Hur fan kan man stå i kö för att köpa en telefon i över 16 timmar?
Applefanatismen skrämmer mig
Denna låt innehåller så mycket djup. Den kan tolkas på så många plan.
Om man sjunger den på dagis är den en kul sång som alla ungar kan.
Sjunger man den på en gayklubb så får låten en helt annan innebörd, men för den skull lika ”kul” 
Går till Swedbank som uppvisar en stark kvartalsrapport.
Genom hårt arbete har de lyckats få en negativ trend att vända och det har dom gjort genom att införa ännu sämre service, göra allt sämre och de har ansträngt sig till det yttersta till att bli ännu värre än de var innan de lurade befolkningen i öststaterna.
Grattis Swedbank! Jag är så glad för eran skull
För första gången ska jag skriva ett tiggarbrev…
Så här är det. Den senaste tiden har det framkommit att personer aktivt ”testat” att se om det går att fälla mig/walentine.com för förtal.
Ni som brukar besöka bloggen vet att jag inte direkt varit aktiv den senaste tiden, men bloggen har funnits här ändå.
Enligt de svenska regler som gäller idag ligger walentine.com under PUL. Detta är uppenbart inte tillräckligt har jag insett, därför måste jag nu ansöka om ett utgivarbevis. Med ett sådant är jag och denna blogg skyddad under grundlagen om yttrandefrihet istället, vilket ju PUL är så långt ifrån man kan komma.
Problemet är bara det att det kostar 2000:- att skaffa sig ett sånt, sedan gäller beviset i 10 år. Om du gillat, eller gillar, det som stått på den här bloggen, och om du har en tia eller mer över så hjälp mig gärna. Så fort jag fått ihop de pengar som krävs plockas donationsknappen bort och jag kommer skicka in papper för utgivarbevis.
Jag tackar er redan nu genom att helt enkelt säga tack! och självklart kommer jag informera om hur det går med beviset.
Är Anna som hävdar att hon säljer sex till vissa politiker, och som nu fått vara modell för att visa att Moderaterna verkligen gillar hushållsnära tjänster
Jag har ju emellanåt skrivit om Second Life på den här bloggen, och oftast inte i någon direkt positiv omfattning. Idag ska jag också skriva om Second Life, men ur ett litet annan perspektiv dock inte heller denna gång speciellt positivt. Jag ska nämligen berätta om vad som kan hände där inne, och när allt blir väldigt fel. För dig som inte är intresserad av Second Life så skippa det här inlägget, du kommer ändå inte förstå hälften av vad jag skriver om, men du som kanske hänger i SL och som kanske hört något om det här, du borde läsa vidare för jag är ganska säker på att en del av det som du hittar här ger en annan bild av saker och ting.
Jag och en vän har ju några simmar i SL som vi försöker gå runt ekonomiskt. En stor del av simmarna är inspirerade av svensk natur i allmänhet och svensk skärgård i synnerhet. Så av förklariga skäl blev vi ganska snabbt en del av ”svenska SL”, vad det nu är.
En stor del av de events och händelser som sker har bevakats av en enda blogg som funnits ett bra tag nu. Personen bakom bloggen har varit medlem i SL längre än de flesta och hon skriver om det som sker och hon talar om när något ska hända. Jättebra självklart, men aldrig kunde jag väl tro att om man vill ha henne på sin sida måste man göra exakt som hon vill, tycker, kräver och förväntar sig, gör man det inte startar nämligen denna person en kampanj emot dig och hon är inte nöjd förrän motståndaren är krossad.
Allt tjafs började hos oss när vi lät en del av en sim stå öppen för alla. Ganska snart efter detta började ett gäng hänga på denna del av simmen och efter ett litet tag frågade dom mig om dom fick rezza en del saker så att folk hade någonstans att sitta. Jag svarade ja, mest för att då slapp jag göra det själv och efter några dagar kom första messet. Bloggskrivaren ville då att jag skulle peta bort dom från simmarna. Hon hävdade att folk som bodde på simmarna hade klagat till henne. Jag hade inte hört ett ljud och ansåg då, och anser fortfarande, att jag inte kan sparka ut folk på grund av hörsägen men hon gav sig inte. Några dagar senare kom ännu ett mess som berättade hur elaka de som höll till på min sim var, hon försökte också få det till att jag minsann lät vissa bo gratis och andra fick betala. Jag förklarade att så inte var fallet. Den platsen där de höll till var öppen för alla sade jag men hon gav sig inte. Ytterligare någon vecka senare tog hon ny kontakt. Denna gång hade hon ”Bevis” för allt elakt som personerna i fråga hade gjort mot vissa, jag själv hade fortfarande inte hört ett ljud från någon. Ingen som bodde på Havens simmar hade klagat och jag menade fortfarande att det var en öppen plats. Då kom det…
Hon nöjde sig inte med svaret så istället drar hon in RL (Real life) och hon berättar vilken jävlig person en av dom är i RL och sen kom antydan om att kanske var anledningen till att jag lät dom bo kvar den att jag kanske blivit hotad av en av personerna i RL (vilket jag absolut inte på några sätt blitt, jag hade över huvudtaget inte diskuterat saken med de inblandade) Nu började jag tröttna på det hela och blev förbannad. Hennes personliga vendetta började bli rent löjlig ansåg jag och jag orkade inte diskutera mer så jag loggade ut. Klockan var då 17:0o.
