Det är över 1 1/2 år gamalt, men detta inlägg kommer snart förändra många människors liv….kanske…..

http://www.walentine.com/2008/12/berattelsen-om-bosa-eller-hur-man-trycker-ner-sin-personal/

Har egentligen inte haft något att skriva, mest beroende på att man lever ett ganska, eller totalt, innehållslöst liv. Ingenting händer, och jag låter ingenting hända. Försöker inbilla mig att det beror på att jag vill ha det så, men självklart ljuger jag för mig själv. Ingen vill leva innehållslöst, men ändå verkar jag inte komma ur det. Jag är ingen psykolog, men om jag varit en skulle jag antagligen gett mig själv diagnosen kronisk depression, vilket faktiskt låter helt tänktbart i mitt fall. Jag ser livet svepa förbi utan att göra ett skit åt det. Vänner försvinner, livet försvinner och jag försöker aldrig greppa tag efter det. Folk frågar om jag vill hitta på saken, men jag säger nej. Vet inte längre vad jag ska säga till folk, vet inte längre hur jag ska bete mig, hur jag ska agera eller hur jag ens ska tänka.

Jo, kronisk depression är nog det saken kallas och jag ser inte direkt att jag har nån lust att komma ur det.

Jag funderar mycket på döden, och framförallt funderar jag på hur sanslöst skönt det skulle vara att få vara död. Att slippa vakna mer. Att slippa ligga innan man somnar och se glad ut. Att slippa låtsas att man är ett liv, när man i själva verket inte är någonting alls. Att slippa finnas. Nej, jag har inga självmordstankar, men jag önskar ibland att döden bara kunde komma och förkorta det här. Ska jag leva kanske lika lång tid till som jag levt nu i samma stil? Ska jag leva detta ickelevande liv?

När helgerna kommer eller när de lediga dagarna kommer under veckan slutar jag excistera. Jag försvinner in i min egen värld, i min lägenhet och där sitter jag och väntar. Jag sitter där och isolerar mig från allt och alla. Ibland frågar någon om jag vill göra något, jag svarar ja men drar mig sedan ur. Jag vill inte träffa någon. Jag vill inte släppa in någon. Jag har inget att säga till någon, och jag har ingenting att ge. Så jag sitter där ensam, pratar med mig själv, svarar själv på de frågor jag själv ställer. När helgen är över går jag tillbaka till arbetet. Där är det ingen som vet, ingen som anar. Där är jag Walle, ingenting annat. Mitt jobb dödar mig också. Att arbeta i en ständigt kränkande miljö där man ständigt väntar på nästa utbrott, ja det tar på en och kroppen börjar så sakta säga ifrån. Min värk i min rygg och i mina fötter blir värre för varje månad. Ibland skriker jag av smärta när jag ställer mig upp på morgonen. Ibland sover jag inte för ryggen känns som nålar, men jag biter ihop och jag försöker att ignorera det.  Min mage har lagt av på grund av de enorma mängder värktabletter jag måste få i mig för att kunna orka. Ändå äter jag inget receptbelagt, jag lever på Ipren och Panodil. Jag ljuger för mig själv och försöker inbilla mig att nyttig Yoggi men löjliga bakterier gör nytta. Min kropp dör…

På nätterna kommer ångesten, ångesten att vara ensam. Saknaden att aldrig kunna krama någon. Saknaden att ha någon som ser en. Samtidigt kommer avskyn över mig själv och min kropp. Då påminner jag mig om att jag aldrig vill låta någon röra vid mig. Då kommer tårarna, då kommer sorgen. Den ende som tröstar mig då är min katt. Så många är de gånger jag somnat med henne liggande vid mitt huvud. Där jag håller jag försiktigt min hand över hennes tass medan hon ligger på sidan och tittar på mig. Hon är min enda trygghet, kanske min ende vän.

Mina ord är slut nu för tiden. Min vilja att förändra är borta. Min längtan efter ett liv där jag får slåss och känna mig nödvändig är försvunnen. Kvar finns, tja vadå? Kvar finns en meningslös tillvaro. Ett liv där slutet känns allt mer lockande. Ett liv där jag snart bara har en sak kvar: Steget att ta sig härifrån

Iphonen var också min första biljett in i Apple världen och jag kan redan nu lova att det kommer bli den sista, för Jesus vilket konstig värld man träffat på.
Ganska tidigt i ens liv får man ju lära sig att man ska tycka illa om Microsoft. Man ska hata dom för MS vill tjäna pengar, och att vilja tjäna pengar är fult. Dessutom när man som MS vill ha monopol på allt, ja då är man riktigt riktigt elak.

Apple var annorlunda fick man lära sig. Kämpande hjältar gjorde vad de kunde för att inte ätas upp av elakingarna, och ledningen för Apple var, liksom Frodo i Sagan om ringen, några som slogs mot en övermäktig fiende men som med vänskap och list en dag skulle vinna. Det tog illusionen ungefär 10 min att totalt försvinna när man sedan satte sig ner och börjde surfa runt på diverse appleforum.
Faktum är att jag som är intresserad av frikyrkor direkt såg likheten i ett forum om Apple som ett forum om Livets ord. Gud hjälpe dig om du kritiserar, och änglarna i himlen gråter när man är elak mot Ulf Ek…jag menar Apple.
Kritik tas direkt som personligt, och hela tiden är det Vi mot dom! Att Apple gjorde miljarder i vinst förra året spelar ingen roll för Apple är fortfarande offret, den svaga lilla hjälten. Att Apple är kända för överpriser spelar ingen roll, det är VI mot DOM! VI MOT MICROSOFT!

