Vi som arbetar inom kommunen ler och hoppas att huvuden ska rulla.

Chansen att jag kommer med är ungefär lika stor som att Alexander Skarsgård skulle stå utanför min dörr här och knacka på naken och skrikandes ”Walentine jag vill ha dig!”

Vänta lite det knackar på dörren….

Är så trött så jag kräks…

Har idag jobbat, åkt hem, bestämt mig för att jobba lite hemma vilket resulterade i att jag insåg snabbt att jag var tvungen att åka tillbaka till jobbet enbart för att kunna kolla min mail där jag hade saker som jag var tvungen att ha. Sedan satt jag och pratade/skrattade lite med lite kollegor och efter det blev jag actionhjälte när jag med fara för mitt eget liv gick över en kyrkogård för att kunna möta J i några minuter.
Att gå över en kyrkogård kanske inte låter så hemskt men det var kolsvart (svenska kyrkan borde tänka på att även döda kan vilja ha en lampa tand) och med kolsvart menar jag kolsvart! Men jag klarade mig och inte den minsta zombie kröp fram och anföll mig.

Efter detta fantastiska äventyr bestämde jag mig på vägen hem att jag inte ville åka hem direkt så jag for iväg på gallej, och hejsan va kul de var. Nu sitter jag här och ögonen skriker att de vill blunda, och kroppen gör likaså.

Folk säger att det börjar märkas att jag går ner i vikt nu. Vet inte om de gör de för att va snälla men glad blir jag i alla fall. Det sporrar och man vill gå ner mer. Massor ska bort! MASSOR!

Funderar lite…

Vad kommer ske. Kommer nåt att ske? Vill jag att nåt ska ske? Är det bra som det är? Behövs verkligen det andra? Kommer det förstöra? Kommer det blir starkare?

Vill kramas.
Hålla om
Känna
Vill kramas så jävla mycket!
Vill älska

Tror inte det kommer ske. Kanske vill jag inte att de ska ske.

Jag är —

Fan va jag är trött på att va bög

Jävlar, vet inte vad som skett med mig men jag har nog inte varit så här social på år som jag varit de senaste 2 1/2 veckorna. Jag är aldrig hemma! HJÄLP!

Egentligen har ingenting skett, men ändå har allt blivit annorlunda. Så skulle man kunna förklara den senaste tiden i mitt liv. Från att ha gått från en total isolering från allt har man börjat prata med folk igen, umgås med folk och framförallt har jag äntligen kommit till något som i alla fall påminner om en vilja att gå ner i vikt! Faktum är att det går riktigt bra.

Anledningen är väldigt enkel faktiskt, jag går ner i vikt för min skull. Jag går inte ner för att bevisa något. Innan gick det ut på att bevisa någon. Att få visa kräk i mitt liv ditten eller datten. Sånt ger jag fullständigt fan i nu, och istället gör jag det för att JAG ska må bättre och det spelar ingen jävla roll vad någon annan tycker. Just därför går det så bra just nu! Jag äter som jag ska, utan att för den skull hysteriskt kolla på kalorier och annan skit. Jag ä n d r a r helt enkelt mitt liv på ett sätt som förhoppningsvis ska få mig att få uppleva depressionen med att fylla 40. :p

Nya personer har kommit in i mitt liv, och fy fan va kul det är. Idag satt jag med J och fikade på Andrum tillsammans med en annan vän och allt var helt enkelt toppen. Man pratar jobb, fritid, drömmar, framtid och historia. Man lever sitt liv och man njuter. Jag älskar att umgås med J, vi är så lika så ibland tror jag han lusläst min blogg för att hålla med om allt. Fast han håller inte med om allt, och vi har saker att dela varandra. Det gör att det är spännande att umgås, att man går framåt utan att det blir krystat. Det är inget jävla snack om ”Jag tror inte jag är bög”, det är inget snack om att ”Fitta är fan de bästa ändå alltså”, eller för den skull ”Finns Åmål på riktigt” (när jag ser tillbaka på de senaste 10 åren……varför var det ingen som slog något hårt i huvudet på mig?) Nej sådana oerhört ”viktiga” diskussioner lämnar vi därhän. Vi finns, och resten går det med. Funderare bägge två, halvt pessimistiska är vi också och med en underbar cynisk syn på livet som får en att må bra

Tycker också att det är kul att umgås med den andra som var med idag. Underbart söt, charmig till tusen och en humor som är så underbart barnslig, skoj och elak emellanåt. Exakt så som jag tror att jag själv är. Jag hoppas vi kommer hålla kontakten vad som än sker i framtiden. För framtiden har alltid en tendens att förändra livets gång. Om J är en Tuss är hon en Tuffsa

