Sagan om landskapet där ingen orkade bry sig

En liten saga till er från mig.
Om någon/några tar åt sig så bjuder jag på det…

fairytale-bookDet var en gång för länge sedan ett litet land som var väldigt avlångt. I nedre delen av landet pratade man på ett konstigt sätt, och som kulturarv åt man konstiga torra höga kakor gjorda på ägg och socker. De som bodde i nedre delen av det lilla landet ville gärna arbeta sade dom, men då de inte fick några jobb så skyllde de på alla andra som kom från andra länder, och sedan blev de partiledare för Sverigedemokraterna.
Annars frodades det lilla landet ganska väl. I landet bodde det en kung som kom från Frankrike, och han var gift med en tyska. Tillsammans hade de tre barn som i sin tur börjat få egna bebisar.
Att ha kungar, och Sverigedemokrater som gick på a-kassa, kostade självklart en massa pengar, och som tur är var det lilla landet rikt på naturtillgångar såsom järnmalm, träd, sten och guld, och mycket av allt sånt som det lilla landet behövde för att få in pengar fanns i de norra delarna av landet.
Väldigt högt upp i det lilla landet låg ett stort landskap som man brukade kalla för Västerbotten. Landskapet var ett stort och vackert landskap med stora skogar,m och stora sjöar, men inte så där värst många människor. I Västerbotten fanns det många små städer och byar, men två städer var lite större än de andra, och de hette Umeå och Skellefteå.
Umeå var störst och ville gärna se sig som Norrlands Huvudstad, även om en annan stad också kallade sig för det. I Umeå kunde man gå i skolan i flera år, och man kunde läsa till att bli både doktor och polis. De som bestämde i Umeå hade också beslutat att man skulle bygga om hela staden på en gång så Umeå såg ut som en byggarbetsplats med stora kranar och djupa gropar i marken lite överallt. I Umeå hejade man på Björklöven men de hade inte vunnit en match sedan staden brann ner till grunden senast så egentligen var det ingen som brydde sig längre. Knappt Björklöven själva.
I Umeå låg det också ett jättestort sjukhus uppe på en kulle. Sjukhuset hade en massa fina doktorer som sprang omkring lite rufsiga i håret och verkade stressade.
Mest rufsiga, och mest stressiga var doktorerna som arbetade på psykiatrin på sjukhuset. Ja, inga var så stressade som dom.

Den andra lite större staden i Västerbotten hette Skellefteå.
Den staden var mycket mindre än Umeå men hade de senaste åren blivit känd i det lilla landet som staden som verkligen kunde spela ishockey. Stadens hockeylag var jätteduktiga och alla i staden var så glada över att deras killar, där knappt någon kom från Skellefteå, kunde spela så bra hockey. Det mesta i Skellefteå handlade om hockeyn när folket som bodde där inte jobbade, skruvade på sin gamla bil, eller satt på torget och tittade på den konstiga staty de som i staden som bestämde hade sagt skulle stå där. Sedan var Skellefteå också känt för väldigt många unga brukade ägna lediga stunder åt att äta saker som gjorde att man blev alldeles snurrig. Faktum är att om man frågade folk på internet vad Skellefteå var känt för så var det hockey och snurrmaten.

