Jag är 10 år, och vuxen! Så känner jag mig där jag går och försöker få ordning på 30 mjölkkor som alla tävlar om vem som ska få komma in först och bli mjölkade. Eller inte alla kor, det är alltid någon kossa som av någon anledning ska gå åt motsatt håll. Skickligt och vant springer jag snabbt och runt henne så hon vänder på sig. Sakta lunkar hon sedan bort mot resten av gruppen.
Det är en stolt 10 åring som springer där bland kossorna. Han är så full med spring i benen och så lycklig.
Det är jag, en glad 10 årig kille som älskar gården på Törestorp, Fotskäl mer än något annat. En kille som längtar dit ständigt, och som när han är där njuter av naturen, djuren och friheten

Jag kommer ofta tillbaka till Fotskäl när jag drömmer. Detta lilla samhälle som ligger mitt i ingenstans men ändå mitt i mitt hjärta. Ofta drömmer jag mig dit och framförallt drömmer jag mig dit när jag saknar något eller när det känns tungt. Då kommer mina minnen från Fotskäl tillbaka.
Min gula lilla stuga, ladugården som jag tyckte var så stor, känslan av totalt övermod när man i träskor! klättrade upp för stegen av trä ändå upp till toppen av silon, glädjen när man fick se en nyfödd kalv och känslan av att stå och lassa in hö. Känslan att somna på kvällen av total trötthet och då få somna in till kakelugnens sken och värme. Alla de där minnena kommer tillbaka och inte så sällan kommer också tårarna. För jag saknar mitt Fotskäl. Jag saknar det så enormt mycket.
Den känslan av frihet jag kände där hade jag ingen annanstans. Min skola var pest och jag hatade varje sekund av det. Det enda som höll mig uppe var vetskapen om att på fredag när mamma slutar jobbet åker vi till stugan. Där fanns inga dumma lärare, inga som mobbade mig och inga som inte förstod mig. Där fanns familjen Frilén och där fanns “mina” djur. Mina kossor och katter som tyckte om mig, och Gud vad jag älskade dom.

Kommer ihåg nummer 298, hon hette så. I kornas värld får man ett nummer och så ett namn man får efter sin mamma. Ja man fick namnet efter pappa också men det var ändå mammas namn som stod på skylten. Min ko hette 298 Stjärna. Hon var den enda och den sista kon som hette Stjärna på den gården så länge jag besökte Fotskäl. De flesta korna hette Torborg istället. Man hade låglandsdjur på gården men 298 hade lite brunt i sig. Hon var en gammal kossa, mycket gammal men hon mjölkade bra och var en snäll ko.
10 åriga jag älskade henne. Jag borstade henne, klappade henne och ibland gick jag ut i hagen och satte mig bredvid henne. Hon var den enda kossan man kunde sätta sig bredvid utan att kon reste på sig och gick iväg. Jag brukade bara sitta där hos henne länge, jag sade egentligen ingenting utan vi bara satt där 298 Stjärna och jag. En vinter gick och när jag kom ner till våren fanns hon inte kvar. Hennes liv var över och hennes arbete som mjölkko var slut. Jag kommer ihåg hur jag en gång tyst gick ner och tittade på de andra korna när de betade i hagen som låg bredvid stugan jag bodde i. Jag bestämde mig för att aldrig mer tycka om en ko så mycket, för ingen kunde någonsin bli lika fin som 298 Stjärna

Jag vill så gärna tillbaka till Fotskäl ibland. Se hur det ser ut men jag vågar inte. Jag är rädd för att bryta ihop, och kanske ska dessa minnen bara vara minnen. Eller kanske skulle det göra mig gott.
Jag saknar känslan jag hade när jag var 10 och gick där i hagen. Känslan av att ingenting var jobbigt. För när man blev vuxen kom Mia, Cancern och allt annat. Där får så många år sedan fanns bara jag:
En 10 årig kille som med van hand lotsade kossor in i ladugården.

Jag saknar den lille killen ibland.