Jobbet har också ändrats för mig. Mycket för att jag gått in i en fas då jag mentalt ger folk en knytnäve i magen när de tjafsar om skitsaker. För tjafsar gör de, hela tiden och om allt. Martyrer så det visslar om det. Här jobbar vi inte för äldrevården, nej de gamla jobbar för oss och jävlar om de inte fattar att de får skärpa till sig. En dement är dement för att han är elak, inte för att han är sjuk. Det förstår väl varje människa att man väljer att ägna 3 timmar åt att leta efter ”Britta” som gick bort 1963 för att man är elak???
Ja gnäller gör dom, men jag skiter i det. Jag svor i juli att det får vara färdigt med gnällandet nu. Det som ska fixas till ska fixas till och därmed basta. Det handlar inte om att kriga, det handlar helt enkelt att göra sin plikt. Inte bara som anställd utan som normal människa.
Att jag också bestämt mig för att komma ifrån äldrevården gör allt enklare, för nu är det inte i vredesmod jag skriver detta. Jag ska helt enkelt bara därifrån. Det gör att jag nu kan leta i lugn och ro. Jag har redan arbetat med detta sen Gustav III var kung, då kan jag stå ut en stund till. Fast ny arbetsgivare vill jag ha. En som ser vad jag kan, som tar tillvara det jag kan och förmår. För jag är hemskt ledsen kära Göteborgs Kommun. Ni suger hästkuk när det gäller att ta tillvara eran personals kunskaper. Och snälla: kom inte med skitsnack om att ”Men du är ju anställd för…” Va fan! Jag vårdar, städar, tvättar, beställer, dokumenterar, skriver, mailar, sitter med bildhantering, sitter i möten, mera möten och så lite fler möten. Jag tröstar, stöttar, kramar och så vidare. Och det gör inte att mina kunskaper blir breda? Jo hos en riktig arbetsgivare fungerar det så, men inte i GBG stad. Nej, där får vissa all chans medan andra inte nån. ”Vi strävar efter att alla ska få känna att jobbet är utvecklade” skriver de på sin hemsida. Jo visst, och jag tycker att George W Bush är den bästa president USA någonsin haft…

Så som sagt, för att lugna ner sig igen, jag måste inte ha nytt jobb idag! Men nytt jobb ska jag ha.

Mycket av denna energi som kommit över mig ger jag credit till J för, och jag ska inte glömma Nicke! Han som jag kanske borde tänkt mig för lite innan jag ”dummade” mig med, men som är världens goaste kille. Den som får Nicke kommer bli lyckligt lottad, och jag hoppas att det blir någon som inte är över 30 och allmänt depp och trött på livet. För Nicke e värd så mycket bättre. Denna söta blonda galning som dessutom är den ende jag träffat som bjudit på middag i form av snabbmakaroner och ketchup med ostmacka

Fast molnen finns där, de där mörka molnen som kommer över mig. De där molnen som talar till mig och som berättar vilken värdelös person jag är. Då när jag nästan blir på gränsen till paranoid och rädd för vad morgondagen har att ge, om den kommer ge nåt allt. Kommer jag leva ett år till? Kommer jag träffa någon som när han ger mig en kram bara ser mig. Då vi håller om varandra och livet stannar upp och liksom bara är.
Just nu känner jag mig ensam, väldigt mycket ensam. Känner att jag behöver någon som ser mig, som vill vara med mig, som ger mig en chans att visa att jag kan göra honom lycklig.

Det var längesen jag gav upp tanken att någonsin träffa någon igen. Många år sen var det nu då man klev in i något vaccum där kärlek var otänkbart. Då man trodde att man lyckats stänga av känslorna totalt för allt och alla. Ibland lyckades man också nästan lura sig själv att man klarat av det, men självklart var det ingenting annat än en lögn. För emellanåt skriker hjärtat till och då står man där och känner sig ensam och övergiven. Man längtar efter en morgon då man vaknar och ser någon som hade snyggare frisyr innan vi gick och lade oss ligga där och sova bredvid en. Man saknar att då försiktigt känna på hans hår och bara känna den där känslan av lycka. Man saknar att sen försiktigt krypa riktigt nära och lägga armen om, och ingenting annat på denna jord finns än just vi två, där bredvid varandra. Det saknar jag ibland, och emellanåt blir saknaden jobbig. Kanske en dag blir det annorlunda, kanske inte.

Nu ska jag sova, klockan är redan för mycket och i morgon ska jag jobba. Blir sista gången jag ser J på jobbet i morgon, sen ska han vidare till annat boende. Som vanligt i min ”kära” stadsdel så flyttar man på det som fungerar och ny personal har redan kommit. Kommer sakna honom massor, och jag hoppas han inte glömmer av mig, men det tror jag inte han gör, för på lördag ska vi till Liseberg, YAY!