Samma kväll kontaktar Bloggägaren en annan person och uttrycker sin oro över att jag kanske blivit sur, varför hon gjorde det vet jag inte för 1 timme senare kommer hennes ”Titta här vad var det jag sa!”. Då publicerade hon ett ”Hemma hos” reportage hemma hos personerna i fråga. Självklart enbart för att bevisa att jag minsann ljuger, de får bo där gratis.
När jag såg detta inlägg dagen efter gick jag, för att tala milt språk, i taket. Jag kontaktade henne och frågade vad i helvete hon håller på med och fick till svar att det var dom som reportaget handlat om som tog kontakt med henne och inte tvärtom. Att hon ALLTID annars förklarat att det tar tid att skriva om saker och ting spelade visst ingen roll här. Nu hade hon plötsligt absolut ingenting annat att skriva om så inlägget skrevs ihop hastigt och lätt. Här kom också första rena lögnen från henne. Det visade sig nämligen att det var HON som kontaktat killarna som hängde på den öppna platsen på mina simmar. Hon hade också förklarat för personerna att hon inte ens behövde ta kort, för det hade hon redan gjort innan….
Här gjorde jag ett stort misstag. Dum och korkad som jag var trodde jag i min enfald att man hade rätt att bli förbannad när folk beter sig felaktigt, men det går inte med henne för nu startade istället ett martyrskap som får Jesus sista tid på korset att verka som en kul och skojig tilldragelse. För offret det var HON!
Hon som gjort så mycket för Haven. Hon som skrivit så mycket om Haven. Hon som ställt upp så mycket på Haven! Nu betedde JAG mig så här istället och INGEN hade NÅGONSIN varit så elak mot henne som jag var just nu. Jag hade ingen rätt alls att vara förbannad, ingen som helst och jag skulle enbart känna tacksamhet mot henne. De gånger jag försökte få henne att svara på varför hon ljuger, eller varför hon sänker sig så lågt så hon försöker få det till att jag blir hotad i RL så svarade hon inte alls så till slut blev jag less på skiten och jag bannade henne och lämnade hennes grupp.
Om vi stannar upp lite här så vill jag poängtera en sak. Bloggaren har ställt upp mycket på Haven. Hon har skrivit mycket om oss och skrivit om olika events etc. Jag tänker inte sluta känna uppskattning i den frågan men det ska också tilläggas en sak. Flera gånger kontaktade Bloggaren mig och andra och beklagade sig att vi aldrig talade om våra events för henne. Läste ni den sista meningen? Låt mig ta den igen:
Flera gånger kontaktade Bloggaren mig och andra och beklagade sig att vi aldrig talade om våra events för henne.
Det ger en annan bild av martyrskapet hon visar upp eller? Självklart har jag IM och allt sånt kvar från våra diskussioner men då Linden Labs inte tillåter att sånt läggs ut, och då jag är ganska säker på att om jag gjorde det så skulle det användas emot mig så lägger jag självklart inte upp det här.
Nåväl för att gå vidare för tjafset tog inte slut här…
Ungefär 1 vecka efter att bråket startat blev jag kontaktad av en annan person i SL som förklarade att numer fick inte Haven ens nämnas i den chat tillhörande den grupp som bloggaren ägde. Allt som rörde Haven räknades numer som reklam och jag blev fascinerade över hennes agerande så jag gick med i hennes grupp igen. För mig handlade det ju om att ta tillvara mina intressen och det verkade som om regeln att inte Haven fick nämnas bara gällde när Haven nämndes i positiva ordalag. Jag fick då veta att om jag ska vara med i hennes grupp igen så skulle jag be offentligt om ursäkt till henne, i chatten. Anledningen var den att jag i gruppen varit väldigt elak mot henne och jag ska också ha hotat henne.