En regnig höstdag kom en arg man till Västerbotten. Han reste med flygplan upp och landade precis när det började ösa ner. Mannen var jättearg på väldigt mycket i Västerbotten, och nu hade han fått för sig att han skulle berätta det.
Mest arg var mannen på läkarna som hade mest rufsigt hår på sjukhuset. Mannen menade att läkarna hade gjort så mycket fel, och det berodde säkert på att de var så stressade, så att det hade slutat så illa för en person mannen tyckt väldigt mycket så personen hamnat i himmelen istället för att få flytta till Göteborg som han velat så mycket.
Ja den arge mannen skällde och skällde och skällde, och han skrev och ropade och gapade och förde ett himla liv. När mannen började ropa kom det fram massor med människor till mannen som berömde honom. De var också arga på sjukhuset för vad de gjort mot mannen som skulle flytta till Göteborg, och den arge mannen kände en förhoppning om att nu skulle han få saker att hända för om fler än honom var arga så skulle ju de som bestämde kanske förstå att läkarna med rufsigt hår behövde lite avlastning, och att de som var chefer kanske inte klarade av sitt jobb. Ja kanske skulle de som bestämde då blir lite rädda och ge lite mer pengar så att man kunde hjälpa de människor som hade ont i själen.
Den arge mannen sade till alla som kommit fram till honom och sagt att de var rädda, ”Men kan inte ni hjälpa till. Tillsammans kan vi förändra saker så att inte fler behöver komma till himmelen”
Med ens blev det väldigt tyst kring den arge mannen. Folk som innan också varit arga gick hem och började diska istället och de såg ner i diskhon och vågade inte lyfta blicken.
Den arge mannen frågade då andra som också varit arga, ”Men ni då? Ni kan väl hjälpa till. Ni var ju så arga innan. Tillsammans kan vi förändra saker så att inte fler behöver komma till himmelen”.
Igen blev det alldeles tyst runt den arge mannen och de som då varit arga sprang hem och skrev på Facebook om Idol istället, och skrev om hur mycket de älskade sina vänner.
Den arge mannen blev alldeles paff, men fortsatte ändå att bråka med sjukhuset ett tag tills det inte gick att bråka mer.

Mannen som skulle flyttat till Göteborg hade berättat för den arge mannen att han kom från Skellefteå från början. Han hade inte tyckt att det var så roligt i Skellefteå, och hockey tyckte han inte heller om. Däremot hade han när han var ung testat att äta saker som gjort att han blivit alldeles snurrig i huvudet. Han hade gjort det liksom så väldigt många andra unga i Skellefteå. För det hade varit väldigt tråkigt att vara ung i Skellefteå när man inte tyckte om hockey, skruva med bilar eller se på den konstiga statyn på torget.
Nu åkte den arge mannen till Skellefteå, och han träffade massor med människor som var så upprörda och arga över vad som hänt mannen som skulle flytta till Göteborg.
De upprörda människorna sade alla ”Han skulle fått hjälp av sociala när han va yngre, och sjukvården hjälpte honom inte heller de uslingarna”. Andra kom fram till honom och sade, ”Ja det är så mycket skit här i Skellefteå”.
”Men!”, brast den arge mannen ut, ”Vi gör något åt det då! Vi säger till det sociala att de måste skärpa sig, och vi säger till sjukvården att den måste bli bättre!”
Direkt försvann de som klagat på det sociala. För hockeyn skulle snart börja hade de läst i stadens tidning som nästan enbart brukade skriva om hockey.
Då vände sig den arge mannen till de som klagat på det där som gjorde folk snurriga.
”Men ni då? Ska ni inte hjälpa till så vi kan få bort det där dumma från Skellefteå så inte fler testar det där som gör en snurrig”
Det tog 30 sekunder och sedan stod mannen ensam kvar. Alla hade gått hem, om de inte gett sig iväg till hockeyarenan för det var ju hemmamatch ikväll.

I den lilla staden Skellefteå låg mannen som skulle flytta till Göteborg begravd. Den arge mannen reste dit och satte sig en stund vid graven. Nu var inte den arge mannen arg mer utan nu var han ledsen. Han klappade gravens sten, och lade en röd ros vid gravens kant.
”Vet du”, sade han till sin vän som låg där, ”Nu har jag försökt. Jag har försökt få folk att protestera och kämpa lite, men ingen vill. Jag har försökt få med alla de som var så arga när du försvann men alla är så upptagna med sitt. Jag kommer för alltid vara arg för vad som hände dig, men jag kan inte göra detta ensam och då ingen annan vill eller orkar så tänker jag att varför ska jag bry mig om de här i Västerbotten. De bryr ju sig inte om sig själva ju, och jag bor ju inte ens här. Vill de att de rufsiga läkarna ska fortsätta göra fel så fler kommer dö så får de göra det, och vill folket i Skellefteå att man ska strunta i de som mår dåligt, eller strunta i de som tar saker som gör en snurrig så får det bli så. Jag har tröttnat på Västerbotten nu”
Den ledsne mannen reste på sig, men innan han ställde sig upp helt kysste han gravens sten försiktigt och viskade ”Jag älskar dig Daniel”. Sedan åkte mannen hem för att aldrig mer återvända.