På fredag ska jag träffa Poppe igen som jag inte sett på läääänge! Han ska bjuda på middag säger han på något ”snyggt ställe”. Jag har redan ställt krav att de ska vara ett ställe utan gräddiga såser och det ska han fixa säger han. Senast han bjöd på middag blev det en smörgås med kallt kaffe i ett personalrum på Stena Danica, 15 min innan hon skulle avgå. Sen fick vi rusa ut så vi inte skulle bli fast på ombord, så jag håller förhoppningarna låga. Poppe är för middagar vad en gudstjänst med Ulf Ekman är för ett homosexuellt samlag, haha

Jo livet är ok, fast molnen finns där. Kanske kanske kanske kommer de skingras en dag, kanske inte. Det får jag ta då. Nu ska jag ta mig själv (lät snuskigt, menar inte så) och slänga mig i duschen och sen sova. I morgon är ju en annan dag. Den ska jag tillbringa med att dricka Modifast, äta grönsaker och fan vet om jag inte ska gå hem från jobbet. Det är ju dags att börja tänka på Beach 2011 nu. Dessutom har jag snart en halv garderob med för små kläder som jag inte kommer i, än!

Målet är en rosa t-shirt med orden ”I’m a virgin – This is a very old t-shirt” som tryck. När jag kommer i den har jag nått min målvikt, och den resan är lång! Väldigt lång! Men jag ska klara det. Jag SKA klara det.

Pussisar

/Walentine

Minus 1.2 kilo

Totalt: minus 4.1 kilo!

(och nu byter jag ut två modifast mot riktiga måltider, för nu går jag ner för snabbt!)

Japp, alla använder det: Drama!
Inget vet egentligen längre vad ”dramat” handlar om, men alla säger ordet: Drama!

Och sen bloggar dom om ordet: Drama
och då skapar de mera…

Drama

Fast vi blir fler och fler som garvar åt det hela

Du tror livet ska blir bra, det är då slaget i magen når dig.
Slaget som gör ont, och som får dig att tappa andan.
Kanske är det dags att se vad man har, och samtidigt se vad man inte har och kanske är det dags att ta bort det som gör ont.

I 12 år har jag undrat vad som är fel. I 12 år har jag funderat på varför jag mår som jag mår. I 12 år har jag letat efter en väg ur något som jag inte ens velat kännas vid vad det är. Nu vet jag.
I natt fick jag nog, i natt kom jag till den gräns jag aldrig riktigt nått till innan. Nu vet jag vad som är felet, och nu vet jag att det är dags att gå vidare.

En nytt liv, en ny stad, nya vänner, nya världar och nya upplevelser.
Det är vad jag behöver, och det är det jag ska ha. Kalla det gärna fly, men stannar jag här dör jag. Så enkelt är det, jag dör!
Det jag har här finns knappt hur mycket jag försöker, och det räcker inte till och jag behöver mer. Jag behöver bli människa igen och jag behöver bli hel.
Tiden är kommen för något nytt, och med kalla ögon ser jag tillbaka på det som varit, och med lika kalla ögon ser jag på det som finns nu.

”Vill du bli 40″, frågade min doktor mig. Ja det vill jag, men här kommer jag aldrig bli det. Här finns bara skräp kvar. Här finns bara rester kvar av något som aldrig blev något bra. Här finns bara sånt som gör mig illa.

Fuck you all säger jag till er som utnyttjat mig och min förbannade idiotiska tro på att är du snäll är folk snälla tillbaka. Fuck you all säger jag till er som kallar er vänner men som är kalla som isbitar.
Till de som bryr sig, de som finns där och som funnits där finns jag. Jag finns där och jag det kommer jag alltid att göra. Till er andra vill jag bara spotta åt. Åt er som ser mig som någon som aldrig förändras, en person som står stilla. Ja varför tror ni det? Varför står jag stilla? Varför låter jag mig inte utvecklas i samma takt som ni? Fundera på det!

Ja fundera på er medan jag packar ihop det lilla liv jag har och drar vidare.
Vidare mot något nytt, spännande och utmanande. Vidare mot nya mål, möjligheter och drömmar
För drömmar har jag, däremot har jag varit dålig på att lyssna på dom. Det blir det ändring på…

NU!

Foajébarens terrass lystes  upp av de sista strålarna som solen orkade pressa fram. Det var kallt i luften och det kändes att våren inte tagit tag i Göteborg fullt ut. Nu 1 timme efter att pjäsen slutat började Stadsteatern tömmas på folk, men fortfarande satt några kvar med sina öl framför sig. David hade aldrig varit här efter en föreställning innan. De få gånger han besökt stadsteatern så hade han, som de flesta andra, sprungit fram till baren under pausen och köpt något lätt bara för att sen hinna slänga i sig det innan kampen gick igång om att hinna på toaletten innan andra akten startade. Efter föreställningen hade han varit en av de första som hunnit ut och sedan hade han inte ägnat någon mer tanke åt detta hus som från och med idag betydde något helt annat för honom.