Jag bad henne då ta sin grupp och köra upp den någonstans och så var det bra med det. Det var då helvetet började…
Jag fick strax efter veta att Bloggaren gick omkring på mina simmar och pratade med folk som bodde där. Självklart för att berätta hur jävlig jag var. När detta nådde mig gick jag i taket ännu en gång. Jag bannade henne från simmarna då jag ansåg henne vara en griefer. I samma stund dök också reportage om svenska simmar upp på hennes blogg. Alla nämndes utom en. Kanske var det en slump bara. Kanske hade hon planerat denna serie under en lång tid. Kanske var det också en slump att hon nu började skriva om norden istället. Missförstå mig inte, jag ville inte att hon skulle nämna Haven, faktum är att jag krävde att hon skulle ta bort allt som hade med Haven att göra, men det gjorde hon inte. Istället ändrades hennes sida och helt plötsligt gick också hennes sida, driven av blogger sönder, och hundratals inlägg bara ”försvann”. Det är säkert också en slump att just hennes blogg är den ende som blogger inte har backup på. Det är mycket som händer samtidigt här…..
Det gick inte diskutera med henne. För när jag försökte fick jag gång på gång veta att:
1. Hon gjort så mycket för Haven
2. Jag hotade henne
3. Jag hade krävt att få göra reklam
4. Jag var mer eller mindre otacksam
5. etc etc etc etc etc
Det gick som sagt aldrig komma fram till en lösning. Istället fortsatte hon sin kampanj mot Haven. Det var då det slog mig: Hon kommer inte bli nöjd förrän Haven är krossat för det är det saken handlar om. För nu började folk ta kontakt med mig, folk som tidigare genomgått samma sak jag gjorde nu. Folk som bloggaren blivit förbannad på och där det inletts rena kampanjer emot simmar och människor. Alla hade gjort samma sak: Man hade ifrågasatt och blivit förbannade på bloggaren.
Allt repeterades, allt från att hon pratar ner dom med alla till att hon själv är offret. Samtidigt är hon smart för hon ser noga till vad som sägs och inte sägs på sin sida. Jag bestämde mig då för att ta det lugnt. Jag hade i mitt eget RL en del problem som fick ta överhanden istället och under en 1-2 veckor infallde sig ett bedrägligt lugn, tills nästa omgång startade.
Jag bestämde att jag inte ville ligga på samma nivå som hon så jag hade plockat bort banningen av henne från mina simmar. Om hon på något sätt tänkt efter hade hon skött detta smart, men det gjorde hon inte. Istället kliver hon in på simmarna när folk har fest och inleder med att tala om att det elaka simägaren minsann bannat henne innan. Samma sak, får jag veta, upprepades på andra events i Second Life. Hennes förklaring var att hon bara pratade med sina nära vänner, skitsnack säger jag. Hon ”landade” och inledde med orden ”Här har jag minsann varit bannad innan”.
Nu tröttnade jag. Sommaren i SL är svår ändå. Jag hade redan innan detta gått med i hennes grupp igen mest för att försöka få slut på tjafset. Efter ett välkomnande fick jag också en privat påminnelse om att HON ägde chatten, och det var HENNES regler som gällde. Jag svarade inte men började känna mig som en del i serien Dallas, och hon var inte den snälla Miss Ellie om vi säger så…
Det höll inte speciellt länge den gången heller, för ganska snart blev jag utkastad ur hennes grupp och jag skulle aldrig aldrig mer får komma tillbaka, anledningen var igen att jag hotat henne enligt henne själv och detta i samband med hennes martyrbesök på fester där hennes uppenbarelse uppenbart gick ut på att prata ner mig.
Man kan ju då tycka att istället för att detta inlägg ska bli 54 sidor långt att det borde blivit en ände på det hela, men det blev det inte. För den numer berömda bloggaren ville självklart ha sista ordet. När man samtidigt beter sig som en fullständigt maktgalen människa men också som martyr så får man ju göra det på sitt sätt. Så man döper om mina simmar Haven till ”Walleland” på sina hemsidor och dessutom börjar man ställa krav på andra som bor på mina simmar. För om man ska behaga ”drottningen” ska man göra det på hennes villkor, och ENBART på hennes villkor.
Nu är jag en person, trots allt, som inte vill bråka med folk så jag försökte som sista utväg att skriva ett mail, utanför SL, till henne. Jag förklarade där att på samma sätt som hon ansåg att hennes grupp var just hennes är mina simmar mina. Ville jag banna henne gjorde jag det på samma villkor som hon bannade mig. Skillnaden är ju den att jag inte aktivt gått omkring och försökt få bort folk, och än en gång: Hon har aldrig svarat mig när jag försökt få reda på varför hon beter sig så.
