Lördag….ensam……

Hallå? Någon där?

Dagbok 23 januari 2012

Söndag har blivit måndag och om några timmar ska jag till jobbet igen.
Mycket har hänt sedan jag skrev lite mer privat här senast, men egentligen tror jag ingen bryr sig. För att ha så många läsare som den här bloggen har verkar jag ha världsrekord i dåligt med kommentarer. Inte för att det egentligen är viktigt, men ibland undrar man om man skriver rakt ut i tomma intet. Men det är väl det de flesta som bloggar gör.
Jaja…

Man sitter med jobbångest igen. Det har jag varje gång jag varit ledig.
5 nya dagar av helvete, tjat, gnäll, lögner, idioti och korkade nötter. Tack gode Gud för mina boende, de som ger mig styrka att orka med skiten.
Idag måndag är det också exakt 2 månader kvar tills idiotin med Optimerad Bemanning startar. Som om inte jobbet sög innan, nu blir det ännu värre. Tack för det!

Jag vet inte hur mycket jobb jag tittat och sökt den senaste tiden. En av de saker jag beslutade mig för när det gäller 2012 var att bryta med det gamla, och nu känner jag allt mer stress för varje dag som går där ingenting händer.
Det är helt sjukt egentligen. Jag har gått omkring och haltat i 6 år nu. I sex jävla år har jag vissa dagar sett ut som Quasmido, men jobbat har jag gjort. Jag har också förutom det visat att jag är ganska bra på det mesta som sker i den där verksamheten. Jag kan datorer bättre än de flesta andra. Jag kan programmen som jag inte ens ska använda och inte en enda krona har de behövt lägga ner på mig. Jag har lärt mig själv, utan hjälp.
En normal arbetsgivare hade i ett sådant läge tänkt, ”Den där kunde vi ha nytta av just nu när det är en hel del som ska ordnas”, men så fungerar det inte i min värld. Jag är krånglig förstår ni. Jag säger och skriver vad jag tycker och jag står för mina åsikter. Gör inte det i en öppen verksamhet för Guds skull. Då får du rykten om dig att du inte följer linjen. Att jag en enda gång skrivit till en annan chef angående problem i huset spelar ingen roll. Att jag den gången gjorde det efter att på 4 APT-möten i rad tagit upp problemen spelar heller ingen roll. Jag är krånglig.
I min värld är det bättre att hyckla och skita i sitt jobb, än att våga stå för sina åsikter men jobba emellan dom.

Så jag får fortsätta halta omkring, bita mig i läppen för att inte skrika när jag ska hjälpa någon upp, och se glad ut. Det är domen. För lika bra att erkänna det. Med min bakrund av cancer och sjukdomar så är jag inte direkt det mest heta villebrådet på arbetsmarknaden. Jag ska helt enkelt vara jävligt glad för att jag har ett jobb. Jag fick också veta att studiemedel är uteslutet för mig på grund av frånvaro när jag behandlades. CSN lever i sin egen lilla sjuka värld, den saken är klar.

Jobbet tar allt mer av min kraft, och det värsta är att det tar av mig när jag inte jobbar. För då oroar jag mig för att jag snart ska dit igen. Det blir en ond spiral och den är svår att komma ifrån märker jag.
Jag kommer gå ner i tjänst ännu mer i mars, men kommer det egentligen spela någon roll? Ont kommer jag ha i alla fall, och jag är fullständigt livrädd att säga till min läkare att jag inte pallar längre. För någon omplacering till något som passar mig bättre finns inte på kartan. Jag har sett vad omplaceringar vill säga inom kommunen, och plocka ner pennor i kartonger och skicka till avdelningarna är inte riktigt det jag drömmer om.
Jag vill fortsätta jobba inom äldrevården, men jag vill göra så att man slipper gå med det förbannade dåliga samvetet hela tiden för att man inte räcker till. Jag vill vara med och förändra och visa att äldrevården kan bli hur bra som helst, utan att vi för den skull krossar alla ekonomiska mål. För jag tror vi kan få en äldrevård där både den kroppsliga omsorgen och den själsliga skulle kunna fungera hur bra som helst. För att få det är måste det till förändringar, men varför skulle någon lyssna på en sådan som mig.

