Recension: Adele at the Royal Albert Hall, Blueray

Jag var ganska sen i upptäckten av Adele. Visserligen hade jag hört hennes en hel del men aldrig riktigt tagit henne till mig tills jag hörde ”Set fire to the rain” Efter det blev jag frälst.

2011 har verkligen varit Adeles år med ett album, 21, som sålt mer än något annat album och priser och nomineringar i ungefär allt man kan tänka sig. Lägger man sedan till en turné som började väldigt bra så får Adele nog känna sig nöjd, även om turnen fick avbrytas på grund av röstproblem som senare ledde till operation.
I september i år uppträdde Adele på ett fullsatt Royal Albert Hall. Denna konsert spelades in och det är en helt underbart glad, sprallig och otroligt charmig Adele man får se och lyssna på.

Normalt sett tycker jag inte att den lugna och personliga musikstil som Adele har inte lämpar sig så bra i så stora lokaler som Albert Hall, men här glömmer man snabbt av att Albert Hall är stort, för det känns som att hon står framför dig i ditt eget vardagsrum.

Här är det inga stela ”I love you” och ”I am so happy to be here”, utan emellan låtarna så pratar Adele om ditten och datten, om allvar och skoj och om livet och kärleken, och hon gör det så otroligt personligt, charmigt och roligt så man önskar att hon aldrig slutar.
Självklart är det också mycket musik och hon sjunger båda sina egna låtar och covers på andras och hon bevisar dessutom vilken fantastisk sångerska hon är, för det verkar inte finnas en musikstil hon inte behärskar.

Publiken på Albert Hall älskar henne också och sjunger med mest hela tiden. En gång tar dom över och det är en mycket rörd Adele som med tårar i ögonen efteråt tackar alla att dom fört henne dit hon är idag. För man känner att hon älskar vad hon gör, och hon bjuder så enormt på sig själv.

Produktionen i sig är det inte mycket att orda om. Bild och ljud är helt ok, och det enda man kan störa sig på är väl att man emellanåt undrar om han som klippt ihop showen efteråt var full för ibland blir det bara konstigt.

Med tanke på att Adele mest står still eller sitter ner känns det emellanåt som det klipps lite för mycket. Detta är ingen Madonnashow, det exploderar inte och 15 dansare skuttar inte omkring på scen, så den hysteriska redigering som emellanåt använts är onödig.

Trots det så ska du självklart införskaffa denna bluray/DVD om du är det allra minsta förtjust i Adele, och har du inte gett henne en chans innan så gör det nu för jag lovar dig att du kommer älska henne. För det är väldigt lätt att älska Adele, och efter denna show är man stormförälskad. Det en helt fantastisk konsert som man vill se och höra på om och om igen.

Betyg: Stark 4 av 5

Setlist

1. ”Hometown Glory”
2. “I’ll Be Waiting”
3. “Don’t You Remember”
4. “Turning Tables”
5. “Set Fire to the Rain”
6. “If It Hadn’t Been for Love”
7. “My Same”
8. “Take It All”
9. “Rumour Has It”
10. “Right As Rain”
11. “One & Only”
12. “Lovesong”
13. “Chasing Pavements”
14. “I Can’t Make You Love Me”
15. “Make You Feel My Love”
16. “Someone Like You”
17. “Rolling in the Deep”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Recension: Les Misérables in Concert, Blueray


Musikalvärlden är en hård branch. Det kostar miljoner och åter miljoner att sätta upp en föreställning, och de kräver allt mer tekniska lösningar, effekter och annat för att locka publiken. Det är inte sällan det slutar i ekonomiska förluster för produktionsbolagen, och även om musikalen går i flera år behöver det inte betyda att musikalen gör någon stor vinst.
I London finns det två mycket speciella undantag, den ena är Phantom of the opera som har gått oavbrutet sedan 1986, och den andra är Les Misérables.