Mailet jag skickade avslutades med:
Så vill du fortsätta bråka så låt oss göra det då. Kom bara ihåg att jag ger mig inte. Jag kämpar tills jag dör, det är något man lärt sig i sitt RL liv på flera sätt. Men om du vill att detta ska lugna ner sig så har du chansen nu. Vänner kommer vi aldrig bli mer. Acceptera varandra kanske vi kan lära oss att göra, men bollen ligger hos dig.
Något svar fick jag inte. Jag skickade också en fråga om vad i helvete Walleland var för något men då drog bloggskriverskan till med nästa grej: Nu var hon stalkad LOL
På öppen plats i facebook skriver hon att ”Någon” nu stalkar henne och hon ber också den som är min närmaste svenska vän i SL att prata med personen i fråga. Alla förstod självklart vem hon menade och utan att nämna några namn lyckades nu hon bli martyr ännu en gång.
Allt detta kan ses som mest trams, och det är det också men det finns faktiskt en annan aspekt av det här…
Som alla vet var Sverige ett av de länder som av någon idiotisk anledning startade ambassad i Second Life. En ambassad som fortfarande finns kvar även om inte ett skit händer där, utom några få saker. Dessa events, som brukar tilldra sig under lucia och andra högtider brukar anordnas av…Ja just det…den berömda bloggaren.
Hon är medlen och också drivade i ambassadens eventsgrupp och det är alltså våra skattepengar som på ett eller annat sätt låter hennes lilla maktgalna spel fortsätta. Hon verkar inte få betalt (hon får visst bo på simmen och land kostar ju å andra sidan)
Ingen, och då menar jag ingen, av de som står som simägare eller annat svarar på IM när man försöker få kontakt med dom. Ingen tar något ansvar och under tiden får en enda människa ansvaret att låta det svenska SL bära eller brista samtidigt som våra skattepengar finansierar en virtuell ambassad som inte uppdaterats att skit på evigheter nu och där dess events anordnas av en person som inte har ett piss av intresse att låta ”svenska SL” leva. Hennes intressen är helt och hållet egna, och det är numer hennes ord/idéer och uppfattningar som styr vad som ska gälla och det är rent livfarligt att ge en människa som hon den makten.
Jag vill här också göra några förtydlingar och klarlägganden:
Personen i fråga har inget betalt för det hon gör som sagt. Hon gör det frivilligt och det ska absolut inte tas ifrån henne den credit hon förtjänar i mycket av det hon gjort men allt har gått överstyr. För Svenska Second Life är litet, väldigt litet, och hon har själv hamnat i en situation där hon fått makt över vad som gäller. Hennes ord har blivit en sjuk lag och problemet är att ingen annan brytt sig att göra något åt saken. Svenska Ambassadens ”personal” lyser med sin frånvaro och även om ingenting som bloggaren skriver eller gör är en officiell åsikt eller handling blir det ändå som att bloggaren ifråga är Svenska Second Life. Hon har kommit i en position där hon faktiskt kan hylla eller falla en person eller liknande för hon har ju dessutom också visat att räcker hennes blogg inte till att ignorera saker och ting, agerar hon på egen hand för att jaga bort folk.
När man läser på bloggarens sida så återkommer hon ständigt till den utsatta position hon säger sig befinna sig själv i. Hela tiden är den folk som hotar henne, missbrukar hennes gästfrihet, hotar henne igen, bråkar med henne, skäller på henne och är dumma mot henne. Hela bloggen skriker emellanåt av en enorm ”tyck synd om mig” attityd. Att bloggaren själv aldrig är intresserad att mötas på halva vägen har jag verkligen fått klart för mig om, och fick det perfekta beviset när bloggaren använde en annan persons inlägg och vred det till sin totala fördel utan att någonsin nämna bakgrunden till mitt utspel. Hennes blogg/grupp/chat är ingenting annat än en diktatur där hennes ord är lag och där hennes egna handlingar alltid blir de enda rätta. Ja hennes blogg påminner en hel del om kinas sätt att rapportera mindre smickrande händelser. Eller låt oss kalla det den framtidsvärld som ”V för vendetta” berättar om. Denna värld är nu den värld som många kopplar ihop med den statliga ambassad som finns i Second Life. Hur detta kan få fortsätta, jag är ju inte den enda som hon bestämt sig för att jävlas med, begriper jag inte. Låt vara att events och annat som sköts genom henne och eventsgruppen är bra, fortfarande är faktum det att hon ger en bild av svenska SL som stämmer väldigt dåligt med hur saker och ting är. Om en ny person kommer in som inte delar bloggarens idé kommer den personen få en chock kan jag lova dig.
