Dagbok 31 maj 2004
(Klicka här för att läsa…)

Tre

Johan stod i badrummer och rakade sig. Han hade aldrig varit så här nervös någon gång tidigare i sitt liv. Han kunde fortfarande inte fatta att han gått med på det här. Hur skulle han klara det här egentligen? Skulle han kanske ringa och säga att han inte kunde komma, han kunde ju ha blivit sjuk eller något sådant. Nej! Nu skulle det ske, han klarade och vågade inte vänta längre nu…

Av alla människor hade Emma ringt Peter. Det var snart fyra veckor sedan det hände nu. Hon hade ringt honom och förklarat för Peter om hur Johan mådde, hur han kände men framförallt hade hon bett Peter om råd. Hon hade förklarat paniken hon känt när hon hade sett Johan nästan gå under i sin olycka över att ha upptäckt sin homosexuella läggning. Johan själv hade mer än en gång försökt lurat i sig själv att homosexualliteten bara var något som snart skulle gå över. Han hade kanske bara fått något virus, brukade han skämta för sig själv fast inom sig visste han att så inte var fallet men det är alltid enklare att komma på kortsiktiga lösningar än att möta verkligheten som den verkligen är. Peter och Emma hade till och med träffats en gång, mer för att Peter ville det. Han försökte förklara för Emma om hur det var att vara homosexuell, hur man lärde sig att komma över den första chocken och om hur man lärde sig att älska sig själv igen. Han hade berättat för henne om hur han hade haft det när han hade insett sanningen om sig själv, hur dåligt han hade mått men hur bra han kände sig efteråt. Hur han insett att det han letat efter hela sitt liv egentligen satt inom honom, i hans sexuallitet.
Peter berättade också för Emma att han hade anat sedan den första dagen han träffat Johan att han var lagd, i alla fall lite, åt det homosexuella hållet. Han kunde inte förklara varför han hade trott det men så var det bara. Han hade tyckt att Johan var söt och mycket trevlig men han hade inte visat några som helst tecken på att han tyckt så. Man lärde sig att tygla sina känslor när man levde som homosexuell i ett samhälle med dolda fördomar om det mesta. De hade suttit och pratat i flera timmar och Peter lovade att ta kontakt med Johan. Emma hade känt sig lite bättre efter deras samtal, nu skulle hon ta hand om sig själv

Klockan närmade sig sex på kvällen. Om en timme skulle Johan åka. Han skulle hem till Peter…

De senaste veckorna hade varit kaotiska. Inget hade riktigt fungerat i Johans liv, allt hade liksom gått i slow motion tyckte han. Arbetet hade inte gett honom någonting alls, förutom en smällande huvudvärk varje eftermiddag men han hade i alla fall gått dit och fösökt göra någon nytta. Han var livrädd för att folk skulle börja ställa frågor som de inte hade med att göra, vad skulla han svara i så fall? Skulle han säga, “Nej då, det är inget fel på mig. Jag har bara upptäckt att jag är bög “. Han anade att det skulle bli en viss uppståndelse om det kom ut så han pratade inte med nån.
Varje dag såg han Peter, överallt till och med tyckte han. Han sa aldrig något till honom, kanske ett “Hej ” eller “Hej då “. Det var allt. Peter sa inget heller fast ibland kunde han le mot honom eller blinka till med ögonen när ingen såg det. När han gjorde det så kände sig Johan alltid så konstig, han ville både slå till Peter samtidigt som han ville springa fram och gen honom en kram och sedan aldrig släppa taget.
Tiden som var kvar av dygnen efter arbetet hade Johan ägnat åt självömkan och sprit, i alla fall i början. Han hade slutat med spriten en dag då han somnat på köksgolvet, då hade han insett att det sista han behövde nu var alkoholproblem så efter det lade han av med att dricka på det sättet.

Tiden hade gått mycket sakta för Johan dessa veckor men dagen kom till slut då han insåg att det var dags att sluta deppa. Nu var det dags att ta hand om sig och sina problem i stället. Det var också då som det en kväll ringde på telefonen. Först tänkte först låta bli att svara, han hade knappt inte svarat alls när det hade ringt till honom den senaste tiden, men till slut gick han fram och tog telefonluren. Det var Peter…

Klockan visade på halv sju. Johan hatade klockan för att den gick så fort samtidigt som han ville att den nu skulle vara sju. Han hade en taxi som skulle komma då.
Johan var klar, han tittade sig i spegeln. “Hmm, snyggare än så här bli du inte”, sa han tyst för sig själv. Han kände att det just idag var extra viktigt att han skulle se bra ut. Han ville visa sig från sin allra bästa sida. Han hade ju tidigare inte varit med om något sådant här, tidigare hade han ju bara träffat tjejer. Detta var första mötet med en man…

Han hade blivit paff och samtidigt chockad när han hade hört Peters röst i telefon. Talförmågan hade nästan helt försvunnit. Peter frågade hur han mådde och sådant som hör till men Johan fick knappt fram ett enda ord. Till slut hade Peter frågat om Johan ville komma till honom på middag. Johan hade utan att tänka efter sagt, “Visst, va kul “, fast han hade direkt efteråt undrat hur han kunnat svara ja.
“Va kul “, hade Peter sagt. Datum bestämdes och sen var samtalet över.
Det var en vecka sedan och Johan hade sedan dess faktiskt börjat leva igen. Även Emma hade märkt en viss uppgång och hon insåg att det kanske började ljusna för Johan. Hon kunde pusta ut och börja ännu mer ta hand om sig själv. Något som hon faktiskt började se fram emot, hon hade inte riktigt klarat av att se efter sig själv under tiden som Johan mått dåligt. Nu var det dags att försöka klara av svårigheten med att inse att hon just lämnat ett förhållande bakom sig. Även om Johan och hon för alltid skulle vara vänner så var det ändå jobbigt och visst fanns den där sorgsna sorgsna känslan av att ha blivit brädad. Inte blev känslan bättre av att det var en kille som hon fick konkurrera med. Samtidigt visade också de senaste veckorna hur bra hon och Johan ändå haft det, inte många människor klarar av att behålla vänskapen efter att de varit tillsammans. Det var hon stolt över. Emma skulle klara sig, det visste hon. Hon var stark och det var hennes styrka som kanske räddat Johan från total undergång i självömkan.

Klockan blev fem i sju. Johan stod klar i hallen. Han bara väntade på telefonsamtalet som skulle tala om att taxin var här.
Gud, vad han kände sig konstig. Glad, rädd och lycklig på samma gång. Han försökte komma ihåg hur det var att ha träffar med tjejer, var man lika rädd innan? Nej, det var i alla fall inte han men träffen som han skulle ha ikväll var ju annorlunda.
Vad skulle hända? Skulle det hända något över huvudtaget? Han blev osäker. Ville han verkligen det? Ville han verkligen kyssa en kille? Hur gjorde man? Var gjorde man det? Var det annorlunda? Vem tar första steget?
Han ruskade på sig och suckade djupt. Det var ingen ide att ställa sådana frågor, tiden skulle antagligen utvisa om det skulle ske något.
Han hoppade till av telefonens ringande, taxin var framme och nu var det dags att gå.
Johan gick ut i trappan, stängde dörren och låste den. Han var på väg. Det sista han funderade på var om han skulle öppna samma dörr i natt eller i morgon. Innerst inne kände han en längtan som sa att han inte ville komma hem i natt, han ville sova någon annanstans.
Nere i taxin var han tvungen att tjuvläsa på lappen där Peters adress stod, han hade glömt den eller i alla fall kom han inte ihåg den just då vilket var konstigt med tanke på att han läst på lappen säkert hundra gånger sedan den kvällen då han pratat med Peter i telefon. Han hade ju till och med varit där en gång innan men ändå hade han glömt bort det.
“Självömkan ihop med förnekelse kan visa sig på de mest konstiga sätt”, tänkte Johan.

Det tog inte så lång tid innan bilen var framme vid målet. Johan betalade och gav killen bakom ratten nästan trettio kronor i dricks.
Han stannade till framför dörren till trapphuset där Peter bodde. Under ett kort ögonblick ångrade han sig och funderade på att springa efter taxin igen. Han kanske skulle strunta i allt och bara fly?
“Nej”, tänkte han för sig själv. Han skulle inte ge upp nu och springa och gömma sig, det var slut med det livet nu.

Peter stod och tittade på Johan gömd bakom gardinen, han log. Han hade varit rädd för att Johan inte skulle komma men där var han. Peter kände hur det pirrade i magen och viskade tyst ”Gud, vad söt han är”

Johan gick sakta uppför trapporna, han kunde inte minnas att det hade varit så högt upp som Peter bodde, men å andra sidan så hade han mer krupit än gått ner för trapporna senast han varit här.
Till slut stod han framför Peters dörr och han ringde på. Det tog ett tag innan det skramlade i dörren och Peter öppnade.
“Hejsan, kul att du kom”, sa Peter med en gång.
“Hmm, tack”, svarade Johan och försökte komma på något mer att säga.
“Kom in och ta av dig”, sa Peter och gick bort från dörren så att Johan kunde komma in. Johan gick in och tog av sig ytterkläderna. Han var varm men det berodde nog mer på nervositet än på något annat trodde han.
“Du, jag håller på med maten så om du vill kan du väl göra mig sällskap i köket lite”, sa Peter och gick mot det som Johan förmodade var köket.
“Visst”, svarade Johan och lunkade efter.
Köket var det mest ombonade kök som Johan sett en kille haft nån gång. “Var homos mer pedanta än hetero killar”, tänkte Johan. I så fall stämde det nu inte in på honom om han nu var homo, han gillade att ha det snyggt omkring sig men inte så här. “Var det en jobbig resa”, frågade Peter och log.
“Va”, svarade Johan uppryckt ur sina funderingar.
“Ja, du verkar så trött och bortkommen”.
“Nja, jag är mer fundersam bara, men det är inget speciellt”, svarade Johan och försökte se lugn ut.
“Så bra då”, svarade Peter och log. Han gick fram till Johan och tittade på honom rakt in i ögonen, “Jag förstår om du är nervös Johan, det är man alltid i början”. Han klappade Johan på kinden och gick sedan tillbaka till maten som kokade. Johan blev alldeles varm, han var på väg att gå fram och ge en klapp tillbaka men han vågade inte.
“Nej`, tänkte han, ‘jag kan inte. Inte än”.
Peter verkade vara van i köket, han sprang omkring och donade som om han aldrig gjort något annat än lagat mat i stitt liv. Johan blev avundsjuk, han önskade att hans matlaging kunde sträcka sig mer än till makaroner och falukorv som var det enda han kunde tillaga. Innan hade alltid Emma lagat maten och tagit hand om köksbestyren men numer hade han fått ta hand om
det själv. De gånger som Emma inte kommit och hjälpt honom hade det blivit mycket pizzor, kebab och hamburgare. Det skulle bli gott med hemlagad mat tyckte Johan. “Jag känner att stämningen är lite nervös”, sa Peter samtidigt som han satte sig på huk för att ta hand om maten han hade i ugnen.
“Hmm, nja. Nej, jag vet inte”, harklade Johan fram samtidigt som han undrade om Peter förstod ett ord av vad han sade.
Peter insåg att det inte skulle bli så mycket till konversation så han beslöt sig för att vara tyst medan han fixade i ordning maten, den var snart klar nu.