Victor Hugo släppte romanen som på svenska fick namnet Samhällets Olycksbarn, 1862. Det hade tagit honom 20 år att skriva berättelsen om Jean Valjean och hans öden. Romanen har filmatiserats ett otal gånger genom åren men det är som musikal berättelsen idag är känd för alla, även de som inte öppnat en bok i hela sitt liv. Många är också dom låtar från musikalen man hört men inte vetat att det är just i denna musikal de har sitt hem.
Claude-Michel Schönberg och Alain Boublil skrev Les Misérables som hade sin ursprungliga premiär 1980 i Paris. 1982 började producenten Cameron Mackintosh arbeta med en översättning och 1985 hade så musikalen premiär i London. Då hade nästan allt omarbetats och det är också denna version som idag är den enda som används, med vissa små skillnader beroende på var och hur den spelas.  Mottagandet från recensenterna var ganska svalt från början men publiken älskade historien och musiken och en klassiker var född.
Sedan dess har Les Misérables spelats över 10 000 gånger i London, och den har också satts upp i ett otal länder, inkl Sverige. Musikalen har en enormt trogen publik och verkar hela tiden finna en ny.
Därför var det kanske inte så konstigt att Cameron Mackintosh bestämde sig för att fira musikalens 25 år jubileum med en hejdundrande fest.

 Den 3 oktober brakade så konserten lös i jättelika The O2. Mackintosh hade själv valt ut vilka som skulle få sjunga de olika rollerna och kanske är detta den starkaste uppsättning som gjorts när det gäller denna musikal. Även om detta är en konsert mer än en föreställning så finns känslorna där, både vemodet, sorgen och emellanåt också skratten. Att då enbart ha en mikrofon framför sig kräver att de som framför stycket kan agera, och det kan de flesta riktigt bra. Aldrig har väl t.ex ”I dreamed a dream” varit så sorgsen.

Det är en helt fantastisk konsert vi får se. Man har inte sparat  på något. Totalt medverker över 300 artister och orkestermedlemmar och det blir emellanåt så fantastiskt bra så man bara önskar att man var där när det spelades in. Tur är då att hela produktionen också tänkt på kamerorna så allt är väldigt snyggt filmat. Det växlas ofta mellan det gigantiska i O2 och det personliga. Les Miserables är ju en musikal som ofta spelar på just känslor, och man har verkligen lyckats få med det.

Alla dom låtar som vi alla känner till är naturligtvis med och vissa framförs bättre än andra. Bäst i alla kategorier är Alfie Boe som här spelar Jean Valjean. När han sjunger ”Bring him home” blir det så starkt och bra så man tappar andan. Även Ramin Karimloo är med och spelar här Enjolras, och gör sitt jobb lika bra som vanligt. Den enda man egentligen stör sig på är flickidolen Nick Jonas som spelar Marius. Nick sjunger inte dåligt men har ett enda ansiktsuttryck genom hela föreställningen och står hela tiden med knutna nävar. Det blir efter ett tag ganska löjligt.

Hela Konserten avslutas med en final som inte går av för hackor. In på scen kommer ungefär alla som varit medverkande till att Les Miserables blivit den succé den är, och när orginaluppsättningen från 1985 dyker upp slutar publiken aldrig att jubla.

Les Misérables 25th Anniversary Concert är en fin hyllning till en av de mest spelade musikalerna i historien. Det är en mycket pampig föreställning där man inte sparat på något, och tycker man om musiken normalt i denna musikal kommer man älska den här versionen. Att höra 300 personer samtidigt sjunga ”Do you hear the people sing” är mäktigt, hur mäktigt som helst

Betyg 4 av 5

Chess kommer till Göteborgsoperan

Operan i Göteborg meddelade igår att nästa års musikal inte blir något mindre än Chess, musikalen av Benny Andersson, Björn Ulvaeus, Tim Rice.

Chess hade premiär i West End 1986 och spelades sedan i tre år. 2 år innan premiären hade albumet med musiken släppts och blev en stor succé. Musikalen sattes också upp i Broadway men gick inte alls bra, och lades ner ganska snabbt.

2002 sattes så Chess upp igen i Stockholm och hade fått en svensk översättning och blev i farten också ganska rejält omgjord. Det är denna version vi kommer få se på Operan från och med september 2012. Vilka artister vi kommer få se är inte klart, men för den som känner för att vara med så kommer auditions hållas 21-23 november i år.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Recension/Genomgång: The Phantom of the opera, musikal

Först lite fantomen historia…

1868 föddes i Frankrike ett litet gossebarn som skulle få namnet Gaston Leroux. Han började studera juridik och ärvde under tiden han studerade ett miljonarv som han snabbt slösade bort. För att inte gå under ekonomiskt började han då först att arbeta som journalist och bevakade olika rättegångar tills han 1905 fick i uppdrag att bevaka ryska revolutionen. Väl hemma igen lämnade han journalistiken och började istället skriva böcker. Han startade också ett filmbolag som skulle göra film av hans verk. Utanför Frankrike är han inte så värst stor men i hemlandet räknas han som en av de viktigaste författarna i den franska kriminalromanen.

