Därför är det nu med glädje jag kan konstatera att en av de största teaterögonblicken i mitt liv skedde i Göteborg häromdagen och det skedde när jag såg Familjen i regi av Peter Dalle.
Göteborgs Stadsteater skriver själva på sin hemsida:

De borde aldrig ha träffats… Familjen – en flerfaldigt prisbelönt och skarpt underhållande Broadwaysuccé. Nu ger vi den i regi av Peter Dalle.

Pappan är spårlöst försvunnen och klanen Weston samlas. Under tre dygn avslöjas en rad obehagligheter. En drogpåverkad mamma, otrohet, illegitima barn och svek åt alla håll och kanter. Ett familjedrama med komiska övertoner där allt sätts på spel!

Tracy Letts, som belönades med Pulitzerpriset för pjäsen, förvaltar arvet väl efter stora amerikanska dramatiker som Eugene O’Neill och Tennessee Williams. Detta med en blinkning till TV-såpor som Dallas och Falcon Crest.

En tidning skrev att denna pjäs fick Lars Norén att vara rena Lilla huset på prärien och jag håller med, för här
är en familj där ingenting är heligt, där allt är upp och ner och där ångest, svek och förtvivlan finns i varje mening som yppas. Det låter seriöst, och det låter hemskt och det är det naturligtvis, men det är också vansinnigt roligt. Ibland roligt för att det är så absurt, men också ibland för att kommentarerna och språket är sylvasst. Det är en pjäs där vissa meningar och där vissa händelser slår emot dig med full kraft och du får inte riktigt hämta andan någon gång.

Detta är också en pjäs om kvinnor. Visst det finns män runt om men detta är en pjäs med kvinnor i fokus. Allt från den tablettmisskrukande mamman till den tysta med så närvarande cheyenneindianen som nyss får jobbet som allt i allo i hushållet. Det är deras liv och förändring som framställs på en rent fantastiskt sätt.

Detta är också framförallt två skådespelerskors pjäs, Ann Petrén och Carina M Johansson. Petrén gör en roll som hela tiden pendlar mellan fantastisk och vidunderlig. Som den missbrukande och manipulativa modern gör hon sitt livs roll. Som publik pendlar du mellan att hata eller och älska henne. För i hennes ondska och i hennes sätt att förgöra allt finns en svaghet som när pjäsen är slut får dig att känna dig förvirrad för du vet inte riktigt vad du ska tycka om henne. Carina M Johansson, som jag hoppas Göteborgs Stadsteater aldrig gör sig av med, gör ännu en stark kvinna som samtidigt plågas av omgivningen och sig själv. På samma sätt som i Park Aveny visar hon upp en kvinna som tar tag i dig och som berör. I vissa scener vill jag ställa mig upp och bara applådera.

Övriga skådespelare är också mycket bra och ska någon mer speciellt nämnas får det bli Henric Holmberg som spelar Charlie, en man med gott hjärta som till slut får nog. Utbrottet han får i Akt 2 när han till slut tröttnar på sin hustru är en stark upplevelse.

Familjen är en snabb pjäs. Det är som en film på scen. Snabbt växlar man mellan scenerna och man har löst det genom att ett stort 2 våningshus, plus vind, kommer upp ur golvet i börjar på pjäsen. Sedan sker allt i husets olika rum och allt är mycket skickligt ihopsatt. Detta är scenografi när det är som bäst. Att man sedan i akt 2 låter husets rum bli till öar i ett annat svart landskap gör bara bilden starkare. Medan något sker i ett rum kan man se in i de andra, och man bjuds in på ett öppet och mycket ovanligt sätt på en teater.

Detta är första gången Familjen, som är en översättning av August: Osage County av Tracy Letts visar i Sverige och det är fantastiskt kul att vi var först med det här. För räkna kallt med att denna kommer sättas upp på Dramaten och andra scener framöver. Detta är nämligen en pjäs som redan är en klassiker och Peter Dalle har på ett mycket skickligt sätt fört över pjäsen till Sverige.

Jag ger en stor applåd till Göteborgs Stadsteater för att de lät mig ta del av det här. Jag känner mig rikare som människa och fortfarande 2 dagar efteråt finns en känsla av att jag sett någonting speciellt på en svensk teaterscen. 

Det är den 20 oktober 2009. Jag står på Scandinavium i Göteborg och väntar och väntar och jag väntar. Så till slut blir det kolsvart och sen börjar han sjunga. Efter det är det väldigt mycket som är som en dröm där jag går på moln, och där jag sjunger, gråter, skrattar och är allmänt lycklig för framför mig står min idol, min hjälte, min ikon: George Michael.

Sedan dess har jag väntat igen. Jag har väntat på att någon skulle komma på den smarta idén att släppa hans turné på DVD så att man skulle kunna se den igen. Visst, jag såg George Michael fler gånger än i Göteborg, men ändå ville jag se den ”live” hemma, och nu äntligen har den kommit. Live i London är här på DVD och Blueray och vi är många som är lyckliga.