Så jag får halta vidare i livet, och jag får försöka hitta andra anledningar varför man bara inte ger fan i allt och ger upp. För ibland är det nära…

Smärta kan göra en galen

Jag kan inte påminna mig om när jag verkligen kände mig glad senast. Saknar det där, att vara glad.
Nu ska jag försöka lägga mig. Har suttit en halvtimme nu och foten värker mer än normalt. På torsdag är det exakt 6 år sedan jag knäckte till den första gången och sedan dess har den värkt mer och mer, och ingenting verkar de kunna göra åt det.

Saknar morfar just nu. Hade han levt kunde han berättat om Pepparkakshuset för mig. Det gjorde han alltid när jag var liten och skulle sova. Tusen gånger tror jag fick han berätta den sagan som aldrig var riktigt lika dan från gång till gång.

Det var för exakt 10 år sedan som jag började skriva. Då var det på annan sida och någon egen adress hade jag inte heller. Jag hade i alla fall bestämt mig för att skriva om mig, om mitt liv och om vad jag tyckte om ditten och datten. Jag hade aldrig ens hört ordet blogg, och det var inte förrän 2 år senare som www.walentine.com startade, och allt flyttades då till egen adress och blev, ja just det, en blogg.

Mycket vatten har runnit sedan dess, och många läsare har det blivit.

Ett stort tack till dig som stått ut!

/Walentine

Exakt så här ser det ut från mitt fönster, det är bara små detaljer som inte stämmer så som båten, vattnet, trädet, skogen i bakgrunden och vädret. Annars stämmer det precis….

Klockan är strax efter 5 och jag är minsann redan uppe. Ska åka till jobbet och börja göra tårtor. Fem stycken ska de bli. Ska hålla i en aktivitet idag så de är lite att pyssla med så det blir bra för ”mina” gamla.

Livet är så spännande…

Mitt nyår var lugnt och väldigt stilla. Jag och Henke firade jul/nyår samtidigt och tog det väldigt lugnt. Vi skulle sett på film men fastnade för Livet i Fagervik och såg 10 avsnitt av första säsongen. Hur kunde jag helt missa den när den gick på TV?
Var i alla fall väldigt skönt att inte göra något speciellt. Vid tolvslaget drack jag en mun bubbelvatten och det var den alkoholen det. Har slutat med sån skit, och tänker inte dricka nåt i framtiden heller.

Efter tolv fortsatte orgien i Fagervik och jag och Henke avslutade vår nyår med att se på nyårskrönikan från Rapport. Kort sagt, en jävligt lugn kväll.

Nu när alla nyårslöften flyger omkring i luften tänker jag inte avge några. Mest för att jag vet hur bra man är på att följa dom, men också för att jag redan långt innan bestämt mig för vad 2012 ska innehålla. 3 händelser ledde till det. Den första den 21 maj, den andra i pausen till Phantom of the opera utanför Bio Roy i oktober, och den tredje som liksom fick mig att våga tag steget och som skedde på ett alldeles vanligt möte en måndag för 3 veckor sedan. Men om det återkommer jag till misstänker jag.

2011 må ha varit ett skitår på många sätt, men avslutades i alla fall väldigt skönt och stillsamt.
Så som alla dagar borde vara

Var hos mamma igår i tisdags. Vi fick fira jul lite senare med tanke på att jag jobbat hela julhelgen, så är det ju i min branch.
Det var kul att träffa mamma, hon verkade må ganska ok just nu. Vi satt mest och pratade om sådant som skett och om personer vi båda känner. Man börjar ju komma upp i den åldern nu så man allt oftare får höra att personer man känt inte längre finns i livet. Den och den söp ihjäl sig, den fick cancer och den bara dog. Så är väl livet kanske…

På vägen hem satt jag och funderade. Jag tänkte på mamma vars liv inte alltid varit roligt, och som gjort henne till en person som på så många sätt är så trött. Jag önskar så att hennes liv fått se annorlunda ut, med bättre förutsättningar och framför allt en bättre mamma. Min ”kära” mormor förstörde så mycket, även människor.
Sedan kom jag att tänka på mig själv och mitt liv, och hur 2011 varit.
Jag brukar alltid drabbas av lite nyårsångest, där man i slutet av varje år inser att året varit lika jävla tråkigt som året innan varit. Man går igenom och man analyserar, och man undrar vad som gick rätt och vad som gick snett och varför det gick som det gick.

2011 har varit ett konstigt år. Ett sånt där år där det ena sekunden känns som att ingenting har hänt, men där man senare inser att hur mycket som helst hänt och att man egentligen inte insett hälften av vad som hänt än.

