Där bortom molnen

clowd_art_by_talentnation-d68znk9Där borta, ja där finns lugnet.
Där bortom molnen finns tryggheten.
Där borta finns det jag aldrig fick här.

Där finns ingen som sviker.
Där finns ingen som ljuger.
Där finns ingen som struntar.
Där finns ingen som glömmer.

Där finns kanske en vän.
Där finns kanske någon som lyssnar.
Där finns kanske någon som förstår.

Ja där bortom molnen finns de jag älskade.
Där finns de som brydde sig,
men här finns jag.

God Gud, låt mig få komma dit bortom molnen.
Låt mig få slippa mitt liv.
Låt mig få bli ett med evigheten.

Tidigare skrämde döden mig.
Sedan var jag rädd för vägen till döden.
Nu är jag rädd för livet.

Dagens insändare

writing-man1I tidningen Norran, också känd som Skellefteå AIK’s egna tidskrift, så läste jag igår en insändare som fick mig att rakt ut skrika ”Haha”, och ”YES!”
Två personer som kallade sig för Kent och Helena hade efterfrågat mer ödmjukhet i staden Skellefteå.

Bland annat skriver man:

Som vi förstått är ni stolta över guld och hockey. Men vi undrar: Är ni lika stolta över oss som ”invandrare” till stan som bidrar till ert välbefinnande.
Är ni det?
Ni vill att staden ska växa och då borde ni också visa er vuxna och visa ett bättre mottagande mot oss utifrån kommande.

Japp, jag vet att jag nu drar på med fördomar som sjutton, och drar alla över en kant, men den där varma mottagande känslan…
Vart fan finns den där uppe överhuvud taget?
Så länge du håller käft, ställer dig i ledet och är precis som alla andra så är du ok, men Gud nåde dig om du är annorlunda, ifrågasätter och tycker annorlunda.

Nej man ska hålla käft, gilla hockey, och inte ifrågasätta nånting.
Då kanske du  efter 15 generationer blir insläppt i den norrländska myllan…
Sticker man ut däremot blir man bemött på det värsta tänkbara sätt: Med en kyla så får dig att känna dig som fullständigt värdelös, och som får vädret på Pluto att förefalla vara riktigt trivsamt.

Som sagt, kylan där uppe är bitande hård på många sätt.

P.s insändaren i Norran hade fått en kommentar och den personen höll med dem D.s

Krönika 2014 – Det personliga: Ett riktigt skitår

dagbok1Så är snart detta året till ända, och tack Gode Gud för det.
Skulle jag sammanfatta året i ett ord blir ordet ”Skitår” nog det som kommer närmast.
Under 2014 brakade jag ihop totalt, och blev under största delen sjukskriven, och fick samtidigt smaka på hur detta land sköter sig när det gäller psykisk ohälsa. Det är ganska lustigt egentligen att jag inledde året med bråk mot myndigheter när det gäller hur de behandlade andra, och i nästa stund fick jag också smaka på det själv. Fast man har väl lärt sig någon på det också, som man ju brukar göra.
Fast allt detta år har inte varit skit för jag tror att jag ändå blivit starkare, eller så har jag slutat bry mig, välj själv.