Live in London är inspelad i Earls Court under de sista två dagarna under hans turné och det är en sanslöst välproducerad show som visas upp. Michaels framträdande bygger väldigt mycket på hans kontakt med publiken, och publiken får verkligen komma till sin rätt här. Av förklarliga skäl är inte medelåldern 15 år på de här konserterna. Nej, här snackar vi människor som minns, som var med under Wham och som under en kväll får komma tillbaka till den tiden. Alla är självklart inte medelålders, och för ett George fan är det fantastiskt att se att han lockar ny publik hela tiden. George framför låtar från alla skivor, och självklart är ungefär alla hits med, gamla som nya, och det är just ordet sjunger som man tänker på när man hör honom igen. För vilken röst den mannen har. Han trollbinder publiken i sina ballader, lika mycket som han får alla att dansa till de mer snabba låtarna, och kontakten med publiken är fantastisk. När han vinklar sin mikrofon ut mot publiken under Everything she wants känner man kärlek, ren kärlek. För publiken kan varenda rad och George står bara och ler.

Live In London är också en mycket välproducerad show på DVD/Blueray. Bilden är fantastiskt klar och jag älskar hur man valt att filma konserten. Man sugs in och det känns som att man är där. Snabba klipp växlas med långa tagningar, beroende på låt och stil, och det fantastiska scenbygget med den sanslöst coola gigantiska LED skärmen i mitten kommer till och med till sin rätt i en TV-ruta. Som sagt är det skitsnyggt. Inte heller ljudet är det något att klaga på. Det är bra mixat och den rätta konsertkänslan finns där.

När det gäller extramaterial på skivan finner man 3 bonuslåtar som av någon anledningen inte togs med i den ursprungliga konsertfilmen, och det finns också en 42 min lång dokumentär om själva turnén. Den filmen är gjord med väldigt mycket glimten i ögat, men vill man se en avspänd George Michael rekommenderas den varmt.

Jag har aldrig varit en vän av konsertfilmer, mycket för att man tappar så enormt mycket i den lilla TV-rutan, men Live In London är i alla fall så bra som det kan bli. Älskar man George Michael kommer man älska det här, och jag rekommenderar varmt alla att köpa den.

Betyg 4 av 5

Direkt inser man ju vilket övertag X-boxen har med tanke på att den i de allra flesta fall redan är inkopplad till TV’n. Inga fler jobbiga sladdar och annat tjafs här inte, bara att tuta och köra och idag den 17 november slog man upp portarna till deras filmtjänst Zune.

I vanliga fall brukar sådana här filmtjänster leda till en direkt besvikelse när man ser utbudet. Oftast är det bensinmacks utbud på tjänsterna och här visar Zune att de faktiskt börjar bra. OK, det är inte de senaste filmerna man kan välja på, tror att den senaste som kommit ut som man kan välja på är Watchmen, men i urvalet finns allt från Harry Potter till halv och helkassa skräckfilmer. I skrivande stund finns ett hundratal filmer och vi får väl utgå ifrån att detta antal kommer bli större allt eftersom tiden går. Något som Microsoft slog på trumman på var ju också att man här skulle få filmerna i 1080p och ungefär 40 filmer verkar ha detta just nu.

Layouten på Zune följer x-boxens normala stil och det är vi tacksamma för. Det är vansinnigt enkelt att välja bland filmerna och bläddra och allt är bra upplagt. Inga konstigheter här inte.

Det första som då slår negativt mot Zune är betalningen för Microsoft fortsätter att envisas med sina förbannade MS-points, något jag avskyr. Inte för att det är direkt svårt att köpa points utan mest för att hela saken är så fruktansvärt onödig. . En vanlig film, i vanlig kvalité, ligger på 250 points medan de högupplösta filmerna ligger på 450 points. I vanliga kronor blir det mellan 15 kronor till runt 50. Det sistnämnda priset är naturligtvis alldeles för högt för att hyra en film på ett dygn, men det är ju tyvärr ett faktum att företagen anser sig ha rätten att ta priser på detta sätt som det kostar att gå till en videobutik och hyra en blueray.

Zune erbjuder dig lite olika sätt att se på filmerna. Dels ser man på dom ensam, men du kan också anordna partyn tillsammans med dina vänner du har på x-box live. Då hamnar man i en biosalong och jag tror säkert att detta kan komma att uppskattas av vissa, dock inte av mig. När jag ser på film vill jag använda hela skärmen på TV’n och biokänsla får jag när jag går på bio, inte hemma, men det är annars ett roligt initiativ för de som vill pröva det.

Du erbjuds två sätt att ladda ner filmen. Dels laddar du ner hela filmen, vilket blir stort om det är en film i 1080p, över 10 gig man räkna med, eller så streamar man filmen.