Det har varit mycket som ställts på sin spets detta år. Vänner har inte kommit i samma utsträckning som jag valt bort dom, men det känns bra faktiskt. Jag tröttnade på att läsa på Facebook hur jävla roligt alla hade det utan att en enda jävla gång bli inbjuden. Jag tröttnade dessutom på att sedan träffa samma personer när det passade in i deras scheman. Så jag plockade helt sonika bort dom ur mitt liv.
Dramat som följde blev stor men lugnade sig och efter det skiter jag i dom.
Jag tror att just det är en sak jag lärt mig under detta år, att skita i saker. Att inte analysera och att inte bry mig. Det har varit en viktig lärdom för mig. Att inte låta mig gå under i analyser, funderingar och skam. Jag är inte på långa vägar framme vid målet än, men jag har kommit en bra bit på vägen.

Hela 2011 har jag ägnat åt jobbet. Fy för helvete vad jag jobbat, men det blir det också ändring på under 2012. Jag kommer istället gå ner i tjänst, för jag har tagit ett beslut om 2012 som jag inte kommer skriva om här mer än att om jag inte gör det nu, kommer jag ångra mig resten av livet.
Jobbet har annars varit turbulent som sjutton i år, som vanligt på det stället. Nya chefer har kommit in, chefer som jag faktiskt tror på. De har en idé och en vilja om att göra saker bättre, och jag hoppas att de lyckas. Synd bara att det arbetar så många genomruttna subbor i huset som gör vad de kan för att förpesta tillvaron för allt och alla. Jag kommer i alla fall så länge jag är kvar i det huset försöka stötta cheferna på alla sätt, för slynorna ska inte vinna. De har tidigare kunnat göra som de velat, på grund av en ledning som låtit dom hålla på. Nu tror jag det är dags att man återinför någon jävla ordning igen, och låter stället bli det stället ska vara: Ett äldreboende.
Att saker inom kommunen kommer göra saker sämre för alla under 2012, ja det lär jag återkomma till. Ett av mina nyårslöften blir att följa idioten med Optimerad Bemanning och jag ska berätta ALLT. När allt sedan faller ihop ska jag bli den förste som kommer anmäla hela jävla stan för bristande kontroll av skattemedel, det lovar jag, och det kommer ske. Göteborgs Kommun senaste tjänstemannaidioti kommer dö av sig själv.

Under hösten drabbades jag av två stora kriser, även om den ene löste sig väldigt snabbt.
Det första handlade om när jag under ett tag ställdes inför det faktum när jag tvingades tänka på ett liv utan Henke. Det var dom jobbigaste timmarna i mitt liv, men mycket ställdes på sin spets då. Tankarna flög igenom huvudet och de har inte slutat flyta riktigt än, men det var enormt jobbigt. Jag tackar gudarna för Anders, Lillewi, Pernilla och Eva-Britt som på alla sätt fanns där när jag själv rasade ihop totalt.

Den andra händelsen var Jamey, han pojken som tog sitt liv efter år av mobbning på grund av hur han var och hans sexualitet. Hans död fick mig att vakna upp igen, och framför allt att sakna tiden då jag slogs för HBTQ världen, en värld jag då trodde jag lämnat bakom mig.
Men Jamey var också den utlösande faktor som fick mig att inse att människor utnyttjar mig och tar mig för givet. Att jag ska finnas här, men att ingen behöver finnas för mig. Så har jag haft det privat och så har jag haft det på arbetet. Jag glömmer aldrig min gamla chefs uttalande ”Jag trodde inte du var så känslig Walle”…

Den händelsen ihop med det som hände med Henke fick mig att våga ta steget som jag i så många år velat ta.
Det har varit många sådana händelser i år, sånt som fått mig att våga hoppa till nästa steg utan att se tillbaka.
2012 ska innehålla massor av sådana hopp har jag bestämt. För jag står nu inför det valet att jag kan gå åt två olika vägar, och jag tänker välja den vägen som faktiskt får mig att nå en bit på vägen mot det jag vill.

En ny framtid, med nya människor. Sådana människor som inte får mig att skämmas för den jag är. Människor som inte använder det förbannade Facebook som enda kommunikationsplattform.