Ja en bok är han väldigt känd för även utanför sitt hemland: Le fantôme de l’Opéra (Fantomen på stora operan, som den heter på svenska)
Denna bok blev 1925 en mycket känd och klassik stumfilm med Lon Chaney i rollen som fantomen. Filmen gjordes även några år senare i en version med pålagt ljud men den filmen är sedan länge försvunnen. Stumfilmen var i alla fall den filmen som skulle ligga till grund för en rad kända skräckfilmer som kom åren efter, Dracula och Frankenstein etc.

Tyvärr fick inte Gaston Leroux sin historias popularitet då han själv avled 1927.

Stumfilmen från 1925 skulle inte bli den enda film som skulle komma att göras som byggde på hans bok. Genom åren har det blivit en del del misslyckade och en del lite mindre misslyckade resultat, och 1976 kom också den första musikalen, och den spelas även den emellanåt fortfarande.

Men 1986 skulle allt annat bli överkört av en ny musikal som skrivit av Andrew Lloyd Webber. 25 år senare spelas den fortfarande, den musikalen heter The Phantom of the opera.

Första scenen som möter dig när du kommer in på teatern. Bilden är snodd från Google och upplagd av någon som inte såg skylten att kamera inte får användas.

Paris 1911, en auktion hålls på Paris gamla operahus och man försöker bli av med gamla saker från tidigare uppsättningar och annat. Bland köparna sitter Raul,Vicomte de Chagny, och minns gamla tider. Plötsligt ropar auktionsförsäljaren ut en takkrona som sägs ha varit med på ”den märkliga historien kring Fantomen på operan”. I samma ögonblick som man sätter på takkronan exploderar det och kronan börjar sakta åka upp över publiken samtidigt som scenen förändras och man förflyttas tillbaka till 1881. Så börjar The Phantom of the opera, och har du inte redan förstått det snackar vi teknisk briljans här.

Jag har sett denna föreställning totalt 11 gånger på diverse olika språk, och om vi börjar med just språken så är det en sak som skiljer denna föreställning åt beroende på var du ser den, men det är också det enda. För oavsett om du ser The Phantom på engelska, svenska eller på kinesiska så är allt exakt samma. Varenda mutter, och varenda pryl på scenen är likadant oavsett vad du befinner dig, vilket en del ser som helt sjukt men å andra sidan vet man ju vad man får. The really useful group som produktionsbolaget bakom fantomen heter har folk som enbart har till uppgift att kolla så att ingenting ändras.

I denna musikalversion av Gastons historia är det kärleken som är den starkaste kraften över allt. Ganska snabbt inser man att Fantomen inte är så speciellt mycket spöke utan en man av kött och blod. Han blir kär i Christine och lär henne sjunga men Christine faller för den fagre Raul istället. Fantomen själv lever under operahuset nere vid en underjordisk sjö. Där gömmer han sig för människorna som avskyr honom men också är rädda för honom. Han är vanställd sedan födseln och gömmer sitt ansikte bakom en mask. Han värld är mörk men blir ljus av Christine som han älskar över allt annat, och den kärleken leder till kaos, död och katastrof.

Ja det är en simpel historia vi snackar om men det ska vara simpelt när det gäller musikaler, och vilken musikal detta är! Jag anser och kommer alltid anse att detta är det bästa Andrew Lloyd Webber skapat. I Fantomen finns låtar som ”Think of me”, den underbara ”The music of the night”, den sorgliga ”Wishing You Were Somehow Here Again” och självklart titellåten ”The phantom of the opera”. Den sistnämnda har ju gjorts i alla dess former i allt från pop till metall och var en stor hit när musikalens musik släpptes på skiva.
Det finns också andra partier i denna musikal som gör att man har svårt att direkt lägga den i något fack. Det är inte opera, inte operettt och inte ren musikal heller. Det är lite av allt, och det är en av styrkorna tror jag som fått denna att leva längre än någon annan musikal någonsin och den har också fått människor som normalt skyr sånt här som pesten smälta.

Jag nämnde tekniken bakom och den måste jag nämna igen. För det är magiskt hur man lyckats få till det här, och det håller lika bra än så här 25 år senare.