Jag valde ut två filmer idag som jag testade. Det blev Apollo 13 i 1080p och You’ve got mail i vanlig kvalité och det går verkligen inte att klaga på kvalitén på någon av dom. När det gäller 1080p så visst, det är ingen Blueray men det är mycket bra bild och inte en enda gång strulade bilden eller hackade. Ljudet var också bra så tjänsten fungerar helt klart bra. Däremot hittade jag ingen möjlighet att ändra mig om jag sen ville ladda hem filmen så det verkar som att det du bestämmer dig från början för gäller under dygnet du hyr filmen. You’ve got mail var också den i bra kvalité och hittills får jag säga att Zune leder stort i kvalité av alla filmtjänster jag testat, vilket är alla vi har i Sverige. Dock ska man tänka på att riktigt bredband behövs för att det ska fungera. Zune själv säger att 4mbit räcker, men det köper jag inte och absolut inte om du ska ladda ner filmen. Då lär du få vänta länge. Väljer du att ladda ner filmen kan du börja se filmen när ungefär halva är nerladdad, och har du snabbt bredband kanske det fungerar, annars kan väntan bli oändligt seg. Dessutom finns ju då alltid risk att det blir stopp om filmen inte hinner laddas ner. Dock ska det sägas att kvalitén blir ju bättre om du väljer att ladda ner hela filmen först.

Den absolut största chocken med Zune som drar ner betyget rejält infinner sig när filmen börjar och man upptäcker att filmerna på Zune saknar svensk text! Ja, du läste rätt. Ingen av filmerna är textade på vare sig svenska eller engelska och detta är ju mer än dåligt, ja detta är ren skandal. Jag vet inte hur Microsoft tänkte när de planerade detta men personen som var ansvarig för den biten borde direkt se sig om efter ett nytt jobb. Lägger man sedan till att det mesta av menyerna på Zune är på svenska så räknar man ju självklart med att få text till sina filmer, men icke. Jag har idag försökt få tag i Microsoft för att fråga om de fått en stroke, men de verkar inte vilja prata med mig, men varning alltså! Vill du ha text till filmen är Zune ingenting för dig!.

Detta med textningen är något som tyvärr drar ner Zune rejält, för annars hade detta varit den absolut bästa filmtjänsten just nu som går att finna på nätet. Allt är bra upplagt, det är snyggt och kvalitén på filmerna bra. Därför är det med viss sorg man tvingas ge ett ganska lågt betyg bara för att Microsoft behandlar sina svenska x-box användare som skit.

Betyg: 3 av 5

+ Bra menyer

+ Bra kvalité på filmerna

+ Går snabbt att hyra en film

- Ingen textning av filmerna!

- Lite dåligt urval

- Priset lite högt

- och igen INGEN TEXT PÅ FILMERNA!

Intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om Zune, microsoft, x-box, x-box live, recension, recensioner, film, hyrfilm, voddler

Låt mig säga det direkt, jag hatar Emmerich. Han har gjort för filmen vad Stalin gjorde för mänskliga rättigheter. Det lilla, det enormt lilla, försök till hjärna som popcornfilmer i bland hade lyckades Roland förstöra. Det började lite småbra med Stargate men sen kom ID4 och allt blev förstört. Sedan kom Godzilla *suck* och sen, *ryser*, kom Day After tomorrow. 10 000 BC ska vi ju inte ens tala om, men den filmen gillar ju inte ens fansen till Emmerish. Att jag inte nämner Patrioten är enbart på grund av att jag inte delar inställningen ”Om någon gör dig illa, bete dig som ett svin”, men Patrioten är säkert en film som USA’s vapenanhängare tycker om. De delar ju samma moral…

Roland älskar USA, han älskar det till den enorma grad så i varje film han gör så försöker han förstöra så mycket han kan av landets städer, natur etc. För Roland menar att den amerikanska känslan, the american feeling, är det finaste som finns, och bästa sättet att få fram den är att bli jagad av utomjordingar, ödlor, tsunamis etc. Det som kanske är det mest fantastiske med detta vår tids E D Woods är att han också försöker vara kritisk i sin filmer, vilket gör allt till en enorm soppa.