Så avslutningsvis kan jag sammanfatta året så här…

Det har varit jobbigt, men det pekar uppåt

Gott Nytt År

/Walentine

Ännu en helg avverkad, och den har varit extremt skön.
Har inte gjort många knop alls men det har varit behövligt. Min rygg har varit inne i en krisperiod och jag behövde verkligen vila.
Trots att jag gått som ringaren i Notre Dame så har jag bara varit hemma 4 timmar från jobbet. Även om jag egentligen inte förstår varför jag envisas med att gå dit när jag knappt kan gå.

Så denna helg har jag ägnat åt mys, lite skrivande och filmtittande.
Egentligen försöker jag bara att inte bry mig om något just nu. När ett år börjar ta slut drabbas jag alltid av något som borde kunna ses som depression. Jag funderar på hur året varit, och vad som skett och inte skett.
I mitt fall blir det oftast sånt som inte skett. Allt det man tänkt göra men som man inte gjort, och alla planer man inte lyckats genomföra.

2011 blir ett sådant år också, även om allt inte varit skit. Jag har ju faktiskt kommit en bit på vägen när det gäller skrivandet, och jag lyckades också ta modet till mig att bryta med de som jag inte ansåg höra hemma i mitt liv. Även om det från alla håll falskt försäkrades om att, visst bryr vi oss, så vet jag att jag inte kommer prata med dom människorna mer. Jag gjorde det ju knappt när jag ”skulle” göra det.

Hur framtiden kommer bli vet jag inte. Jag känner en enorm kampglädje nu, större än på flera år faktiskt. Jag vill bråka med kommunen, och jag vill kämpa för att en gång för alla visa vilken jävla skit Göteborgs stad är. Muteborg som den kallas numer, och det med all rätta. För det är så mycket ruttet här.
Mina nya chefer som dök upp under sommaren har gett mig ny kraft faktiskt. En känsla av omtänksamhet och förståelse har börjat prägla ledningen på mitt arbete. Innan var det iskallt och dött, så det är en stor skillnad. Frågan jag undrar är om det kanske är för sent, men det får vi se.

Mitt liv utanför jobbet då? Hur kommer det att bli?
Ja där har jag ingen aning. Ibland känner jag att jag vill sticka bara. Fly bort och inte se tillbaka mer. Bort till ett nytt land, nya vänner och nya människor. Ett land där ingen känner mig och där jag kan börja om på nytt. För jag behöver det, jag behöver börja om.
Det är så mycket spöken i min garderob. Spöken som inte vill släppa taget, och jag börjar tröttna på dom. De drar mig neråt och låter mig inte utvecklas längre, och kanske är det just det som fått mig att må så dåligt de senaste åren. Just att jag står kvar på samma ställe.
Kanske är det just det som 2012 ska stå för, utvecklande.

Nu är det snart en ny arbetsvecka. Själv jobbar jag hela julhelgen vilket är förbannat tråkigt. Fast så är det i den här branschen. Önskar jag kunde tagit ledigt för mammas skull, vem vet hur långt….
Men men, jag får åka upp efter julen istället.
Nyår ska jag fira med Henke. Vi ska äta julbord då har vi bestämt. Det blir ju inget sånt under julen så vi sparar på det tills en vecka senare.

Tråkiga är att hade jag inte firat den med han så hade jag inte firat den med någon annan heller.

Jag är en väldigt ensam människa. Självvalt, men ändå ensam. Fast jag är hellre ensam så här, än ensam med ”vänner” som ändå inte bryr sig.

Ja, jag vill att 2012 ska bli annorlunda, jävligt mycket annorlunda

Klockan är mitt i natten och det är söndag. Har varit hemma från jobbet idag. Kände mig tvingad att ta semester en dag för foten min orkade inte mer. Det är riktigt illa nu, riktigt riktigt illa. Kan inte påminna mig om när jag haft så här ont innan, och det går inte över.
Jag borde självklart vara sjukskriven men det vill jag inte. Skulle bli galen av att gå hemma och känna mig ännu mera värdelös än vad jobbet mitt redan får mig att känna mig. Så jag biter ihop, och önskar bara att det kunde vara slut.

Är jag död?
Ibland känner jag mig sån. Fullständigt död inombords, eller kanske levande död. Levande i ett dött liv där ingenting händer, där ingenting sker och där ingenting går min väg.
Gud hjälpte mig vad jag föraktar kommunen jag arbetar i. Gud hjälpe mig vad jag föraktar alla människor runt om mig som med kaxig attityd går till jobbet och skiter i vad de gör. Gud vad jag föraktar människor som inte vågar stå för vad de gör, eller som hellre springer till sina chefer och skvallrar om att ”Walle är dum” än som för 1 jävla sekund istället ställer sig frågan, ”Kan Walle ha en poäng i det han säger”.