2014 blev också ett sådant år då man insåg mycket, och lärde sig mycket om sig själv och hur man fungerar. Att jag inte fungerar vet vi ju redan, men man fick det väl bekräftat nu.  Samtidigt har man fått smaka på falskhet i många former, och så lögner. Ja, massvis med lögner. Enorma lögner, och en del saker som inleddes på ett sätt som man trodde var fint, men som visade sig vara just lögner avslutades med lögner. Det handlade om allt från blommor på gravar, och till människor som ena dagen kallade en för ”bästa vän”, och som i nästa stund, tja…. Ja så var man inte det mer. Nu kan man därför inte ens svara på ett vanligt meddelande som bara ville önska God Jul.
Väldigt mycket av det som kom in i mitt liv efter september 2012 var inte som man trodde. Det som är jobbigt är att man alltid vill minnas allt med värme, men jag vet inte vilken värme det finns att komma ihåg. Allt från promenader under Norrlands nattsol till samtal man trodde betydde något, ja det var ingenting. Det var alltid jag som var dum, och aldrig någon annan. Oavsett om det handlade om att folk gick omkring och sade att jag knarkade och fick Daniel att börja knarka, till att andra berättade att de hört att jag var psykopat så skulle jag bara ta det.
På samma sätt som när man ber någon göra fint hos någon som ligger 3 meter under jorden, och när det sedan uppdagas att det inte gjordes trots att man sade motsatsen, och jag då blir väldigt ledsen över det, ja då är det jag som är den onde.
När jag nu går in i 2015 så gör jag det utan någon som jag kallar för riktig vän. För jag litar inte på någon längre, absolut ingen, och jag släpper inte in någon heller fullt ut. Den ende vän jag hade, och som jag litade på,  var Zuzzi och hon är numer i himmelen. Kvällen efter att hon somnat in fick jag konstiga meddelanden på telefonsvararen istället efter att ha fått djupt personliga mail strax innan, och veckan efter ”Vad veta du bara dra”, men de som ska ha ljugit och gjort illa, ja de fick stanna kvar…
På samma sätt handlade det om flera av dem som kom in i mitt liv och som haft en eller annan form av relation med Daniel. Under året insåg jag att den relation jag hade med dem enbart handlade om honom, och något mer fanns inte. Nu när tiden gått, och såren börjat läka, finns det ingenting kvar för dessa människor är inget som jag normalt skulle umgås med alls. Svängningar från att vara toppen ena sekunden till att vara skit, eller att bemötas med total iskyla blev något man tröttnade på, och under året lärde jag mig att om Daniel levt hade jag inte haft kontakt med dessa människor alls, och därför har jag ingen anledning att ha det nu heller. För jag tror knappast ens att Daniel skulle haft det. Oavsett vad alla bästa vänner idag må säga så var han jävligt ensam, och det var ju därför vi började prata.
Direkt när han dog verkade ingen alls vetat hur han mått, men efter ett tag visade det sig att ungefär alla visste, men knappt någon gjorde något. Sån vänskap kan jag leva utan faktiskt, och människor som samma natt en person ska begravas sitter och pratar sexuella minnen av den döde….fy det äcklar mig!
Så dom är också borta nu. Inte alla dock. Några finns kvar och kommer finnas kvar, men väldigt många är bortplockade, raderade, blockerade och ja, borta.
Jag är ändå tacksam mot dem för att jag genom dem kunde förstå mer, men faktum är att det mesta i hur jag förstått kommer inte ifrån vad människor berättat utan hur de har agerat. För samma saker som Daniel berättade om fick jag uppleva själv, och som jag skrivit innan: Norrland kan vara jävligt kallt på fler sätt än ett.

Ja året 2014 har varit ett jobbigt år, och jag vet redan nu att det kommer krascha ännu mer under 2015, men samtidigt har jag kommit till en punkt där jag inte bryr mig på samma sätt längre. Jag vet att folk kommer göra mig ännu mer illa, och jag vet att folk kommer förstöra för mig ännu mer, men låt dem göra det då. För detta år har jag lärt mig att jag inte kan komma längre ner, och då får jag ligga där. Vad som än sker kan det bara gå uppåt sedan. Nere i den själsliga gyttja som jag befunnit mig i ganska länge får jag väl plaska omkring ett tag till eller kanske för evigt, men jag är inte rädd att i alla fall komma djupare. För djupare än så finns inte, om inte…

Det är en ganska slagen Walentine som tackar för sig detta år. Jag är fortfarande inne i det som så vackert heter depression, och jag hoppas väl att jag inte kommer fastna där. Det jag däremot kommit ur är tanken på att få svar. Det har jag alltid velat ha, men har väl lärt mig att ibland får man inga svar. Saknar gör jag, och vissa saknar jag mer än andra. Jag kan ibland se på kort från hösten 2013 och le för mig själv samtidigt som jag för alltid kommer undra ”Vad var det egentligen?”. För jag vill så gärna att minnena under Norrlands nattsol ska vara äkta minnen, och dem vill jag så gärna ta med mig in i framtiden som något fint. För jag tyckte om vissa, och vissa kommer trots allt att alltid ha en plats i mitt hjärta. Så är det, och det är inget jag skäms över att skriva. Ja vissa kommer jag sakna och saknar. Innan var jag arg, och ibland bitter. Det är också över för det leder ingenstans. Nej istället väljer jag, för min egen skull, att bara låta dem finnas kvar där i hjärtat hos mig, och med tiden kommer minnena blekna tills allt bara blir en dröm man minns ibland på avstånd. Under ett tag 2013 trodde jag att vissa kommit för att stanna, men så blev det inte, och kylan visar ju att de är lyckligare idag utan mig inblandad, och jag är ändå glad då om det är så. För jag önskar dem ingenting annat än just lycka.