Nåväl, nu är det dags för nästa hysteriska film och denna gången tar han i rejält, denna gången går hela jorden under. I reklamen nämns Mayakalendern men låt mig direkt säga att den nämns mer i reklamen för filmen än i filmen i sig, men visst de förutspår att det kommer gå åt helvete med jorden och rätt får dom fast ändå inte…

För att inte vi hjärndöda som ser på filmen ska tycka att jordens undergång är för lite att bry sig om (enligt Rolad Emmerish är alla tittare hjärndöda, därför lyckas han alltid med konsten att få den stora händelsen att bli den minsta) så har man vävt in en del personer i storyn. Här finns den gode forskaren, den onde politikern, den sanlöst genomsnälle presidenten och självklart mannen som har en halvtaskig relation med sina barn som nu självklart bor med sin mamma och deras nya genomsnälle styvpappa (som också är rik självklart) Genom dom får vi se hur jorden boktavligt talas vänds upp och ner och sedan följer deras kamp för att överleva. För självklart finns det en backup plan när alla nu vet att allt kommer gå åt helvete. Frågan är bara vem som kommer få en plats…

Om jag börjar från slutet så är sista halvtimmen sanslöst outhärdlig. Jag vill inte avslöja för mycket men en story om en jävla port förstör verkligen filmen fullständigt och man sitter i biostolen och blir förbannad och vill ge Roland Emmerich en smäll på käften för att han vågar ha mage att göra något så här dåligt. Utanför har 6 miljarder människor dött, men vi försöker stänga en port, och sedan försöker man göra det spännande!

Annars är detta en film med effekter i, och vilka effekter sen! Det är snyggt, ja det är skitsnyggt. Aldrig har nästan 7 miljarer människors död sett så bra och coolt ut. Det är enorma scener när jorden vänds ut och in men scenerna saknar en viktig sak: Närvarokänsla. För man kommer på sig själv med att inte bry sig. Det värsta som kan hända händer framför dig och du bryr dig inte. För filmen är inte intresserad av det. Den vill inte att du ska bry dig. Det är som en presentation av ett nytt datorprogram där man sitter och tänker, ”Snyggt”, men du berörs inte.

Popcornfilmer ska vara enkla i sitt upplägg, inget snack om saken, men enkelhet behöver inte betyda hjärndöd, och detta är en totalt hjärndöd film. Ett manus tunt som ett asplöv försöker hålla ihop en story som egentligen inte räcker till en kortfilm. Man tvingas se på scener som är så sanlöst konstgjorda och dåligt spelade så man mår illa. När en pappa ringer sin son för att ta farväl borde det vara sorgligt, men det är det inte. Istället är det enda som saknas en skylt där det står, ”HÄR SKA NI GRÅTA FÖR FAN”

Roland Emmerich har gjort det igen. Han har tagit en bra story, stoppat in en helvetes massa effekter men han glömde ett riktigt manus. Detta ihop med vissa totalt vridna scener gör 2012 till ett katastrofalt spektakel. Någon popcornfilm är det inte, för 2012 tar sig själv på dödligt allvar och det är filmens största problem. Det är något annat, något mycket värre. Det är Roland Emmerich när han bara är sig själv.

Filmen får 2 av 5 och då är 1 av de 2 enbart för att man får se när Vatikanstaten går åt helvete

I filmer med övernaturliga inslag, eller rättare sagt de flesta filmer som kommer från Hollywood, finns alltid risken att det blir för hjältemodigt eller rent ut sagt för amerikanskt. Men Darabont lyckas alltid perfekt skildra den vanliga människan och gör också den vanliga människan just väldigt vanlig. Sedan spelar det ingen roll om denna vanliga människa hamnar i fängelse, Nyckeln till frihet, eller om han möter en stor svart man med goda krafter som i Den gröna milen. The mist är mer renodlad skräckfilm än de tidigare filmerna byggda på Kings böcker och det är en skräckfilm som på alla sätt passar mig perfekt. För detta är en skräckfilm som det finns lite hjärna bakom.

Efter att ha haft en för mig oroande diskussion om denna film med några vänner kände jag mig nästan tvingad att skriva om den, och jag ska försöka låta bli att inte avslöja något om hur filmen slutar för dig som inte sett den.

David Drayton lever ett stilla liv med sin fru och son i en småstad någonstans i staten Maine. En kraftig storm ödelägger en stor del av deras tomt och David och sonen åker in till stan för att införskaffa redskap för att kunna röja upp tillsammans med grannen. När de befinner sig inne i stans varuhus kommer en dimma in över staden, och det är inte vilken dimma som helst. I dimman vilar något fasansfullt. Tillsammans med andra från staden blir David och hans son nu fast på varuhuset, och det är nu kampen emot det som finns där ute börjar men det blir också en kamp emot människans egna psyke.

The mist är en djup film, mycket djupare än vad man tror vid första anblicken. Stephen King är en mästare på att beskriva hur fel det kan gå för människor när de ställs inför fasansfulla situationer och detta är något som denna film tar fasta på. För det är inte bara dimmans odjur som blir livsfarliga. Ganska snart inser man att människorna i byggnaden är en fara för sig själva och andra, för när hotet utanför blir överväldigande grundas galenskap kommen från paniken, och galenskapen får för många förödande konskevenser.