Mitt samarbete med denna bloggare är naturligtvis avslutad. Jag är däremot fullständigt övertygad om att bråket däremot inte är det, jag är dessutom ännu mera säker på att detta inlägg kommer leda till mer bråk och tjafs. Hon kommer på sitt maktgalna sätt göra vad hon kan för att jaga bort svenskarna från Haven. Hon kommer inte ge sig, inte det minsta. Det visar hon fortfarande varje gång jag gör något och hon sen gör allt 5 gånger mer (som att starta grupper på Avatar United etc) eller nu när Haven tagit semester och jag själv blivit sjukskriven och hon sänder ständigt ut notice som startar med ”Semesterstängt??? Inte här inte!!” och slutligen när hon numer också jobbar emot andra svenskar på mina simmar som har events.
Hon har en idé i sin skalle om att jag vill krossa henne och det får hon väl tro då. För oavsett vad man säger till henne plockar hon ut saker ur sitt sammanhang och sen visar hon upp en sida som säger ”Titta där så jävla elak han är”. Hon ignorerar frågor som är obekväma och hon blir alltid offret. Jag har sett det och andra simägare har sagt det samma. Går du emot henne ska du helt enkelt dö (simägarmässigt menat)
Det finns inte många svenskägda simmar kvar i Second life vilket ju är synd. SL är en fantastisk idé på många sätt och är också ett fantastiskt verktyg när det gäller spridandet och informationen om vårt land till folk över hela världen. Att ägaren, Linden Labs, är fullständigt värdelösa är bara att beklaga. Därför är det ju ännu mer viktigt att man försöker hålla ihop men Haven är enligt henne inte en del av svenska SL mer så därför känner vi oss tvingade att göra något åt saken.
Först har vi vår egen hemsida för simmarna: www.sweethaven.net
Där skriver vi om det som sker på våra egna områden.
Sedan har jag också startat: www.swedevents.com
Tanken med den sidan är att det ska bli en sida för alla som vill meddela om events och annat. Allt som rör svenskar i SL är välkommet. Allt är i start fasen så vi får se om det lyckas. Jag tror inte det kommer lyckas för där krävs det egen aktiv handling, och när det krävs sånt brukar svensken i allmänhet få så himla mycke att göra.
Självklart är allt detta väldigt synd och det enda det gjort är att det tagit enormt med energi från bägge sidor, kanske mest från henne som numer verkar få ägna långa tider till att se hur hon ska kunna göra det svårare för Haven samtidigt som hon bryter mot sina egna regler.
Slutligen då till dig ”Bloggaren” som jag vet kommer läsa detta:
Du vet lika bra som jag att ingen försökt göra reklam i din grupp. Du vet lika bra som jag att när en person nämnde Haven i din älskade chat så gjorde han det med en efter. Du vet lika bra som jag att anledningen var för att du berättat om alla andra svenska simmar än just Haven. Du vet dessutom lika bra som jag anledningen till att ”Hemma hos maffe/roby” kom till.
Du så sanslöst barnslig när du nu gör vad du kan för att förstöra för Haven. Kom bara ihåg att lyckas du är det dina egna vänner du förstör för. Vissa verkar ju gilla Haven, men du i din maktfullkomliga galna värld kan inte acceptera det va och du skiter i vilket. Som när du i din älskade gruppchat överöser chatten med andra events när du vet att Haven har ett speciellt sommarevent (japp, jag menar fredagen den 2 juli) och nästa gång du försöker göra dig lustig över att Haven har sommarstängt, försök ta reda på varför innan du gör dig lustig. Du nämner självklart inte Haven, men alla som känt dig längre än 10 sekunder vet vad du menar. Du trampar på alla som inte behagar dig, och samtidigt framställer DU dig som offer.
Ja jag vet, du kommer säga att du alltid berättar om vad som sker och att du aldrig ljuger. och det finns säkert några som tror på dig, men du vet liksom jag vad du håller på med. Du pratar om att du vill främja och stödja ”Svenska SL”, men det finns inget som helst intresse av det för dig. Du vill stödja det du tycker om, resten vill du krossa. Alla som går emot dig ska helt enkelt ”sl dö”. Du har ju redan visat för folk på Haven hur du älskar att leka ”utpressning”. Du leker ditt lilla spel, och den ende som i längden förlorar på det är du själv. För det är du som kommer bli ensam. Haven kanske består, Haven kanske försvinner, men förloraren är du, ingen annan än du. Försvinner mina simmar så är det egentligen skitsamma, men folk kommer minnas vad DU gjorde. För du är inte riktigt så värdefull som du tror. Anledningen till att du lyckas är inte att folk hejar på dig, det är för att de helt enkelt inte bryr sig.