Och framtiden….
Ja, jag vet inte om jag har någon framtid. Jag hör ibland att ”Du får inte dö Walle”, men döden skrämmer mig inte ett dugg mer. För jag lärde mig också under 2014 att jag är en person som så otroligt lätt kan bytas ut, eller plockas bort. Jag lärde mig att även när andra gör fel, som med graven i somras, så blir det mitt fel. Jag lärde mig att jag ingenting är värd. Det låter som värsta martyren eller offret nu, men det är inte så jag menar.  Jag menar bara att det faktiskt är så det är, och så har det varit under en ganska lång tid. Jag får ju bevis på det hela tiden.
Det kanske också blir det som jag tar med mig in i nästa år: Att jag ingenting är värd.

Gott Nytt År

Rapport från en deppsjuks memoarer

dagbok1Dagbok 15 december 2014

Klockan är 5 och man sitter här med sitt kaffe, och sina cigg.
Inser att jag kedjeröker, och ångesten flödar ur en.

Sedan i mars har jag varit sjukskriven för depression.
De första 4 månaderna kastades jag mellan vårdcentralen och arbetsgivaren där ingen ville göra något. Vårdcentralen menade att mina problem var arbetsrelaterade, medan arbetsgivaren menade att man inte hade ekonomi att låta mig gå till företagshälsovården. I juni i år tröttnade jag på att bara vänta för jag gick ner mig mer och mer så jag bytte vårdcentral och fick en underbar läkare. Han lyssnade, ordnade med rätt medicinering, och framförallt skrev han remiss till samtalskontakt. Allt gick snabbt som tusan och det kändes bara så bra. Både läkare och samtalskontakt tyckte inte det var direkt konstigt att min själ till slut brakat samman, och förklarade att det tar tid att läka.
Så slutade min läkare, och jag fick en ny och idag ska jag börja jobba…

Den nya läkaren hade en annan form av läkardvård. Han driver mer den där stilen, ”Ju värre jag är desto bättre” för mer otrevlig människa har jag inte mött i hela mitt liv. Ja, han får Daniels läkare i Umeå att i jämförelse nästan bli….ja läkare. En gång har jag träffat honom, och två gånger har jag talat med honom i telefon, och då totalt i 11 minuter från bägge samtalen. På det bygger han sin egna bild som dessutom inte stämmer ett dugg med den bild som min samtalskontakt har. Hon har till och med skrivit brev till läkaren där hon inte anser mig redo för arbete än alls, mend det struntar han i. För han vet minsann bäst! Förra veckan anmälde jag honom, och i fredags ringde chefen för vårdcentralen hem till mig men samtidigt orkar jag inte bråka just nu.
Jag har bråkat enormt med sjukvården de senaste 2 åren och någonstans på vägen glömde jag mig själv. Nu har jag ingen direkt kraft kvar att slåss för mig själv.

Så nu ska jag börja jobba.
Hela veckan som varit har ångest skurit sönder mig inombords, och enda avlastningen för det var när Kevin var här. Han får mig att tänka på lite annat tack och lov. Igår och inatt har ingenting annat funnits i mig än att det snart är dags. Snart ska jag göra det, snart ska det ske. Snart….

Jag börjar på 50%, men det kunde lika gärna varit 150%. Det är inte tiderna på jobbet som är svåra utan kraven. Allt som ska göras tar tre gånger så lång tid, och allt som ska göras väcker ångest. Jag får förbereda mig i timmar i bland för att orka gå in i en affär om det är för mycket folk där. Under tiden har jag musik på i hörlurarna så att jag inte hör något från ”utsidan”.
Ibland får jag panik på bussen och får gå av. Sedan går jag resten av biten.
Nej, jag är inte redo för att börja jobba, men min läkare som ju vet mest…
Han tycker det.

Den 23 januari ska vi ha planeringsmöte med FK, och FK själva tyckte inte det var konstigt om jag var hemma tills dess, men läkaren tycker annorlunda. Så nu ska jag jobba vanligt, och sedan ha planeringsmöte. Allt är i tvärtom följd här, men jag kan ingenting göra.
Så nu ska jag snart till jobbet. Går jag inte får jag ingen lön, och ingen sjukersättning. Så nu ska jag jobba.

Men ge upp får jag inte för det finns ju så mycket i livet att leva för…

Så mitt liv blev. När gick det fel?