Nu har jag följt Världen Idag och dess så kallade journalistik i ett år och dina bottennapp finns det ingen nedre gräns på.
I senaste numret av Världen Idag slår du alla rekord Carin. Jag som inte trodde du kunde sänka din tidning mer hade fel, för det kunde du. Det finns ingen nedre gräns i den kvicksand du själv placerat dig i.
Onsdagens nummer av Världen Idag handlade bland annat om att Jens Orback bjudit in sin lettiska kollega Karina Petersone. Man diskuterade bland annat den katastrofala situation som homosexuella har det i Lettland. De senaste åren har nyheterna kantats av besked om förföljelser av olika slag. Bland annat fick vi i somras läsa om hur homosexuella mötts av personer som slängde avföring på dom.
I onsdagens nummer av Världen Idag kan vi läsa:

Bakgrunden till besöket är bland annat sommarens händelse i Lettlands huvudstad Riga där myndigheterna inte gav tillstånd för en så kallad Pridefestival

Du sprider lögner Carin och är det inte rena lögner du sprider så är det förvanskningar av sanningen. Du utelämnar och du gör allt vad du kan för att din tidning ska bli det absolut främsta vapnet som finns för att sprida mer hat emot de homosexuella. Du är också smart, därför skriver du inte rakt ut vad din tidning och ägarna till tidningen står för. Nej, du står för den nya tidens homohat. Ord som vävs in i något som vid första anblick kan se oskyldigt ut men som efter att man läser mellan raderna framstår som den allra renaste och klaraste propaganda emot.
Därför skriver inte Världen Idag:

Besöket var en orgie i skitsnack och propaganda för bögarna. Man drog med Karina Petersone på en massa meningslösa besök och hon fick även träffa bögarnas organisation RFSL

Nej Världen Idag skriver:

Besöket var väl regisserat med studiebesök hos den svenska homolobbyns starkaste företrädare. Dels gästades HomO, dels den homosexuella påtryckarorganisationen RFSL.

Så här har du gjort länge nu Carin och jag kan tänka mig att den Stand Up komiker som sitter som ordförande i styrelsen för din tidning är nöjd med dig. Världen Idag är idag en tidskrift som mer än någon annan tidskrift kan skryta med att ständigt göra vad dom kan för att göra livets värre för de homosexuella. Det är egentligen synd Carin att ni kallar er kristna. Annars hade många andra organisationer kunna stödja er, organisationer som brukar ta väl vara på propaganda och sen gör om det till aktiva handlingar.
Ni hatar bögar, så enkelt är det, men låt mig berätta en sak för dig Carin. Vi är inte direkt överförtjusta i er heller och nu är saken den att det är dags att sätta ner foten.

Världen Idag har nu fått hålla på några år och har fått ropa och skrika hur dom vill. Ni har fått röja och stå i och ni har mött väldigt lite motstånd. Istället har ni blivit hjältar bland kristna fundamentalister som tror att Jesus manade till våld när han istället ropade på kärlek. Nu är det dags att visa Sverige att Världen Idag är den farligaste dagstidning vi någonsin haft i detta land. Nu Carin Stenström är tiden inne för att sätta stopp för din och din tidnings, ivrigt påhejade av Livets Ord, förföljelser mot de homosexuella