Så fortsätt du kriga, det är du och ingen annan som kommer förlora på det. Jag själv kommer möta dig på det enda sätt du förtjänar, kyla. Japp, jag lovar det här och nu. Från och med nu kommer du mötas av total och iskall kyla. Jag kommer inte bråka med dig. Jag kommer inte ifrågasätta dig och jag kommer inte göra något alls. Du är bannad från och med idag och det kommer du vara för alltid, men sen skiter jag i dig. Jag har bakterier i mitt akvarium som jag bryr mig om mer.
Du får ha ditt bråk för dig själv. Så bråka på, så försöker jag göra det som man ska göra i SL: HA ROLIGT!
Jag tycker att alla ska läsa det här inlägget, om ni redan inte gjort det.
Det är över 1 1/2 år gamalt, men detta inlägg kommer snart förändra många människors liv….kanske…..
http://www.walentine.com/2008/12/berattelsen-om-bosa-eller-hur-man-trycker-ner-sin-personal/
Lördagen den 19 juni 2010
Emellanåt kan man lite avundsjukt titta upp mot Stockholms utbud när det gäller teater. I Göteborg är man ju inte direkt bortskämd med riktiga pjäser, och nykulturella föreställningar med människor i hudfärgad sparkdräkt är inte min smak riktigt.
Därför är det nu med glädje jag kan konstatera att en av de största teaterögonblicken i mitt liv skedde i Göteborg häromdagen och det skedde när jag såg Familjen i regi av Peter Dalle.
Göteborgs Stadsteater skriver själva på sin hemsida:
De borde aldrig ha träffats… Familjen – en flerfaldigt prisbelönt och skarpt underhållande Broadwaysuccé. Nu ger vi den i regi av Peter Dalle.
Pappan är spårlöst försvunnen och klanen Weston samlas. Under tre dygn avslöjas en rad obehagligheter. En drogpåverkad mamma, otrohet, illegitima barn och svek åt alla håll och kanter. Ett familjedrama med komiska övertoner där allt sätts på spel!
Tracy Letts, som belönades med Pulitzerpriset för pjäsen, förvaltar arvet väl efter stora amerikanska dramatiker som Eugene O’Neill och Tennessee Williams. Detta med en blinkning till TV-såpor som Dallas och Falcon Crest.
En tidning skrev att denna pjäs fick Lars Norén att vara rena Lilla huset på prärien och jag håller med, för här
är en familj där ingenting är heligt, där allt är upp och ner och där ångest, svek och förtvivlan finns i varje mening som yppas. Det låter seriöst, och det låter hemskt och det är det naturligtvis, men det är också vansinnigt roligt. Ibland roligt för att det är så absurt, men också ibland för att kommentarerna och språket är sylvasst. Det är en pjäs där vissa meningar och där vissa händelser slår emot dig med full kraft och du får inte riktigt hämta andan någon gång.
Detta är också en pjäs om kvinnor. Visst det finns män runt om men detta är en pjäs med kvinnor i fokus. Allt från den tablettmisskrukande mamman till den tysta med så närvarande cheyenneindianen som nyss får jobbet som allt i allo i hushållet. Det är deras liv och förändring som framställs på en rent fantastiskt sätt.
Detta är också framförallt två skådespelerskors pjäs, Ann Petrén och Carina M Johansson. Petrén gör en roll som hela tiden pendlar mellan fantastisk och vidunderlig. Som den missbrukande och manipulativa modern gör hon sitt livs roll. Som publik pendlar du mellan att hata eller och älska henne. För i hennes ondska och i hennes sätt att förgöra allt finns en svaghet som när pjäsen är slut får dig att känna dig förvirrad för du vet inte riktigt vad du ska tycka om henne. Carina M Johansson, som jag hoppas Göteborgs Stadsteater aldrig gör sig av med, gör ännu en stark kvinna som samtidigt plågas av omgivningen och sig själv. På samma sätt som i Park Aveny visar hon upp en kvinna som tar tag i dig och som berör. I vissa scener vill jag ställa mig upp och bara applådera.
Övriga skådespelare är också mycket bra och ska någon mer speciellt nämnas får det bli Henric Holmberg som spelar Charlie, en man med gott hjärta som till slut får nog. Utbrottet han får i Akt 2 när han till slut tröttnar på sin hustru är en stark upplevelse.