Sagan om landskapet där ingen orkade bry sig

En liten saga till er från mig.
Om någon/några tar åt sig så bjuder jag på det…

fairytale-bookDet var en gång för länge sedan ett litet land som var väldigt avlångt. I nedre delen av landet pratade man på ett konstigt sätt, och som kulturarv åt man konstiga torra höga kakor gjorda på ägg och socker. De som bodde i nedre delen av det lilla landet ville gärna arbeta sade dom, men då de inte fick några jobb så skyllde de på alla andra som kom från andra länder, och sedan blev de partiledare för Sverigedemokraterna.
Annars frodades det lilla landet ganska väl. I landet bodde det en kung som kom från Frankrike, och han var gift med en tyska. Tillsammans hade de tre barn som i sin tur börjat få egna bebisar.
Att ha kungar, och Sverigedemokrater som gick på a-kassa, kostade självklart en massa pengar, och som tur är var det lilla landet rikt på naturtillgångar såsom järnmalm, träd, sten och guld, och mycket av allt sånt som det lilla landet behövde för att få in pengar fanns i de norra delarna av landet.
Väldigt högt upp i det lilla landet låg ett stort landskap som man brukade kalla för Västerbotten. Landskapet var ett stort och vackert landskap med stora skogar,m och stora sjöar, men inte så där värst många människor. I Västerbotten fanns det många små städer och byar, men två städer var lite större än de andra, och de hette Umeå och Skellefteå.
Umeå var störst och ville gärna se sig som Norrlands Huvudstad, även om en annan stad också kallade sig för det. I Umeå kunde man gå i skolan i flera år, och man kunde läsa till att bli både doktor och polis. De som bestämde i Umeå hade också beslutat att man skulle bygga om hela staden på en gång så Umeå såg ut som en byggarbetsplats med stora kranar och djupa gropar i marken lite överallt. I Umeå hejade man på Björklöven men de hade inte vunnit en match sedan staden brann ner till grunden senast så egentligen var det ingen som brydde sig längre. Knappt Björklöven själva.
I Umeå låg det också ett jättestort sjukhus uppe på en kulle. Sjukhuset hade en massa fina doktorer som sprang omkring lite rufsiga i håret och verkade stressade.
Mest rufsiga, och mest stressiga var doktorerna som arbetade på psykiatrin på sjukhuset. Ja, inga var så stressade som dom.

Den andra lite större staden i Västerbotten hette Skellefteå.
Den staden var mycket mindre än Umeå men hade de senaste åren blivit känd i det lilla landet som staden som verkligen kunde spela ishockey. Stadens hockeylag var jätteduktiga och alla i staden var så glada över att deras killar, där knappt någon kom från Skellefteå, kunde spela så bra hockey. Det mesta i Skellefteå handlade om hockeyn när folket som bodde där inte jobbade, skruvade på sin gamla bil, eller satt på torget och tittade på den konstiga staty de som i staden som bestämde hade sagt skulle stå där. Sedan var Skellefteå också känt för väldigt många unga brukade ägna lediga stunder åt att äta saker som gjorde att man blev alldeles snurrig. Faktum är att om man frågade folk på internet vad Skellefteå var känt för så var det hockey och snurrmaten.

En regnig höstdag kom en arg man till Västerbotten. Han reste med flygplan upp och landade precis när det började ösa ner. Mannen var jättearg på väldigt mycket i Västerbotten, och nu hade han fått för sig att han skulle berätta det.
Mest arg var mannen på läkarna som hade mest rufsigt hår på sjukhuset. Mannen menade att läkarna hade gjort så mycket fel, och det berodde säkert på att de var så stressade, så att det hade slutat så illa för en person mannen tyckt väldigt mycket så personen hamnat i himmelen istället för att få flytta till Göteborg som han velat så mycket.
Ja den arge mannen skällde och skällde och skällde, och han skrev och ropade och gapade och förde ett himla liv. När mannen började ropa kom det fram massor med människor till mannen som berömde honom. De var också arga på sjukhuset för vad de gjort mot mannen som skulle flytta till Göteborg, och den arge mannen kände en förhoppning om att nu skulle han få saker att hända för om fler än honom var arga så skulle ju de som bestämde kanske förstå att läkarna med rufsigt hår behövde lite avlastning, och att de som var chefer kanske inte klarade av sitt jobb. Ja kanske skulle de som bestämde då blir lite rädda och ge lite mer pengar så att man kunde hjälpa de människor som hade ont i själen.
Den arge mannen sade till alla som kommit fram till honom och sagt att de var rädda, ”Men kan inte ni hjälpa till. Tillsammans kan vi förändra saker så att inte fler behöver komma till himmelen”
Med ens blev det väldigt tyst kring den arge mannen. Folk som innan också varit arga gick hem och började diska istället och de såg ner i diskhon och vågade inte lyfta blicken.
Den arge mannen frågade då andra som också varit arga, ”Men ni då? Ni kan väl hjälpa till. Ni var ju så arga innan. Tillsammans kan vi förändra saker så att inte fler behöver komma till himmelen”.
Igen blev det alldeles tyst runt den arge mannen och de som då varit arga sprang hem och skrev på Facebook om Idol istället, och skrev om hur mycket de älskade sina vänner.
Den arge mannen blev alldeles paff, men fortsatte ändå att bråka med sjukhuset ett tag tills det inte gick att bråka mer.