Ni klagar mycket på RFSL och ni älskar att förlöjliga HomO, det som nästan blir komiskt är att ni aldrig insett att ni hela tiden skapar större och mäktigare fiender genom att ni ständigt skriver om nyheterna så de passar era propaganda syften. Varför ni egentligen gör detta vet ni säkert inte ens själva men ni är ute på mycket tunn is just nu, och snart kommer den isen att brista.
Ni kommer snart att möta motstånd Carina och till skillnad från ert sätt att utnyttja ordet så kommer motståndet inte försöka skapa förföljelse och sprida hat. Motståndet kommer att berätta sanningen och sanningen kommer att bli din tidnings undergång.
För det är inte bara de homosexuella ni förstör för. Ni förstör för den svenska kristendomen genom att ni sprider en syn på Kristus som inte ens den mest inbitna religionshatare kan komma på. Eran bild av Jesus är en mörk man som istället för att hjälpa vill få folk att hamna i skräck och förtvivlan för ni vill att folk ska leva i skam och i ånger. Det är den synen på Kristus som ni har, och den synen är förkastlig av alla som kan mer ur Bibeln än det som Ulf Ekman pratar om. Så nu kommer motståndet även från det som du själv kallar för ditt eget håll. Erat värsta skräckscenario kommer blir verklighet. De homosexuella och de äkta kristna kommer att gå samman, och vi kommer inte att ge oss. För det handlar om en kamp för homosexuella och deras rättigheter, och det handlar samtidigt om en kamp för att ta tillbaka tron på Jesus till det som kristendomen verkligen är: Kärlek
Kriget kan börja Carin, och låt detta krig blir ett krig i ord och inte i blod. För blod har det spillts alldeles för mycket av redan, men det vet ju du av alla om. Saken är ju bara den att mord på homosexuella skriver din tidning inte om. Det möts av tystnad från Världen Idag, den farligaste dagstidningen världen skådat på många år.

Jo en sak till Carin Stenström…
För ett par månader sedan skrev ni om en man som blivit hotad av homosexuella för att han lät en sajt med vetenskapliga inlägg om homosexualitet ligga på hans server. Var är dom polisanmälningarna Carin och var är dom vetenskapliga beläggen för att sajten homosexuellt.com talade sanning? För det var ju den sajten det handlade om, eller hur? Men det skrev inte din tidning. Ni ändrar, förvrider och gör som ni vill. I sann fundamentalistisk anda.

Walentine Andersson
www.walentine.com och snart www.walentine.se - Världen Idags värsta mardröm

Andra bloggar om: Världen Idag, Carin Stenström, homosexualitet, kristendom, religion, media

Kommer ni ihåg Nasrin? Kvinnan som arbetade på mitt arbete och som för att skydda sina barn ville bo i Sverige istället för i Iran. Hon som Sverige utvisade…

Idag träffade jag henne på mitt arbete igen. Hon var där och sökte arbete
Tack vare lagen om uppehållstillstånd fick hon komma tillbaka och nu äntligen får hon stanna i Sverige. Hon kan lämna allt detta bakom sig och se framåt nu.

Det var så underbart kul att se henne igen, och det är så underbart skönt att se att det ibland mitt i allt elände finns människor som saker löser sig för. Hur Sverige behandlat henne tidigare är något man skäms för men samtidigt får vi idag vara glada för att det ibland sker saker som för oss framåt.

Ät så glad för hennes och hennes barns skull

En svensk forskargrupp verkar ha kommit mycket långt i försöken att ta fram ett vaccin mot HIV. Under ett försök som pågick under 9 månader utvecklade över 90% av försökspersonerna ett immunförsvar mot HIV.
I höst inleds ett större försök i Tanzania. Om resultaten blir lika bra finns möjlighet att ett vaccin är ute på marknaden inom fem till tio år.

Dessa resultat är strålade siffror. Det var inte längesedan man trodde att man kanske aldrig skulle bota AIDS och nu står vi kanske inför det faktum att ett vaccin är på väg.
AIDS skördar många offer, och det är numer den värsta sjukdom som någonsin drabbat människan när det handlar om antal offer. Varje dag blir runt 16 000 människor smittade av HIV och uppskattningsvis finns det nu mer än 40 miljoner smittade människor på vår planet.

Vi får hoppas att försöken fortsätter vara en sådan framgång, och om inte så ser vi att det rör på sig.

En nyhet värd att fira anser jag

Andra bloggar om: AIDS, HIV, Forskning

P.s Under tiden du läste detta inlägg blev ytterligare ett tiotal människor smittade av HIV. De flesta av dessa människor lever i fattiga områden på planet. Dessa människor kommer dö men innan de dör har de smittat ytterligare någon eller några. Några direkt skydd mot HIV har de inte. Samhällsformerna och förbudet mot skydd gör att de står helt oskyddade mot HIV och AIDS. På grund av att det i vissa länder är viktigare att lyssna på vad t.ex Katolska kyrkan bestämmer än att se till sina medborgare blir fler och fler människor smittade. Detta ihop med andra sociala och ekonomiska brister och problem gör att det nu är 20 personer som blivit smittade sedan du började läsa detta inlägg. D.s

Man heter det idag för att visa att man tycker att tryckfriheten är hotad.