Något finns där ute…

The mist är en enorm befriande skräckfilm kommen från ett land som numer drunknar i gore som Saw och nyinspelningar av gamla rysare som man nu gjort till ett ABC i hur man slaktar en människa. I denna film är man istället mycket sparsam med blodet och det som finns används till att göra det som en skräckfilm ska göra: Skrämmas och det lyckas The Mist med.

Det finns vissa små snedsteg i denna film och framförallt är det de datoranimationer som använts i filmen. Dessa hade mått bra av någon extra dag i datorn innan släpp men å andra sidan är monstren i dimman inte det viktigaste i filmen. Det är istället människan som sätts i fokus och hur vi kan bli när vi tappar sunt förnuft. Dimman i sig är däremot en enormt bra kuliss för ett helvete som ingen kan undfly.

The mist sitter kvar i dig länge efter att du sett den, och framförallt slutet är så enormt bra. Jag berättar inte hur det går, men har du inte sett den kan jag avslöja att den slutar inte som du tror, oavsett om du tror att alla dör eller alla överlever. The mist har ett slut som slår dig i magen med en knytnävslag utan dess like, och har du läst novellen kan jag avslöja att slutet är det som skiljer filmen från novellen. Slutet verkade också vara det som vissa av mina vänner störde sig på, men det är klart. Här finns det inga dvärgar (hober) som i 30 min förbereder sig på att filmen äntligen ska ta slut (Konungens Återkomst) och varje gång vi tror att filmen ska sluta så fortsätter den ett tag till. Det är heller ingen som sjunger ”I´ve had the time of my life” och till slut får sin danslärare trots att mamma och pappa är emot det. Nej, slutet i The mist är så långt från ett traditionellt slut man kan komma i en amerikansk kommersiell film, och jag vågar gissa att filmbolaget mer än en gång ställde sig frågande till detta.

The mist är en sån där film som delar folk i två läger. Antagligen gillar du den eller så avskyr du den. I mitt umgänge är jag den ende som verkar tycka om den, men det säger ju bara hur bra filmsmak jag har

För vill du se en annorlunda men samtidigt klassisk skräckfilm med ett slut du inte är beredd på, då ska du se The Mist och nästa gång dimman kommer över dig, var beredd: Du vet aldrig vad som finns där inne…

Intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om The mist, film, kultur, media, recension, Stephen King, Frank Darabont

Låt mig först berätta lite om GTA serien för dig som levt på en annan planet där man inte spelar tv-spel. GTA är en serie spel där man klär sig rollen som brottsling. Det som är mest gemensamt med alla dessa bovar är att de dödar, slåss, mördar och kör bil mest hela tiden.
Det kom först 2 GTA spel, eller egentligen 2 1/2 kan vi säga men det blir för jobbigt att snacka om. Sedan kom GTA 3 och världen skulle aldrig bli den samma igen. GTA 3 var något helt nytt när det kom. Grafiken hade gått från skitful till riktigt bra och i 3D och framför allt fanns där en frihet som man aldrig sett maken till innan. Allt gick ut på att utföra olika uppdrag. Det var i stil som kör dit, gör det, döda den, kör dit och försök klara dig så är du hygglig. Under spelets gång växte staden till att bli enorm och det var här som just friheten fanns. För man behövde inte utföra uppdragen, det kunde man göra när man ville. Man kunde istället sno en polisbil och döda andra brottslingar. Man kunde göra taxi, brandbil och ambulans. Kände man inte för att göra något speciellt kunde man bara köra omkring och emellanåt köra ihjäl några för skojs skull. Samtidigt fanns där ju RADION! som är ett eget kapitel i GTA. I alla bilar kan du lyssna på radio och då snackar vi inte något ihopsatt skit som Electronic Arts gjort. Nej i GTA var de olika radiostationerna sanslöst roliga och helt underbart bra gjorda. Det var verkligen riktig kommersiell radio, men allt vad det betyder. Allt var dessutom ihopsatt med satir och svart humor där framför allt USA åkte på kängor.
Låter det kul? Ja, det var det. Faktum är att det var skitkul! Jag själv drabbades dessutom av en dåvarande pojkvän som hade svårigheter att se skillnad på livet och GTA, och när vi hade sex funderade jag på ibland vad han tänkte på under tiden, men det är en annan historia.

GTA 3 blev en löjligt stor succé och blev på många sätt det som gjorde det nödvändigt att köpa en playstation 2. Senare, långt senare, kom spelet också ut på PC och till gamla Xboxen, och ännu fler kom att spela detta spel.
Att det skulle komma uppföljare var det väl ingen som tvekade på, så  GTA Vice City dök upp och senare också GTA San Andreas. Dessutom släpptes GTA till lilla bärbara psp och även till andra modeller så GTA började nästan bli en folkhemsprodukt. Samtidigt fanns kritiken där, mest från politiker och religiösa familjeorganisationer i USA. De förfasades över hur hemskt GTA var, och droppen kom när man efter lite ”pill” kunde ligga med en hora. Då blev det liv i det stora landet i väster. För i USA är det ok att död, men ge fan i att ha sex. Självklart hjälpte all denna kritik till att göra GTA ännu mer populär.