Samtidigt som mannen satt på flygplanet hem gick en ung man över en bro i Umeå. Mannen var alldeles snurrig av mediciner han fått av sin doktor som varit så stressad så doktorn hade inte hunnit med att ta sig an den unge mannen riktigt. Nu hade den unge mannen fått för mycket mediciner och visste inte ens vart han var. Innan han visste ordet av hade han ramlat ner i vattnet, och mannen drunknade.
Dagen efter när folk fått höra vad som hänt blev de igen upprörda och arga. De skällde och beklagade sig till varandra, och de skrev fina minnesord på den unge mannens nystartade minnessida på Facebook där de förklarade sin kärlek till honom,  men de orkade bara vara arga, och de orkade bara skriva fina saker en liten stund för alldeles snart skulle finalen i Idol börja. Dessutom hade de ju så mycket att göra…
Ja livet i Västerbotten gick vidare fast med allt mindre folk dock, men med desto fler gravar, för där har folket lärt sig att om man blundar riktigt riktigt hårt och bara tänker på sig själv i första hand. Ja, då behöver man inte bry sig om något annat.

Det är människor som dör för helvete NUS

10345048_1451457071777405_1344960732_nIdag gick jag in på NUS hemsida och skulle se om de skickat ut några nya pressmeddelanden. Tyvärr hade det gjort det, och ännu ett offer för Västerbottens psykvård är ett faktum.
Mycket kort stod det:

Ärendet rör en ung man med kontakt inom psykiatrin. Vid hans senaste besök planerade man för den fortsatta vården i samråd med patienten. Han förnekade då suicidtankar men tog kort tid därefter sitt eget liv.

Det gjorde ont att se att ännu en ung man fallit offer, och att ännu en utredning kommer skickas till IVO som ännu en gång inte kommer bry sig. För IVO i Umeå skiter ju totalt i hur psykvården i den stan fungerar. Det har de visat på alla plan.

Idag fanns det också något annat att läsa på NUS hemsida, och detta var en rättelse på ett tidigare utskickat pressmeddelande. …

 

10501258_1451457078444071_746632580_nPå grund av ett misstag skickades ett felaktigt pressmeddelande om en lex Maria-anmälan ut kl. 9.30 idag.
Händelsen som beskrivs i pressmeddelandet med rubriken ”Tog sitt liv under permission” lex Maria-anmäldes och kommunicerades i maj 2013, men skickades av misstag ut som pressmeddelande idag igen.
Den aktuella händelse och lex Maria-anmälan som skulle kommuniceras idag skickades kl. 10.40 ut som ett pressmeddelande med titeln ”Tog sitt liv”.
Vi ber er om ursäkt för misstaget och ber er bortse från det felaktiga pressmeddelandet som skickades ut först.

Kanske är det slumpen, eller kanske är det helt enkelt så att Norrlands Universitetssjukhus någonstans på vägen tappade hjärtat, men jag tycker hela den här händelsen är fullständigt horribel. Människor som legat under vård har dött, och sjukhuset tar så förbannat lätt på det så de har inte ens koll på informationen de skickar ut.
En ung mat har avlidit vilket är en oerhört tragedi, men på sjukhusets pressavdelning har man så lite koll så man skickar ut ett meddelande om ett annat dödsfall som dessutom skickades ut ett år tidigare. Det är fullständigt horribelt! Eller ska vi tänka så att det är så många som dukat under bland NUS psykpatienter så det börjar bli svårt att hålla reda på alla?
Den unga man som dog nu hade familj, vänner och släkt. Han är saknad och sörjd av många, och han var älskad.
På samma sätt är det med den personen som ”Tog sitt liv under permission” och som skedde i maj 2013. Det var en människa bakom det ödet, och att blanda ihop det så får inte ske. Det får absolut inte ske. Det finns heller ingen som helst bra förklaring på det för så förbaskat mycket kan inte sjukhusets pressavdelning ha att göra så de inte kan hålla koll på ett självmord i maj 2013 och ett i juni 2014 eller?
Det är inte bara patienter NUS, det är människor! Förstår ni det, ni där uppe på kullen? Förstår ni att det är människor som dött på grund av en psykvård som inte kan kallas något annat än ett gigantiskt fiasko. Det är M Ä N N I S K OR!