Mannen som skulle flyttat till Göteborg hade berättat för den arge mannen att han kom från Skellefteå från början. Han hade inte tyckt att det var så roligt i Skellefteå, och hockey tyckte han inte heller om. Däremot hade han när han var ung testat att äta saker som gjort att han blivit alldeles snurrig i huvudet. Han hade gjort det liksom så väldigt många andra unga i Skellefteå. För det hade varit väldigt tråkigt att vara ung i Skellefteå när man inte tyckte om hockey, skruva med bilar eller se på den konstiga statyn på torget.
Nu åkte den arge mannen till Skellefteå, och han träffade massor med människor som var så upprörda och arga över vad som hänt mannen som skulle flytta till Göteborg.
De upprörda människorna sade alla ”Han skulle fått hjälp av sociala när han va yngre, och sjukvården hjälpte honom inte heller de uslingarna”. Andra kom fram till honom och sade, ”Ja det är så mycket skit här i Skellefteå”.
”Men!”, brast den arge mannen ut, ”Vi gör något åt det då! Vi säger till det sociala att de måste skärpa sig, och vi säger till sjukvården att den måste bli bättre!”
Direkt försvann de som klagat på det sociala. För hockeyn skulle snart börja hade de läst i stadens tidning som nästan enbart brukade skriva om hockey.
Då vände sig den arge mannen till de som klagat på det där som gjorde folk snurriga.
”Men ni då? Ska ni inte hjälpa till så vi kan få bort det där dumma från Skellefteå så inte fler testar det där som gör en snurrig”
Det tog 30 sekunder och sedan stod mannen ensam kvar. Alla hade gått hem, om de inte gett sig iväg till hockeyarenan för det var ju hemmamatch ikväll.

I den lilla staden Skellefteå låg mannen som skulle flytta till Göteborg begravd. Den arge mannen reste dit och satte sig en stund vid graven. Nu var inte den arge mannen arg mer utan nu var han ledsen. Han klappade gravens sten, och lade en röd ros vid gravens kant.
”Vet du”, sade han till sin vän som låg där, ”Nu har jag försökt. Jag har försökt få folk att protestera och kämpa lite, men ingen vill. Jag har försökt få med alla de som var så arga när du försvann men alla är så upptagna med sitt. Jag kommer för alltid vara arg för vad som hände dig, men jag kan inte göra detta ensam och då ingen annan vill eller orkar så tänker jag att varför ska jag bry mig om de här i Västerbotten. De bryr ju sig inte om sig själva ju, och jag bor ju inte ens här. Vill de att de rufsiga läkarna ska fortsätta göra fel så fler kommer dö så får de göra det, och vill folket i Skellefteå att man ska strunta i de som mår dåligt, eller strunta i de som tar saker som gör en snurrig så får det bli så. Jag har tröttnat på Västerbotten nu”
Den ledsne mannen reste på sig, men innan han ställde sig upp helt kysste han gravens sten försiktigt och viskade ”Jag älskar dig Daniel”. Sedan åkte mannen hem för att aldrig mer återvända.