Apple lever på det, och de lever gott av det. Det är därför som Apple kan styra och göra lite som dom vill och det märker man snart att dom gör. Apple styr sitt imperium och dess maskiner med järnhand Allt är inte dåligt, men det finns några saker som stör mig så förbannat, ja till och med så mycket så min iPhone kommer bli den första och sista sak som jag kommer skaffa där det finns äpplen på. Höga priser är ju en sak som Apple alltid varit duktig att ta ut men när det kommer till tillbehör till telefonen har dom gått från att ha varit höga till rent jävla löjliga. 200:- och ibland mer för en sladdjävel för att ladda telefonen, och vill du sen ha ploppen som ska sitta i väggen blir det ännu mer. Sånt gör mig förbannad rent ut sagt, och sedan har vi detta med flash…

Som de flesta säkert vet är flash bannat i iPhonen. De sidor, och det är ju en hel del, som använder sig av flash funkar helt enkelt inte i telefonen. Apple säger att det beror på att Flash är dåligt programmerat etc. Adobe som gör Flash säger skitsnack och vissa håller med Apple och andra menar att anledningen är att Apple hoppas på HTML5 som ska ta över en dag.
De som drabbas är vi som vill kunna surfa överallt, och det är skitsamma om det är Apples eller Adobes fel, drabbas gör vi.
Nu kanske man kan leva utan detta i en iPhone men nu kommer ju Ipad och den ska ju vara, enligt Apple själva, det ultimata verktyget att surfa med, och Guess what?! Apple har bannat Flash även i Ipaden.

Jag tillhör den kategori människor som anser att jag vill kunna surfa där JAG vill. Jag vill kunna göra det JAG vill, inte vad Apple eller någon annan drömmer om som så för mig blir Ipaden ingenting att ha. Vilket är synd, för den är snygg, skitsnygg!

För oavsett vad man tycker om Flash så finns det en hel del sidor som använder sig av formatet, och faktiskt inte bara porrsidor. Att Apple vill driva på utvecklingen är hur kul, men det ska inte ske i bekostnad av valmöjligheter och frihet när man surfar.
Det finns ju dom som också menar att en av anledningarna till Apples förakt mot Flash är att genom att banna dom på detta sätt också gör att man inte kommer förlora kunder till iStore. En del kanske skulle utnyttja konkurrenter till Apples egna butik, och detta vill självklart inte Apple. Själv tror jag att det finns en massa sanningar i allt det här. Det är säkert så att Flash har sina brister, och det är säkert så att HTML5 är ett bättre verktyg men tills den dagen då Flash är helt utbytt kan Apple behålla sina produkter. För vad är det för mening att köpa en ”surfplatta” för tusentals kronor när du sen inte kan använda den som du vill? Nej, då får det vara, och då får Apple vara.

TILLÄGG: Hörde efter att detta inlägg skrev att Apple blivit anmälda för vilseledande reklam. Det visar sig att i introfilmen om iPad visade Apple upp websidor MED flashinnehåll. Senare blev dessa sidor ändrade. Med andra ord har Apple alltså inte ens använt IPaden för att surfa med. Nu är som sagt detta fixat av Apple, och om det stämmer får jag än starkare illamåendekänsla av detta företag.

Läs även andra bloggares åsikter om Apple, ipad, iPad, ihone, iPhone, adobe, Flash, microsoft, monopol, datorer, internet, web, teknik, stream,

Intressant.se

Det var en gång för länge sedan en liten vik. I viken bodde det massor med ankor, svanar och andra fåglar  och alla levde i stor lycka och harmoni.

Alla de glada fåglarna hade fått sina ungar och dom lekte och stojade och stod i. Bara en liten ankmamma ruvade fortfarande. Hennes lilla ankbebis verkade inte vilja komma ut och alla väntade rastlöst. Den lilla ankmamman blev allt mer orolig för att något var fel på hennes lilla bebis men en dag bestämde sig i alla fall ankbebisen för att vakna till liv.
Den lilla ankbebisen var en oerhört söt liten krabat. Alla de andra fågelmammorna tittade och berömde den söta lilla ankan. Bebisens mamma var självklart väldigt stolt och blev glad av allt beröm.

Tiden gick och nästan direkt märkte man att den lilla ankungen var annorlunda. Medan de andra fågelbarnen lekte och stojade så tyckte den lilla ankungen mer om att lyssna på musik, gärna klassisk, och spela teater och skriva.