Peter hade alltid varit huslig och tyckt om allt som hade med matlagning att göra. Det hade alltid funnits lite av en tjänsteflicka i honom brukade hans mamma alltid säga. Peter tillhörde dem som hade föräldrar som tagit hans sexuella läggning bra. Han undrade om Johan berättat något för sina, eller om han ville vänta. Skulle han överhuvudtaget berätta eller skulle han låtsas som om inget. Peter hoppades att dagen skulle komma då Johan skulle berätta för alla som stod honom nära hur han var skapt. Peter hade sett alldeles för många i sin närhet må dåligt när det gällde sånt här.
Middagen blev klar och de satte sig till bords. Det var till en början ganska spänd stämning men Peter gjorde allt för att försöka få igång en konversation. Sakta och trevande gick de igenom väder, nyheter och företagets framtida planer. Johan slappnade av mer och mer och till slut började till och med han att försöka påböjra några meningar. Som det brukar vara när människor ska vara trevliga mot varandra så fanns det vin framme på bordet och kanske var det tur för när vinet började göra verkan blev Johan ännu mer pratsam. Peter log åt honom. På många sätt så kände han sig igen sig i Johan. Osäkerheten, rädslan och samtidigt den starka nyfikenheten.
Middagen var över men de satt kvar och småpratade. Till slut frågade Peter om Johan ville ha kaffe och det ville han.
Peter reste sig från bordet och var på väg att börja duka av.
“Vänta för fan”, sa Johan.
“Ja”, sa Peter och stannade upp hastigt.
“Jag hjälper dig så klart”.
“Va snällt”, sa Peter och skrattade till.
“Hmmm, man ska ju hjälpa varandra i trafiken”, skrattade Johan och insåg att han kanske skulle ta det lugnt med vinet för fler såna töntiga meningar och han skulle väl bli utkastad.
“Visst”, skrattade Peter, “hjälp du till om du vill”. Jag ska bara sätta på lite musik.
Det tog bara några ögonblick innan musiken började spela. Det var svensk musik men vem som först sjöng kunde Johan inte komma på. Det tog ett tag innan han kom på att det var Rikard Wolff, en kille som Johan tvingats lyssna på hemma då Emma hade avgudat honom.
De dukade av bordet och småpratade lite under tiden. Johan kände sig lycklig, han visste inte varför men så var det i alla fall. Han Johan, som för några veckor sen funderat på om livet verkligen hade någon mening längre var lycklig. Han stannade upp och tittade på Peter. Gud, vilken vacker människa det var. Hur kunde han ha missat detta innan? Hur kunde han ha blundat för verkligheten så här länge?
Han tittade på Peter och sa: “Peter”.
Peter vände sig mot honom.
“Ja”, han tittade in i Johans ögon.
Johan tog tag i Peter. De stod länge och bara såg varandra in i ögonen. Till slut förde Peter sitt huvud mot Johans och gav honom en puss på munnen. “Du ska veta att jag verkligen är glad att du är här Johan”
“Jag är glad att jag är här”, svarade Johan.
Peter log åt Johans nervösa svar.
Johan tittade på Peter och sa: “Kyss mig, snälla kyss mig”. Peter gav honom en kyss, en kort varm kyss. Johan fick tårar i ögonen. Peter blev orolig. “Är det något fel Johan?”, frågade han oroligt. “Nej Peter”, svarade Johan lugnt, “Jag är bara”, han tystnade en stund, “lycklig”. Johan tag tag i Peters huvud och kysste honom ännu mer.

Ur högtalarna sjöng Rickard Wolff om kärlek:

“Det var det vackraste mötet
första gången jag mötte hans hud Där låg han avklädd i sängen lika skön som sagornas Gud. Jag blev blyg och jag släckte i taket kom ur mina jeans i ett fläng och plötsligt stod jag där naken vid världens smalaste säng.
Med det var ett under som skedde i en säng så ynklig och smal. En kulen natt i september när jag nådde till kärlekens hav Ett ögonblick bland många andra men det var som att upptäcka Gud För det var den gången jag föddes första gången jag mötte hans hud”

Johan vaknade och kände sig lycklig. Han tittade på klockan. Klockradions starka sken talade om att den bara var 7:30. Han hade inte sovit kanske mer än tre timmar men han kände sig inte trött, han var faktiskt hur pigg som helst.
Han vände på sig och såg på Peter. Johan kände sig så stolt för bredvid honom låg hans egen Gud. Johan lade sig helt på sidan mot Peter och förde sin hand mot hans huvud. Han klappade honom på kinden. Peter rörde sig lätt och tog tag i Johans hans och höll om den. Johan fick tårar i ögonen. Natten som varit skulle han aldrig glömma, han skulle aldrig glömma natten som fått honom att se allt ur ett annat perspektiv. Han tog tag i Peter och höll om honom. Mycket tyst sade han, “Tack Peter “. Ovanför sängen hängde regnbågsflaggan. Johan tittade på den och insåg nu att han såg på dlen med en annan syn än tidigare.
Nu stod den för stolthet.
Stolthet över att vara homosexuell.
Johan tittade länge på flaggan sedan viskade han för sig själv, “Jag heter Johan och jag är en människa. En människa som tycker om män. Jag, Johan är homosexuell.

Han somnade om med armarna omkring Peter. Han var lycklig nu. Mycket
lycklig.

Slut

————————————-

Så, då va Pride slut. Jag hoppas att du tyckte om den lite i alla fall. Jag var väldigt ung och väldigt naiv när jag skredv den vilket lyser igenom emellanåt. Ändå tycker jag om denna novell. Jag vågar tro att det finns mycket i Johans beteende och känslor som nästan alla homo/bisexuella människor känner igen. Johan är en helt påhittad person men samtidigt inte, för visst har man känt och gjort som han.

Jag blir glad om ni skriver kommentarer till novellen. Sånt är alltid kul att läsa. Både ris och ros.

Dagbok 30 maj 2004
(Klicka här för att läsa…)

Dagbok 27 maj 2004
(Klicka här för att läsa…)

Dagbok 26 maj 2004
(Klicka här för att läsa…)

Två

Johan vaknade med en fruktansvärd huvudvärk. Det kändes som om hela huvudet sprungit i bitar. Han hade haft huvudvärk redan när han lade sig natten innan men nu var det värre, mycket värre. Han insåg direkt att det inte kunde bli tal om arbete idag. Han kravlade runt och tog tag i telefonen. Det värkte i huvudet så att han knappt såg siffrorna på telefonen när han slog numret. Han berättade för receptionen hur läget var och förklarade att han inte kom ur sängen. Efter telefonsamtalet la han sig tillrätta i sängen och slöt ögonen. Det fullkomligt bankade i honom, han kunde inte minnas att han haft sådan värk någon gång tidigare. Det kändes som om till och med tankarna som flög i huvudet på honom gjorde ont. Istället för att fortsätta tänka bestämde han sig för att helt stänga av hjärnan. Efter ett tag gjorde hans helt sinnesfria tillvägagångssätt nytta, han somnade…

Han hade med bestämda steg gått in i sängkammaren den där natten för snart två veckor sedan. Han hade väckt sin flickvän och sagt till henne att han ville prata med henne lite. De hade gått ut i köket och där hade han berättat om sig själv, sina känslor och om vad han insett om sig själv under natten. Han hade berättat om Peter. Hon hade blivit alldeles förkrossad, precis som han räknat med och som han fasat för, men vad han däremot inte räknat med var att hon hade blivit mer ledsen för att han inte sagt något om hur han känt. Att det just var en kille verkade inte spela någon större roll för henne. Visst hade hon märkt på honom att han inte var lycklig. Hon var ledsen för att han inte låtit henne vara med, att han inte låtit henne hjälpa honom. Hon var en fantastisk tjej, det insåg han gång på gång. Han var sorgsen över att han inte kunde älska henne på rätt sätt men så var det.
Hon hade för tillfället flyttat ut från deras gemensamma lägenhet, det hade varit hennes förslag. Han hade tänk bo i företagets lägenhet men hon hade sagt att han behövde vara hemma och tänka. Hon var verkligen en underbar tjej.
Hon hade ringt varje dag och tittat efter hur han mått, emellanåt kom hon förbi bara för att se så att allt stod rätt till. Han hade verkligen uppskattat det samtidigt som han känt sig ännu mer usel då han hade fått dåligt samvete för hur han behandlat henne.

Han vaknade av ringklockans envetna ringande. Han hade sovit i tre timmar och huvudvärken var lite bättre nu. Han klev upp, slängde på sig morgonrocken och gick ut i hallen. När han tittade ut genom kikhålet i dörren såg han att det var Emma, hans flickvän eller rättare sagt, hans förra flickvän numer. Han visste inte säkert. Han kände sig faktiskt glad när han såg henne och han öppnade dörren.
“Jag ringde jobbet och de sa att du inte var där utan hemma så jag blev orolig”, sa hon samtidigt som hon klev in i lägenheten och tog av sig ytterkläderna.
“Nej då, det är ingen fara med mig”, svarade han på ett sådant sätt som män svarar tjejer när de på ytan inte vill verka sårbara.
“Visst, det är aldrig någon fara med dig”, sa hon med en viss butterhet i luften, “aldrig någonsin”.
Han kände sig skamsen, här var det ingen ide att spela hjälte. Hjälten i dramat var hon, inte han. Det var hon som stod för styrkan och godheten.
“Har du ätit något?”, frågade hon.
“Nej, inte idag. Jag har sovit tills nu”.
“Bra, jag har med mig lite mat till dig och mig”, sa hon och log. “Gå in och ta på dig nått så fixar jag i ordning köket så länge”.

Han kände sig mer skamsen än på länge. Här kommer han hem till deras gemensamma hem hem och förklarar att han inte kan vara tillsammans med henne längre och fortfarande ställer hon upp på honom. Han var rädd för att hon kanske trodde att det skulle bli de två igen, men det kändes som en omöjlighet. Fast inom sig visste han hur hon var, hon ställde alltid upp och kanske gjorde hon det som en vän och det var han i så fall glad för. Bättre vän än Emma kunde man inte ha. Han tittade på henne och log och sa:
“Emma, tack ska du ha”
“Ingen fara”, svarade hon och log tillbaka, “Gå in nu och fixa i ordning dig. Du ser för jävlig ut”.
Efter en kvart kom han ut i köket. Hon hade gjort i ordning en mysig frukost, Efter en snabb titt på klockan insåg han att det egentligen var fråga om en tidig lunch för klockan var nästan halv tolv men i alla fall, det såg mysigt ut.
Hon satt på samma plats vid köksbordet som hon gjort de senaste åren, fast nu var det annorlunda. De var inte tillsammans längre. Han suckade och satte sig ner: “Så fint du gjort”, sade han med ett leende.
“Ja”, svarade hon sorgset i rösten, “det var ju ett tag sedan och kanske blir det inga fler gånger heller”.
Den meningen var det sista han behövde, hon hade säkert inte menat något allvarligt med det men det räckte. Han kände hur tårarna började rinna nerför kinderna på honom. Han började harkla sig samtidigt som han nästan skakade.
“Men Johan”, sade hon med lugn röst, “vad är det”. Hon reste sig från bordet och gick fram och satte sig framför honom på golvet.
“Förlåt Emma”, snörvlade han fram, “förlåt mig men jag orkar inte längre”. Han grät och skakade i hela kroppen. Emma tog tag i honom och höll honom hårt.
“Det är bra Johan, sade hon lugnt till honom, “låt det komma ut. Släpp ur skiten”, och det var det han gjorde. Han släppte ur sitt monster. Det var dags nu, dags att bli fri från monstret som suttit där inne i flera år och kämpat för att hålla sig kvar samtidigt som det hela tiden velat komma ut.