I april 2008 blev GTA 4 blev det första GTA spelet som kom till Playstation 3 och till Xbox 360, det som kallas den sjunde generationens spelkonsoller, och spelet kom, sågs och segrade, i alla fall när det gäller försäljning och recensioner från de flesta tidningar.

I GTA 4 tar du på dig rollen som Niko Bellic, en man med ett brokigt förflutet från Balkan-området (troligen Serbien) som blivit lurad till staden Liberty City, en fiktiv version av New York, av sin kusin Roman. Du får sedan följa hans liv när han klättrar uppåt på karriärsstegen som kriminell i staden Liberty City. Som vanligt går det ut på olika former av uppdrag som ibland är löjligt enkla och som ibland är barnsligt svåra. Till din hjälp har du stadens bilar, din mobiltelefon och så lite nyheter som bland annat datorn som finns i alla polisbilar och som du i en del uppdrag måste ha. Som vanligt finns där humor, en emellanåt mycket svart sådan. Radion är även den med, så klart, och den är bättre och större än någonsin tidigare och duger inte radio finns det ju alltid TV.
GTA 4 är också det första i serien som har officiellt multiplayerstöd, vilket är jävligt roligt, men som samtidigt har väldigt lite med vanliga spelet att göra.

Ja, förutom nya uppdrag och nya personer så är allt som vanligt i GTA 4 och det är här som problemen börjar dyka upp. I början av GTA 4 märker man av den nya grafiken och hur snyggt allt är, hur rolig radion är, hur kul allt det nya är men sedan kommer känslan över en ”Jag har gjort detta innan”.
För har man spelat igenom GTA 3, Vice city, San andreas så har man verkligen gjort allt innan. Uppdragen är alldeles för lika det man gjort förr och det är fortfarande kör dit, gör det och kör hem som gäller. Det är fortfarande sno den bilen, kör bilen dit och ge fan i att skada den etc etc
Till slut kommer känslan över mig att detta inte är roligt längre, att man vill ha något nytt. För det räcker inte att man kan spela bowling, eller gå på stripclub eller att man kan lägga in nya teman i sin mobiltelefon. Det räcker inte heller med att tjejerna skriker ”YES TELL ME MORE” när man har sex för att driva med hyckleriets USA. Det räcker heller inte med att staden ser bättre ut än någonsin eller att bilarna är coola…

Bilarna ja, de måste jag nämna. För vem i helvete på Rockstar gav klarsked till styrandet av dom? Bilarna är olika men alla saknar all form av verklig kontakt med vägbanan. Varenda bil slirar fram och tillbaka och spela INTE något riktigt bilspel under tiden du spelar GTA 4. Jag spelade Burnout när jag tog en GTA paus och sedan tog det en vecka innan jag slutade svära över bilarna i GTA. Några minuters mer programmering på dom hade inte direkt skadat faktiskt. Ett spel som handlar om att man ska köra borde kanske ha någon bil i alla fall som inte beter sig som att alla vägar är täckta av grönsåpa.

Så då är frågan: Är GTA 4 ett bra spel? Nja, måste jag svara.
Rockstar har som vanligt ägnat enormt med kraft på friheten och allt det där runt om. Radion som jag nämnde till exempel är sanslöst bra gjort och rolig. Man har ägnat energi åt att skapa en stad med liv och rörelse men det är samtidigt en ganska stel och tråkig stad. När uppdragen dessutom känns alldeles för tjatiga blir det hela ganska tråkigt.
Multiplayerläget är däremot kul, men samtidigt inte direkt mycket GTA över det. Därför känns det som en extra krydda bara, men inget som gör priset värd vad spelet kostar. Så det är med lite sorg i bröstet jag får erkänna att GTA kanske gjort sitt. Efter att tilläggshandlingar och annat som kommer till GTA 4 nu är klara är det dags för Rockstar att komma på något helt nytt för nästa spel, för det lär ju komma en femma.
Det går att göra uppdragspel utan att det ska bli så tjatigt för det är just vad allt är, väldigt tjatigt.

Så betyget blir en svag trea. Jag hade gett en fyra om det inte vore för de förbannade bilarna. De drar verkligen ner betyget.

Betyg 3/5

Intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om spel, xbox, Grand Theft auto IV, GTA 4, GTA, GTA IV, Rockstar, recension

Bloggar etiketter: Recension, xbox

Så det är med stor sorg man bara kan konstatera att Johan Falk blivit ännu en i raden av dessa förbannade evighetsdeckare som svenska folket av någon anledning inte verkar tröttna på. För ingenting finns kvar av de första tre filmerna. Borta är actionscenerna, borta är de snälla och de goda. Istället har allt blivit en mix som inte går ihop alls.

