många plan, och även det känns väl bra, eller vilket ord man kan använda.
Som sagt, tiden är som den var 2012, och det känns faktiskt helt ok. Sidorna i min bok är tomma nu, så som de ska vara och de kommer inte fyllas med något mer. Det jag drömde om då blir snart sant.

Jag må vara en gammal ful dramaqueen. Men jag anser mig i alla fall ha försökt finnas där för folk. Jag har inte utnyttjat, och jag fnaskar inte, vare sig fysiskt eller psykiskt, och jag leker inte. Jag anser mig heller inte leva under regeln ”Jag gjorde fel så nu får du be om ursäkt”.
Jag har mina fel och brister, ja jag har massor med fel och brister, och jag gör massor med fel val i livet, ja jag som alla andra, men leker med folk gör jag inte, och jag anser mig inte ha rätten att vräka ur mig precis vad ens impulsiva hjärna för tillfället fått för sig att säga och tycka. Nej, jag är nog ganska mänsklig tror jag. Eller jag var mänsklig. Idag finns liksom inget kvar. Glöden som behövs i alla människor finns inte mer. Framförallt var jag en med drömmar, men drömmarna är slut nu. Kanske är det också därför framtiden inte skrämmer mig mer för det finns inga mer drömmar som kan förstöras.

Den sista drömmen jag hade var att jag trodde jag träffat en vän, men den vännen fanns bara på sina villkor. Man var det mest förträffliga som fanns men när det dök upp bättre försvann jag. Nu är man förpassad till små SMS och ständiga utrop i hur bra man är, men sanningen är som den är, och det är inte första gången det sker i mitt liv, men det är den sista.
Jo, livet är som det var före 2012 i livet, och döden

Tillbaka i det själsliga fängelset eller 6

dagbok1Så sitter man här igen. Det är natt, och man kan inte sova.
Iofs sitter jag i Borås men det är nästan samma sak. Denna stad är ju inte direkt mitt smultronställe, om man så säger.

Kom hem från Norrland för 3 dagar sen nu, och jösses vilken underbar vecka det var. Jag hann med så mycket, fick se så mycket, och göra så mycket. Framförallt fick jag sova. Tänk att jag kunde sova en hel natt utan att vakna. Det har inte hänt på väldigt länge.
Jag fick också ”fira” Daniels 25 årsdag på ett sätt som faktiskt blev riktigt fint. Före det träffade jag en person som stått Daniel mycket nära och som jag vet att han avgudade. Det var så kul att få träffa denna person och prata lite. Nadia kom också sen, och efter det åkte vi ut till Daniels grav ihop. Där träffade vi hans mamma och senare också lillasyster och sedan satt vi där runt Daniel och pratade om allt och inget. Det kändes så värdigt bara, och så som det ”ska” vara nu när ingenting är som det ska.
Det kändes bra att få vara hos honom lite, och jag var även där en stund dagen efter.  Jag var också glad över att jag äntligen fick med mig tavlorna till Nadia upp. Är glad att de kommer till användning av andra.

Jag börjar faktiskt så sakteliga nästan tycka om Skellefteå. Nog är det en jävla håla, men det är en lugn håla. Att vandra utmed älven och bara låta tankarna flöda är nog det jag behöver emellanåt. Jag vandrade så mycket jag kunde med hänsyn till foten, och tog det hur lugnt som helst. Efter det blev det några dagar i Umeå också, och det var också kul. Än en gång fick jag lära mig hur svårt jag har att se skogen för alla träden, och medan jag emellanåt fastnar i tankebanorna på hur och vilka jag stör mig på glömmer jag de som jag inte stör mig på.
Nu fick jag träffa en del av de som jag inte stör mig på och hade det riktigt kul. Framförallt var det inget drama, och det tackar jag för.

Tror jag landat i allt det där nu. Händelserna som skett under sommaren där en del visat sig vara allt annat än man trodde, och andra där folk ändrar uppfattning om allt, och om mig, snabbare än en 15 årig kille kommer när han onanerar fick mig över gränsen, och på många sätt är jag tillbaka där jag var sommaren 2012. Min tro att några skulle finnas kvar där, ja den är mer eller mindre släppt och det bryr jag mig inte om så mycket mer nu. Kanske är det bra att känna så, jag vet inte.
Ett tag funderade jag på att stänga ner Till Daniel också, men ändrade mig. Den sidan är min sida, och ingen annans. Stör man sig på vad jag skriver man kan dels dra åt helvete, och dels ge fan i att läsa den. Det är ett fritt val helt och hållet. Hur jag ska göra med resten vet jag inte längre. Har ingen lust med någon ”122 dagar”alls mer. Kanske ska jag efter senaste skiten jag fick verkligen skriva om det jag varit med om, utan censur, men varför skulle jag det? Varför skulle jag framförallt lägga ner den tiden på det.
Nej, jag tror jag skiter i allt istället, och glömmer att det hänt.

prisonMen nu är man tillbaka i verkligheten igen….
Var på mitt arbete igår. Jag klarade att vara i huset i sju minuter sedan kom ångesten. Så nu ska man börja kampen med FK, Arbetsgivare, läkare och annat spännande igen, och fängelsemurarna slår igen runt om mig.
Det var så jag kände natten jag kom hem och satte mig på balkongen. Jag var tillbaka.

Tillbaka till en värld med människor man inte litar på, en värld där människor hela tiden spelar sina spel runt om en, en värld med människor man inte vet vart man har, en värld där människor inte ens begriper att man sedan länge ser igenom dom, och till en värld där jag egentligen inte vill stanna kvar i. För det är ju det som är saken egentligen. Jag vill inte vara kvar här alls. Inte i gbg, inte i Norrland eller någonstans. Jag vill bort.
Jag vill bort från alla tankar, alla problem och allt. Jag vill bort från rubbet bara.
Jag vill somna, och inte vakna mer. Jag vill somna, och jag vill inte ens behöva drömma. Jag vill sova och inte känna något alls mer.
Det är jobbigt att ha de tankarna, och det är jobbigt att se allt så svart, men det är så det är.

Ändå är jag glad för att jag kom iväg upp. För jag fick se den fantastiska röda himmel de har där uppe på kvällarna igen, och jag fick känna lugnet som bara en älv som sakta rinner förbi mig kan ge. Jag fick vara lite glad under några dagar, och jag fick känna att inga problem fanns. Nu är jag tillbaka där jag började, och frågan är bara för hur länge.

För saker måste ta slut, de måste det.
Så är det bara

6-2