Först ska vi nämna Maria Bjornssons (nej hon är inte svensk) fantastiska design och kläder. De är helt malalösa. Det är så färgsparkande emellanåt så att man bländas och fantomen själv är bara så sanslöst mäktig med sin mask och slängkappa. Jag såg fantomen första gången på 80-talet och har sedan dess drömt om att slängkappor ska bli moderna igen.

När det gäller det tekniska så är det inte bara takkronor som åker upp i taket. De åker ner också, i en jäkla fart dessutom. Lägg sedan till elefanter, 22 olika scener varav vissa ändras i rekordfart, explosioner, eld, rök och så då scenen när fantomen tar med sin Christine ner till sin sjö. Jag lovar er, för er som inte sett denna musikal, det är det vackraste som någonsin gjorts på en scen. Man ryser när ljusen kommer upp ur vattnet och Christine och Fantomen kommer åkandes på sin båt.

The Phantom of the opera är lika mycket en show som det är en föreställning och allt vägs bra ihop. För även om tekniken är viktig här så hade allt varit skit om de som framför musiken inte kunnat agera, och de jag sett i rollerna har alla varit mycket bra. Jag hade glädjen att se orginal fantomen Michael Crawford och han minns jag som en mycket bra sådan. I den föreställningen spelade Sarah Brightman Christine och även hon var mycket bra. Hon sjöng bättre än hon agerade men samtidigt är Christines roll inte så mäktig. Hon är mest lite smårädd och vilsen. En Fantomen däremot som inte ligger på gränsen till att bli galen är otänkbart. När hans mask åker av och man ser hans vanställda ansikte blir han både skrämmande men också väldigt svag.

Den absolut bästa fantomen på operan är faktiskt svensk och han heter Mikael Samuelsson. När Oscarsteatern satte upp Fantomen spelade han rollen 1000 gånger, och vilken fantom han var! Jag kommer ihåg att man blev helt uppslukad när han var på scen och han var helt otrolig på att spela arg och hysterisk för att i nästa stund gråta och han lyckades gång på gång få publiken över på sin sida. För det är hela grejen med Fantomen. Man tycker synd om honom, trots att han är lite dum och dödar folk och så. Alla har vi ju våra brister.

Att jag är ett stort fan av denna musikal blir du väl inte chockad av att läsa nu. Jag har följt den genom åren och blir lika uppslukad av den varje gång jag ser den. Jag kan varenda låt och varenda text utantill, och jag kan snart vartenda steg folk tar på scenen men det spelar ingen roll. Jag kan se den 20 gånger till.

The Phantom of the opera är en ganska simpel historia som man vävt in i något som nästan blir förtrollande. Det är magiskt, sorgligt, spännande, rörande och underhållande på samma gång.

Fram till idag har som sagt 130 miljoner människor sett den, och har du vägarna förbi London så missa den inte. Biljetter kan du köpa 4 år framåt så du kan planera din resa väl.

Annars får vi hoppas att någon får för sig att sätta upp Fantomen igen i Sverige. Jag är säker på att den skulle funka här ännu en gång.  För detta är en historia som aldrig dör. För det gör ju inte kärleken, och den sorgliga kärleken är ju det som vi gillar bäst, på scen i alla fall.

 

Betyg 6 av 5 😛

Recension: Påklädaren, Göteborgs Stadsteater


Att få gå på teater och se Sven Wollter och Tomas von Brömssen på samma scen är en stor upplevelse. Två fantastiska skådespelare som inte spelat ihop sedan Mannen på Mallorca har hittat hem igen, och Påklädaren är en pjäs som man kan tro är specialskriven för de bägge herrarna.

Handlingen utspelas på den engelska landsbygden i ett teatersällskap där stjärnan drabbas av totalt sammanbrott strax innan föreställningen de ska spela samma kväll, Kung Lear, ska starta. Wollter spelar Sir John som tappat tron på allt, samtidigt som hans ständige följeslagare och påklädare Norman gör allt vad han kan för att föreställningen ska komma igång.  Allt detta sker under brinnande krig och ständiga hot om flyganfall.