David ställde sig vid räcket och såg ut över Götaplatsen. Nedanför vid Poseidon stod ett gäng ungdomar och hängde. En av dom hade uppenbarligen fått i sig lite för mycket och stod nu och försökte låta bli att kräkas. I samma stund han misslyckades med det vände David blicken ner mot Avenyn. Det var mycket folk som rörde sig och han gillade bilden han såg framför sig. Staden levde verkligen och Götaplatsen var stadens hjärta. Han hade aldrig tidigare sett Göteborg från den här sidan och han suckade djupt när han tänkte på hur mycket det var han missat trots att han levt här i hela sitt liv.

Han smuttade på sin öl och kände nervositeten komma över honom igen. Vad var han rädd för? Ingenting konstigt hade ju hänt men ändå fanns det en känsla av panik inom honom. Vad var det som höll på att hända? Han tänkte på Erik. David hade suttit som trollbunden från det att Erik gick på scenen till dess att han gått av. Inte för en sekund hade han kunnat ta blicken ifrån honom och värmen som hela tiden stigit inom honom blev ännu mer intensivare när han pratat med honom bakom scenen efter pjäsens slut. Den lycka som strålade i Eriks ögon då hade varit så ren och så äkta och den hade fått David att må så bra. Trots det massiva uppbåd av folk som strömmat emot Erik hade Erik enbart märkt av David. Han hade slängt sig om halsen på honom i lycka och frågade gång på gång vad David tyckt.

”Är det här du är”, sade en bekant röst. David vände sig om och såg Eriks leende ansikte. Direkt kom den där känslan av nervositet upp i honom samtidigt som hjärtat hoppade över ett slag när han såg Eriks leende ansikte.
”Ja”, sade han och hörde hur rösten skar sig, ”Jag tycker det är fint att stå här. Göteborg är fint ikväll”
Erik gick fram och ställde sig bredvid honom och de tittade båda ut ner mot Avenyn.
”Ja Göteborg är fint ikväll”, sade Erik tyst

Det blev en lång paus där ingen sade något.  David hade fäst blicken vid ett par som stod framför stadsbibliotekets fasad och kysste varandra. Av någon anledning som han inte kunde förklara kändes det högst osmaklig och gjorde honom illa till mods att de stod där. Normalt brukade han inte bry sig och visst sjutton hade han själv gjort samma sak flera gånger. Nu kunde han inte slita blicken ifrån dom samtidigt som de störde honom enormt.

”Jag är väldigt glad att du kom idag David”, bröt Eriks röst in. ”Det betydde väldigt mycket för mig”.
David slet sig loss från paret och tittade snabbt på Erik som fortfarande tittade ut.
”Det var bara kul, du var verkligen bra”
Erik vände blicken emot honom, ”Bra, det var den enda recension jag behöver. Resten skiter jag i”
”Ja, jag är ju inte bra på sånt. Är ju inte direkt någon flitig teaterbesökare liksom”
”Nej, men då är det ju extra bra. Det är ju för dig jag spelade”, sade Erik och skrattade till, ”Ja, och några till som betalt biljett”

De tystnade igen och sade ingenting på en lång stund. David kände hur det började bli riktigt kyligt och han funderade på vad han skulle göra. Skulle han fråga om de skulle gå någonstans eller skulle han…
I samma stund kände han en hand ta tag i hans högerhands långfinger. Han stelnade till och vågade inte vända blicken mot Erik.
”Jag är så glad att du kom David”, viskade Erik.
David sade ingenting och gjorde allt han kunde för att inte röra på huvudet
”Jag tycker om dig David, jag tycker om dig väldigt mycket”
Det blev tyst igen. David kände paniken komma samtidigt som han var nära att börja gråta. Det var nu eller aldrig insåg han. Det var nu det gällde. Nu och sen skulle det vara försent…

Han flyttade sig ännu närmare Erik och tog tag i hans hand. Han kramade den hårt och vände blicken mot honom. Ingen sade någonting men de såg in i varandras ögon och stod så en bra stund.
”Jag är inte bra på det här Erik”, viskade David och fick tårar i ögonen
Erik log emot honom och viskade tillbaka, ”Det är du visst”
I samma stund försvann kvällssolen Avenyn blev lite mörkare och kylan kom snabbt emot dom. David ville inte släppa handen han höll i, aldrig mer ville han släppa den.

”Vill du följa med mig hem David”, frågade Erik och log
David nickade och fick fram ett leende.
De släppte varandras händer och gick in mot trappan som ledde ner mot entrédörren till stadsteatern. David hade aldrig varit så här nervös i hela sitt liv, samtidigt kände han att han aldrig varit mer lycklig