Han hade inte gjort någonting med Peter den första kvällen. Faktum år att det enda som hänt var att efter två flaskor vin så hade Peter hämtat två flaskor till. Båda hade blivit mer än onyktra och de hade suttit och pratat med varandra om allt. Peter hade berättat att han var homosexuell, men han hade försäkrat Johan om att det inte var det som gjort att han bjudit hem honom. Peter hade förklarat hur svårt det var att få kontakt med människor. Ingen utgick ifrån att man var homosexuell och om de fick reda på att så var fallet med en så blev alla så märkligt rädda, och många drog sig undan.
Peter hade berättat att han haft några kortare förhållanden med killar, inget hade varit speciellt bra. De hade alla varit uppbyggda på det sexuella men det hade saknats den där riktiga känslan som måste finnas i alla förhållanden.
Anledningen till att han just bjudit hem Johan var att han hade märkt att Johan var lite som honom. Peter hade berättat att han många gånger tänk bjuda hem eller ut honom. Bara på en fika om det var så men han hade inte vågat. Han hade lärt sig att killar inte bjöd ut killar ostraffat. Som homosexuell var man tvungen att leva lite i osäkerhet och tystnad inför andra. Johan hade blivit rädd. Hur kunde Peter se att han var lite som honom när han själv inte insett det, syntes det så tydligt. Hade bögar ett speciellt sinne för sånt, i så fall var han ju inte bög för han hade ju inte sett det. Eller?
Varför hade han i så fall väntat på Peter? Varför kände han sig som en ung kille med sin första date nu när han satt här med Peter? Frågor som dessa hade kommit och gått under hela den tid som de suttit och pratat.
Till slut hade han bestämt sig för att gå hem. Peter hade inte sagt något utan bara tackat för sällskapet. I hallen hade Peter sagt att Johan var välkommen tillbaka, efter det hade han gett Johan en kram och en puss på kinden. Johan hade blivit så paff så han hade inte ens reagerat på pussen. Den reaktionen kom ute i trappan, benen hade blivit som gele igen. Tänk, en kille hade pussat honom och han, Johan som hade en flickvän hemma, hade inte blivit arg. Han hade tyckt om det…

Johan och Emma satt i köket. Han grät som ett barn. Emma bara satt och höll om honom och sa inte så mycket. Hon hade haft på känn att detta skulle ske. Hon kunde inte förstå vad det var Johan gick igenom men hon visste att han led alla helvetes kval.
Emma älskade verkligen Johan men hon visste att det var kört för deras del. Hon kunde inte konkurrera med det som Johan ville ha. Samtidigt tänkte hon inte släppa vänskapen, det var lika viktig för bådas del. Hon hade kanske inte blivit så värst förvånad när Johan kommit hem och berättat för henne. Hon hade haft en känsla i bakhuvudet en längre tid, trots detta var det svårt men hon klandrade inte någon. Johan var skapad som han var och det kunde inte han hjälpa och just nu behövde han henne. Han var på väg att gå under i sin självömkan och hon skulle försöka hjälpa honom tillbaka till livet. Hur hon själv sen skulle klara av sina sår, ja det fick bli en senare fråga.
Johan satt säkert i en timme och grät. Hela tiden höll hon om honom, bara höll, hon sa inget. Det enda Johan behövde var tröst och stöd. Han behövde känna att det fanns någon som förstod, någon som inte klandrade honom för att han var som han var, någon som accepterade honom.

Tiden gick långsamt, mycket långsamt framåt dagen. Johan verkade ha hur mycket som helst inom sig som skulle ut. Emma gjorde allt hon kunde för att trösta och styrka honom. Hon försökte prata och emellanåt försökte hon ge råd och tips om hur han skulle gå tillväga. Som svar fick hon oftast två meningar, “Förlåt mig” och “Jag orkar inte mer”. Till slut bestämde sig Emma för vad hon skulle göra, hon skulle föra ihop Johan med Peter igen. Hur ont det än smärtade inom henne så insåg hon att det var det enda rätta. Hon av alla skulle försöka föra Johan fram till den punkt som alla människor en gång måste ställas inför. Johan skulle möta mannen igen som släppt monstret löst. Hon visste inte hur det skulle gå men hon skulle klara det.

Ett

Klockan var nästan halvfem på natten när han satte nyckeln i dörren. Han smög in i hallen för att inte höras. Det sista han ville var att det skulle märkas att han var hemma. Sakta drog han av sig skorna och ytterkläderna. Regnet som aldrig verkade vilja upphöra hade förstört hans frisyr fullständigt. Han kände att baksmällan redan satt igång så han bestämde sig för att bota den med det lilla av sprit som fanns hemma.
När han passerade hallspegeln slängde han en snabb blick på sig själv, han såg ut som ett vrak. Han var ett vrak, ett svin som just hade förstört sitt liv. Ett svin som också hade förstört Emmas liv.

Han hade kommit till företagets årsfest nästan en timme innan festen egentligen skulle starta. Johan visste att det alltid var för lite folk som ställde upp med hjälp så han hade fått ett infall att han kanske skulle visa sin hjälpsamma sida lite.
Det var fem personer där förutom honom själv. Alla hade blivit hemskt tacksamma och alla hade hyllat honom för att han utan varsel kom och hjälpte till. Han kände sig som dagens hjälte.
Det hade varit ganska mycket att göra. Glas, porslin, bestick och allt annat som hör till skulle fram. När allt varit klart hade någon ropat att det inte fanns en enda företagslogo i hela lokalen. Det hade varit nära till panik. Han hade då ännu en gång lekt hjälte genom att snabbt ta sig till kontoret och hämta lite flaggor och annat. Ännu en gång blev han hyllad. Ja, han var verkligen en hjälte…

Johan kom ut i köket och gick fram till kylskåpet. Han hittade ingen flaska med sprit.
”Fan”, sa han för sig själv. Han kom på att det nog skulle finnas lite Gin i skafferiet. Flaskan var halvfull. “Räcker till en härlig bakfylla i morgon”, tänkte han. Han satte sig vid köksbordet och tände ett ljus på köksbordet, slog upp ett glas med Gin och svalde det. Det ryckte till i hela kroppen av den starka smaken.
”Hur kan man frivilligt dricka sånt här pissvatten”, sade han tyst för sig själv när han hällde upp ett nytt glas…

Som traditionen bjuder när det gäller fester så kom inte någon på utsatt tid. Den första personen dök upp nästan en halvtimme för sent. Alla hade som vanligt tankegången att man inte skulle komma först. När alla till slut var samlade så blev det till en början ganska trevligt, alla drack, skojade och pratade skit om företagets konkurrenter, och om dom chefer som inte var med. Kort sagt så var det som på vilken firmafest som helst.
Johan hade suttit och pratat med en av tjejerna i receptionen. De var de enda som faktiskt hade kunnat släppa företaget för en minut. Det hade varit ganska trevligt faktiskt. Trots detta hade han saknat någon, han visste inte vem eller vad det var. Han hade bara haft känslan hela dagen, han hade känt en saknad som han inte kunde sätta fingret på. Saknaden hade tilltagit ju närmare festen kommit. Samtidigt kände han en form av nervös ångest, inte heller den kunde han förstå sig på.
Under en kort stund tänkte han på sin flickvän, hon satt hemma och gjorde sånt som kvinnor gör när de är ensamma, vad det nu var. Han hade den senaste tiden känt att han inte längre riktigt förstod sig på sin flickvän, han kände det som om han inte förstod sig på kvinnor alls. Alla dessa frågor som man egentligen inte skulle svara på och om man gjorde det så blev dom förbannade. Frågorna som redan ställts tusen gånger och som man var tvungen att svara samma på hela tiden. Kommentarerna när det för en gångs skull kom någonting man ville se på TV, men som det var omöjligt att se för att man inte var social just då när hon ville vare det. Tjurigheten som kom var 28 dag. Trots detta älskade han henne av hela sitt hjärta, hon var en underbar tjej som var världens snällaste men något kändes så fel. Han visste däremot inte om det var han eller henne det var fel på. Han kände sig främmande, både för sig själv och för henne.
När han suttit och pratat med flickorna från receptionen ett tag så hörde han någon ropa, “Jaså, Peter kom i alla fall”. När han hörde namnet Peter blev han livrädd, han visste inte varför. Han började kallsvettas samtidigt som han kände sig iskall.
“Vad fan är det med mig egentligen”, tänkte han samtidigt som han försökte spela oberörd

Han satt och stirrade in i ljuset. Hans andra glas med Gin hade gjort att hans påbörjade bakfylla börjat övergå till vanlig fylla igen. Han satt och stirrade rakt in i ljuset.
Vad skulle hända nu? Vad hade han gjort? Vem i helvete var han? Han kände sig mer och mer ångestfylld, samtidigt fanns det en liten känsla av någonting nytt. Kanske var det hopp eller så var det en sorts ångest han inte känt tidigare. Han kände sig liten och ynklig. Han började gråta…

När Peter hade dykt upp så lyfte stämningen på festen. Peter hade varit anställd på företaget, som tillverkade programvaror för företag i olika kategorier, i sex månader men hade under den korta tid blivit en i gänget på alla sätt. Han var alltid glad och han hade alltid ett skämt på lager. Han såg bra ut och det hade gjort att kvinnorna på företaget börjat använda mer smink än på något annat dataföretag i Sverige. Peter tillhörde den sorten som kunde gå rakt ur sängen på morgonen och ändå se bra ut. Han var inte vältränad eller något sånt men han hade ett ansikte som kunde få vilken kvinna som helst att tappa andan. Han var också en människa som var noga med hur han var klädd, även detta tyckte kvinnorna på företaget om. Han hade en oerhörd charm och detta ihop med allt annat hade också gjort att avundsjukan från de andra killarna blivit stor. Efter tre månader hade Peter nog gjort att företaget var det enda i världen där alla som satt och programmerade såg ut som dockor och inte som den klassiska bilden av programmerare: slitna, oklippta, skitet hår och med tretton Coca-cola burkar runt datorerna. Han var också mycket duktig när det gäller datorer plus att han hade en extrem positiv attityd. Han kunde lösa alla de problem som programmerare ställs inför, problem med, ja, allt. Så fort någon satt fast så kom Peter på lösningen. Det fanns också en annan sak med Peter som gjorde att kvinnorna svärmade lite extra, han hade inget förhållande. Han var ledig, han hade ingen flickvän…

“Nej, det har han inte, ingen flickvän”, tänkte han och slog upp ännu ett glas. Det sista för i natt för nu snurrade huvudet mer än vad som var nyttigt…