De andra ankungarna retade den lille ankungen men han stod på sig och lät sig inte knäckas. Han kände att han inte var som alla andra, det fanns något inom honom som gjorde honom annorlunda och han ville så gärna ta reda på vad. Ibland slog de andra ankorna honom, och de mobbade honom för att han var konstig men den lille ankungen ville inte bli som dom, för han var ju inte som dom. Detta kände han ut i varenda fjäder.
Den lilla ankungen blev större och större. En dag när han var ute och simmade för sig själv så träffade han på en annan ankpojk. De hälsade på varandra och började prata lite. Den lilla ankungen blev så tagen av denna nya bekantskap. Han kände något han inte känt innan. När han kom tillbaka till sitt bo kunde han inte sova. Han tänkte bara på ankan han talat med innan och han kände att han ville träffa honom igen.
När det blev morgon så vaknade den lille ankungen riktigt tidigt och genast slängde han sig i vattnet och simmade bort till samma plats han varit igår, men det var ingen där.
Den lille ankungen gick upp på land och lade sig och väntade. Han hoppades att ankpojken han talat med igår skulle komma tillbaka. Hela dagen och hela kvällen låg den lille ankungen där och väntade och väntade. Han hoppades så innerligt att ankpojken skulle komma men han kom aldrig. Ledsen simmade den lille ankungen hem igen och lade sig att sova.

Nästa dag återupprepade ankungen proceduren och då hade han tur. När han kom fram till platsen där han träffat ankpojken simmade redan pojken omkring. Den lilla ankungen blev så glad så han rusade fram och nästan skrek ut ett kvackande Hej!

Hela dagen pratade de två ankpojkarna med varandra och de lekte. De jagade varandra i vattnet och de putsade fjädrar på varandra. Båda två kände sig så lyckliga.
Det visade sig att ankpojken också var retad av sina kamrater och hade känt sig annorlunda men nu kände de båda att de träffat någon som var som dom. De hade fått en vän som förstod dom. En vän som inte retades eller slog dom, utan istället hade de fått en vän som tyckte om dom för den de var. När kvällen kom sade dom ajö och precis innan de skulle skiljas lade den lille ankungen sitt huvud mot ankpojken och viskade ett litet kvack. Ankpojken svarade med att göra det samma.

När nästa dag kom gick den lille ankungen ut i solen. Han kände sig riktigt lycklig och längtade efter sin ankpojke. När han kom ner till stranden märkte han att det inte fanns en fågel omkring honom. Detta tyckte han var konstigt och undrade var alla tagit vägen.
Han simmade och tittade sig omkring. När han närmade sig viken där hans små möten skett såg han att det fanns massor med fåglar framför honom och dom förde ett fasligt liv. Han simmade dit för att se vad som hänt. När de andra fåglarna såg honom komma emot honom tystnade alla och de flyttade på sig så att han kunde komma fram. Där framför honom flöt hans ankpojke, död.
Den lille ankungen blev alldeles förskräckt och skrek till.
Plötsligt hörde han en röst skrika, ”Detta är ditt fel, du har dödat min son”
Han vände sig om och en stor anka kom simmandes emot honom i full fart. Han förstod ingenting och skrek bara, ”Vad har jag gjort?”
”Igår var allt bra men nu, titta du har dödat min son”, skrek den arga ankan igen mot den lilla ankungen.
Den lilla ankungen simmade så fort han kunde förbi alla andra och fortsattade skrika och be om hjälp. Till slut kom en stor vacker svan och skyddade honom. Svanen berättade för den lille ankungen att ankpojken dränkt sig under natten. Han hade berättat för sin mamma att han träffat en annan ankpojk som han tyckte om och ankpojkens mamma hade blivit rasande. För ankpojkar som tyckte om andra ankpojkar kunde man inte ha.
Ankppojken hade då blivit så ledsen så han gått ner i vattnet och dränkt sig. Han ville ju att folk skulle tycka om honom i alla fall, även om han var annorlunda.

Den lille ankungen grät och bad den snälla svanen om hjälp. Han var rädd för att de andra ankorna skulle hacka ihjäl honom. Svanen lovade att hindra de andra ankorna medan den lille ankungen flydde, och genast lämnade ankpojken viken där han växt upp. Han simmade och flög så långt han kunde bort från viken. Hela tiden grät han för sin ankpojkes skull. Överallt såg han ankpar som kramades och ankbebisar som lekte i vattnet. När den lille ankungen flytt i flera dagar orkade han inte fly mer.
Han hade kommit fram till en vik där det inte verkade finnas några ankor, så han bestämde sig för att stanna där.
Tiden gick och den ensamma lilla ankungen kändes sig mer ensam än någonsin. Han hade ingen att tala med och ingen att vända sig till. Varje dag simmade han ensam i viken. Ibland kom det en annan anka till viken men den ensamma ankungen vågade inte hälsa. Han var rädd för att någon skulle känna igen honom.
Sommar blev till höst och hösten blev vinter.