Sedan Aftonbladet blev en skvaller och skittidning vet jag inte om jag tycker det är så synd att de inte får skriva vad som helst. Om Aftonbladet däremot börjar med riktiga nyheter igen så är det en annan sak.

Saken är den Aftonbladet att jag vill inte se kort på Göran Persson när han står vid grinden till sitt hus. Han har också rätt till ett privatliv, även om han är statsminister. Jag vill inte heller läsa om hur full den och den skådespelaren var på den och den festen.
Det är sånt ni älskar att skriva om och ni kränker andra människor när ni skriver om det.

Kanske borde Aftonbladet/Tryckfrihet börja fundera på hur dom misssköter tryckfriheten istället. Det AB aldrig förstått är att det krävs ansvar av den som publicerar en tidning. Så länge Sverige består av pengakåta mediebolag kommer trenden med skvallertidningar istället för nyhetstidningar fortsätta. Aftonbladet slutade för längesedan förmedla nyheter och man borde egentligen stå i samma del av hyllan som Se & Hör gör.

Så vad vill jag säga då?

Jo, att yttrandefrihet och tryckfrihet är bland det viktigaste vi har, men att tidningar som Aftonbladet och även självklart Expressen utnyttjat lagarna till den grad att skär man ner på dom så kan vi tacka dessa tidningar för det. De har en mycket stor del i ansvaret.

Andra bloggar om: Aftonbladet, Kvällspressen

Det blev en väldigt konstig dag på jobbet. När jag såg huset torna upp framför en som en skräckens borg ville jag springa därifrån och gömma mig i någons knä, men så kom jag in i huset. Man hälsade på sina arbetskamrater och sedan hälsade man på de boende.
En av “mina” gubbar blev så glad att se mig så han började gråta när han insåg att jag var tillbaka. Lite senare på kvällen började även en annan gråta för han hade saknat mig så sade han. Inte ens jag kan stå emot detta.

Jag hade tagit med mig en skiva till jobbet idag, en skiva som heter Vårt 1900 tal. Det är en underbar ihopsättning av saker som skedde under 1900-talet och de gamla satt och lyssnade på tiden runt kriget 1939. Där då Harry Brandelius och hans “Nordsjön” började spelar kom tårarna på nästan alla gamla. “Jag gråter för minnenas skull” sade en, och visst är det så.
De har ju ingenting annat än sina minnen. Minnen över det som skett, och minnen över det som varit. Klart det kommer tårar då. Vi lät dom lyssna vidare, för ibland är det nyttigt att minnas och det kan även vara nyttigt att minnas med tårar.

Andra Världskriget kan vi läsa om hur mycket som helst, och vi kan försöka sätta oss in i hur det var att leva i beredskapsårens Sverige, men förstå det helt och hållet kommer vi aldrig att göra. Dom här människor som idag fällde en tår minns hur det var för dom var där. En av gubbarna berättade sorgset att hans bästa kamrat omkom på Ulven. En annan har berättat att han jobbat på fartyget Stockholm, och ytterligare en gubbe var med och reparerade henne efter att hon och Andea Doria kört in i varandra. Ja, vi har till och med en som jobbade ombord när Greta Garbo kom till Göteborg med båt för många år sedan och då hon var den största av alla stjärnor.
Historien kryper nära inpå en och man vill bara sätta sig ner och lyssna och njuta. För de lever upp så de gamla när det berättar, och de vill berätta. För det som är historia för oss är deras liv de levt.
Hade mitt arbete bestått av detta hade jag haft världens underbaraste arbete, men nu är inte äldreomsorgen på det sättet. För istället handlar det om personalbrist och så det senaste jävulskapet som drabbat oss:
AMS försök att göra om äldrevården till en plats där folk som inte kan få något jobb får jobba. Äldrevården är på väg att bli ett Samhall till, och jag har absolut ingenting emot människor med problem oavsett om det är psykiska eller fyskiska problem men äldrevården handlar om att vårda människor som behöver vård (skitsnacket om eget boende är ju bara ett sätt att spara pengar på) Det går inte ha människor som inte är intresserade av äldre människor och sedan tro att det går att göra en bra verksamhet av det. Tro mig, vi har haft vår beskärda del i AMS sysselsättningspolitik och jag skulle vilja bjuda in AMS och fråga dom vad i helvete de sysslar med. Fast jag lär inte få tag i någon när jag ringer AMS, de är säkert på kurs.
Snart ska jag berätta vad jag sett inom mina år inom äldrevården, och ingen kommer tro mig.
Det som är roligast med allt är att allt strul jag sett inte beror på vårdinrättningen i sig. Nej, det beror på beslut tagna av politiker vars enda erfarenhet av en pensinär är när dom lyssnat på en intervju med Astrid Lindgren.