Denna film börjar med att Johan kommer tillbaka till Göteborg efter 5 år i utlandstjänst. Han har fått jobb på GSI, gruppen för särskilda insatser, och självklart kastas han direkt in i den hårda kampen mot götets kriminella. Problemet är bara att det aldrig blir vare sig spännande, intressant eller underhållande, och detta trots att regissören tar i från tårna när det gäller att använda sig av alla logiska och ologiska ideer man kan komma på. Jag vill inte gå in på handligen för mycket utan kan tyvärr bara konstatera att Johan Falk är en film som jag gärna sluppit.

Skådespelarinsatserna är överlag dåliga och mycket kan man säga om Mikael Torneving, men som polis på film passar han inte. Jakob Eklund som jag normalt gillar skarpt verkar här mest vara trött på hela skiten, och tro mig, den känslan tar man lätt efter. Så det hela är en enda stor besvikelse.

Betyg 1 av 5

Om jag förstått saken rätt drabbades Trier av en svår depression innan film inspelningen och Antichrist ska visst vara ett sätt att få ur sig lite av den ångest han ska ha känt, och det märks kan jag säga. Samtidigt ryms de vanliga funderingarna Trier har i sina filmer även i denna film om än på ett sätt som inte passar mig i alla fall för Antichrist ger dig ingenting mer än en hel del äckelkänsla emellanåt.

Antichrist handlar om sorg, om bearbetning av just denna sorg och om tro emot fakta och den ska antagligen också handla om kvinnors styrka. Handlingen är förlagd till att handla om det äkta paret som förlorar sitt barn, där mannen är terapeut och vill rädda sin fru undan det ständigt återkommande dåliga samvetet och sitt ständiga hat gentemot sig själv. Han tar med sig sin fru till deras avlägsna stuga (som självklart heter Eden)  för att hon där ska kunna möta de demoner som hemsöker hennes inre, och reda ut sin egen själs kaos. Man kan väl konstatera att allt går fel, extremt mycket fel. Det hela blir en orgie i våld, i självplågeri (bokstavligt talat) och tortyr och det blir helt enkelt för mycket av precis allting.

Med Trier är det ofta så att man mer än en gång får fundera på vad han menade med vissa scener. Han lämnar kvar intryck och funderingar som lever kvar en lång tid inom dig.  Här finns inget av detta för allt känns faktiskt totalt ointressant och detta är filmen absolut största problem, det griper inte tag i dig på det sätt en film av denna sort bör göra det. Filmens bägge skådespelare är helt fantastiska, det ska man inte förglömma. Charlotte Gainsbourg och Willem Dafoe gör fantastiska rollprestationer men en film kan inte enbart bäras upp av det, manuset måste ju vilja någonting och av det finns det inte så  mycket av i Antichrist.  Filmen är totalt proppfull av symboler och symbolik vilket gör allt till en enda stor gegga och det blir totalt stumt där samtidigt den lilla handling som finns, men som till och med regissören verkar glömma av under resans gång, bytts ut i våldsporr och tortyr.
Antichrist innehåller många extremt smärtsamma scener, men då smärtsamma i den form av att man klappar om sitt eget könsorgan och viskar ”Det är bara på låtsas lille vän”. Dessa scener kommer självklart hjälpa till att denna film ändå komma säljas i stora upplagor till samma personer som har filmer som Hostel i samlingen. Emellanåt känns det som att Antichrist är Triers ursäkt att hoppa på goresvängen. Därför blir också det lilla budskap som filmen försöker ge dig rent ut sagt barnsligt. Ja, det blir lika barnsligt som när regissören av Cabin Fever försöker få dig att tro på att han gjorde den filmen för att han tänkte på de som led av psoriasis…

När jag ser på Antichrist kommer jag på mig själv i filmens slutscener att tänka på slutet i Markis de Sade’s Sodoms 120 dagar. I den sista delen av denna våldspornografiska ”klassiker” saknas all form av handling. Istället är det bara Markis de Sade’s idéer om hur alla ska dö och torteras på värsta tänkbara sätt som finns med, De Sade han ju aldrig slutföra sitt verk. På samma sätt känns 100 min med Antichrist. Våldet, tortyren och sexet slängs över dig så till slut orkar man inte ta emot mer. Inte för att det är tungt utan för att det helt enkelt blir uttjatat och som sagt barnsligt.  Trier tar i från fotknölarna när han gör allt han kan för att biopubliken ska hålla händerna över skrevet och tänka ”Fy fan om nån gjort så mot min…”, men det håller inte.

Att ha våldsinslag i en film behöver inte vara fel. Att ha utstuderat våld behöver heller inte vara något dumt, men när man lägger in scener runt om för att få en ursäkt för våldet, ja då blir det enbart tråkigt och här slutar det tyvärr med att en film vars upplägg som går ut på att bearbeta den värsta sorgen istället  inte blir något annat än en enda stor besvikelse.