Det blir en rolig, sorglig och gripande stund tillsammans med Wollter och Brömmsen. Ja det finns andra skådespelare på scenen men detta är en pjäs där dessa två herrar fullständigt äger varenda sekund, även när de inte är på scen. Deras samspel är fullständigt lysande, och man älskar dom innerligt redan efter några minuter. Sven Wollter passar fantastiskt bra in som den knäckta Sir John som vill göra upp med sitt liv och som frågar sig om teaterlivet gett hans liv någon mening.  Brömssens Norman som blir och är Sir Johns klippa och stöd är både rolig och rapp, men emellanåt visar han sin trötthet och bitterhet samtidigt som han är beroende av Sir John.

Pjäsen blir också lika mycket en kärleksförklaring till teatern och till publiken och kärleken är ömsesidig. Från första scenen där Sir John sakta går över scenen i något som ser ut som ett ärevarv är publiken i salongen fast. Påklädaren låter dig också se hur det kan gå till bakom en scen innan, under och efter en föreställning. Den enkla men otroligt effektiva scenografin gör att du ena stunden sitter bakom scenen och i nästa stund framför.

Det finns ju andra skådespelare på scenen och ska man nämna två så måste det först bli Marie Delleskog som spelar Sir Johns bittra fru och Carina Boberg som spelar en ännu mer bitter inspicient. Tyvärr visar resten av ensemblen inte upp några direkta storartade skådespelaregenskaper, och ibland blir det tyvärr på gränsen till dåligt så här är det tur att det inte sker så ofta.

Göteborg Stadsteater startar säsongen på bästa sätt när Påklädaren nu gör  succé. För detta är verkligen teater när den är som bäst och regissören Eva Bergman har ännu en gång visat att hon är en stor regissör som verkligen kan det där med att visa känslor utan att det blir så enormt överdrivet. Det finns ett stort hjärta i framförandet och det är en styrka att kunna få folk att skratta i allt det bittra. Man känner dessutom att Brömssen och Wollter trivs i varandras sällskap och när pjäsen är slut har man varit med om något stort i teaterväg.

Så jag tycker att alla ska ta chansen och gå och så Påklädaren. Ska man bara se en pjäs i år ska det bli denna.

Betyg 4 av 5

Recension: Familjen, Göteborgs Stadsteater

Emellanåt kan man lite avundsjukt titta upp mot Stockholms utbud när det gäller teater. I Göteborg är man ju inte direkt bortskämd med riktiga pjäser, och nykulturella föreställningar med människor i hudfärgad sparkdräkt är inte min smak riktigt.

Därför är det nu med glädje jag kan konstatera att en av de största teaterögonblicken i mitt liv skedde i Göteborg häromdagen och det skedde när jag såg Familjen i regi av Peter Dalle.
Göteborgs Stadsteater skriver själva på sin hemsida:

De borde aldrig ha träffats… Familjen – en flerfaldigt prisbelönt och skarpt underhållande Broadwaysuccé. Nu ger vi den i regi av Peter Dalle.

Pappan är spårlöst försvunnen och klanen Weston samlas. Under tre dygn avslöjas en rad obehagligheter. En drogpåverkad mamma, otrohet, illegitima barn och svek åt alla håll och kanter. Ett familjedrama med komiska övertoner där allt sätts på spel!

Tracy Letts, som belönades med Pulitzerpriset för pjäsen, förvaltar arvet väl efter stora amerikanska dramatiker som Eugene O’Neill och Tennessee Williams. Detta med en blinkning till TV-såpor som Dallas och Falcon Crest.

En tidning skrev att denna pjäs fick Lars Norén att vara rena Lilla huset på prärien och jag håller med, för här
är en familj där ingenting är heligt, där allt är upp och ner och där ångest, svek och förtvivlan finns i varje mening som yppas. Det låter seriöst, och det låter hemskt och det är det naturligtvis, men det är också vansinnigt roligt. Ibland roligt för att det är så absurt, men också ibland för att kommentarerna och språket är sylvasst. Det är en pjäs där vissa meningar och där vissa händelser slår emot dig med full kraft och du får inte riktigt hämta andan någon gång.

Detta är också en pjäs om kvinnor. Visst det finns män runt om men detta är en pjäs med kvinnor i fokus. Allt från den tablettmisskrukande mamman till den tysta med så närvarande cheyenneindianen som nyss får jobbet som allt i allo i hushållet. Det är deras liv och förändring som framställs på en rent fantastiskt sätt.