Ja skitsamma nu, nu e jag inte på jobbet

Hemma har jag inte gjort ett skit idag. Har ägnat kvällen åt att krångla lite med galleriet, lära mig lite mer om ett program och så har jag passat på att chatta med en massa folk också. Så med andra ord bara tagit det lugnt
Nu ska jag snart sova, i morgon ska jag till jobbet. Då kommer jag få veta att det är mitt fel att man missar ta mjölken. Jag kommer också få lyssna på en vikarie som tycker äldrevård ska vara avdelningar utan boende i men jag kommer också få en liten kram av någon och så ett stort “HEJ WALLE, tjänstgör du idag?”, och det sista gör att man inte spyr åt allt på en gång

Några timmar kvar och sedan är det dags. Jobbet ropar, och jag har ont i magen.

Annars blev jag både glad och rörd idag. Fick en litet paket från Erica med orden att jag inte skulle glömma henne. Som om det går att glömma henne och som att man vill glömma henne då! Nädu Erica, jag glömmer dig inte. Kommer och hälsar på dig snart, jag ska komma högre upp på den där jävla listan

Trivs väldigt bra med sajten nu, tycker designen är skitsnygg och jag trivs med färgerna. Ska försöka vara nöjd med detta ett tag nu tror jag. Jag vill inte bara ha en vanlig enkel svartvit blogg, de e helt enkelt inte jag så detta blir bra

Usch, magen värker på mig. Jag vill inte dit, jag vill verkligen inte dit.

Erkänn, det är snyggt!

Jag blir tacksam om ni säger till om det är svårt att läsa texterna på grund av färg eller form eller har andra synpunkter på utformningen. En del kanske har problem med färgerna eller liknande. Sajtens design får ni tycka vad ni vill om för personligen tycker jag detta är den snyggaste designen på länge men som sagt: Har ni problem med färgkombinationer eller annat så skrik!

Jag har alltid problem med min mage, och kommer alltid att ha problem med magen. Det är saker man får ta efter alla behandlingar man gått igenom. Ändå har magen varit ganska ok nu under tiden man varit ledig. Faktum är att den till och med varit väldigt bra. Fram tills igår, för nu är det snart dags för jobb igen och då pajar den. Ångesten att börja jobba kommer igång allt mer, och det bästa sättet den visar det på är att magen pajar.
Jag vill inte tillbaka, jag vill verkligen inte tillbaka. Fast jag kommer få att gå dit, och jag kommer få stanna där resten av mitt liv. Jag insåg just det igår, jag kommer att jobba där tills jag hamnar i graven.

Jag roade mig igår med att läsa gamla texter jag skrev som tonåring. Jag skrev mycket om vad livet skulle visa och erbjuda, och vad jag skulle erbjuda livet. Efter att ha blivit nertryckt av en halvt fascistisk skola så var jag sugen på revansch. Jag skulle visa världen men jag var, och vad jag ville.
Den känslan steg ju äldre jag blev. När Mia togs ifrån mig och när min egen cancer slog till blev den ännu starkare efter ett tag. Jag lärde mig mina brister men jag lärde mig också mina fördelar. Jag trodde då att jag kunde ha glädje av dom i framtiden, men jag bedrog mig. För jag blev ingenting, jag nådde ingenstans och ingenting i mitt liv blev som jag trodde, hoppades eller ville.