Familjen är en snabb pjäs. Det är som en film på scen. Snabbt växlar man mellan scenerna och man har löst det genom att ett stort 2 våningshus, plus vind, kommer upp ur golvet i börjar på pjäsen. Sedan sker allt i husets olika rum och allt är mycket skickligt ihopsatt. Detta är scenografi när det är som bäst. Att man sedan i akt 2 låter husets rum bli till öar i ett annat svart landskap gör bara bilden starkare. Medan något sker i ett rum kan man se in i de andra, och man bjuds in på ett öppet och mycket ovanligt sätt på en teater.
Detta är första gången Familjen, som är en översättning av August: Osage County av Tracy Letts visar i Sverige och det är fantastiskt kul att vi var först med det här. För räkna kallt med att denna kommer sättas upp på Dramaten och andra scener framöver. Detta är nämligen en pjäs som redan är en klassiker och Peter Dalle har på ett mycket skickligt sätt fört över pjäsen till Sverige.
Jag ger en stor applåd till Göteborgs Stadsteater för att de lät mig ta del av det här. Jag känner mig rikare som människa och fortfarande 2 dagar efteråt finns en känsla av att jag sett någonting speciellt på en svensk teaterscen.
De som följt mig i den här bloggen vet antagligen att jag anser att Äldredelegationens förslag som senare blev till den så kallade Ädelreformen är bland det dummaste och mest misslyckade projekt som det här landet någonsin kommit på. Att låta en ointresserad kommun ta över ansvaret av gamla människor som inte bara är gamla utan dessutom ganska ofta multisjuka är typiskt exempel på va som kan kommer ifrån tjänstemän vars största erfarenhet av gamla är att man lyssnat på när Astrid Lindgren läser ur sina egna böcker på LP-skiva.
Sedan Ädelreformen kom till har saker och ting också sakta men säkert gått utför, och äldrevården står idag inför det faktum att när en gammal person flyttar in idag är han eller hon ganska ofta i sämre skick än gamla var när de dog för 20 år sedan, fast då fanns sjukhem, långvård etc.
Det värsta med dagens äldrevård är ju självklart den idag accepterade lögnen som handlar om att alla ska få bo hemma så länge det går. På pappret låter det så fint men i verkligheten handlar det naturligtvis alldeles för ofta om människor som både har kroppsliga problem och inte så sällan också en demenssjukdom. Situationen har många gånger varit fruktansvärd och innan byråkratins kvarthjul snurrat klart är den gamle oftast ännu mer sjuk. Jag har sett exempel på människor som i tio år legat och stirrat in i en vägg nästan dygnet runt innan personen fått hjälp på ett äldreboende.
Ja det finns mycket att säga om dagens äldrevård och i detta valår då lögnerna brukar vara extra många från politiker som vet att man vinner röster på att spela på människors dåliga samvete så kommer säkert det lovas miljard efter miljard. De senaste miljarderna vi blev lovade har i alla fall inte jag sett röken av, för självklart har dessa ”extra pengar” gått till att betala kommunens underskott eller så har de sett till att kommunens chefer stolt kan visa upp plusresultat istället.
Idag tänker jag mest ställa mig en fråga som jag tvingas ställa mig väldigt ofta i mitt arbete: Vem är det jag jobbar för?
Inom äldrevården älskar man att använda uttrycket ”Eget boende”. Vad det är säger väl sig självt. Det är ens eget boende, ens eget liv och man ansvarar också för sitt egna liv. Alla som arbetat längre än 10 min inom äldrevården vet att detta aldrig följs. Uttrycket Eget boende verkar mer ha blivit ett sätt för kommunen att spara pengar för när saker kostar går kostnaden ganska ofta att hålla nere genom att säga, ”Jo men det är ju eget boende”
Vi ska stötta den boende så att den boende kan leva sitt liv så meningsfullt som möjligt. Låter det inte underbart?!
Men vad händer när den boende har anhöriga då? Ja då verkar tanken med Eget boende flyga iväg väldigt snabbt. För i väldigt många fall är det den boendes anhöriga som sätter agendan. Det är dom som bestämmer och det är också dom som, i många fall, totalt kör över den gamle.
I en händelse som nyss skett på en svenskt äldreboende reagerade en boendes dotter. Hon var missnöjd med ungefär allt och framförallt på städningen. Hon ville inte då att den personal som var kontaktperson åt den boende skulle få vara kvar som kontaktperson och ha ansvaret för hennes pappa. Så personalen i fråga fick helt enkelt byta boende, och en annan personal tillsattes. Att den första som varit kontaktperson varit det i 2 år, och arbetat upp en relation med mannen i fråga spelade ingen roll. För när anhöriga klagar lyssnar man, och den gamla, som ju bor i eget boende och borde ha rätten att säga till själv, ja honom var det ingen som frågade. Mannen som har en demenssjukdom kan ändå tala för sig, men här gäller inte hans ord eller hans regler. Här är det dottern som bestämmer. Det jag frågar mig då är var någonstans i socialtjänstlagar och annat fint det står att ”Om anhöriga blir missnöjda är det helt ok att köra över den boende totalt, skit samma vad han eller hon tycker för vi jobbar ju för att göra anhöriga glada och att de slipper ha så dåligt samvete för att de bara kommer en gång per månad och hälsar på” Jag har missat de raderna i lagen som styr mitt jobb tror jag.