Gud vad jag föraktar mig själv för att jag väljer att leva i denna värld, fylld av andra levande döda som gör att jag själv dras allt snabbare ner mot helvetet.

Värken är på väg att göra mig galen tror jag. Det går inte en minut, inte en sekund utan att jag känner smärta. Jag kan inte ens försöka förklara hur det känns när man står upp och foten redan innan värker och då tynga ner den med en annan människa som man håller och sen vrida på kroppen, men jag säger inget. Jag gör det jag ska. Min dagbok blir mitt sätt att få skrika på, mitt enda sätt.

Skulle vilja ha en vän. Någon jag kan ringa till när jag behöver det. Någon att träffa, att umgås med. Någon sådan finns inte, och jag har sedan länge insett att jag är omöjlig att ha som vän och egentligen har jag redan accepterat det. Det är inte min lott att ha någon. För jag är ensam hur jag än har det. Oavsett hur många som finns där så känner jag att jag inte passar in.
Djur älskar mig, och jag älskar dom. Djur förstår mig, och jag förstår dom. Dom har jag aldrig varit rädd för, vilket var problem när jag var liten och ville klappa alla djur inkl tjurar, hästar och annat som kunde skada mig. Blinkade mamma var jag försvunnen ut i någon hage när jag var liten. En gång sprang jag efter en halvgalen ko och fastnade i en kedja kon hade runt sig. Jag åkte i backen och släpades med en bra bit. Dagen efter var jag ute och försökte klappa henne igen.
Människor däremot är jag rädd för. Jag förstår mig inte på dom helt enkelt. Jag förstår mig inte på deras ständigt återkommande försök till bekräftelse, som alldeles för ofta verkar gå ut på att ligga på rygg och bli påknullad.
Själv mår jag bra när Zuzzi kommer upp och lägger sig bredvid mig. Då är mitt liv underbart.

Ibland tror jag att jag glömt hur man älskar, men sen ser jag Henke och inser att det har jag inte alls. För Henke älskar jag, men det är samtidigt en svår kärlek. En kärlek som aldrig blir något, och där risken hela tiden finns att det tar slut. Så jag stänger av känslorna och lever som en levande död.

Ibland drömmer jag om framtiden, när jag slipper vara levande död.
Bara död

Fredag natt, och man sitter hemma och gör inget alls direkt. Ska jobba tidigt i morgon för första gången på väldigt länge. Har haft semester på helgerna under 2 månader men nu är det slut, och helvetet ska börja igen. Jag hatar att jobba helger, främst för den helt sjuka bemanningspolitiken som finns inom äldrevården. Den politiken säger ”nu är det helg, nu ska ni lida extra mycket”.
Vi är tre personal på 20 boende under helgerna. Något utrymme för vare sig aktiviteter eller nåt annat finns inte. I morgon är det undantag iofs, då ska vi ha en fotoutställning med lite tilltugg till. Tack och lov förberedde jag allt idag inkl tilltugget, annars lär det inte ha blivit något alls för i morgon finns det inte tid.

Det har varit en jobbig vecka. Min fot värker något enormt hela tiden nu. Från att ha gått i omgångar värker det dygnet runt och det blir bara värre och värre. Trappor är helvetet på jorden just nu. Det gör helt enkelt bara fruktansvärt ont.

Sedan blir ju inte veckan och ens liv bättre när en del människor gör vad de kan för att förbittra ens liv ännu mer. Min chef sade i alla fall till mig att vi ska ha ett möte i början på veckan om det hela. Det kommer inte lösa något, för det finns ju inget att lösa. Ska jag säga att ”Ja jag sade som du säger”?, nej varför skulle jag det när det inte är sant (och där det finns vittnen) Den andra parten lär inte ändra sig hon heller. Jag har i alla fall kontaktat en vän som läst juridik och frågat om råd, och visst är hela saken ett solklart fall av förtal. Så det som kommer meddelas från min sida är att antagligen dras det ett streck nu, eller så blir det anmält, och då kommer hela huset vändas upp och ner för kollegor och boende kommer dras in, men då får det bli så. Någon gång får man sätta punkt och jag tolererar inte längre att folk behandlar mig som de vill med den uppenbara ursäkten att Walle kan ta sånt. Jag har tagit tillräckligt med skit i mitt liv av lögnare, den saken är klar.
Det jag önskar är att någon bara kunde säga till personen ”Du ljuger”, men det lär inte ske.