NUS har gjort ännu ett bottennapp och sjukhuset visar gång på gång att nedre gränsen för det kaos som verkar råda på det stället fortfarande inte nåtts. Jag hoppas att ansvariga kontaktar anhöriga och ber om ursäkt för att deras döda barn blandas ihop på det här sättet. NUS är en skam för hela landet, men dagen kommer då ansvariga kommer ställas till svars.

Detta är inte över

/Walentine Andersson

Öppet brev till Tre

tresugerIdag ringde jag till tre i ett ärende om mitt abonnemang.
När jag då talade med tjejen, som jag har namnet kvar på och telefonnummer om ni inte tror mig, sade hon att hon kunde erbjuda mig en Sonyplatta Z2 tablet för 188 kronor i månaden inkl 5 gb.
Jag sade att jag skulle fundera på det och återkomma och fick då hennes nummer som jag sedan skulle ringa till.
När jag sedan ringde svarade ingen så jag ringde kundtjänst istället och där verkade ingen ha hört talas om något sånt erbjudande.
Nu blev jag istället erbjuden samma platta för 186 kronor men då skulle det tillkomma 140 för abonnemanget och där det bara skulle ingå 1 gb istället.

När man sedan tar upp det med er får man veta att ”Ja jag vet inte vad som hänt”, men som kund struntar jag faktiskt i det. Om jag får ett erbjudande från en representant från ert företag ska det sedan inte tillkomma merkostnader som nästan gör erbjudandet dubbelt så dyrt. Hon sade ”För 188 kronor får du en Xperia Z2 Tablet inkl 5gb med bindningstid på 24 månader”, och det var det jag skulle återkomma om.

Detta är andra gången detta drabbar mig och jag betalar idag överpris på en S3 på grund av en lögnaktig försäljare på tre’s kundtjänst och där jag dessutom är bunden till skiten i ett år till. Gör er personal lite hur som helst eller är det bara lite vanlig enkel anarki som råder?
Om ni haft någon som helst moral hade ni självklart gett mig produkten för det utlovade, men istället gör ni ännu en kund förbannad.

Ni borde skämmas tre, men för att göra det måste man ju som sagt ha moral.

Fy!

Nu räcker det för helvete

Sedan Daniel avled den 12 september förra året har jag tagit mycket skit. Folk har ifrågasatt mig, hånat mig, snackat skit om mig och gjort vad de kunnat på alla sätt för att förminska mig, mig och Daniels relation och ja ungefär allt annat med. Den senaste tiden har vissa människor gått över gränsen totalt och nu är herr Walentine förbannad, jävligt förbannad. För nu har man börjat spekulera och fundera i banor som bryter mot alla logiska tankar och den som blir drabbad av det här är någon som man ska ge fan i att orsaka problem för.

Jag har nu i 4 dagar funderat på hur jag ska bemöta det sista som hänt. En tanke har varit att skita i det men jag känner att varför skulle jag det. Varför ska jag skita i gång på gång när små små människor gör livet sur för mig. Det som hänt är åtalsbart och den absolut enda anledning att jag inte redan polisanmält detta är att den som skulle bli drabbad inte kommer bli jag, men jag har tröttnat fullständigt på att stå still medan små amöbor får löpa amok och bete sig hur som helst…

Det 12 september 2013, alltså på Daniels dödsdag och att välja den dagen till sån här skit visar bara det vilka små ruttna människor det handlar om, lades följande två kommentarer in på walentine.com

1. DU KÖPER JU SEX DIN JÄVEL, SKENHELIG!

2. Ditt jävla äckel jag vet vad du sysslar med… vänta bara, du ska inte få skada någon mer. JAG VET!

Nu riktar jag mig direkt till den idiot som skrivit detta…

En sak du ska lära dig innan du skriver anonyma inlägg på folks hemsidor är att det finns något som heter IP-nummer
Dessa går att spåra.

Ditt IP-nummer som du skrev ifrån var 195.234.14.189 och detta går, trumvirvel, till Skellefteå.
Tiden du skrev dom var 12:14 och 12:19
Mailen du skrev in var: PedofileHunter@gmial.com
Företaget som dom skickades ifrån går också få fram, inklusive från vilken leverantör etc etc etc.