Missförstå mig inte nu. Självklart är det enormt viktigt att vi inom äldrevården har ett gott samarbete med anhöriga till de som bor på våra hem, det ska vi ha, och ibland blir det fel och då ska vi självklart också försöka lösa problemen så alla är nöjda, men jag vågar idag påstå att det alldeles för ofta är anhöriga som sätter agendan och inte den boende. Kanske skiter den boende i om det ligger lite damm på bokhyllan. Kanske tycker den boende att det är roligare att prata med någon. Kanske har den boende ett förtroende och en trygghet i personalen, en trygghet som inte anhöriga ser eller förstår. Det är därför som det kanske är dags att se över hela idén med ”Eget Boende”, för om eget boende ska gälla ibland men inte alltid då är det väl skitsamma eller?
Jag har sett många skräckexempel på när anhöriga till och med fått sin mamma eller pappa att flytta från boendet för att man i något valt tillfälle fått mamma att säga ja, men sedan har mamman ångrat sig. Som personal känns det förjävligt när en 90 åring gråter för att hon inte vill flytta och inte riktigt förstår varför. Är det bra äldrevård? Nej det är det inte, och anhöriga i sig är faktiskt så inskränkta så de ser heller inte att de skadar sin mamma eller pappa. De menar självklart väl, men ibland blir det bara fel.
Så vad göra då när det skär sig med anhöriga? Ja först och främst: Det är den boende som bor på äldreboendet, och det är den boende som är skriven där. Den boende är inte omyndigförklarad och finns det inga papper som visar på motsatsen så talar den boende för sig själv. Därför MÅSTE vi som personal, sköterskor, ledning och alla andra ansvariga sluta upp och vara så förbannat fega. För jag anser att det emellanåt handlar om ren feghet. Vi vill inte bråka med anhöriga så vi följer snällt med och tittar på vad som händer. Det är då det ibland slutar med att en halvförvirrad tant för sista gången går genom korridoren och inte förstår varför hon ska flytta. Jag frågar mig lite varför vi ens ska ha någon äldrevård då. Är det inte bättre att anhöriga flyttar in?
Nu handlar det inte bara om boende som flyttar eller missnöje med städningen. Det handlar lika mycket om respekten för sitt eget sociala liv. Sverige är idag ett land som på pappret har hårda regler om självbestämmande, rätten till eget liv och rätten till sitt eget privatliv. Dessa regler krossas hela tiden inom äldrevården. Jag vågar lova att på alla äldreboenden i vårt land vet anhöriga, eller så får dom veta, saker om sin mamma eller pappa som antagligen inte var tanken från början. Ett bra exempel från min egen erfarenhet är när vi hade en man som den sista tiden blev väldigt förtjust i kvinnor om man säger så. Detta berättades för mannens dotter och om ni frågar er själva. Vill ni snacka om ert eget sexliv med era barn. I detta fallet hade mannen en bra dotter som bara svarade, ”Nej men va kul, då håller han några år till då”, men det kunde ju också gått helt den andra vägen. Grunden är i alla fall att man måste ha rätt till eget liv även om man bor på ett äldreboende och man måste få bestämma om sig själv, och det ska inte ens dotter eller son göra som antagligen också har ganska dålig koll på vad som sker runt ens mamma eller pappa. Dottern eller sonen är oftast fullt upptagna med att förneka att mamma eller pappa förändrats och ser fortfarande mamma eller pappa på samma sätt som de gjorde när de var 40. De ser inte att sjukdomar och ålder förändrar människor.
Så kanske är det dags att det tas en diskussion om hur vi ser till att även gamla människor har rätt att bestämma över sitt liv. Jag jobbar inte för anhöriga, jag jobbar för de gamla. Samarbete vill jag gärna ha, men anhöriga ska banne mig inte få komma och ta över och det sker alldeles för ofta. För det slutar bara på ett sätt och det är att vi bedriver äldrevård som baseras på om den boende har anhöriga eller inte. Risken finns till slut att detta leder till en äldrevård där den som inte har anhöriga som slåss försvinner.
Sådan äldrevård vill inte jag ha.
/Walentine
Senaste kommentarer