Detta är också framförallt två skådespelerskors pjäs, Ann Petrén och Carina M Johansson. Petrén gör en roll som hela tiden pendlar mellan fantastisk och vidunderlig. Som den missbrukande och manipulativa modern gör hon sitt livs roll. Som publik pendlar du mellan att hata eller och älska henne. För i hennes ondska och i hennes sätt att förgöra allt finns en svaghet som när pjäsen är slut får dig att känna dig förvirrad för du vet inte riktigt vad du ska tycka om henne. Carina M Johansson, som jag hoppas Göteborgs Stadsteater aldrig gör sig av med, gör ännu en stark kvinna som samtidigt plågas av omgivningen och sig själv. På samma sätt som i Park Aveny visar hon upp en kvinna som tar tag i dig och som berör. I vissa scener vill jag ställa mig upp och bara applådera.

Övriga skådespelare är också mycket bra och ska någon mer speciellt nämnas får det bli Henric Holmberg som spelar Charlie, en man med gott hjärta som till slut får nog. Utbrottet han får i Akt 2 när han till slut tröttnar på sin hustru är en stark upplevelse.

Familjen är en snabb pjäs. Det är som en film på scen. Snabbt växlar man mellan scenerna och man har löst det genom att ett stort 2 våningshus, plus vind, kommer upp ur golvet i börjar på pjäsen. Sedan sker allt i husets olika rum och allt är mycket skickligt ihopsatt. Detta är scenografi när det är som bäst. Att man sedan i akt 2 låter husets rum bli till öar i ett annat svart landskap gör bara bilden starkare. Medan något sker i ett rum kan man se in i de andra, och man bjuds in på ett öppet och mycket ovanligt sätt på en teater.

Detta är första gången Familjen, som är en översättning av August: Osage County av Tracy Letts visar i Sverige och det är fantastiskt kul att vi var först med det här. För räkna kallt med att denna kommer sättas upp på Dramaten och andra scener framöver. Detta är nämligen en pjäs som redan är en klassiker och Peter Dalle har på ett mycket skickligt sätt fört över pjäsen till Sverige.

Jag ger en stor applåd till Göteborgs Stadsteater för att de lät mig ta del av det här. Jag känner mig rikare som människa och fortfarande 2 dagar efteråt finns en känsla av att jag sett någonting speciellt på en svensk teaterscen.

Recension, George Michael – Live in London, Blueray

41Gh66Une0L__SS500_

Det är den 20 oktober 2009. Jag står på Scandinavium i Göteborg och väntar och väntar och jag väntar. Så till slut blir det kolsvart och sen börjar han sjunga. Efter det är det väldigt mycket som är som en dröm där jag går på moln, och där jag sjunger, gråter, skrattar och är allmänt lycklig för framför mig står min idol, min hjälte, min ikon: George Michael.

Sedan dess har jag väntat igen. Jag har väntat på att någon skulle komma på den smarta idén att släppa hans turné på DVD så att man skulle kunna se den igen. Visst, jag såg George Michael fler gånger än i Göteborg, men ändå ville jag se den ”live” hemma, och nu äntligen har den kommit. Live i London är här på DVD och Blueray och vi är många som är lyckliga.

Live in London är inspelad i Earls Court under de sista två dagarna under hans turné och det är en sanslöst välproducerad show som visas upp. Michaels framträdande bygger väldigt mycket på hans kontakt med publiken, och publiken får verkligen komma till sin rätt här. Av förklarliga skäl är inte medelåldern 15 år på de här konserterna. Nej, här snackar vi människor som minns, som var med under Wham och som under en kväll får komma tillbaka till den tiden. Alla är självklart inte medelålders, och för ett George fan är det fantastiskt att se att han lockar ny publik hela tiden. George framför låtar från alla skivor, och självklart är ungefär alla hits med, gamla som nya, och det är just ordet sjunger som man tänker på när man hör honom igen. För vilken röst den mannen har. Han trollbinder publiken i sina ballader, lika mycket som han får alla att dansa till de mer snabba låtarna, och kontakten med publiken är fantastisk. När han vinklar sin mikrofon ut mot publiken under Everything she wants känner man kärlek, ren kärlek. För publiken kan varenda rad och George står bara och ler.

Live In London är också en mycket välproducerad show på DVD/Blueray. Bilden är fantastiskt klar och jag älskar hur man valt att filma konserten. Man sugs in och det känns som att man är där. Snabba klipp växlas med långa tagningar, beroende på låt och stil, och det fantastiska scenbygget med den sanslöst coola gigantiska LED skärmen i mitten kommer till och med till sin rätt i en TV-ruta. Som sagt är det skitsnyggt. Inte heller ljudet är det något att klaga på. Det är bra mixat och den rätta konsertkänslan finns där.