Johan ville inte vara kvar här längre. Han kände för att ta in på ett hotell och gömma sig under några dagar. Han kände sig liten och rädd, och det var som om hela kroppen skulle dela på sig och slitas sönder. Som om det fanns ett monster i honom som nu var klar var beredd på att slita sönder honom innifrån.
“Johan, kom tillbaka” Han ryckte till av att han hörde sitt namn. “Var du långt borta?” frågade en av tjejerna som hette Lena.
“Hm, det var jag nog”, svarade Johan och log falskt.
“Du ser så konfundersam ut, vad är det” undrade hon på ett sånt sätt som bara kvinnor kan undra och som gör att kvinnor just är kvinnor.
“Nja, jag är nog trött tror jag”, svarade han samtidigt som han undrade hur många människor som använde den ursäkten varje dag.
“Du jobbar för mycket, det har jag sagt till dig innan”
Han bara log och nickade, “Kanske det”.
Han kände att han nu behövde vara för sig själv i några minuter så han skyllde på toalettbehov och gick sedan iväg. Han nästan sprang till herrtoaletten och bad att ingen skulle vara där. Han pustade ut efter att ha kommit in på toaletten och upptäckt att han var ensam. Han gick fram till spegeln och stirrade på sig själv. Vad hade hänt med honom? Han som alltid varit en stark och rättfram människa som alltid vetat vad som gällt och vad han velat. Just nu var det inget som kändes som det skulle.
Han hade haft den känslan i flera veckor nu. Han kände det som om inget var rätt längre. Han hade börjat hata sitt arbete. För tre månader sen hade han blivit chef över utvecklingen av nya programvaror, ett toppenarbete som han egentligen skulle ha varit överlycklig över att få. Han var omtyckt av personalen men samtidigt hade han känt att han inte lagt ner den tid och möda som det egentligen krävdes av en för en sådan uppgift. Hans privata ekonomi hade också blivit mycket bättre vilket ju aldrig är en utveckling i fel riktning.
Han var 27år gammal och livet hade varit bra men nu kändes inget rätt. Han kände numer en sådan konstig känsla till sin flickvän, de hade varit ihop i snart tre år nu och egentligen så var deras förhållande toppen men ändå, det hade bara känts fel den senaste tiden. Fel när de pratade, fel när de gjorde nåt ihop och när de älskade med varandra så kände han sig äcklad. Absolut inte av henne utan av hela akten, och utav sig själv. Något som mer än en gång hade gjort honom impotent. Detta hade gjort att han känt sig som en brottsling mot henne, hon hade ju givetvis undrat vad hon hade gjort och om det hade berott på henne. Han hade försökt försäkra henne att det berodde på att han jobbade för mycket och de andra förklaringar som så många andra lämnar varje dag utan att egentligen mena det men han hade märkt att hon inte trodde på honom. På grund av detta så hade det blivit en spänning mellan de två som han heller inte klarade av att handskas med.

“Så cheferna gömmer sig på toa när de stackars anställda tvingas vara här”, hördes en röst säga ganska retsamt. I spegeln såg han vem det var. Det var Peter…

Varför hade han inte gått hem istället. Varför gick han dit. Han visste ju att Peter antagligen skulle vara där. “Helvete, Helvete, Helvete”, tänkte han medan tårarna rann nerför hans kinder. Han satt och såg ut som en mycket ensam femårig pojke som gjort nåt som man inte fick. Han satt kvar vid köksbordet och skämdes…

“Nja, gömma sig är kanske inte det rätta ordet”, försökte han svara så lugnt han kunde. ”Jag kände bara kände att jag behövde vara lite för mig själv, men nu är det bättre”, svarade han samtidigt som han log lite tafatt.
“Ja, alla behöver lite ensamhet emellanåt, så är det”, svarade Peter samtidigt som han hoppade upp och satte sig på bänken bredvid handfatet. Johan visste inte riktigt vad han skulle säga, han kände en sån konstig känsla. Han kände att han inte ville att Peter skulle gå, han ville stanna med honom livet ut. De kunde bo här inne på toaletten, bara han aldrig mer gick därifrån.
Han skakade snabbt av sig den tanken och frågade: “Så, hur tycker du att festen är då?” Han insåg direkt vilken fruktansvärd stel fråga det var men nu var det ju för sent att ändra sig. Peter log och svarade:
“Om jag ska vara helt ärlig så hatar jag sådana här tillställningar. Alla ska vara trevliga mot alla och sen sitter alla och bara väntar på att någon ska göra bort sig så att det finns nåt att prata om på jobbet på måndagen sen”.
Johan visste igen inte riktigt vad han skulle säga:
“Jo, det är ju klart.” Han försökte igen: Så vad sysslar du med annars då?”. Peter skrattade till. “Du är inte så bra på sånt här du va?”, sa han och log.
“På vad då”, svarade Johan.
“Ja du, på va då”, sa Peter med ett leende och hoppade ner från bänken och gick ut.
Johan kände sig som om hela han var gjort i gelé. Han kände samtidigt som om han ville skrika högt av, ja, av allt. Han satte sig ner på golvet under några minuter. När hjärtat lugnat ner sig lite reste han på sig och bestämde sig för att han skulle bli lite social igen. Han orkade inte gömma sig mer nu…

Varför kunde han inte ha stannat på den där djävla toaletten hela kvällen för? Kunde han inte ha tänkt lite. Varför gick det inte att dra tillbaka tiden…

Utanför toaletten var festen i full gång. Receptionstejerna satt kvar och pratade med någon från ekonomiavdelningen. Johan bestämde sig för att sätta sig hos dem igen. “Det tog en himla tid det där”, sa Lena från receptionen
“Ja, jag var dålig”, svarade Johan och insåg hur dum han lät.
“Peter var här och frågade efter dig innan”
En blandning av skräck och fasa rann igenom Johan.

“Fick han tag på dig?”
“Hm, jo han fick tag i mig”, mumlade Johan till svar.
“Var det viktigt, han verkade orolig över att du stuckit hem eller nåt”
Johan visste inte vad han skulle säga. Vad var det för viktigt Peter hade velat honom. Han hade ju inte sagt nåt alls egentligen, eller?
“Jo, det var om en sak på jobbet men jag sa att vi skulle ta det på måndag i stället”, sa han med en känsla av panik i bröstet.
“Vad fan är det med dig idag Johan egentligen? Du är ju helt borta ju”
“Nja, jag vet inte. Kanske är jag på väg att bli sjuk”
“Ja, kanske det, du verkar vara någon annanstans hela tiden. Du mår väl inte dåligt för nåt annat”
Ännu en sån där grej som bara kvinnor kan, tänkte Johan, att ta över kommandot direkt. Att visa sin oro och omtänksamhet, en sån sak som gör kvinnor så underbara.
“Det är nog ingen fara. Hur tycker ni att det är här annars?”. Johan kände att han var tvungen att leda in samtalet på en annan väg.
“Jo tack, det är ganska kul”
Så var den konversationen klar. Johan reste sig och gick iväg med förklaringen att han bara skulle ut och få lite luft. Han hämtade upp sin rock och gick mot utgången. Tio meter från ytterdörren mötte han Peter, han log mot honom. Johan ville inte le men han gjorde det i alla fall. Han mötte Peters ögon. Johan höll på att smälla av, vilka ögon…

Det var där som han kanske insåg vad som skulle komma att hända. Kanske där insåg att han ville, att han ville ändra sitt liv. Nu var livet ändrat och det skulle aldrig mer bli som det var innan…

Johan kom ut och kände den fuktiga luften slå emot honom. Det hade regnat i flera dagar nu och det såg inte ut som om regnet hade några direkta planer på att upphöra. Det var mörkt ute och fuktigt. Ett typiskt deppväder skulle Johan ha sagt vilken annan dag än denna men idag sa han inget alls. Han bara stod och tittade ut under taket och ville försvinna, försvinna bort från allt. Samtidigt så ville han vänta här, han väntade på någon eller nåt men han visste inte vad det var. Vad han däremot viste var att han inte skulle gå tillbaka in dit igen, aldrig mer. Han ville inte sitta mer och spela intresserad av ointressanta saker som ingen egentligen brydde sig om. Han visste inte vad han skulle göra tills…

Johan skakade och frös. Ginen hade gjort verkan, stor verkan kändes det som nu. Fast i stället för att bli varm som han brukade bli av alkohol så frös han. Han satt fortfarande kvar i köket och stirrade in i ljuset. Han ville inte längre tänka men han kunde inte låta bli. Inom honom fanns det en liten känsla av något som inte enbart kändes som ångest längre. Långt inne i Johan kändes en ny känsla, en känsla av frihet…

“Akta så du inte förkyler dig”, sa en röst bakom honom. Johan stelnade till. Under bråkdelen av en sekund insåg han vad det var han väntade på, det var Peter han väntade på. Där under taket framför den regniga natt som väntade insåg Johan det som han inte velat inse tidigare…

Kanske skulle han inte gråta längre. Han skulle kanske börja acceptera livet som livet var. Fast det var svårt, mycket svårt…

“Ingen fara, jag blir aldrig förkyld”, svarade Johan men han vände sig inte om. Han kände sig nervös. Han hörde att Peter närmade sig honom bakifrån.
“Så, du står här ute nu istället. Du verkar inte vara på så socialt humör idag va?”, sa Peter med lite ironi i rösten. “Ska du gå in igen?”
“Jag vet inte, ska du?” svarade Johan nervöst.

Hm, det beror på. Jag har inte haft för kul där inne. Som sagt, sådana här tillställningar är inget för mig”
“Nej, jag håller nog med”, svarade Johan. Han vände sig om. Peter stod alldeles intill honom. Johan håll på att svimma, aldrig tidigare hade en sådan känsla som kom över honom nu funnits.
“Du, sa Peter med en viss osäkerhet i rösten,”Jag bor inte långt härifrån. Du kan väl följa med så kan vi ta ett glas eller två och sitta och prata lite”
Johan visste direkt vad han ville, trots det så var det svårt att få ur orden.
“Det låter som en bra ide tycker jag”, kom det ur honom så lågt så han var osäker på om Peter hört honom svara.
Peter log, “men vad väntar vi på då”, sa han och började gå sakta. Han hade hört honom. Johan började gå efter lite saktare. Han kände sig som en av Jesus lärjungar som följde efter sin mästare men som samtidigt inte vågade störa.
Peter vände sig om, han log och stannade upp så att Johan skulle hinna i kapp. Johan kände sig som en rädd hundvalp.. Han började gå jämsides med Peter och de var på väg…

Han kom ihåg hur stolt han känt sig när de gick där i regnet. HAN gick med Peter, han förstod inte varför han var stolt då, men det gjorde han nu…