En dag kom den snälla svanen till viken som den ensamma ankungen bodde i. Han hade på ryktesvägar hört om att det fanns en ensam anka här och ville se om det var den anka han kände till och som han tyckt så synd om. Svanen simmade där det gick att simma och gick på isen där isen lagt sig. Till slut fick han framför sig se en ensam anka som låg och guppade i det iskalla vattnet. Svanen gick emot ankan men såg ganska snart att ankan var död. Den lille ankungen hade frusit ihjäl. Han hade inte orkar letat efter något bra ställe att tillbringa vintern på. Den ensamma ankungen hade känt sig så ledsen och nere så ingenting spelade någon roll längre.
Svanen blev så sorgsen när han såg den döda lilla ankan framför sig. Han stannade en stund och bestämde sig sedan för att gå sin väg igen. Då såg han något i isen framför ankan. Den lille ankungen hade med sin näbb ristat in en mening i isen. Det stod ”Jag älskar dig”

/Walentine

Läs även andra bloggares åsikter om Sagan, ankungar, hbt, hbtq, personligt, novel, noveller, saga, homosexualitet

Intressant.se

En av de boende har varit ganska illa däran denna vecka, och de dagar jag jobbat har jag försökt göra det bästa av situationen. Man har pratat om allt som inte handlar om sjukdomar och vi har bestämt att både äta middag ute och att åka till Paris. Ångesten finns där hela tiden, och det är den jag vill mota bort, men jag känner också att jag vill bota bort någonting annat just nu: Döden

Döden finns hela tiden omkring en när man jobbar med gamla, och det är inget onormalt med det. Det är naturligt att dö när man levt ett långt liv, och där man också väldigt ofta är svårt sjuk de sista åren. Här finns det ingen orättvis död, här finns en död som många gånger kommer som en befriare. Den kan göra att en människa får frid, att han eller hon slipper smärta och nöd, men just nu, just idag, vill jag inte ha döden här omkring mig.

Jag har de senaste veckorna kommit på mig själv att ha blivit allt mer ”blödig”. Om en boende som kanske inte sagt något på länge förutom några ord svarar med en hel mening får jag tårar i ögonen. När en annan boende säger ”Det är lika bra att få dö bara” så vill jag gråta. Jag känner en allt större vanmakt för mitt jobb och för ”mina” boende. Jag känner känslan av att inte räcka till som en allt större och starkare vanmakt.

Jag har haft döden som granne i mitt yrke i nästan hela mitt vuxna liv. Så många jag sett som tagit sitt sista andetag. Så många människor vars hand jag hållit i när de vaknat upp för några sekunder, som om kroppen gör en sista ansträngning, för att sedan sluta ögonen och allt sen blir stilla. Så många anhöriga jag kramat och tröstat som i sin sorg vänt sig mot mig för att söka stöd och tröst som de också fått på, det som jag hoppas, allra bästa tänkbara sätt. Så många gamla människor som varit dåliga på fredagen och som sedan inte finns mer när man kommer tillbaka efter ledig helg.

I varje vrå, i varje skrymsle finns döden. Det är ingen elak lieman som vill ha ett nytt offer. Det är en snäll död som kommer som en befriare. På samma sätt som Bibeln talar om att Gud mildrar lidandet, så kan också döden göra det. Ändå känner jag allt mer en känsla av att jag fått nog nu. Jag vill jobba med livet, med framtiden och med drömmar.

Ibland känner jag att man inte längre kan drömma som gammal och att lyckan är som bortblåst, men jag vet också att det är fel att tänka så. För gamla kräver inte mycket för att känna lycka. Ett vackert dukat bord, en speciell middag, musik som de kommer ihåg, eller någonting litet utöver vardagen räcker för att göra många så glada, och en lycklig gammal människas glädje sprider sig in i ens egen kropp, och den känslan vill man eftersträva. Det är den känslan jag vill arbeta för, men den kommer över mig allt glesare.

Idag satt jag och tittade på en av de boende som varit dålig nu. Han hade svårt att lyfta glaset med vatten i, och han ville inte äta. En halv potatis, lite kött sedan vägrade han. Jag försökte uppmuntra honom med att förklara att ju mer näring han får i kroppen, desto snabbare blir han frisk. Han lyssnade, sade att han förstod men vägrade äta i alla fall, och jag blev med ens så sorgen inombords. För med ens kom den där känslan igen, att bakom mig står döden och väntar.

Just nu vill jag slippa den känslan, om ens bara för ett litet tag

/Walentine

Jag har funderat mycket på det där med hämnd. Är det rätt att hämnas? Är det fel? Är man på samma låga nivå som den man vill hämnas på då?

Jag har emellanåt varit extremt hämndlysten emellanåt, men alltid har jag själv eller någon annan fått mig på bättre tankar. Man har sagt till mig att allt kommer tillbaka. Den som gör dig illa kommer själv få lida förr eller senare, men stämmer det verkligen? Är det verkligen så att det man gör alltid kommer tillbaka.

Nu tror en del som säger sig känna mig att de vet vem och vad jag menar, men då har ni både rätt och fel, mest fel för tankarna om hämnd är nu menat i mer allmänna drag. Att ge igen, är inte det ett allmänt drag hos människan eller är det jag som är sjuk?

Jag har alltid varit hämndlysten av mig, redan som liten var jag det. Känslan av bekräftelsen när jag fick bita tillbaka var alltid stark hos mig då, och är nog fortfarande även om man som vuxen tar saker lite lugnare kanske. Kanske har jag också blivit påverkad av vad andra sagt och vad andra tyckt om saken i fråga. För ingen annan verkar ju hämnas, så då är väl det jag gör fel…

Men varför ska man ta en massa skit som man inte förtjänar? Varför ska man låta någon annan göra en illa och sen låta det vara och hoppas på att tiden hinner ikapp personen ifråga. Varför vänta när man kan bita ifrån direkt?