Jag hade inga direkt enorma planer. Jag drömde inte om ett liv i Hollywood där jag skulle bli världens mest kända människa. Jag drömde inte om en villa på Lidingö där min vän Kungen kom med familj på middag på lördagskvällarna.
Det jag drömde om var stimulans och kamp. Jag ville förändra och jag ville arbeta med det saker som var viktiga. Medan mina vänner drog sig mot försäljning av reklam ville jag göra så att det fanns någon som kunde utnyttja reklamen. Jag ville känna att när jag lade mig på kvällen så skulle jag vara nöjd med min dag, inte oroa sig för nästa.

Inget blev så. Istället kom mitt liv att handla om att trösta äldre, bråka om varför folk inte hämtar sin mjölkbeställning och uppmuntringen man får är att man får läsa i tidningen att pengarna är slut så vi måste skära ner.
Jag vet inte riktigt om jag vill leva detta livet längre, men jag vet inte heller vad jag ska göra för att ändra på det.

Jag ser mig som en social människa full av kapacitet för att kunna göra bra saker. Lägger man sedan till att jag arbetat inom flera olika branscher och att yrket jag idag arbetar med är allt från socialt till sjukvårdsarbete till kontorsarbete tycker man ju att man har en bredd i sitt kunnande, men jag har inga papper på det, och utan papper är man ingenting värd. Lägger man sedan till att jag antagligen kommer bli sjukskriven igen för nya behandlingar så är man inte direkt eftertraktad som anställd.

Jag tror egentligen jag gav upp redan i vintras. Det var då jag mer eller mindre drog mig undan från allt socialt liv. Jag ville inte och orkade inte prata med någon knappt. Idag frågar heller ingen. För när jag inte ville diskutera folks problem tog dom det som att jag heller inte ville umgås alls. Att jag inte ville gå ut på ett tag var det samma som att jag aldrig mer i hela mitt liv ville gå ut, och ingen verkar bry sig.

Jag tror faktiskt att mitt akvarium blev min räddning. Att få lägga sig i extrasängen som står mitt emot karet ihop med Zuzzi och bara ligga där på sidan och titta på är så rogivande. Man önskar ibland att man fick vara en fisk som enbart behöver bry sig om att någon mörk skugga som går förbi ibland lägger ner mat. Får man bara sin mat och någon grotta man kan dra sig tillbaka till så är man nöjd.
Jag kan ligga hur länge som helst och bara se in i den världen, samtidigt som jag hela tiden känner att jag inte vill tillbaka till världen utanför.

En del skulle väl kalla det för den depression, andra att jag gnäller. Jag själv vet inte vad det är jag drabbats av, men allt känns bara meningslöst. Har jag kämpat i alla år mot sjukdomar för att nå hit: Ett arbete jag vill ifrån och ett liv jag inte vill ha?
Hade det då inte varit bättre att spara in dom enorma summor jag kostat samhället och istället lagt dom på någon annan. Kanske skulle någon annan ha klarat sig, någon som sedan fick förutsättningarna att få ett liv.
För jag har inget, och allt oftare funderar jag på hur länge jag ska orka leva när jag samtidigt är död.

Alla ska ha en titel tycker jag och jag ville också ha en titel. Alltså något man kan sätta under sitt namn på visitkortet, och så slog det mig: Sexualitetsfilosof

Så från och med nu besöker du Walentines Värld, en sexualitetsfilosofs tankar, öden, motgångar och elände

Sexualitetsfilosof, vilken förbaskat bra titel!