Läs även andra bloggares åsikter om Antichrist. Film, Lars Von Trier, Cannes, recension, recensioner, filmrecensioner

intressant.se

Göran och Sven har blivit godkända för adoption. Problemet är att det saknas givarländer som accepterar homosexuella föräldrar. En dag öppnar sig en möjlighet att få adoptera ett svenskt föräldralöst barn, ”Patrik 1,5″, men när Patrik anländer visar han sig vara någon annan än det trott. Ett kommatecken har hamnat fel i byråkratin och in kliver en femtonårig homofob med kriminellt förflutet.

Det är handlingen i filmen och visst, detta är inget djupt drama vi snackar om här. Man vet vad som ska hända och man vet hur det kommer sluta. Ändå faller jag pladask för Patrick 1.5 och anledningarna är många.

Först och främst, detta är Gustafs Skarsgårds film. Han är underbar som den känslige och gode Göran. Varenda scen han är med i lyser upp av hans briljanta skådespeleri. Det finns något sorgset över karaktären Göran och detta träffar en rakt in i bröstet. Skarsgård visar här vilken enorm talang den killen har.  Nu ska man inte glömma Torkel Petersson och hans rollkaraktär Sven. Han är en perfekt motspelare mot Gustafs och Torkels  whiskydrinkande buttra Sven är en perfekt motpol till Göran.
Även Thomas Ljungman är fantastisk som Patrick, det är en fröjd att se att unga svenska skådespelare kan göra sådana här rollprestationer utan att behövs ha varit med i Idol först. Någonting säger mig att vi kommer få se massor av Thomas i framtiden och tänk om vi kan få en ung ”kändis” i det här landet som tar sig fram på talang?!

Patrick 1.5′s handling om ett homosexuellt par hade mycket lätt och enkelt kunnat bli förstört av det vanliga babblet om att Homosexuella är minsann människor dom också. Regissören Ella Lemhagen har istället valt en linje där man utgår ifrån att man redan från börjat fattat det, och istället känns Görans och Svens relation som något som bara är, och sedan är det bra med den saken. Homofobin som finns dolt i vårt samhälle finns där omkring men det är inga pekpinnar som ges eller som vi tvingas svälja. Jag vågar påstå att Ella med denna film bättre lyckats skildra ett homosexuellt par än någon annan regissör. Det homosexuella är det i bakgrunden, och det tackar vi för.

Detta är ingen film som lämnar dig med de eviga frågorna, men det är en film för dig som vill må bra en stund. Det finns skratt, sorg, kärlek och saknad sammanbakad och tillsammans har det blivit ett litet guldkorn i svensk film.

Se den!

Läs även andra bloggares åsikter om Patrick 1.5, Film, Svensk Film, Gustaf Skarsgård, Ella Lemhagen, Thomas Ljungman

Låter jag elak? Det menar jag inte i så fall, för jag älskar Enya och har gjort det sedan Orinoco Flow. Man vet vad man får och det är ibland ganska tacksamt i tider när Idol Danny skriver låtar ihop med Poodles och hela jordklotet skakar av skräck.

Det är bara att sätta sig ner, njuta och drömma sig bort till en värld av Enya. En värld av magi, musik för själen, musik för det där stillsamma som vi alla har emellanåt.

Enya lyckas däremot chocka mig totalt på näst sista låten på skivan. Spåret My! My! Time Flies! innehåller något som nästan låter som elgitarr! Ja, faktum är att detta är inte någon Enya låt på något sätt men är fenomenalt bra. Kanske en av de bästa hon någonsin spelat in

Enya And Winter Came – My My Time Flies – The funniest bloopers are right here

Så! Om du behöver en stund av lite lugn och ro är det bara att införskaffa Enya – And Winter Came

Du vet vad du kommer få, och 70 miljoner människor kan inte ha fel. För det är faktiskt så många album Enya sålt genom åren. Hon är helt enkelt fantatisk!

”My! My! Time Flies!”

My! My! Time flies! One step and we’re on the moon, next step into the stars
My! My! Time flies! Maybe we could be there soon, a one way ticket to mars

My! My! Time flies! A man underneath a tree, an apple falls on his head
My my time flies a man wrote a symphony, it’s 1812

My! My! Time flies! Four guys across abbey road, one forgot to wear shoes
My! My! Time flies! A rap on a rhapsody, a king who’s still in the news, a king to sing you the blues

My! My! Time flies! A man in a winter sleigh, white white white as the snow
My! My! Time flies! A new day is on its way, so let’s let yesterday go
Could be we step out again
Could be tomorrow but then,
Could be 2010

[tags]musik, cd, jul, Enya[/tags]

Finns också på intressant.se