ISP of this IP [?]: AllTele Allmanna Svenska Telefonaktiebolaget
Organization: AllTele Allmanna Svenska Telefonaktiebolaget
Host of this IP: [?]: a189.internettjanster.com

Jag är inte så jävla dum så att jag inte redan nu fattar vem/vilka som ligger bakom det här men om ni tror att ni kommer komma undan så tror ni jävligt fel för nu har ni lyckats få mig förbannad.
Ni som skrivit och analyserat och citat ”Inte känner till min agenda” vet inte ett jävla fucking piss om mig, och ni har heller inte ett jävla skit med mig att göra.

Men vad menar du med att jag köper sex? Köpte jag sex av Daniel? Är det det du säger din jävla gödselhög? Sitter du på Daniels dödsdag och gör sådana jävla antydanden? För min relation med Daniel är den enda jävla relation du känner till om mig så jag ställer frågan igen: SKRIVER DU ATT JAG KÖPTE SEX AV DANIEL DITT JÄVLA SVIN!?
Passa dig jävligt noga för att ens antyda något sånt. Passa dig jävligt noga för att ens tänka tanken att jag på något sätt hade en sådan relation med Daniel. Passa dig dessutom jävligt mycket för att snacka ner honom för då har du gjort bort dig något så in i helvete.
Och vilka skadar jag? Med tanke på att du är så jävla feg så du inte vågar förklara dig öppet så undrar man ju? Vilka har jag skadat? Daniel? Eller någon annan? Och om du vet med dig att jag skadar folk, ja varför har du då inte tidigare reagerat?
Som sagt, sluta snacka din jävla skit och ta en Benso så du lugnar ner dig, eller förresten gör alla en tjänst och ta hela burken på en gång.

Det går flyg till Skellefteå och möts vi kommer en av oss hamna på intensiven.
Det ska du ha jävligt klart för dig ditt jävla as.

Och slutligen…

Det heter gmail och inte gmial. Lär dig stava din dumma jävel

Aldrig mer

Försöker vara snäll.
Försöker göra folk glada.
Försöker göra folk nöjda.
Försöker vara annorlunda.

Ser hur folk behandlar varandra.
Vill inte vara sådan.
Vill vara snäll.

Tror på kärlek.
Tror på äkta vänskap.
Tror på att livet är mer än knulla.
Tror på att livet betalar sig mer om man visar omsorg.

Eller trodde…

Aldrig mera snäll.
Aldrig mera visa omsorg.
Aldrig mera visa vänskap.

Aldrig mer ett år som detta.
Aldrig mer ska jag undra.
Jag drar innan det är försent.
Jag drar innan jag blir skrattad åt.

Coola bögar vinner hjärtan.
Snygga bögar vinner kuk.
Iskalla bögar är dom som segrar.
Bögen behöver inga vänner.
Bögen behöver bara sig själv.

Aldrig mera Walle

3 månader

Det är tre månader sedan du lämnade oss nu. 3 jävla helvetes månader där absolut ingenting i mitt liv fungerat.

Jag saknar dig Daniel. Jag förstår inte själv hur jag kan sakna någon så mycket som jag saknar dig, men det gör jag.
Förstår du vad du gjorde med mig sommaren våren och sommaren 2012? Förstår du hur nära du kom mig? Hur snabbt du blev en sådan enormt viktig del i mitt liv?
Förstår du då hur vilsen man känner sig nu när man inte längre har dig här? Förstår du hur ensam jag känner mig nu när jag försöker få dig att få upprättelse. Hur ruttet det känns att ha läst fiaskot om hur du hade det mellan juli och september.  Hur fel allt är. Hur arg jag blir på dig när jag läser något som jag vet inte stämmer, och hur arg jag blir när du av någon anledning försöker förklara bort vad som hände den 4 september. Förstår du hur mycket jag då vill skaka om dig, och skrika till dig att ”Jag och din syster finns för fan! Vi älskar dig! Andra älskar dig också och det ser du om du bara öppnar ögonen”.
Förstår du också då hur arg jag blir när jag läser att du sagt att du hamnade i konflikt här nere etc. Vilken konflikt då? Var jag med då eller var jag och handlade?
Förstår du Daniel hur det känns att ha en person i sitt liv och som kommit så extremt nära, en person jag kunde gett min njure till och som sedan försvinner?