Inser ibland vilket kaos man lever i, och jag påminns ibland om vilket kaosartad arbetsplats man är på. Hade jag trott på Gud hade jag bett honom ge mina nya chefer styrka att orka med det hela, för Gud vad dom behöver all kraft som de kan få. Min arbetsplats har varit rutten, och det har blivit så enormt tydligt sedan de nya cheferna kom. För vi har fått chefer med hjärta och med ett intresse, och ibland när det positiva kommer syns också det negativa ännu mer, men jag hoppas på dom och ska väl göra det jag kan för att hjälpa till på alla sätt så länge jag är kvar där, men en sak är klar: De har blivit kaptener på Titanic och körde på isberget redan för flera år sedan. Hoppas dom får henne i hamn nu, men jag tror på dom.

Min egen avdelning funkar ändå ganska bra just nu. Efter år av intriger och tjafs har vi faktiskt kommit en bra bit på vägen. Saker kan alltid bli bättre men det tror jag Jag hör till när det gäller verksamheten man är på. Man tycker mer om vissa och mindra om andra, men kan inte säga att jag tycker illa om någon.
Marie som jag är schemaansvarig ihop med är underbar att arbeta med. Hon är nog den mest neutrala människa jag arbetat med i hela mitt liv. Inte så att hon inte är åsikter eller att hon inte vågar uttala sig, men hon är så lugn vilket är en skön kontrast till mig. Tror vi arbetat ihop oss bra när det gäller schemat också. Hör man hur de andra våningarna har det så verkar vi ha rena paradiset.
Alice är också en sådan person som jag trivs att jobba med. Lugn och sansad och lite bitter, min melodi
Dessutom har jag och Alice en rörande liknande inställning till aktiviteter och vad man ska göra själv. Sånt tycker jag om!
Synd bara att politikerna i Göteborg inte tycker det samma. Skitsnack om kultur och aktiviteter får mig att vilka spy när jag samtidigt märker att det viktiga är att spara, och tid emellan uppstigande, måltider och läggdags räknas som ”tid över”.

Jag hittade ett nytt jobb förra veckan, eller nytt och nytt. Det är liknande som det jag arbetar med nu men korttid istället. Tyvärr inser jag att jag inte skulle klara av det med tanke på värken jag har. Korttidsplatser kan bli oerhört tunga emellanåt, och jag vägrar bli en sådan som inte kan göra ditten och datten på grund av mig själv. Sådana finns det alldeles för många av i min bransch redan. Så jag får söka vidare, och söker det gör jag. Kul i alla fall att nån annan vill ha mig.

Insåg häromdagen att hela jag är i kläm. I en linje över en människas utveckling är jag på en plats mentalt men på en helt annan i verkligheten, och där trivs inte jag. Eller som jag sade till min chef ”Jag känner mig som en sån där som blivit inslängd i en särskoleklass när jag inte behöver det”.
Jag vill ha något mer organisatorisk att jobba med, och det har jag velat hela tiden. Jag är så fruktansvärt less på omsorg och att byta blöjor. Jag älskar mina boende, och kan gå över lik för att hjälpa dom, och vill fortsätta arbeta för att göra livet bra för våra gamla, men på ett annat sätt nu. Dessutom måste jag få vila min kropp lite. Det funkar inte att ha ett arbete där jag får vända bort ansiktet från den boende varje gång jag ska resa mig bara för att den boende inte ska behöva se hur jag grimaserar i smärta. Jag får hela tiden lägga all kraft på att inte halta etc bara för att inte oroa någon. Till skillnad från väldigt många andra så anser jag inte att de boende ska vara våra psykologer eller att de ska behöva känna det som att vi offrar oss för dom.
Det är intressant egentligen, hur man som vårdbiträde/USK inte egentligen har en enda jävla chans att gå vidare inom kommunen, men om du är sjuksköterska är det lätt. Vad fan läser du som SSK för att kunna bli chef? Några veckors ledarskap är allt.
Att vara mellanchef inom kommunen handlar om personlig lämplighet, och om det vet inte en käft hur jag skulle funka. Då jag tidigare haft en ledning som gjorde vad de kunde för att trycka undan benen på mig så har jag aldrig ens fått visa vad jag kan. Under de första 9 1/2 åren i Lundby har jag aldrig fått visa något alls för det har aldrig varit intressant, men å andra sidan har ingen annan fått det heller. Mentaliteten har varit ”Byt blöjor och håll käft och passar det inte så dra åt helvete”.
Saker har ändrats till det bättre så man får väl se…