Som exempel: Låt oss säga att en person gör mig illa i själen. Han eller hon sårar mig något enormt och det som är kvar av mig efteråt är mest ett vrak som det kommer ta lång tid att fixa till. Personen som betett sig som ett svin däremot fortsätter sitt liv och glömmer ganska snart vad han eller hon gjort. Är det då fel av mig att se till att den personen hamnar där jag är/var. Att den personen blir samma vrak som jag? Är det då fel av mig att bita ifrån i form av den giftorm som den personen själv skapade och framställde? I mina mörkaste stunder säger jag att det är helt OK att bita tillbaka.

Men…

Mår jag bättre senare? Kommer jag i längden känna någon glädje i det jag gör? Det är den stora frågan. Skitsnacket om att ”Du är större än han/Hon köper jag inte”, men ändå kvarstår frågan om det hela kommer göra mig till en gladare människa. För man kommer ju över det mesta, även om man när man står mitt i det känner allt annat så kommer man över det. Är det då inte bättre att slicka såren och gå sin väg?

Jag vet inte, men jag vet att alla har åsikter om frågan. Frågan är väl vad jag själv anser och tycker och det vet jag ju inte.

Nog krånglat för idag, nu ska jag sova

/Walentine

Står och ser mig i spegeln igen. Jag ser mig inte. Jag ser en gammal människa. En sliten människa. En sorgsen människa.

Är det jag? Blev jag bara detta? Blev det så här?

Människan jag ser är trött, men inte så trött så han kan sova. Han är trött på att se sig själv från utsidan. Vart tog hans insida vägen? Vart tog hans drömmar vägen? Vart tog hans liv vägen?

Jag ser på honom, och jag frågar mig varför? Varför blev det så? Varför känns det så meninglöst.

Försöker hitta hoppet. Försöker hitta det som roar, men inget är viktigt längre. Folk frågar om jag vill med, men jag säger nej. Jag känner inte för det. Man vill se film med mig, jag säger ja, men jag kommer aldrig. Man vill ha med mig ut, jag säger ja, men stannar hemma.

Sådan blev jag. Sådan är jag.

Jag vill inte vara sådan, men vad gör man när man släppt hoppet. När man släppt sina drömmar. När ens liv enbart är en bro till döden. När livet enbart är något som måste genomlidas. Vad gör man då när man känner så?

Jag har tappat kontakten alla. Jag har knappt någon kontakt med någon i verkligheten längre. Jag skickar meddelande, jag skriver på Facebook och jag ler på mitt arbete, men inom mig finns ingenting. Jag är tom, jag är slut och jag är förbrukad.

Tänker mycket på min barndom just nu. Längtar tillbaka dit, till sommaren, till korna, till friheten. Längtar till fredagarna när helvetet i skolan var slut och man sprang hem för mamma väntade för då skulle vi till stugan, till landet, till paradiset.

Tänker nu hur jag drömde då. Hur jag en dag ville visa dom som sade att jag var dum. Hur jag en dag skulle visa att de hade fel. Idag vet jag, de hade inte fel. De fick rätt och hade väl rätt.

Jag har inte ens levt hälften av mitt liv, men för mig är döden faktiskt välkommen. Självmord är inget jag tänker på. Självmord är inget för mig, men döden får gärna komma. För mitt liv består av en ångest som aldrig släpper taget. Den består av dagar samma som de som var innan. Jag lever i ett låtasliv, i ett låtsasförhållande med en som räknar med mig enbart för att han aldrig behöver ha mig. För mig vill man inte ha, jag vill ju inte ens ha mig själv

Allt det ser jag när jag ser mig i spegeln, och det känns mörkt, och tunneln jag ska färdas i innan jag ser ljuset är lång, för lång.

Kommer jag klara av hålla ut innan jag ser ljuset?

Jag vet inte

/Walentine

Det började mest fest och fasa. Festen kom av att det också var nytt millennium, fasan för att ingen visste vad som skulle hända med datorernas ettor och nollor, men vi oroade oss i onödan för inget verkade hända så det blev fest istället över hela världen. Alla tog emot år 2000 med förhoppningar och med glädje. Allt det gamla skulle ut, och in skulle istället rättvisa och fred komma. Så blev det inte, så blev det verkligen inte…

När årtiondet var nytt fick vi lära oss någonting nytt i världen. Vi fick lära oss att demokrati inte alltid var majoritetens röst. I USA blev det kaos när man skulle räkna rösterna. Det blev en lång dramaserie innan det slutligen stod klart att USA’s nya president heter George W Bush. Republikan och mycket konservativ. Han skulle, tillsammans med sin grupp av polare som han plockat med sig, förgöra landet USA i många olika aspekter. När han lämnade posten 8 år senare var USA ett land i kaos, och ett land slagen i bitar. Supermakten USA började så sakta tyna bort. Mycket kunde kanske ha undvikits, om det som skedde i september 2001 inte hänt, men det gjorde det. En vanlig dag i världen blev med ens i ett slag 9/11…