Johan tänkte på hur lite han visste om Peter men han hoppades att han kanske skulle lära sig mer om honom innan kvällen var över.
Det tog en kvart att komma hem till Peters hem. När Johan kom in i lägenheten var det första som slog honom hur pedant allt verkade vara. Allt var i ordning, även detta var en sådan sak som inte stämde in i bilden på en människa som tillbringar tiden framför en dator. Vardagsrummet var prydligt och möblerat några av de snyggaste möbler som Johan sett. Peter hade verkligen god smak. Johan funderade på sin egen lägenhet som han planerat en massa för men som det aldrig blivit av att det skett nåt med.
“Sätt du dig i soffan så ska jag bara fixa drickat”, sa Peter och försvann ut i köket.
Johan gick in och satte sig. Han kände sig nervös, han visste inte varför men så var det. “Lite som att gå till tandläkaren när man vet att man har ett hål”, tänkte Johan.
Han kastade en blick in i sängkammaren. På väggen hängde något som Johan tidigare sett någonstans, men han kom inte på var. Det var en flagga i regnbågens färger. Under en kort stund virvlade tanken omkring i huvudet på honom om var han sett en sådan flagga tidigare. Han hade för sig att han sett den flera gånger till och med. Till slut kom han på vad det var för en flagga. Det var flaggan som han sett många homosexuella bära. Det var den så kallade symbolen för fri kärlek.
Var Peter homosexuell? Kanske var han det men vad gjorde Johan här i så fall. Han var ju för helvete inte bög, han hade ju flickvän. Johan hade ju i alla tider avskytt alla bögar som sprang omkring och jävlades med vanligt folk. De var ju äckliga rent ur sagt.
Visst hade Johan som ung tonåring testat detta med lite sex med killar men det hade ju inte varit något speciellt med det. Han hade ju aldrig kysst någon kille, bara testat lite men homosexuella var ju en annan sorts människor. De var ju feminina och löjliga och sådan var ju inte Peter. Visst hade han ett mycket mjukt sätt men det behövde man ju inte vara bög för att ha. Och han var ju trevlig mot alla tjejer på jobbet, och han sprang ju inte omkring och stötte på killarna heller. Nej, Peter var lika lite bög som Johan. Under tiden som Johan satt och funderade på detta med Peters sexuella läggning så kom andra tankar in i huvudet på honom. Varför hängde då regnbågsflaggan på väggen och varför hade Johan reagerat på den. Det fanns ju miljoner symboler för allt, varför kom han ihåg just denna? Och om Peter nu inte var bög, varför hade han då flaggan hängande så att alla kunde se den? Johan märkte att han svettades, han kände sig på samma sätt igen som han hade gjort tidigare under kvällen. Det kändes som om monstret inom honom började slita sig loss just nu.
I samma stund kom Peter in i vardagsrummet. Han hade gjort i ordning en bricka med allt möjligt på. En flaska vin fanns också med.
“Ursäkta det tog lite tid”, sa Peter och log, “Jag kanske är löjlig men jag kände för lite mysmat”, sade han och blinkade charmigt med ögonen.
Johan blev livrädd. Varför blinkade han med ögonen mot honom för. Fast det var ganska mysigt med allt småplock som Peter plockat ihop på brickan.
“Nej då, du är inte löjlig. Sånt här är mysigt”, svarade Johan samtidigt som han undrade vilken del av hjärnan som skickat ut den meningen. Samtidigt poppade en ny tanke upp i skallen.
”Är detta en date”, undrade Johan. Har jag en date med en kille?
Peter plockade fram två glas och slog upp vinet. Han räckte ett glas till Johan och höjde sitt.
“Ja, välkommen då”, sa han med ett leende, “Det är kul att ha dig här”
“Tack”, svarade Johan och lyfte sitt glas, “det är kul att vara här”.
Det klingade till när glasen nuddade varandra. Johan drack lite av vinet och tittade i smyg på Peter. Peter var verkligen söt alltså, något annat kunde man inte säga. Han kände sig lugnare nu, faktum är att han inte kunde minnas när han känt sig så lugn senast.

Han satt och funderade i sitt kök. Ångrade han sig verkligen att han gått med Peter hem? Var det verkligen så dumt som han först trott? Fanns det inte något gott med det hela? Jo! Det fanns det. Johan satt kvar och bestämde sig sedan utan att tvivla. Han skulle gå in till sin flickvän och berätta vad som hänt.
Han skulle berätta för henne att han inte längre kunde vara tillsammans med henne. På frågan varför som säkert skulle komma skulle han svara att han insett vem han var.
Han var en man som kände dragning till andra män. Han var en man som ville och önskade få ha sex med andra män. En man som älskade andra män. I 27 år hade han haft fel, nu hade han rätt. Han skulle berätta det för henne, det som han själv insett idag. Han skulle tala omför henne att: Han var homosexuell.

Extra dagbok 21 maj 2004
(Klicka här för att läsa…)

Dagbok 19 maj 2004
(Klicka här för att läsa…)

Dagbok 19 maj 2004
(Klicka här för att läsa…)

Dagbok 18 maj 2004
(Klicka här för att läsa…)