Så har då Görans suttit under grillen i SVT’s partiledarutfrågning och jag tycker att han klarade sig bra. För att inte säga mycket bra.
Den senaste tiden har våran statsminister sett trött ut men idag verkade han ha fått sova ut för det var en snabbtänkande och smart partiledare som svarade på frågorna. Allt gick inte lika bra, som t.ex diskussionen om statistiken men annars tycker jag man fick raka frågor. Bland annat tycker jag det är väldigt skönt att han faktiskt kan visa att han inte kan alla bidrag, regler och lagar i huvudet. Det är inte ofta det sker men i sådana lägen visar även Persson att han är mänsklig.

Jag ger några plus och minus på utfrågningen:

-
* Diskussionen om statistik blev programmets största bottennapp för Persson. Där visade Persson svagt upp det som är hans stora svaghet som partiledare. Han verkar bli sur när någon säger emot honom. Lite småaktigt verkar det som

* Göran försöker emellanåt få diskussionen om hur motståndaren vill ha det. I en utfrågning om sina egna frågor blir det fel, för någon sådan diskussion är det inte

* Göran skulle starkare ha tagit avstånd mot Irans regim när denna fråga diskuterades. Att enbart rikta in sig på eventuella kärnvapen som vi inte än vet om de finns upplevs som fegt. Att Iran bryter mot alla mänskliga rättigheter som finns vet vi.

+

* Det var en tuff och vaken Göran Persson som mycket starkt visade upp att valet inte är över än.

* Att Göran kunde stå för att valmanifestet var en socialdemokratiskt valmanifest var skönt att höra. “Vi går till val på vårt partis åsikter”, känns upplyftande när snart alla andra riksdagspartier skiter i sina åsikter och istället gör allt för att komma till makten.

* Göran håller på sin egna personliga integritet, det är något jag uppskattar. Vissa saker har vi inte med att göra oavsett om han är statsminister eller inte.

Andra bloggar om: Valet 2006, socialdemokraterna, Göran Persson, partiledarutfrågningen

Med tanke på att SVT Text inte skriver om detta på framsidan så gör jag det

Bilden kommer från Göteborgs Posten

Det regnar i Göteborg och med regnar så menar jag R E G N A R. Det är totalt trafikkaos i stan sedan Götatunneln fick stängas av i en riktning samtidigt som spårvagnarna och bussarna står stilla. De kommer helt enkelt inte fram.
GP (Göteborgs Posten) berättar dessutom:

En kvinna från Floda, på tillfälligt shoppingbesök i Göteborg tillsammans med sin 13-åriga dotter berättar att de var inne i en Cassels modehus i Östra Nordstan när taket plötsligt gav vika och vatten forsade in.
- Det drös ner vatten och det började blixtra i taket som delvis ramlade ner, säger Eva Olofsson på mobiltelefon

Uppe på Selma Lagerlöfs torg i Hisings backa rinner det numer en flod utanför matbutiken och varenda brunn är översmämmad. Lägger vi sedan till att det inte går att komma igenom en enda gångtunnel för tillfället så kan vi snabbt räkna ut att Göteborgs räddningstjänst har en hel del att göra.

Så nu vet ni det!

Andra bloggar om: Göteborg, regn, oväder

Ja, hon är inte den ende.

Usch

Snart är det dags att gå dit igen, till helveteshuset. Där ska man bråka om viktiga saker som mjölk och Time Care. Jippiiieee eller nåt. Det är egentligen ingen idé att man har ledigt för under ledigheten oroar man sig bara för att behöva gå till jobbet. Lika bra att flytta dit.

Idag har jag annars varit duktig och har haft en bakdag bland annat. Frysen är full med bröd, bullar och kakor nu. Det enda som saknas nu är vänner som kan äta upp dom, men jag får väl annonsera. Eller nä, jag vill ha mitt bröd för mig själv när jag tänker efter.

Vänner ja, undras vad dom gör. Det är nämligen så att från ungefär klockan 15 på fredagen till söndag kväll hör man ingenting knappt. Nu när man inte orkar eller vill gå ut varenda helg så blir det jobbigt. Är man mer eller mindre helgalkis, som en stor del av Göteborg verkar vara, är det jobbigt att vara nykter. Då blir det automatiskt också jobbigt med mig. Fast snart faller himmeln ner igen och då…

Jag sitter annars och har skrivarångest just nu, men inte av den vanliga typen. Saken är den att jag vill berätta en sak men orkar samtidigt inte. Gör jag det kommer det börjas ringas och hållas på och folk ska spela så fruktansvärt oroliga. Sånt evinnerligt skitsnack har jag ingen lust att lyssna på nu men jag lär väl återkomma till det om turen är som den brukar vara. Alltså inte på min sida.