I samma stund som flygplanen flög in i World trade center och i Pentagon förändrades världen. Med ens kunde din granne vara din fiende, och din fiende kunde bo i din familj. Terrorister fanns plötsligt överallt och USA fick inte bara tusentals offer, landets stolthet blev skadat och vedergällningen blev stor, men också katastrofal för USA. Jaken på Binladen tog sig uttryck som aldrig tidigare skådats. Tusentals och åter tusentals människor miste livet och det som i USA från början var ett krig med stor stöd blev så småningom presidentens fall. Fortfarande idag krigar USA och man kommer få göra det i en lång tid framöver. Man krigar i krig som ingen riktigt förstår och i krig där man ljög för att ens kunna börja kriga. Presidenten i USA gjorde sitt land allt mer isolerat och samtidigt började Kina stiga i skalen över länder med makt. Till slut försvann George W Bush och må han aldrig mer dyka upp. Den mannen förstörde mer för vår värld än någon annan gjort sedan Hitler.

Detta årtionde kom också att handla om miljön, den miljö som vi i allt snabbare takt förstör. Rapport efter rapport kom med nya skrämmande signaler om att Moder Jord var på väg att dö. Vi människor engagerade oss, så länge vi slapp bli drabbade själva. Vi ställde gärna bilen, när vi inte behövde använda den och vi köpte gärna ekologiskt så länge det kostade samma som de konstgjorda tomater vi var vana vid. Samtidigt släpptes allt mer skit ut i vår atmosfär och varje dag dog en ras av ett djur, och varje dag tog vi ett steg närmare katastrofen. Politiker kunde inte enas och till slut började till och med experterna bråka. Vi lämnade årtiondet i samma riktning som vi började, och Moder Jord mår allt sämre.

Anna Lindh blev bara 46 år. En fantastisk politiker och en mamma till två små barn. En kvinna som väckt beundran över världen för sitt sätt att handskas med familj och jobb på samma gång. Det var Anna det. En dag 2003 rycktes hon ifrån oss. Meningslöst mördad och Sverige sörjde, ja över hela världen sörjde man. Anna Lindh blev Sveriges andra minister som mördats på öppen plats, och hon blev för mig och många andra en kvinna att beundra. Anna Lindh var årtiondets hjältinna, enbart genom att vara som hon var. Kvinna, mamma och politiker. Saknad av oss alla, för alltid.

2002 jobbade jag på sajten dvdforum. Där på sajtens chat träffade jag Alex, där i den chatten ledde jag mitt liv till en återvändsgränd. På många sätt dödade Alex mig, han dödade mitt hjärta och han dödade min stolthet. Ivrigt påhejad av hans vidriga mor förstörde han allt jag trodde på, allt som jag trodde jag var och allt som jag själv var stolt över att jag var. Det tog år att komma över honom. Saknat honom har jag inte. Varför sakna djävulen? Men såren han lämnade kvar i mig läkte sakta, och finns kvar där än. Ibland kliar dom, ibland gör dom ont. Man ska inte hata, och det ska man kanske inte, men så här i efterhand önskar jag honom ingenting annat än ont. Jag önskar att han får lida, och det kommer han och det gör han. När lampan är släckt, när ingen ser då tänker jag, det vet jag. Må jag aldrig aldrig aldrig träffa honom eller någon som honom igen.

Detta årtionde blev också ett årtionde där homosexuellas rättigheter mer än någonsin tidigare togs upp. I Sverige gick debatten emellanåt på högvarv och kristna slogs med varandra och vissa kristna slogs mot de homosexuella mer än någonsin. Åke Green blev känd över världen, och tidningen Världen Idag visade gång på gång hur man kan förstöra Jesus kärleksbudskap.  Samtidigt växte en allt starkare känsla av att folk började tröttna på diskussionen, och en idé om att ”Va fan låt dom vara som dom är, skit i det du” blev stark i Sverige. Svenska Kyrkan visade hur modern den var medan Katolska Kyrkan fortfarande visade att de var hatets och förtryckets kyrka. När 2009 blev 2010 kan homosexuella gifta sig, adoptera och sakta börjar Sverige bli ett land som verkligen är jämlikt.

Annat var det i resten av världen. Fortfarande avrättas homosexuella och emellanåt kom diskussionen upp varför Sverige medvetet verkade se till att förföljelse på grund av sin sexualitet inte var nog för att få bo i Sverige.

USA, dubbelmoralens egen kyrka, som också i sin konstitution har att man ska ge fan i att blanda religion och politik hade folkomröstningar i delstat efter delstat. Oftast blev resultatet emot att homosexuella ska få gifta sig, men det finns hopp. En del stater vågade, och fler kommer det att bli, men vägen till då regnbågen kan lysa över hela jorden är lång och svår, och vi har knappt börjat vandra.

Allas vår Astrid somnade in 2002 efter ett långt liv. Astrid älskades av alla, och Sveriges drabbades nästan av landsorg när beskedet att vår älskade sagotant somnat in nådde oss. Astrid var en fantastisk människa, och en fantastisk författare. Vi är många som lärde oss läsa tack vare henne och för det är jag henne för alltid tacksam. Älskar dig Astrid, för alltid!