Kanske är det dags att skriva ett liten resumé över vad som skett de senaste 4 månaderna mellan mig och Alex. Jag har allt mer börjat inse att min lilla dagbok har sina trogna fans och en del vet inte allt, det förstår jag med tanke på mail jag får. Så låt oss göra en liten resumé över vad som skett detta år…
5 januari åker Alex härifrån. Han har då varit här sedan den 26 december. Allt är så bra som det ska. Ingenting tyder på att han inte kommer att komma ner mer. Det sista han säger på stationen är att han älskar mig och saknar mig redan.
6 januari blir det bråk mellan mig och Alex för han lovar saker han aldrig kan hålla så fort han kommer hem till Stockholm.
13 januari bestämmer jag och Alex att han ska komma ner och stanna hela sitt “sportlov”. Jag ska hjälpa honom med hans specialarbete vilket han tycker är en kanonidé. Han ska på onsdagen den 14 tala med sina föräldrar om att låna pengar till biljett av dom. Jag lovar att ligga ute med pengarna tills dess och beställer allltså en på direkten. Jag förklarade däremot gång på gång att han är tvungen att fixa pengar för dom pengarna som biljetten kostat var det som jag skulle leva på tills lönen kom.
16 januari har jag ett normalt och gulligt samtal med Alex. Vi talar om detta med att han ska flytta ner och jag tycker han ska vänta, men detta vill han inte höra på. “Walle fatta, du är min framtid” säger han innan vi lägger på.
17 januari ringer Alex klockan 17:20 till mitt jobb. Under det halvtimmes långa telefonsamtal som följer sen gör han slut och förklarar att han aldrig mer vill tala med mig. Han var inte gay/bi, han va inte ens det allra minsta av det. Jag var inte ens hans vän och allt hade varit en enda stor lögn. Ja, han hade inte sett mig som en vän sen i april 2002. Allt hade blivit förstört av att vi hade haft sex. Han hade gått omkring som en Zombie förklarade han och varit förvirrad i två år. nAnledningen att han ens kommit ner var för att han var rädd för mig och hade varit rädd sen vi blev ihop. Anledningen till rädslan kom sig av att jag skulle ha blivit väldigt upprörd när han ville göra slut första gången. När jag då sade min sida av saken och förklarade att det ju slutat med att han börjat gråta och sen säga snyftande “Men det är ju så jobbigt att vara bi”, ja då fick jag till svar “jag vet inte”.nHan öste ur sig skit och bedrövelser om hur jobbigt han haft det. Allt var mitt fel, allt från sexet till att hans bästa vän och föräldrar visste om att han var bi. Ingenting var hans ansvar och livet hade på ren svenska varit ett helvete.nAllt detta sade X utan den minsta känsla i rösten. Det lät som om han läste upp allt från ett anteckningsblock eller nåt. Ingen känsla och absolut ingen som helst förståelse över att jag blev både upprörd och framförallt ledsen.
Sen lade vi på och Alex måste uppenbarligen trott att det räckte. 30 min samtal och 2 år var förbi. Behöver jag tala om att jag inte jobbade något speciellt bra resten av den kvällen. Jag var mer eller mindre i en chock.
18 januari ringer Markus Alex och frågar vad som skett. Alex förklarar då helt lugnt att “det kanske låter konstigt men jag är inte bög”. Markus ställer andra frågor också som jag inte känner till men efteråt säger Markus att han aldrig någonsin talat med X och fått så snabba svar. Han tyckte att allt kändes insläst nästan säger han till mig efteråt.
20 januari känner jag att jag måste försöka tala ut med Alex. Jag är rädd för att han ska slänga på luren om jag ringer så jag ber Markus ringa upp och be honom ringa tillbaka. Detta vill inte Alex på grund av att han slutat bry sig helt säger han på grund av att jag blev så upprörd och ledsen på lördagen. När Markus sedan säger detta till mig blir jag förbannad och ringer själv.nJag talar med Alex en stund. Han förklarar ännu mer ingående hur straight han är och hur straight han alltid varit. Han berättar om cybersex han haft med tjejer sommaren 2002 när vi var ihop och han berättar att han stötte på en tjej på finlandsbåten samma sommar. Varje gång han nämner nåt sånt tar han i vid ordet tjej. Han berättar också hur äcklad han är av mig och allt som rör mig. Jag fick även lära mig att jag var ett surrogat för onani.
Sedan avslutas samtalet på följande sätt:
Walle: - Du menar alltså att hela din familj tror på detta skitsnack?
Alex: - Ja dom tror på mig, och dom är upprörda och arga på dig
Walle: Ja, i så fall är ni inte riktiga någon av er i familjen *efternamn*
Den meningen kommer jag några dagar senare få äta upp flerfaldigt.
22 januari är jag på jobbet och jag mår fruktansvärt dåligt. Inget blir gjort och mina underbara arbetskamrater gör vad dom kan för att rycka upp mig. De ger mig då rådet att ringa Alex igen. Vad kunde bli värre frågade dom? Det kunde bli det. När jag efter en stunds tvekan ringer Alex är han helt hysterisk. “Jag vill inte tala med dig! fattar du inte! Du äcklar mig! Fattar du, äcklar mig!! Allt med dig Äcklar mig! Du är motbjudande och äcklig!” I början står jag som ett frågetecken, och mina arbetskamrater gör ungefär likadant. Till slut blir jag förbannad och säger:
Walle: - Så du menar då Alex att jag är död för dig nu. Vi kan alltså se varandra som döda?
Alex : - Det spelar ingen roll. Du äcklar mig
Walle: - Men va fint då Alex. Gud så fint du avslutar 2 år. Drop dead då din jävel.
Kanske var det inte direkt det absolut bästa jag kunde kläckt ur mig, och även detta skulle jag få äta upp några dagar senare.
23 januari var en fredag och Markus var här. Allt kändes totalt upp och ner och strax efter 21 på kvällen ringer telefonen. Det är Alex´s mellanbror i telefonen. Det ska kanske tilläggas att om jag haft bra kontakt med någon i den familjen så är det just med denna brors flickvän. Jag mailade henne redan den 17 på natten om det som hänt och hade fått svar av henne på onsdagen. Det hade känts riktigt bra faktiskt, då jag förstod att jag inte var riktigt så hatad som Alex hade sagt.
Alex bror inleder samtalet med att försäkra mig om att han eller hans tjej inte hade några agg mot mig. De hade förstått att saker och ting hade varit jobbiga mellan mig och Alex från och till, och Alex bror verkade också ha svårt att tro på allt som Alex hade berättat. Han var övertygad om att Alex skulle höra av sig. Han sade också något som jag reagerade på, och det var att han var medveten om att Alex brukade ljuga ibland. Han berättade sen att Alex någon sommar innan vi blev ihop (kom sen fram till att detta måste vara sommaren 2001) hade ringt honom och berättat om att han träffat tjej och att allt känts så bra. Någon vecka senare hade Alex ringt igen och i förtroende berättat att “nu har jag gjort det”. Ingenting av det var sant.
Här ska man väl för ordningen också berätta att Alex enligt egen utsago hade cybersex med en kille samma sommar och jag vågar sätta en spänn på att om det stämmer så ringde han sin bror ganska direkt efter det. Det är ju också i denna veva som sagorna om Elin kommer upp. Elin som Alex hade varit ihop med i 8 månader med och som han sen när han i november 2002 då han erkänner att han är bög och inget annat ändrar historien om så att han bara var ihop med henne i 1 månad och ingenting hände. Ska tilläggas också att Alex efter att han bröt förklarade att Elin aldrig funnits. Allt hade varit en lögn, och detta var mycket lustigt för jag kolla igenom gamla loggar från chatten och när Alex beskrev Elin pratade han om henne som hur verklig som helst. Detta gör han mellan augusti och september 2001, sen tar det enligt han slut och han nämner henne aldrig mer. Det som också är “lustigt” är att han under hela denna tid är ganska mycket “böghatare”, det kommer ofta upp exempel på att straighthet är det normala.
Jag och Alex bror talade i alla fall en bra stund och det kändes underbart skönt efterår. Alex bror tyckte att jag skulle avvakta ett tag för han var övertygad om att X skulle höra av sig.
24 januari var en lördag och jag skulle på femtioårskalas den kvällen. En arbetskamrat skulle firas. Under hela dagen funderade jag allt mer på samtalet jag haft med Xs bror och en fråga dök ständigt upp “Va då inga agg, vad har jag gjort?”
Vid sextiden på kvällen stötte jag på Alex äldsta bror på nätet. Jag frågade om jag kunde slå en signal vilket jag fick. Alex äldsta bror inledde med att berätta att han och brodern hade funderat på att komma ner till Göteborg och klappa till mig. De hade varit mycket upprörda över vad Alex berättat. Bland annat ska Alex ha sagt att jag misshandlat honom för att han legat med tjejer. Att han legat under hot från mig och alltså kortfattat levt under ett skräckvälde signerat Walentine Andetsson. Jag blev fullständigt knäckt av det jag fick höra. Allt liksom bara rann ur mig och jag tänkte hela tiden “Detta sker inte”.Finalen kom när äldsta brodern förklarade att X till och med velat ta livet av sig, så jävligt hade han haft det. Jag försökte ge min syn av det hela. Hur osäker och allt sånt som Alex hade varit. Jag försökte inte och har heller aldrig försökt hålla undan den skuld jag har haft men jag poängterade gång på gång att han ljuger. Då kommer det för andra gången denna helg “Ja, jag är ju medveten om att Alex ljuger ibland”
Den 24 januari blev en av de värsta nätter i mitt liv. Jag grät, hade ångest och var arg i en salig blandning. Jag söp som ett svin och tyckte helt enkelt mest synd om mig i hela världen. Jag gjorde en annan dum sak mot mig själv men det kan vi ta en annan gång-
Jag insåg också att allt detta var mycket större och mycket värre än jag någonsin kunde föreställt mig från början. Sakta började också en känsla av att 2 år av mitt liv blivit helt förstörda. Jag ska kanske tillägga att detta “hot” jag lade mot Alex kommer från sommaren 2002 när jag fick veta att han skickade bilder på sitt könsorgan till tjejer på nätet. Detta gjorde mig minst sagt upprörd och jag sade argt en gång “vi kan ju skicka dina jävla kukbilder till dina vänner istället, sånt gillar väl du va”. Detta var det hemska hot jag uttalade. Efter den sommaren talade vare sig jag eller han mer om det.Sen kände jag för den delen inte ens hans vänner då
Det blev den 25 januari och här gör jag mitt livs största misstag. Jag får idén om att försöka förklara för dom som uppenbart träffar Alex mest om att något är galet, hans föräldrar. Det sjukaste telefonsamtal jag någonsin haft inleds. Jag inledde när hans mamma svarade att förklara att jag bara ville ringa och ge min syn på det hela efter samtalet med Alex bror dagen innan. Hon i sin tur inleder med att tala om att hon varit så orolig och förstörd men framförallt väldigt besviken på mig. När jag då frågade om varför hon var besviken så fick jag veta att jag ju både kallat dom för CP (hela meningen var “Du har ju kallat oss, hans familj för CP) och jag hade till och med dödshotat X. När jag försökte förklara samtalen med X (se 20 januari respektive 22 januari) och att jag inte alls kallat någon för CP (ett ord man oftast inte använder efter att ha jobbat inom vården i hela sitt liv) eller dödshotat Alex fick jag ingen respons. Alex mamma fortsatte istället med att berätta att Alex berättat om det helvete han gått igenom. Att allt blivit förstört när vi haft sex första gången. Hur bra allt var innan det. Hon berättade också om hur fruktansvärt orolig jag alltid varit och att jag ställt såna krav på Alex. Än en gång försöker jag ge min bild av det hela. Jag försöker förklara att de krav jag ställt var att han skulle höra av sig när han lovade, att han skulle bete sig just som att vi var ihop. Jag ansåg inte att det var orimliga krav. När det sedan gällde min oro försökte jag förklara hur vi haft det. Om vilket helvete de första månaderna varit och om hur vilsen och elak Alex varit. Om otrohet och annat som det medfört. Då säger Alex mor en mening som för alltid alltid alltid kommer finnas kvar i mig. När hon sade den meningen förstod jag också vilken oerhörd avsky hon måste känna inför mig:
“Men Snälla Walle, han kysste ju faktiskt bara en annan i en Svimmingpool”
Detta säger alltså Alex mamma. Jag kommer ihåg att min tanke var “Herrejesus vilken moral det finns i den familjen”. Sen kom vi då in på pengarna. Alex mamma förklarade hur fruktansvärt besviken hon var på att Alex tömt sitt sparkonto men han hade ju förklarat att han inte vetat vad han gjorde då. Han hade ju gått omkring som en Zombie. Jag i min tur försökte även här förklara att Alex mycket väl vetat vad han gjort, och att han INTE tagit ut allt för att komma hit ner. Av dom 18000:- som funnits på kontot hade Alex använt runt 10000:- på egna saker (som t.ex hårddiskar till sin x-box och annat “viktigt”) Detta verkade inte heller komma fram. Jag sade också att jag förstod att de var besvikna på detta med pengarna men jag ville inte ta på mig all skit för det. Jag sade också att jag inte tänkte be om ursäkt för att Alex fått betala totalt 8000:- av en summa på nära 30000:- för resor.
Sen var det då dags för Alex pappa att göra entré. Själv var jag i detta läge så uppskakad och förbannad så det finns inte ord för det. Jag skriver i min andra dagbok följande samma kväll:
“När det var dags för *namn* att göra entré skakade jag så jag fick hålla telefonen med bägge händer. Jag kände det som att jag när som helst skulle få en hjärtattack eller nåt. Svetten fullständigt dröp från mig och jag ville egentligen inget mer än att be dom dra åt helvete. Gud vad jag önskade då att jag haft ett lager med mjältbrand hemma, då hade dom fått det på posten dagen efter”
När så väl Xs pappa tar över inleder han med att säga “Ja du, detta verkar ju utveckla sig till en riktigt otrevlig historia”. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, men samtidigt fanns det ett annat lugn över pappan. Riktigt så hysterisk som mamman var han inte. Jag frågade då om jag egentligen ställde så orimliga krav. Jag sade att jag i 2 år haft en relation med hans son och jag ville ha ett avslut på den som var värdigt namnet avslut. Jag tog även själv upp detta med “misshandeln” och sade att jag tyvärr en gång slagit till Alex och det var inget som jag var direkt stolt över, men att kalla det misshandel var väl i övertag. Jag poängterade också att jag kände att jag nog borde märkt om Alex led så oerhört här nere. (Det jag ville säga var, Om jag bara var intresserad av ung tonårskuk så finns det såna i Göteborg också men jag lät bli det) Jag förklarade att ingenting av den soppa Alex lagt fram stämmer. Jag hade heller inga intressen av att förfölja Alex men jag ville ha en förklaring. Då förklarar Alex pappa att han inte hört allt, och att jag ju i alla fall verkade tala rejält och ärligt. Jag tog sedan också upp Alexbeskrivningar av dom, särskilt då hans mamma som han framställt mer eller mindre som en homofob. Alex pappa lägger då fram att homofob är ett sådant hårt ord, men aldrig någonsin säger han något om att hon INTE hade ont av homosexuella. Något jag i min dagbok tyckte va värt att poängtera.Sen var de då dags för Alex mamma att göra entré igen och hon fortsatte med allt jag gjort mot hennes stackars förvirrade son. Nu hade jag även snackat skit om Alex till hans kompisar, och det spelade ingen roll att jag försökte förklara att jag inte talat med Alex kompisar. Det visade sig att jag snackat skit om Alex till hans kompis flickvän (tycker ni detta är rörigt så är det inget mot vad jag tycker), vilket gör mig förbannad på henne givetvis. Det visa sig sen att detta självklart inte stämde. Det var bara ännu en chans för Alex att få svartmåla mig lite till. Sedan kom då Finalen. Jag försökte även med henne ta upp den syn Alex velat att jag skulle ha på henne. Jag tog upp hösten som exempel när Alex flippat ut och sen tagit tillbaka allt. Den helgen hade jag ett samtal med henne i telefon där jag berättade vad som skett och att vi behövde ta det lite lugnare. Jag berättade också om min cancer och hur det stod till med den.nEnligt Alex hade hon direkt sen när han kom hem sagt “Du kan ju inte vara ihop med någon bara för att det är synd om den personen”. Detta tog jag mycket illa vid mig av. Jag har aldrig någonsin försökte få det att verka synd om mig för min Cancer inför Alex. Faktum är att Alex visste extremt lite av vad som skedde med min sjukdom. Detta satt i sen sommaren 2002 när han tyckte att jag var så jävla tråkig för att jag var sjuk. Ja faktum är att hans mamma visste tusen gånger mer efter det samtalet än vad han gjorde. Jag tog upp detta och sade att jag hade så svårt att tro att hon sagt just så. Med tanke på att jag visste att familjen själva drabbats mycket hårt och olyckligt av just cancer så var det för mig ännu svårare att tro på det. Jag får då till svar “Men Walle, han tyckte ju inte om dig”. Jag vill då bara skrika ut “VAD I HELVETE VET DU OM DET DIN JÄVLA SUBBA”, men jag lät bli. Jag kände då att någon part måste bete sig moget, samtidigt ville jag bara komma därifrån. Sen avslutas samtalet och jag kan utan att ens överdriva det minsta säga att jag var totalt slutpumpad efteråt. Jag satt på köksstolen och bara stirrade på telefonen. Detta var samma person som jag 4 veckor innan av fått en jättefin julklapp ifrån och i och med den fick mig att tro att jag var “en del av familjen”. Nu var jag Satan själv som förstört hennes son. Hon lyckades verkligen få mig att skämmas för allt jag var och den person jag var. Ingenting jag hade sagt hade hjälpt. Jag ska kanske också tilläggas att jag under hela tiden hade folk omkring mig som hörde samtalet. Efter att ha fått veta att man misshandlat, utnyttjat och annat så vill man gärna ha vittnen till det som sker. Faktum är att jag aldrig någonsen sedan den 20 januari talat med någon i Alex familj utan att ha någon mer som hör samtalet. nDen natten sov jag inget, men jag skrev 16 sidor A4 sidor dagbok.
Det gick sedan en vecka. Under hela denna vecka kantades mitt liv av sorg, besvikelse och ilksa. Ena stunden var jag arg som en bi, andra stunden grät jag. 2 år hade tagits ifrån mig. Ingenting av det jag trott på kunde längre va sant, eller så var allt sant. På onsdagen bestämde jag mig för att dra iväg ett tag. Jag var tvungen att komma bort från allt, och också bort från möjligheten att ringa honom. Under tiden som följer fram till det har jag ett samtal med till med Alex. Under detta samtal gör han allt han kan för att ännu mer förnedra och förstöra. Det är nu saker som “Det gick att ligga med dig, var var ju bara att tänka på tjejer kommer fram”, “Du äcklade mig verkligen, ibland mådde jag nästan illa”, “när jag tänker på att jag sugit vill jag spy”, “varje gång vi varit med varandra har jag mått dåligt”, “Jag ville bara komma ifrån dig varje gång vi varit med varann”, “Fattar du inte, jag har aldrig fantiserat om killar, jag har haft cybersex med massor med tjejer”, “Du var faktiskt ganska motbjudnande”, “Är det så jävla konstigt att fatta att jag är straight”, “Jag sade till mamma att jag nog är den ende i hela världen som satt mig i en sån här situation” etc. Det som också då skedde är att han skulle be om ursäkt, och han bad om ursäkt för att han sagt dumma saker, som han så vuxet uttryckte sig, men han kunde inte be om ursäkt för att jag uppenbarligen levt i en lögn i 2 år, för han hade också mått dåligt. Sedan sker följande episod:Jag säger till X att jag vill ha tillbaka varenda pryl han fått. Han blir förbannad och säger att han tycker det är barnsligt att ta tillbaka allt bara för att man gjort slut. Detta håller jag med honom om, jag förklarar också att det inte är därför jag tar tillbaka det utan jag vill ha tillbaka allt på grund av att inget ju stämt. Jag trodde ju att personen jag gav dessa saker till älskade mig, det gjorde han ju inte utan snarare tvärtom. Därför såg jag då ingen anledning att han skulle få behålla skiten, utan jag ville ha tillbaka det och sen säljer jag allt och skickar in pengarna till cancerfonden.Ett ganska långt samtal inleddes men det sluta i alla fall med att han slängde på luren bara för att ungefär 20 min senare när Hanna sagt till honom att jag ville ha tillbaka mina saker senast onsdags veckan efter ringa mig igen, då från mammas telefon, och fråga om han då får tillbaka sina saker. Självklart sade jag.
När så onsdagen kommer och inga prylar dyker upp ringer jag Alex och säger till honom att han kan behålla sakerna. Jag förklarade att jag köpt dom med äkta avsikter och det stod jag fast till. Då förklarar Alex att han gjort det samma och så är det bra med det. Alltså för att förenkla för er som inte hinner med. Alex, den straighta killen som hatade sin pojkvän som han ville fly ifrån köpte Änglagårdboxen för 330:- några veckor innan och då mena han det. Det samtalet avslutades med att jag testa att säga “puss puss” och får till svar “puss puss”
Lördagen den 21 februari sitter jag hos mig granne och vi talar om allt som skett. Under detta samtals gång blir jag allt mer förbannad och arg. När jag sedan kommer hem är jag så flyförbannad så jag är kolsvart i ögonen. Jag fullständigt kastar mig över telefonen, klockan är runt halv ett på natten, och ringer X. Jag säger till honom att nu jag tycker det är dags att tala ut och han protesterar inte. Samtalet går som det brukar, han poängterar hur straight han är och jag får till en mening jag nästan själv är stolt över “Ja Alex, man kan ju då säga att du är världens mest straighta människa som dessutom blivit knullad i arslet” Då säger han att han kanske inte är världens straightaste men det spelar ingen roll. Det vi gjort ska han aldrig göra igen. Jag frågar även samma sak som jag gjorde den 17 januari, om varför han kom ner överhuvudtaget om han var så äcklad och allt. Kanske ska jag påminna dig som läser denna soppa att han den 17 januari sade att han kommit ner för att han var rädd för mig. Nu skyller han på att han ändå var lite nyfiken på killar i början men hade direkt insett att det var fel. Varför han sen fortsatte komma ner i TVÅ! år kunde han inte svara på. Meningen “jag vet inte” är ett mycket vanligt svar från Alex när han inte kan förklara sig. Fast det är ju ändå en viss skillnad på att vara rädd för något eller vara nyfiken på det.Sen händer något…
Alex ändrar sig. Helt plötsligt vill han inte alls bryta kontakten med mig. Han vill att vi ska fortsätta tala, för visst hade han saknat mig. Han ville att vi, som vänner, skulle kunna träffas och umgås. Av ganska förklariga skäl frågar jag då honom varför han håller på som han gör och då kommer det:
“Jo Walle, jag är så jävla rädd att någon ska få veta vad jag gjort där nere”.
I den stunden vet jag att jag kände att antagligen talar Alex mer sanning nu än han gjort i hela sitt liv, eller så ljuger han ännu en gång. Jag trodde på sanningen för han fortsatte berätta att han var livrädd att det skulle komma ut vad han sysslat med sexuellt. Där i den stunden insåg jag att den ende homofoben var Alex. Det var inte hans mamma eller pappa eller någon annan. Det var han själv som var homofoben. Han föraktade sig själv för att han var annorlunda. Jag kommer ihåg att jag tyckte så fruktansvärt synd om honom.
För sen tog det ytterligare 30 min och han tog tillbaka allt. Han ville inte alls umgås, prata eller något annat. Jag vet inte varför men jag bara garva åt honom. Dagen efter kom ett mail sen från honom där han skyllde på att han var trött under samtalet. Hos mig blev förvirringen ännu större, kanske inte så mycket då för vad som var sant utan mer vad som skett. Vad hade fått honom till denna tvärvändning.
Sen åkte jag och jag var borta i nära 2 veckor. Under den tiden vet jag att tre personer talade som hastighast med Alex.
Hanna och Sanna hade bägge ringt honom för de ville fråga va fan han höll på med. Bägge personer berättar detta sedan för mig. Det som var mest intressant med det hela var att de bägge trodde mindre på Alex efter samtalet. Han hade talat som en maskin sade dom, och samma känsla hade ju jag haft när han bröt med mig den 17 januari. Allt hade låtit inläst. Det ska tilläggas att Sanna och Hanna inte känner varann, och har aldrig pratat med varann heller. Jag fick också veta när jag kom hem att Sanna skrivit ett långt brev till Alex mamma. Sanna är en av mina bästa vänner och kanske också den här nere som kände och som framförallt tyckte om Alex mest. Hon hade skrivit sin syn på saken och hade även skickat med sin adress och sitt telefonnummer. Ingen reaktion på det brevet har nått henne hittils i alla fall, vad jag vet. Kanske fick inte ens Alex mamma brevet. Även Henke har kontakt med Alex denna period. Detta sker över en chat där Henke vädjar till Alex att han ska komma ner och i alla fall avsluta allt. Det vill självklart inte Alex för han tycker att jag ska komma över honom själv. Alex förklarar även för Henke hur straight, äcklad och tjofaderittan han varit och Henke ställer då samma fråga som jag ställt:
- Men varför kom du ner om du var så äcklad och allt?
- Jag vet inte, jag slutade bry mig
- Vad då slutade bry dig?
- Jag slutade bry mig om att jag inte tyckte om killar.