Känner mig bitter och less just nu på allt men det går väl över det också, som det brukar göra. Jag får försöka ägna mina tankar åt det som är positivt och roligt istället. Som att Jag och Henke gjorde mycket skoj ihop den senaste tiden, vilket det annars varit dåligt med den senaste perioden. Vi har varit på allt från Bio till att flämtande stått och tittat på Martin i BWO när dom sjöng på Liseberg. Det känns skönt att ha Henke, för ensam blir man aldrig på det sättet.

Nej, det blir inget bra idag som kommer ur mig så jag går och lägger mig istället.
Kan avsluta med att berätta att Scart tyckte att Brent Corrigan såg ut som Alex. Jag ska personligen betala sjukhuskostnaden för Scart. Ett halvår på en trevlig psykmottagning behöver scart. Enda likheten mellan Alex och Brent är väl deras sätt att uttrycka sig när dom har sex. Ett ljust “nu” kommer ur dom ibland. Fast den ena snackar ju stockholmska och den andre amerikanska så de stämmer inte det heller. Sen är ju Alex straight också
Lille Scart, synd inte han e gay men de är han för vettig för att vara.

Natti

I dag den 26 augusti kommer ca 52 000 namnunderskrifter lämnas över till politiker i Stockholm. Det är dom underskrifterna som Bevara Äktenskapet fick ihop, men detta är bara en första inlämning. För man fortsätter under hösten att skrapa ihop underskrifter.

Det är väldigt lustigt att Bevara Äktenskapet (som tidningen Världen Idag skriver mycket och gärna om) nu helt plötsligt ska fortsätta samla in underskrifter. För i vintras när dom startade räknade man med 100 000 underskrifter som skulle lämnas över i augusti. Alltså har inte Bevara Äktenskapet kommit dit man ville. Så då fortsätter man.

I fredagens nummer av Dagen säger bland annat Yvonne Andersson från KD:

“Mindre än hälften av folket stöder homosexuell vigsel, ändå vill man genomföra det. Jag är bekymrad över att man nonchalerar den opinionen, liksom namninsamlingen mot könsneutrala äktenskap. Det finns få frågor där vi har en så kraftfull opinion som i den här, säger hon.”

Man skrattar lätt när man tänker på att dom orden kommer från en kvinna vars parti som antagligen kommer hamna i regering för att 4-7% röstat på henne men över 90% är emot.

Bevara Äktenskapet har redan från början varit en falsk propagandamaskin som inte bryr sig om vare sig barn eller människor. Man insåg direkt efter Ynge Kalins uppror att man behövde en ny infallsvinkel i sin kamp emot de homosexuella. Därför försökte man gömma den enformiga tolkningen av Bibeln man hade i snack om FN och annat. Läser man de första 40 underskrifterna däremot inser man att Bevara Äktenskapet är samma trams som allt annat. För bland de första 40 finner man biskopar, missionskyrkan, pingstkyrkan, Ulf Ekman, Carin Stenström och så då givetvis Siewert Öholm.

Bevara Äktenskapet kommer att nå sitt mål med 100 000 underskrifter för de kommer inte att ge sig förrän de nått denna magiska siffra. Kanske kommer till och med denna lilla dolda hatkampanj att lyckas, men det blir bara för stunden. För det finns en sak som dessa “kristna” glömmer av. Gruppen emot dom växer och den gruppen är beredd att gå till strid, och vid min Gud så svär jag på att så länge jag fortfarande har ett hjärta som slår i kroppen min så kommer även jag delta i den striden.
Jag hoppas du också ställer upp

/Walentine Andersson

Andra bloggar om: Bevara Äktenskapet, Världen Idag, Dagen, Homosexualitet, Homofobi