Jag tänker på första gången vi pratade med varandra och hur jag efter gick in i ett nytt kapitel i mitt liv. Ett avsnitt där Daniel blev en del av livet. För så snabbt gick det ju. 3o minuter telefonsamtal och sedan var vi fast i varandra. Vi delade och pratade om allt. Jobb, killar, livet, kaoset, sorgen, glädjen, ja allt. 30 minuter telefonsamtal blev dagen efter 1 timme, dagen efter det 4 1/2 timme, och 2 dagar efter det 15 timmar i sträck.
Vi sade godmorgon, och godnatt till varandra. Vi skickade SMS till varandra i smyg när någon annan sov bredvid. Vi blev ett, och det så snabbt.
Senare möttes vi och en annan del av vårt liv startade. En del där en annan kärlek också började visa sig, en kärlek som absolut inte från början var spikrak men som fanns där och som visade sig även om vi gjorde vad vi kunde för att förneka den för varandra och andra.

Fast det fanns alltid några i våra liv som fick veta hur det var, dom få andra som vi pratade med på riktigt. Dom få andra som kände oss, brydde sig om oss och såg oss.
Vi var ensamma själar Daniel, och två ensamma själar blev till en. Våra liv växte samman på så många sätt. Jag vet idag hur du uppskattade min respekt jag försökte visa. Jag vet idag hur du uppskattade att jag inte bara såg dig kroppsligt utan själsligt. Jag vet idag hur rörd du blev den där gången du, ja du vet, men jag sade nej för jag ville inte ge dig mer ångest. Jag vet att du då mer än någonsin förstod att jag såg dig som den du var, inte vad du försökte spela. Allt ändrades där mellan oss. Kanske var det just där saker föll på plats på riktigt. Där kanske jag lyckades förklara för dig en gång för alla att det var Daniel jag älskade, allt med dig som var gott men också det som var mindre gott. Allt det som var du, den Daniel älskade jag.
Jag vet också idag hur rätt det var den dagen allt skedde och hur två blev en och samma och hur den natten var bland det mest romantiska jag varit med om. Jag vet idag hur jag älskade varje sekund med dig. Jag vet också hur fruktansvärt jobbigt det kunde vara ibland, och hur ofta jag var nära att ge upp, men jag vet också att om jag gjort det hade jag ångrat mig för resten av livet.
Jag vet idag att våra nätter tillsammans där vi pratade oss förbi demoner och annat gjorde att du fick leva längre. Jag vet idag hur mycket vi betydde för varandra, och när jag skriver detta kommer tårarna igen för jag vill inte att det ska vara över. Jag vill inte tänka mig min framtid utan dig Daniel. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte.

Jag var så rädd när du gått bort. Jag var så fruktansvärt rädd att det vi haft inte funnits. Att allt bara varit ett spel och en lek. Sedan kom människor som stått dig nära, och dom berättade. Du anar inte hur viktigt det varit för mig att det du sagt faktiskt stämt, att det jag känt faktiskt varit så, och att det vi planerade faktiskt var allvarligt. Du och jag hade ju samma ruttna självkänsla, därför blev jag också extra mottaglig för det konstiga som uppstod när du gått bort. Därför såg jag heller inte allt annat, som att du fram till dina sista andetag hade mig i tankarna. Därför läggs detta inlägg också upp idag den 12 december kl 4:09. Varför just den tiden vet ett fåtal, och du vet det. Därför kramar jag pippidockan extra hårt idag….

Kanske är det också därför jag blir så arg när andra försöker förlöjliga dig, eller bygga upp en värld som inte finns. Jag vet inte, just nu vet jag bara att jag vill att det här helvetet man sitter i ska upphöra. För det har tagit sådan tid för mig Daniel att inse vad vi hade denna sommar. Det har tagit sådan tid att få mig att erkänna min betydelse för dig, och din betydelse för mig.  Folk sade till mig redan dagarna efter du försvann att ”Du gav honom några extra månader Walle”. Dom menade just att våra nätter där tabletter inte behövdes ta mot ångesten gjorde att du fann en mening med allt. Tänk om dom på sjukhuset tagit dig på större allvar. Tänk om dom sett den Daniel jag fick se. Jag försökte ju poängtera det för dom, men ingen brydde sig.
Tänk också om du själv hade kunnat erkänna för mig det du sagt till dom. Att när jag inte fanns i ditt liv så fanns dom mörka tankarna där. För det sa du ju till dom. Så nära kom vi varandra denna vår och sommar. Så nära att om en försvann var den andre på väg att försvinna också. Din sista vecka i livet var så hemsk, och trots allt kunde du inte ens erkänna varför den var hemsk men du visste. Gud vad du visste. Din stolthet, din förbannade stolthet blev ditt värsta öde. Tänk om du inte haft den.
Jag vet ju hur du mådde den veckan. Hur ledsen du var på nätterna, hur ångesten var och hur du kände. Du skrev ju ut det i statusar där även jag kunde se det.