Samtidigt som mannen satt på flygplanet hem gick en ung man över en bro i Umeå. Mannen var alldeles snurrig av mediciner han fått av sin doktor som varit så stressad så doktorn hade inte hunnit med att ta sig an den unge mannen riktigt. Nu hade den unge mannen fått för mycket mediciner och visste inte ens vart han var. Innan han visste ordet av hade han ramlat ner i vattnet, och mannen drunknade.
Dagen efter när folk fått höra vad som hänt blev de igen upprörda och arga. De skällde och beklagade sig till varandra, och de skrev fina minnesord på den unge mannens nystartade minnessida på Facebook där de förklarade sin kärlek till honom,  men de orkade bara vara arga, och de orkade bara skriva fina saker en liten stund för alldeles snart skulle finalen i Idol börja. Dessutom hade de ju så mycket att göra…
Ja livet i Västerbotten gick vidare fast med allt mindre folk dock, men med desto fler gravar, för där har folket lärt sig att om man blundar riktigt riktigt hårt och bara tänker på sig själv i första hand. Ja, då behöver man inte bry sig om något annat.

Måste man vara idiot för att gå på spam?

no-spam-2xIdag fick jag följande mail…

”Bästa Kund,iTunes

Under vår rutinövervakning, fann vi en korrelation försöker ogiltig inloggning till ditt konto. Vi tror att det finns ett problem. Så vi satt en ny kompletterande skyddsåtgärder för att förhindra permanent avaktivering av kontot. Av denna anledning ber vi dig att 

Klicka Här För Att Bekräfta Ditt Konto Räkning.

Detta är vår säkerhet och internet.

Tack för din tid,
iTunes Apple Fakturerings Tjänst”

Det kommer ganska ofta såna här mail och jag frågar mig vem som är så jävla dum så man klickar på ett sånt?
”fann vi en korrelation försöker ogiltig inloggning till ditt konto” ???

Ärligt, vem fan går på det?
Om någon gör det får de faktiskt skylla sig själva.
Sedan att det borde va dödsstraff på spam är en annan sak

Vidrigt YouTube

hämta (3)YouTube är inte bara numer det mest irriterande som finns på nätet tack vare sin jävla reklam som dyker upp allt oftare. Det är också det mest hycklande som går att uppbringa på Internet efter TeaParty rörelsens hemsida.

Det är OK med gore, scener där människor slaktas hur som helst, klipp där människor dör etc, men visa en naken person och YouTube får slaget direkt.
Visa en naken person i en sexuell scen och YouTube skickar maffian på dig.

Det är så jävla barnsligt, och jag är så fruktansvärt less på amerikansk dubbelmoral så jag spyr på det.
OJ, nu kommer det reklam för sprit också. Ja men det är ju ok….

Fy fan för YouTube!

Man tröttnar ju….

För varje timme som går så blir man mindre och mindre troende på demokratin.
Mest hjälper Annie Lööf till med det. Denna kvinna verkar helt ha glömt bort att hon är partiledare för ett litet skitparti som fullständigt glömt av vartenda ideal som partiet stått för. Jag skulle vilja ha varit med på det mötet när Alliansen träffades och frågade sig vad de skulle göra nu när Fredrik försvunnit och något smartass brister ut i ett ”Ja vet! Vi tar Annie!”

De andra ledarna gör sitt de också för att man ska spy på allt vad riksdag och regering heter, och valet 2015 kommer leda till två saker…

1. Politikerföraktet kommer frodas ännu mer
2. Fler idioter kommer rösta på Sverigedemokraterna

Ja det finns en bonus 3:a också:

3. Det kommer bli en alliansregering stödd av SD

Grattis svenska folket!
Det är ni värda

Tror det är dags att vända blickarna hit igen

Ja, kanske är det dags att låta bloggen bli ens fönster istället för det förbannade Facebook.
Jag är så sanslöst less på ”kom och se mitt lyckliga liv”, eller ”åååh vad jag älskar alla människor” så jag spyr på det.
Visst, allt behöver inte vara depp, kriser och problem, men det blir så löjligt när 2 miljarder, eller hur många som nu använder FB skiten, slåss om uppmärksamheten om vem som är lyckligast.

Nej, bloggen är bättre då. Här är min värld, och det är fritt att läsa den.
Dessutom behöver jag inte störa mig på om folk som borde svara eller ta åt sig (som när man t.ex ifrågasätter folks hyckleri om t.ex en grav) skiter i att svara…

Kan ju börja med att berätta att jag fick åka till tandläkaren idag och skära upp tandköttet. Bedövningen tog inte så det var en kul halvtimme jag satt i den stolen.
Söndagsnöje kan man kalla sånt för

Jo, Walentines värld är nog tillbaka. Jag tror det i alla fall.
Den som lever får se, och leva ska man ju göra….