EU kom på besök till Göteborg sommaren 2001 och med sig följde en hel rad med pack som bestämt sig för att förändra Göteborg, och det gjorde dom. När dom lämnade staden såg gamla götet ut som ett slagfält och Avenyn var fullständigt förstörd. Dessa ”aktivister” var arga på EU om jag förstod saken rätt, och det visade dom genom att slå sönder fönster och riva upp gator. Någon idiot blev skjuten i magen och sedan handlade saken mest om det. Själv kommer jag ihåg att det var under dessa händelser som jag själv började anse att polis ska ha hagelbössor och rikta dom mot ansiktet på vissa. Svinen försvann till slut, och man lappade ihop Göteborg men vi ber alla till högre makter att EU aldrig kommer hit igen och gör dom det i alla fall så finns ön Måvholmen som de kan hålla till på, den är obebodd numer.

Det var lite bilder det, det finns självklart mycket mer. Vad nästa årtionde kommer bjuda på vet jag inte men jag vågar gissa att vi kommer se fler krig, mer miljökatastrofer och fler chefer som skor sig på vår bekostnad. För en sak har detta millenniums första 10 år visat: Vi människor lär oss aldrig

/Walentine

Egentligen vet jag inte om 2009 varit så speciellt bra. Egentligen vet jag att detta år, liksom alla de senaste åren mer bara känts som en väg till det oundvikliga: Döden.

Den senaste tiden har jag tänkt mycket, det är också därför jag inte skrivit något. Jag har tänkt på mitt liv, hur det blev, hur andras blev, och hur jag själv aldrig riktigt börjat leva. Funderingarna gav mig många svar, som jag som jag behövde. Svar som kanske inte alltid var så roliga att komma fram till, men som ändå på många sätt hjälpt mig.

Så mycket jag gjort i mitt liv för andra. Så många besvikelser jag gett mig själv genom att inte ställa mig själv i första rummet. Så ofta jag är den som dragit det kortaste strået, och där alla runt om mig syntes gå framåt medan jag lämnades ensam kvar. Det är så mitt liv varit, och mer än någonting annat har det varit så de senaste åren, sen 2004. Det året som på så många sätt blev ett ödesår för mig. Det året som ändå blev det år som talade om för mig vad jag borde göra. Det var då jag lärde mig att utnyttja det som var mina förmågor. Det var då jag lärde mig att så läng jag låter folk trampa, så kommer de trampa. Felet jag gjorde var att jag inte gick vidare. Jag står på många plan fast i samma skit nu som då, och det ligger hos mig, bara mig och ingen annan.

Människor går vidare, de utvecklas och de förändras. Även människor som gör andra illa går vidare, och kanske är det de som råkat illa ut som står kvar. Nu vill jag inte stå kvar där mer. Jag vill inte bli äcklad av mig själv. Jag vill inte längre försöka göra ditten och datten på grund av andra. Det är mig det handlar om, mig och ingen annan. Jag hatar när folk säger att de älskar mig, för det gör de inte. De känner mig inte längre. De vet inte vilka tankar som jag har i huvudet. Det vet inte, och de känner inte heller till, de funderingar jag bär på, det hat jag bär på eller den kärlek som ryms inom mig.

Min räddning detta år blev att jag kom fram till att jag måste ändra mig. Jag ska inte sluta röka för att person 1 tycker det. Jag ska sluta röka för att slippa på hjärtinfarkt nummer 2. Jag ska inte banta för att bevisa för person 2 att jag är si eller så. Jag ska banta för att jag behöver, för att jag måste och för att jag vill. Med den tanken blir det enklare. Med den tanken och den känslan har jag också kommit långt. Så många gånger innan man räknat Points och man misslyckats. Så många gånger innan man ätit havregryn till frukost och sen gått till affären och kommit ut med coca-cola och annan skit. Nu är det inte svårt längre. Nu är det lätt. Jag äter, och jag äter men jag äter nyttigt. Jag rör på mig, jag känner sakta hur min kropp börjar vänja sig. Hur den faktiskt accepterar att frukosten som tidigare bestod av kaffe och cigg, nu innehåller fibrer och vitaminer. Vågen visar skillnad, neråt och det mår jag bra av.

Jag har varit inkonsekvent. Jag har varit besviken för att ha hamnat där jag gjort, sen har jag blivit arg och sen har jag blivit sårad. Efter det har tanken på revansch kommit, men onda tankar hjälper mig inte. Onda tankar gör mig inte bättre. Däremot behöver jag ännu en gång rensa ut, ta bort de som drar ner mig. Ta bort de som inte kan visa respekten. De som inte vill förstå eller de som inte bryr sig.

Så 2009 blev ett funderingarnas år. Det blev ett år där jag kanske stannade upp, men ändå gick långt. 2010 vet jag inte hur det kommer se ut, men jag vill att det ska bli bättre, men det är upp till mig.

Jobbet, med alla dess konflikter och klimakteriekossor skiter jag i. Låt de hålla på för det som sker nu är det bästa tänkbara. För nu börjar muren rasa, nu börjar fasaden braka ihop. Drar dom in mig, drar jag in facket. Jobbet är en del av mitt liv, det är inte mitt liv. Faktum är att jobbet är en liten del av mitt liv, och så ska de få vara.