Jag saknar dig så på nätterna. Tänk om du någonsin förstått hur mycket de där nätterna betydde för mig också. Hur jag älskade att se upp från kudden och se dig sova där på skärmen. Ännu mer älskade jag att vända mig om i sängen och se dig sova bredvid mig. Det gör inget att du levde som sjutton på nätterna. Det gör inget att jag en gång vaknade med två av dina fingrar i munnen på mig eller att du slog till mig en gång så jag ramla ur sängen men du fortsatte lugnt att sova. Det gör inget alls, Gud du kan få trycka ner hela handen i halsen på mig bara du kommer hit igen.

Så vad gör jag nu då? Ska jag plocka ner vigselpappren från väggen? Ska jag glömma dig? Ska jag låtsas som att inget hänt? Hur går jag vidare? Ja hur går man vidare när man inte vill gå vidare. Jag har ju fortfarande inte accepterat att du är död. Jag vill ju fortfarande inte inse att framtiden jag trodde på inte kommer ske. Hur ska jag då kunna gå vidare?
Du var ju inte bara den jag skulle gifta mig med, du var ju min vän. Du blev ju på 1 timme den person jag gick från 0 till 100 på. Den som jag sedan varje dag pratade med flera gånger om.
Fan, jag vill inte vara med om det här mer nu.
Jag vill inte tänka på att du inte kommer tillbaka. Vi hade ju för fan bara börjat! Vi hade ju precis rott iland en del av dina och våra planer.
Så kommer den där jävla Lyrican in och förstör, fan jag hatar den tabletten Daniel. Jag hatar den! Jag hatar företaget som gjort den. Jag hatar forskarna som tagit fram den och jag hatar alla läkare som skriver ut den. Jag hatar hatar hatar den!
Jag hatar att ingen såg vad du gjorde mot dig själv, och att ingen brydde sig.

Jag är så trött, älskade Daniel jag är så trött. Jag har inte sovit riktigt på 3 månader nu. Jag är så slut i kroppen och jag måste försöka hitta styrka någonstans, men var?
Snälla ta mig dit du där. Låt mig slippa lida mer nu. Låt mig få komma dit du är.
Jag vill ju bara vara där du är. Jag vill inte vara ensam mer nu. Jag vill inte vara utan dig. Jag vill inte sakna dig mer nu. Mitt liv var slut när du kom in i det. Med dig hittade jag en gnista igen, nu är den borta. Den 4 augusti sade du att du inte ville leva mer för jag var inte i ditt liv. Det var då vi hade vår ”paus”. Förstår du inte att jag är i samma situation! Förstår du inte att lika lite som du inte kunde leva utan mig, lika lite kan jag leva utan dig.
Du tog mitt hjärta med dig Daniel! Du tog det och jag får det inte tillbaka. Jag kan inte leva utan mitt hjärta. Jag kan inte leva utan dig.

Ta mig härifrån. Ta mig dit du är, älskade Daniel

Det går framåt Daniel

Det händer så mycket nu Daniel, så enormt mycket så du anar inte.
Jag pratade idag med en person om din historia. Tillsammans läste vi dina egna ord om att du ville berätta, och det känns så bra att du sagt det där, skrivit det där och menat det där. Allt känns så mycket enklare då.
Hon jag talade med grät när jag berättade om den 12 september. När jag plockade upp ”Walledockan” ur väskan kunde inte jag hålla tillbaka tårarna jag heller. Alla grips så av ditt öde, och för det som hände. Ilskan jag kände och så starkt känner än finns kvar. För jag vill du ska få din upprättelse och vet du vad jag kan lova dig här och nu? Du kommer få den Daniel.
Det ska inte vara någon hämd, med sådant kommer man ingenstans. Nej, det ska vara med kärlek vi berättar och med respekt. Den respekten du själv sökte så efter i ditt liv.