Så nu har vi alltså gått från, “Jag var rädd”, till, “Jag var nyfiken på killar”, till “Jag slutade bry mig.”
När Henke mailade mig och berättade detta, blev jag väldigt konfundersam över dessa ändringar. För de var ju fan inte ens lika varandra. Tiden utomlands var väl ingen direkt hit. Jag kunde ändå inte koncentrera mig på något alls och lördagen den 28 februari kom jag hem igen. Då var det dags igen. Jag hann knappt komma innanför dörren innan jag får veta att Alex, som jag lovat skulle få hjälp med sitt specialarbete trots allt, inte fått sitt arbete. Henke hade inte skickat det då han inte ansåg att Alex var värd min hjälp. Klockan halv ett ringer en mycket orolig Alex. Jag smälter som vanligt och lovar honom att jag ska hjälpa honom. Sen börjar vi tala igen om allt som skett och det som skiljer denna gång från alla andra är att allt är mycket lugnt. Inget hets eller tannagnissel så att säga. Bland annat utspelas följande lilla konversation:
- Hur tror du att det känns för mig att höra att du velat ta livet av dig som din bror sade Alex?
- Jag sade inte det till brorsan utan till morsan.
- Spelar ju mindre roll eller hur, du ska ju ha sagt det. Hur tror du det känns för mig att höra att killen man varit ihop med velat dö på grund av mig?
- Det stämmer att jag sade till mamma att jag ville dö. Jag sade “om jag inte haft er skulle jag tagit livet av mig”. Mamma blev jätteupprörd
- Tro fan det, tror du hon skulle bli glad eller? Det måste ju vara det värsta som en mamma kan tänkas höra.
- Jag visste inte att mamma skulle bli så upprörd, hade jag vetat det hade jag inte sagt så.