Resten får vi se hur det blir med. Jag tar emot 2010 samtidigt som jag vänder mig framåt. 2010 ska bli mitt år, det ska bli det året då det jag drömt om kommer till skott. 2010 ska bli det året då Walentine för göra det han vill mest av allt, men om det skriver jag sen om.

Gott Nytt År mina få vänner jag har kvar.  Er älskar, mer än livet självt. Er gör jag allt för, och ni är de som får mig att känna mig som en människa. En människa fylld av tvivel, sorg och förtvivlan, men också en människa fylld av hopp, glädje och kärlek. Så som livet själv är

/Walentine

Bilden ovan är kanske det jag mest kommer minnas från 2009. Jag kommer minnas SMS’et som skrek ”Michael Jackson är död”. Jag kommer minnas chocken när man slog på Text-TV’n och rubrikerna slog ut att The king of Pop inte längre fanns.

Media hjälpte till att låta oss minnas. Under en nyhetstorr sommar blev Michael Jacksons död extremt dokumenterat. All form av media hjälpte till och folket tog åt sig, och många sörjde. Kvällstidningarna visade sin vanliga vidriga stil genom att nästan omedelbart börja slänga in spekulationer om Michael verkligen var död. Sedan dök en norrman upp som sades vara son till Jackson, och allt fortsatte i samma stil som när Michael Levt.

Michael Jackson var en stor artist, en av de största vi haft. Hans musik kommer leva kvar för alltid, och hans tragiska död är bara att beklaga. Jag bara hoppas att han nu idag fått ro.

I sportents värld blev Usain Bolt  blev allas hjälte, och han chockade världen gång på gång med sina fantastiska prestationer.

Annars kommer mitt eget minne från sportåret 2009 bli diskussionen om när man är man och när man är kvinna. Caster Semenya fick smaka på en värld som har långt kvar tills den kan kallas för modern, men till slut fick hon behålla sina medaljer och kanske tog sportvärlden ett steg framåt, men de har fortfarande en lång väg kvar att gå.

I december blev Silvio Berlusconi överfallen av en psykiskt störd man som kastade en souvenir föreställande katedralen i Milano på regeringschefen. Några dagar senare kastade sig en kvinna över påven. Båda personerna kallades snabbt för psykiskt störda. Inte för att jag själv anser att våld löser någonting men med tanke på vilka de överföll så måste väl det ändå funnits något vett i skallen på dom. Påven visade också även 2009 att han är den värsta som hänt Katolska kyrkan på hundratals år, och samma kyrka blev ännu en gång avslöjad att dölja övergrepp på barn. Denna gång på Irland.

2009 visade igen att världen är bättre utan Vatikanstaten.

Stureplansnötternas största idol Tiger Woods låg bakom årets mest ointressanta nyhet. Kvällspressen försökte få skandalen att bli stor men vem brydde sig egentligen om vem Woods låg med och inte. Att hans fru var svensk gjorde kanske att några i vårt avlånga land kände sig internationella, men de flesta människor med vett i skallen sket i vilket.

I den stelaste video som någonsin gjorts meddelande Kungen med familj att 2010 skulle bli ett dyrt år för Sverige. För nu ska Victoria få gifta sig med sin Daniel. Veckotidningar, pensionärer och några andra jublade. Stockholm ska ställa till med fest och party och resten av landet lär ligga öde på turister när hela sveriges kungafamilj kommer stanna i Stockholm, men va fan! Det är kul för Vickan och Danne. Kärlek är alltid sött

När de fruktansvärda bilderna på de stackars grisarna kablades ut över Sverige förfasades vi och blev alldeles förskräckta. Hur kunde man göra så med djur frågade vi oss samtidigt som tårarna rann nerför våra ansikten. Miljöpartiet gick upp i mätningarna, också med hjälp av fiaskot med klimatmötet. Sedan kom julen och vi sket i grisarna och köpte 7 ton julskinka. Svensken visade ännu en gång att hon, efter USA, är världsbäst på att vara hycklare.

Idag vet alla vem Anna Anka är,  fast bara namnet borde göra att hon borde hålla käft, men det är det sista Anna Anka gjorde. Hon hade åsikter om allt, och alla som jobbar på Aftonbladet och Expressen blev upprörda. Ja, de blev så upprörda så att de skrev om Anna Anka varje dag, hela tiden, överallt, i varenda tidning. Själv tröttnade man på henne efter 15 min, och inte ens KD ville ta i henne med tång vilket säger en del med tanke på all annan skit som ryms i det partiet.

Och så då slutligen…

Hon kom tillbaka, allas vår Madonna. Två utsålda Ullevi tog emot stjärnan och välte nästan Göteborg. Madonna själv verkade inte så intresserad dock. En halvbra föreställning varvades med total ignorans gentemot sina fans. Madonna kom, gjorde vad hon skulle, och åkte hem.

2009 blev ett bra konsertår för Göteborg. Madonna, U2 och AC/DC gjorde sommaren till en rekordsommar för Sveriges bästa utomhusarena. Klon från U2 kommer folk sent att glömma, och pengarna som ramlade in i staden behövdes. För Göteborg går mot mörkare tider, med ett allt större hot från huvudstaden, men om det skriver vi mer om nästa år.

Gott Nytt År!

/Walentine

]]> http://www.walentine.com/2009/12/bilder-fran-2009/feed/ 0