Det som jag idag finner nästan komiskt är när man ser hur mina chefer har det. De har så sanslöst mycket att göra. Det är möten, möten och så är det lite möten. De är på kurser och sedan ska de hålla i möten på jobbet. Sedan kommer vi och ”stör”, och så ska de ha kontakt med boende/anhöriga och ska försöka verka och lösa där det uppstår knutar, och de gör det utan att visa att de har för mycket att göra, men har man den minsta fungerande hjärncell kvar så ser man på deras schema och inser att detta tänkte inte kommunen på när man byggde upp organisationen.
Sedan ska dom i allt detta också sitta och lägga in timlistor och annat, vilket är helt sanslöst dumt. Varför inte lägga ut sånt på någon annan?? Varför inte låta enhetscheferna få mer tid till verksamheten i stället. Snacket om att cheferna ska få mer tid för personalgrupperna har inte stämt hittills i alla fall. Skillnaden nu mot då är att cheferna jag har nu ändå gör bägge delarna, men hur länge kommer dom orka? Tror egentligen att väldigt få personer fattar hur mycket de har att göra.
Och under tiden finns jag och flera andra som känner att man kan göra mer, men får inte för jag har inte utbildning bla bla bla. Jag har ingen utbildning i att organisera middagar för 80 pers heller, eller att laga maten till samma middag. Jag har ingen utbildning att organisera allsång, att ordna våffeldagar, att baka tårtor, att fixa larmsystem, att kontakta banker, myndigheter, sjukvård, länsstyrelser. Jag har ingen utbildning i att laga datorer, fixa trasiga tvättmaskiner, rensa avlopp etc etc etc etc. Men det funkar i alla fall!

Ja, mitt jobb drar ner mig. Jag känner mig värdelös, bortkastad och framför allt att jag slänger och har slängt bort mitt liv. För vad har jag egentligen att tacka jobbet för? Utsliten rygg, fötter som värker allt mer och en aldrig stoppande eller minskade känsla av ”Jag blev inte mer än så här”.
Alla säger till mig, ”Du kan så mycket mer Walle”, men ingen verkar vilja låta mig visa det. Då hör jag istället att temperamentet jag är född med drar ner allt etc, men va fan vet dom om det? Har tanken slagit dom att jag kanske inte skulle agera på samma sätt om jag hade en annan roll?

När jag sedan ser folk omkring mig, en del människor alltså, som arbetar på samma ställe som jag och då jag tänker att jag är anställd på samma nivå som dom, jag är samma som dom, Ja då rasar självförtroendet totalt i botten. Inte för att jag ser mig som någon övermänniska, men nog fan ser jag mig vettigare än vissa av dom, det står jag för. Mötet jag ska ha nästa vecka är ett exempel på det.
Det handlar inte om att jag gör ett bättre jobb, eller att de gör ett sämre. Nej, det handlar helt enkelt bara om att jag har andra idéer om vad ett liv ska erbjuda en.
Man tillbringar så enormt mycket av sitt liv på sitt arbete, nog måste då arbetet kunna tillfredsställa ens känsla av att göra något bra och att man får känna sig bra, och att man får utvecklas.

”Mina tanter” på jobbet gör att jag fortfarande står ut. Kramarna, klappen på kinden, kommentarer som ”Nu kommer han som ansvarar för Kaffet” eller ”Du jag tror jag sover här i natt” gör att ens hjärta smälter. Eller den kvinnan som vill åka med till London men där jag istället fick lova att ta massor med kort och visa sen, ja sånt gör att jag orkar ett tag till, men min kropp orkar inte mycket längre, och snart lär jag bli en i raden av människor där kommunen kliande i huvudet frågar sig vart fan dom ska stoppa mig.
Sen kommer jag sluta mitt liv i nån källarlokal där jag skickar pennor till behövande avdelningar istället, eller där jag flyttar papper från en sida till den andra bara för att vara aktiverad.

Den dagen tackar jag för mig, fullständigt.