Vi talade mycket om livet du och jag, och vi talade mycket om döden. Då visste vi inte att döden skulle vara så nära oss, men samtidigt kommer du aldrig att dö. För ditt öde är inte det som hände, inte då och inte nu. Du var så besviken på så mycket och det var därför du ville göra världen bättre.
Det kommer du att göra Daniel. Ja du k o m m e r göra det, det svär jag på. Det blir mitt löfte igen till dig. Jag skrev det redan några dagar efter den där dagen i september och jag säger det igen.

Du vet att jag saknar dig, men för mig räcker inte det inte att bara sakna. Jag kan inte bara tänka på att du kommer vara borta för alltid utan att göra något av det vi pratade om i somras. Du ska få världen att bli lite bättre, lite ljusare och lite tryggare. Vi kommer inte kunna rädda hela världen, men vi kan i alla fall göra lite skillnad.
Därför känner jag mig nästan glad just nu. Jag känner mig glad för att den historia vi hade, den historia du hade och den historia du ville berätta, den är värd att berätta och den är värd att läsas.
Mest av allt skulle jag vilja ringa dig och skrika ”DANIEL GISSA VAD?!”, men det kan jag inte. Eller nej, mest av allt skulle jag vilja att du var här. Att du satt i knät på mig i soffan och jag berättade det då. Då hade du snurrat runt, lagt dig över mig och bara lett så där som bara du kunde göra. Sedan hade vi gått ut i köket, satt oss vid köksbordet med en kopp kaffe och pratat. Vid vårt köksbord, vid din stol, den som så snabbt blev din stol.

När jag stod vid din grav Daniel den 5 oktober i år, strax efter att du sänkts ner i marken svor jag för mig själv att jag skulle göra det jag gör nu. Jag tror aldrig jag varit så produktiv som jag varit de senaste veckorna. Jag har aldrig skrivit så mycket, och jag har aldrig tänkt så mycket. Det har varit en del i min sorg, men också en del i den kärlek jag kände för dig. Den kärleken är det som styr mig än, det är den som svurit på att jag ska berätta.

Jag saknar dig så fruktansvärt mycket Daniel. Vet du, jag har fortfarande inte klarat av att ta ner din handduk i badrummet. Dina hyllor i garderoben ser ut som de gjort nu i flera månader. Allt är som det var, skillnaden är bara att du inte kommer hit mer och det gör så jävla ont. Jag vet att jag snart måste plocka ner den där handduken. Du kan ju inte ha en handduk med damm i! Fast det smärtar för jag kommer ju inte hänga upp en ny.
Kommer du ihåg när du skulle lägga in ”lite grejer” i badrumsskåpet? Gud, jag fick inte ens plats med rakhyveln sen 😀
Vi hade inte samma definition av ”lite grejer” du och jag 🙂

Jag trodde inte det var möjligt att gråta så mycket som jag gjort den senaste tiden, men det går uppenbart. Ibland känns det som att jag plågar mig själv när jag skriver om oss, för ibland ser jag knappt skärmen för alla tårar, men jag fortsätter och när jag skrivit klart för dagen känns det bättre.
Jag brukar avsluta med att läsa stycket jag nyss skrivit högt för mig själv för att få se om känslan kommer in. Det är ganska nyttig terapi det där och det gör också att bitarna och känslorna faller på plats.

Nu drar jag till Umeå igen. Hade önskat att jag kunde fått åka förbi din grav, men jag hinner inte det. Jag måste ner igen till andra saker som väntar mig i Göteborg. Saker där jag så önskar du kunde fått vara med och stötta mig i. Jag har bestämt mig att jag ska gå förbi ditt hus i alla fall och jag vet att jag kommer gråta men jag måste göra det i alla fall, och jag åker snart upp igen, och då besöker jag graven din. Jag vet ju i vilket fall att du kommer vara med i morgon, det är ju för dig jag åker upp.

Mitt liv är fortfarande tomt Daniel, så fruktansvärt tomt, men jag lever för dig fortfarande.  Jag har stöttning av några, och så har jag ju Jennie och Kevin här. Dom ser till att jag inte blir heltokig.
Jag ville ge upp, men det tänker jag inte göra. För du är värd att leva för. Du är värd att slåss för och du är värd allt.
Älskar dig, in i evigheten

/Walle