Våningen ovanför avdelningen där jag arbetar på är en demensavdelning. 20 personer bor där som alla har olika former av demensjukdom. När jag får en stund över brukar jag springa upp dit för det finns ingenting, absolut ingenting, som kan få mig att bli så rörd och samtidigt så glad som att träffa dessa människor.

Om du aldrig gett dig själv möjligheten att träffa en dement människa så har du missat något. Visst är demens en sorglig sjukdom där anhöriga lider och där den som drabbats av sjukdomen haft en lång och oftast mycket svår väg att behöva gå. De som bor på avdelningen ovanför mig har oftast kommit förbi det stadiet. De lever i en värld som är vår, men som ändå är så mycket annorlunda. De  lever i minnenas värld där stora händelser, goda som onda, gör sig påminda. I den världen är oftast deras barn fortfarande små, och i den världen lever ibland både mamma och pappa. Kanske är det symöte i huset ”där borta”, och kanske är det i Uddevalla man får målat sina naglar.
Det finns heller ingenting som är så ärligt, så rent och så skört som en dement människa. Falskhet finns inte där, inte heller illvilja. Får du en klapp på kinden är klappen ingenting annat än en ren kärleksförklaring. Får du beröm menar man det och säger någon att dom älskar dig, så älskar dom dig. Kanske har dom glömt det 3 minuter senare, men det de säger menar dom. Vi ”friska” har mycket att lära oss av våra dementa.

På avdelningen finns 2o personer och oftast blir man mött av några som vandrar omkring. Där finns hon som blir väldigt glad när någon av motsatta könet hälsar på och som ler med hela ansiktet när man kommer fram och som säger ”Ja men du är ju fin, och ska vi ha det så då”, sen vandrar hon iväg igen. Där finns hon som berättar om sin snälla mamma. Där finns hon som kan ställa sig och stirra på dig blick stilla och precis när man inte riktigt vet vad man ska säga eller göra får man ett leende som gör en varm i hela kroppen.
Där finns hon som jag för så många år sedan brukade stoppa om, och som då undrade om man kunde trycka på knappen om det var något. Varje gång, varje natt frågade hon samma sak och samma procedur upprepade sig. Då spelade hon piano för oss, det gör hon inte mer, men jag blir lika rörd när jag ser hur personalen tagit med henne ut och hon får sitta med bland de andra. Här göms ingen undan oavsett om man är sjuk, alla ska finnas, och alla ska få känna sällskap. Här behöver ingen skämmas för att man är sjuk eller svag.

Ja, det finns många där som gör ens hjärta varmt, men en person mer än någon annan finns där uppe som gör att livet blir lite lättare att uthärda

Det finns en kvinna på avdelningen, en söt liten charmig kvinna sittande i rullstol och hon gör all skit inom äldrevården värd varenda sekund. Hur arg, ledsen och frustrerad jag än känner mig så glömmer jag allt när jag ser henne.
Hon kan inte prata, eller hon pratar inte vårt språk. Det som får kallas hennes sjukdom har gjort att hon inte kan förmedla sig på riktigt. Hennes ljud är läten, toner, visslingar, rop, harklanden med mera. På 1 minut kan hon gå igenom en människas hela känsloregister. Hon pratar, gråter, skrattar och ler, och när man ser in i hennes ögon så smälter man. Eller visst kan hon prata. För hon pratar hela tiden, och lyssnar man så förstår man.
Jag och hon har börjat med något som hon tycker är väldigt kul. Jag slår i bordet lite lätt, och hon gör det samma och sen skrattar hon så hon storknar, och jag, ja jag bara ler och mår bra.

Ibland, och på senare tid allt oftare, har jag ställt mig frågan vad jag egentligen håller på med. Ska ens liv gå ut på att ha en arbetsgivare som tar dig för given? Ska man slita ut nerver och kropp för det här? Är det värt det?
När jag träffar denna kvinna försvinner dom tankarna. För hon är någon som ger dig ljus, hopp och tro. Hennes ögon lyser av godhet och ömhet och bakom sjukdomen, hjärntröttheten och hennes tunna kropp finns det en liten ängel.

En natt i november när jag jobbade extra var jag totalt slut. Jag hade då fått veta att min inflammation i fötterna börjat gå upp i benen och för varje steg jag tog kändes det som att jag gick på nålar. När jag gick ronden klockan 2 på natten kände jag att jag snart inte orkade mer. Jag fick bita ihop för att inte börja gråta i smärta, och i min vana trogen sade jag ingenting till mina kolleger. Så kom jag till hennes rum, och hon var vaken. Hon hade tagit av sig byxorna och låg och sjöng ”Voollaaareeee”. Jag stoppade om henne och satte mig ner på huk, och flämtade till i smärta när benen nådde golvet. Då tystnade hon, och tittade på mig. Ingen sade någonting på en lång stund. Jag bara satt där och höll henne i handen och såg in i hennes ögon. Efter något som kändes som en evighet sade hon något på sitt språk, och jag förstod att hon förstod. Tänk, hon som säkert många ser som den som kanske är sjukast var den som förstod utan att jag ens behövde säga något. Hon kramade min hand och log. När jag efter en stund reste mig igen sade jag bara ”Tack” och böjde mig över sänggrinden och pussade henne på pannan. Sedan den dagen är hon många gånger min räddning i mitt jobb. Det är som om hon har en del av mig, och när jag ser henne blir jag hel.

Så ovanför mig på mitt arbete finns det en liten ängel. En ängel i rullstol som ser, vet och förstår mer än vi kanske anar. En ängel som framförallt ger mig och många andra en styrka genom att bara vara den hon är. Tack vare det känner man ingenting annat än ren kärlek. En likadan ren, sann och ärlig kärlek som den rena person hon är, och hon gör mitt arbete värt varenda sekund.

/Walentine