När det gäller extramaterial på skivan finner man 3 bonuslåtar som av någon anledningen inte togs med i den ursprungliga konsertfilmen, och det finns också en 42 min lång dokumentär om själva turnén. Den filmen är gjord med väldigt mycket glimten i ögat, men vill man se en avspänd George Michael rekommenderas den varmt.

Jag har aldrig varit en vän av konsertfilmer, mycket för att man tappar så enormt mycket i den lilla TV-rutan, men Live In London är i alla fall så bra som det kan bli. Älskar man George Michael kommer man älska det här, och jag rekommenderar varmt alla att köpa den.

Betyg 4 av 5

Recension: Park Aveny, Göteborgs Stadsteater

Det är Bokmässa i ett regntungt Göteborg och förlagsbranschens kändisar flockas i baren på Park. Ell är framgångsrik förläggare, gift med Martin, producent av lättsam teveunderhållning. Efter tre år har framgång bytts mot nederlag, Dry Martini mot billigt rödvin och förtroliga konversationer mot allmänt skvaller.

Jag har sett något magiskt! Jag har sett en av de bästa pjäser som satts upp på Göteborgs Stadsteater, och jag har sett skådespeleri i världsklass!

Ja det kommer kanske inte som en chock nu att jag föll pladask för Park Aveny. Redan när jag lämnade salongen var jag fylld med känslor och intryck som väldigt få pjäser lämnat efter sig hos mig innan och nu, en vecka efteråt sitter den där hos mig, som en känsla av att få ha tagit del av något mycket speciellt och mycket omskakande.

Park Aveny är en pjäs om människor, utspelad i vår egen tid och i vår egen stad. Det är också en pjäs om möten, och om hemligheter och, det är också en mycket rolig pjäs, främst tack vare en helt underbar Allan Svensson. Han är helt fenomenal som den ganska odrägliga producenten. Varenda replik, varenda rad sitter perfekt och han får dig att le, skratta men han får dig också att gråta. För bakom den kaxiga producenten finns en trasslig människa.

Man ska inte förringa övriga skådespelares insatser. Eric Ericsson som författaren är mycket bra, och han gör sin roll perfekt men alla får stå tillbaka för Svenssons och Carina M Johanssons insatser. För om akt 1 är Svenssons akt är akt 2 Carinas. Som förläggaren som förlorar allt och som dessutom inser att alla i hennes närhet svikit henne sätter Carina ny gräns för hur en skådespelare ska framställa sin roll. Jag tror aldrig att jag varit på stadsteatern och så totalt blivit hänryckt av en skådespelare som jag blir av Carina i Park Aveny. Hennes sätt att visa sin ångest, sin sorg, sin besvikelse och sitt raseri får mig att mer än en gång fälla mer än en tår. Det är så fantastiskt stark och så oerhört påfrestande. Ja det är världsklass av stora mått

Något annat som ska nämnas om Park Aveny är den fantastiska scenografin. Här har man till fullo utnyttjat vridscenen och hela föreställningen utspelas på på och runt en jättelik cylinder som snurrar runt och för handlingen framåt. Genom denna kan också olika scener utspelas samtidigt och allt är mycket skickligt ihopsatt. Allt är också gjort i trä vilket leder till att handlingen i sig själv får 100% uppmärksamhet vilket jag tacksamt tar emot.

Ja Park Aveny är en fantastisk pjäs som jag hoppas kommer få leva vidare i någon form. Det är en pjäs som berör, som får dig att både skratta och gråta i samma mening och det är en pjäs som kommer påverka dig länge efter att du lämnat teatern. De olika människornas öde sätter djupa spår i dig och du kommer vara tacksam för att du fick ta del av det. Jag vet att jag är det. Redan när pjäsen var över insåg jag att jag sett en nyskriven dramatisk pjäs som förändrat mig. Så jag tog upp min mobil, satte på den och tog ett snabbt kort ner mot scenen för att få ta just ett litet kort som avsked…

Så om det inte framkommit redan. Mitt omdöme om Park Aveny är helt enkelt, SE DEN!

[tags] Teater, drama, Göteborgs Stadsteater, kultur [/tags]

Länkad till intressant.se