Alltså, Alex kan knappast mena det, och där denna kalla natt föll allt på plats. Alex ljög och jag tyckte med ens så fruktansvärt synd om hans mamma. Tänk er hennes situation. Här komer hennes son upp och fullständigt spyr galla om mig och allt däromkring och rundar av allt med att “Jag vill ta livet av mig”. Självklart blir då hans mamma orolig till max, och med ens förstod jag hennes totala agg mot mig i det samtal jag hade med henne månaden innan. Hon måste ju verkligen hata mig för det hennes son gått igenom. Detta visste Alex och detta utnyttjade han. Blod är ju tjockare än vatten.
På samma sätt har han utnyttjat sina bröder och dom andra få som vet. Jag hade så många gånger funderat på varför alla visste utom jag innan han bröt. Han var ju “tvungen” att göra det på det sättet. Ingen skulle få ifrågasätta något, och det enda sättet att slippa det va att få dom på “sin sida”. Detta lyckades han ju med. De blev förbannade på mig och så fortsatte det hela vägen. Därför ringde han vissa samtal från sin telefon och andra, när han visste att jag skulle bli upprörd, från sina föräldrars telefon. Jag insåg där att Alex var extremt mycket mer manipulerande än vad jag någonsin kunde ana. Samtidigt var han fruktansvärt klumpig för sen följer en annan sån där förvirrande situtation när jag än en gång ställer samma fråga:
- Men Alex, varför kom du ner om du led så. Du var nere över 30 gånger på 2 år. Det är en jävla massa för att åka ner till någon man är äcklad av. Samtidigt kan jag inte förstå hur man å ena sidan kan vara nyfiken på killsex men å andra sidan inte ha några sexuella fantasier om det. De två brukar ju gå hand i hand.
- Jo men jag var alltså inte nyfiken på killsex utan jag var nyfiken på Göteborg och detta med att resa ner och så.
I och med det gick det alltså från att “va rädd för dig”, till “Nyfiken på killsex”, till “slutade bry mig”, till “Nyfiken på Göteborg”. Jag kommer ihåg att jag bara skaka på huvudet. Det hade ju varit bättre om Alex kunde hålla sig till samma förklaring men samtidigt vet jag att detta med rädslan var något som hans mamma och hans brors tjej ifrågasatt, och kanske är det bara en märklig slump att han tar tillbaka just detta. För så var det med allt. Alex hade inga problem att tala, så länge han inte blev ifrågasatt. När jag frågar om hans kläder (det var en jävla massa kläder som han lämna här den 5 januari) fick jag till svar “Jag visste att vi inte skulle ses mer men jag tänkte inte på kläderna”. När jag några veckor innan ställt samma fråga fick jag till svar “Jag visste inte att vi skulle göra slut när jag var nere”.
På detta sätt är det hela tiden. Saker och ting flyttas omkring lite grann, och det blir allt svårare att ta Alex på allvar. Det är också nu som Alex ännu en gång ändrar sig. Efter att jag förklarat att jag tror att det både för honom och mig skulle vara bra att ses och få ett riktigt avslut öga mot öga säger Alex att han också vill det. Han inser där att han också behöver det säger han. När jag vill lägga på brister han ut i “Men skullle jag inte komma ner då?!”
Snabbt bestäms det att Alex ska komma ner den 20 mars och stanna tills den 21. Jag skulle boka biljetter och jag förklarade att jag inte hann med sånt i morgon för att jag skulle få massor av folk på besök. Därför bestäms det att jag ska boka dom direkt och sen ska Alex ringa och kolla tider och annat under söndagen. Detta samtal avslutas med Puss Puss
Söndagen kommer och gissa vem som inte ringer? Ja, duktig läsare. Alex naturligvis. Han skulle ringt innan tre och ingen Alex ringer. Själv brydde jag mig inte för ska jag vara helt ärlig var jag beredd på att han skulle fega ur. När klockan är runt 18 frågar jag efter honom genom Henkes MSN och sen bryr jag mig inte mer. Vid sjutiden samma kväll ringer Emma och det är när jag talar med henne som Alex ringer. Självklart ringer han från mammas telefon. Han förklarar snabbt och med samma robotliknande röst som han hade när han bröt att han inte ville komma ner. Han hade blivit oerhört trängd i samtalet med mig. Han ville inte heller ha hjälp med sitt specialarbete (vilket va tur för det raderade jag klockan 15 samma dag) och det var ännu en gång synd om ängeln Alex. Jag själv skrattade inombords. Jävla patetiska nolla var ungefär det jag kände om honom då, för jag liksom Alex visste ju att han ljög. Han visste ju att han inte på något sätt blivit trängd, men något hade än en gång fått honom att fega ur. Utan någon direkt ilska säger jag därförn
- Nu är det krig X, var beredd på att bli outad din jävel.
Sen lägger jag på luren. (för er som inte vet vad outad är så betyder det att man helt enkelt berättar för folk att en viss person är gay) Efter detta samtal ringer jag upp Emma igen och skrattar åt hela situationen. Under samtalet med henne ringer det hos mig ett otal gånger men jag orkar inte koppla över.
Detta är också sista gången jag talar med Alex om något som inte rör det mer praktiska. På måndagen, alltså dagen efter, får jag ett mail från Alex kompis flickvän. Hon är besviken på mig samtidigt som hon kan förstå mig säger hon. Alex hade oroligt berättat om att jag var förbannad och att jag nu skulle outa honom. Hon tyckte att jag var dum som betedde mig som jag gjorde, och visst hade hon rätt. Det hade varit fel att outa honom, och jag hade ärligt ingen tanke på att göra det. Ändå kändes det skönt att veta att han nu var så rädd för det.
Samtidigt fick jag också veta i detta mail att hon även var besviken för att jag tagit tillbaka allt som Alex fått av mig. Detta fick mig att reagera lite då jag ju inte alls fått tillbaka nåt. Jag skriver därför ett mail till vår käre Alex där jag ifrågasätter varför i helvete han fortsätter med sitt skitsnack om att jag vill ha tillbaka sakerna. Jag får följande till svar:
Jag har inte sagt efter du sa att jag kunde behålla grejerna till nån att du ville ha tillbaka dem
Alltså har han “glömt” att berätta om samtalet vi hade när jag sade till honom att han kunde behålla allt. Något mer som Alex glömt att tala om för alla var om samtalet vi hade på lördagskvällen där HAN sade att han ville komma ner. Detta hade han inte nämnt för någon verkade det som, ja förutom dom hemma då, och det gjorde ju situationen allt mer förvirrad för folk runtomkring. Jag svarade i alla fall på mailet med att försäkra att jag inte tänkte outa honom. På torsdagen fick jag i min gästbok ett inlägg från Alex brors tjej där det stod att hämnden inte var ljuv utan den var patetiskt. Själv skrattade jag lite för mig själv för just patetiskt är ju något som verkar gå den familjen hand i hand. Samma kväll maila jagAlex och förklarade att han inte behövde vara orolig. Jag skulle inte outa honom sade jag. Som svar fick jag “Tack Walle”, och ingenting mer.
Sen har tiden gått. Nu är det 4 månader sen allt började och visst mår jag bättre, men att säga att jag mår bra vore en lögn. Det går inte en dag utan att jag tänker på Alex, och allt som sagts. Många är dom nätter då man funderat och varit ledsen. Mest av sorg känner jag inför det att Alex tagit minnerna ifrån mig. Jag kan inte få minnas honom med glädje. Ett efter ett har han tagit exempel och sedan smulat sönder dom, och det känns svårt. Den sista kontakt jag tog med X var ett mail till honom där jag beskrev hur jag kände. Jag skrev om det här i min dagbok. Jag fick veta dagen efter att han hånat hela det mailet.
Efter det har jag inte tagit någon kontakt och jag har heller inte planerat det. Ingenting skulle väl bli bättre av det.
Är jag en ond människa? Stämmer det som Alex sagt om mig? Nej, och nej, det enda riktigt stora misstag jag gjort var att jag trodde på honom och att jag var homosexuell.
Är jag fri från skuld? Självklart inte. Det är ingen människa och jag är absolut inte något undantag. Jag har aldrig förnekat att jag slagit till Alex, jag har heller aldrig förnekat något annat. Men det ingen vill, eller orkar, bry sig om av dom Alex dragit in i detta är att det är han som ljuger. Varför han gör det vet jag inte. Det jag vet är att även jag ljugit om min läggning en gång i tiden. Även jag har tyckt att killar var äckliga och även jag har velat vara “normal”. Ingenting är speciellt nytt under solen där. Det som däremot är nytt är attAlex på mindre än 24 timmar bytte kärlek mot total hänsynslöshet och kyla, blandad med förakt. Detta förakt spred han sen vida omkring.Tror jag då på honom? Nej, faktiskt gör jag inte det. Däremot får man nog sortera upp saker och ting lite. Att Alex tyckt om sexet VET jag. Jag är ingen person som tror att folk faller för mig som käglor, men ingen jävel, oavsett hur förvirrad han är, viftar med kuken sin framför ansiktet på en person om han tycker det är äckligt med gaysex med just den personen, och ingen människa använder ballen sin för att stryka den på ryggen på någon när denne ber honom klia honom på ryggen. Och ingen, absolut ingen, människa ligger i ett badkar med öppen dörr till badrummet i nära 2 timmar och drar i schnalen så att “den hemske bögen” kan se det.
För man ska komma ihåg att Alex inte säger sig ha kommit på allt detta nu med hur straight han är, nej detta har han vetat hela tiden. Jag kan räkna upp ungefär tusen mer exempel med tycker att det räcker med dessa. Fast det är klart, väldigt sällan i mitt liv har jag haft sex med en person som varit äcklad och som efter att det gått för honom vill göra det direkt igen.Sedan kommer vi då till känslor. Har Alex älskat mig? Ja, det tror jag. Fast samtidigt har han säkert hatat mig. Genom den chat jag träffa honom i och allt annat man fått höra om honom så vet jag att Alex lever för att få bekräftelse från andra. I hans värld var det onormalt att vara gay, och den största homofoben var antagligen han själv. Men det är också här som allt annat än det sexuella kommer in. Hans kroppsspåk, hans sätt att vara. Han sätt att söka kontakt med mig. Han ville alltid att jag skulle ligga bakom honom med min arm omkring honom och min hand utanför hjärtat. Sen låg han och höll i min hand med bägge händer. Så var det varje gång vi träffades och som han själv sade en gång “Så får bara dom jag verkligen älskar ligga och hålla”.nSen kommer vi till dubbelivet. Göteborg vs Stockholm. I Göteborg var han gay, här levde han på det sättet. Sen kom han till Stockholm där ingen vän förutom en visste. Han pluggar på elektrikerlinjen med bara killar. Överallt runt om enbart bögskämt och förväntningar om tjejer. Ställ det kravet på en person som dessutom verkar komma från en familj där kärnfamiljen är det enda “rätta”. Hans mamma har nog inte heller direkt hjälpt till. Jag kommer ihåg när Alex berättade att hon vid middagsbordet sagt “Ska du inte testa med en tjej i alla fall”. Något så opedagogiskt borde inte få sägas.
Kanske var det dubbelivet som knäckte detta, kanske inte.
Kanske har Alex idag en tjej, kanske inte. Jag är övertygad om att hans MSN och ICQ lista är full av nya söta flickor som alla vill lära känna den trevlige Alex, så var det sommaren 2002. Kanske har han redan legat med en tjej, kanske fler. Eller så lär det komma men det gör honom inte till mer straight för det. Han har helt och hållet stängt av sig när det gäller detta. Allt ska bort, och jag vågar påstå att väldigt många homosexuella, inkl mig själv, gjort på detta sätt. Däremot kanske vi inte på hans sätt totalt trampar på andra.
Sen då en sista sak. Vad tyckte egentligen Alex om mig när han bröt?
Ja, om detta är jag mycket osäker men jag säger som jag sade till en vän. Om en kompis gått igenom allt detta exakt som jag gjort så skulle jag antagligen varit övertygad om att hans eller hennes partner tyckte om henne även när dom bröt. Jag hade trott att detta hat som blommat upp berodde på att det liksom var tvunget. Inget ljus fick släppas in för då rasa allt.En del tror att Alex har tyckt om mig men att känslorna försvann och när dom gjorde det skulle han i så fall ta bort mig helt. Detta hade jag själv köpt om det inte var för två saker. Den ene är att vi faktiskt träffades mindre än 2 veckor innan det tog slut. Spela han hela nyår borde han få en Oscar. Den andra saken är att storyn Alex lägger fram efter den 17 inte heller den stämmer överens med sig själv. Små saker har ändrats, som tex anledningen varför han kom ner, och det ger ju inte direkt någon större trovärdighet. Detta ihop med “jag vet inte” som svar på varenda fråga han inte inövat något svar på gör allt mycket bräckligt.nnSen är ju frågan vad jag känner för Alex? Att jag hatat honom för det han sagt och gjort är ingen direkt lögn. Men jag hatar inte h o n o m. Nej, jag älskar Alex. Jag älskar den killen någon så oerhört mycket och det är det som är det svåra. För jag vill inte älska honom. Jag vill hata honom in i märgen. Jag vill det, men kan inte och det är ingen mening att jag försöker förneka det. Nu vet du i alla fall kära läsare vad som skett. Tyvärr blir det nog ingen fortsättning på detta, för vad Alex beträffar är jag ett svart minne som försvinner bort ju allt mer tiden går. Det jag mer än någon annat ville och ville fortfarande är att vi skulle ses en sista gång. Att vi som normala människor kunde göra ett avslut. Detta är det enda jag bett Alex om sen han bröt men han vägrar.
Kanske är det så enkelt då som min sambo Henke sade redan den 17 januari och säger fortfarande: “Tro fan klart det, det skulle ta en kvart och sen skulle han ta tillbaka allt. Han kan inte ljuga för dig när du sitter mitt emot”
Kanske har Henrick rätt, kanske inte. Det jag vet om är att OM det Alex säger är sant, och då menar jag hans sexuallitet, ja då behöver han ännu mer hjälp. För en person som i 2 år sänker sig att leva i ett förhållande och utsätter sig för sex man blir äcklad av, ja den personen behöver hjälp, och ingenting han gjort sen den 17 januari har ändrat den åsikten. Kanske är det så att han mer än mig behöver träffas, å ena sidan för att kanske en gång för alla inse vem han är eller för att möta faran så att säga.
Livet går vidare men trots allt blev livet både svartare och gråare utan Alex

Extra dagbok 17 maj 2004
(Klicka här för att läsa…)

Dagbok 16 januari 2004
(Klicka här för att läsa…)

Dagbok 14 maj 2004
(Klicka här för att läsa…)