Recension: Enya – Dark Sky Island

Enya-Dark-Sky-Island-2015-1500x1500Det tog henne sju år, men nu är hon tillbaka och det var väl värt väntan.

Enya, kvinnan som faktiskt fått en egen ekonomi, Enyanomics, tillägnad sig har aldrig direkt stressat fram något nytt album men så länge som vi fått vänta nu har vi aldrig behövt innan.
Enya är en mycket speciell artist. Hon ger inga konserter och dyker bara upp på intervjuer när ett nytt album sett dagens ljus. Hon ställer inte upp på knappt något som artister ”ska göra” och ändå har hon sålt över 75 000 000 skivor. Det är också därför ordet Enyanomics myntats om denna artist som många genom åren kramats, gråtit och krupit upp i soffan till.
Hon slog igenom 1988 med låten Orinoco flow och albumet Watermark. Den låten och den skivan skapade sedan det som skulle bli Enyas signum i alla år. Musik med ett drömsk sound som många, väldigt många, kom att älska. Genom åren fick hon också ny publik som tog hennes musik till sitt hjärta och kanske mer än någonsin visade septemberattackerna det 2001 när låten ”Only Time” spelades i många av de klipp som både TV-bolag och privatpersoner satte samman. Det året blev hon också världens mest sålda kvinnliga artist.

Enya är inte ensam att om skapa sin musik. Till sin hjälp har hon Roma och Nicky Ryan som lika mycket förtjänar credit för framgångarna. Nicky är musikproducenten som var producent åt gruppen Clannad som Enya också var medlem i, men som lämnade den och fick Enya, eller Eithne Ní Bhraonáin som hon egentligen heter, med sig och tillsammans med Nickys fru Roma skapade dom något väldigt speciellt: En blandning av språk, musikstilar och framförallt det som är Enyas kännetecken, multitracking alltså flera röster pålagda och ibland upp till över hundra på en låt.
Enya själv skriver musiken medan Roma skriver alla texter förutom de på irländska. Roma har till och med skapat ett eget språk, Loxian, som för första gången kunde höras på albumet Amarantine.
Sedan 1988 har det förutom då miljoner sålda skivor blivit flera grammys och även en oscarsnominering och trots att det nu gått snart 30 år sedan Watermark finns det fortfarande en form av mystik kring Enya och musiken kring henne och nu är det alltså dags för det nionde albumet som fått namnet Dark Sky Island.

Redan när första spåret sätter igång känner man igen sig för det gör man med Enya. Vissa, som oftast inte hört igenom hennes musik, brukar elakt säga att allt med Enya låter likadant, men det stämmer inte. Går man igenom hennes musik hittar man stora skillnader och hon har hela tiden testat nya former men känner igen sig gör man och det känns tryggt.
Första låten ”Humming” är på många sätt allt som gör att jag och andra avgudar Enyas musik och när den sedan avlöses av den helt fantastiska balladen ”So I Could Find My Way”  så är man fast. Enya är verkligen tillbaka!
Hela albumet, som kommer i två versioner varav jag lyssnat på Deluxe versionen (och känner att snikenheten från skivbolaget är vedervärdig när det gäller sånt här) strålar verkligen Enya. Det är magiskt, följsamt, melodiskt och fantastiskt vackert. ”Echoes in Rain” är den låten på skivan som mest påminner om tidigare album och då främst Watermark.

Dark Sky Blue är också ett album som mer går in på djupet när det gäller Enyas fantastiska sångröst. Flera av låtarna har inte lika mycket flerstämmor som tidigare och låtarna ”I could never say goodboy” och ”Solace” är båda något av det vackraste som Enya gjort. ”I could never say goodbye” är en låt som alla som varit i sorg kommer ta till sina hjärtan och det är enormt starkt. Den är väldigt enkel i sitt upplägg för att vara Enya och det passar den perfekt till. Många tårar kommer fällas med den låten spelandes i lurarna.
Den enda låten jag är tveksam till och som inte vill sätta sig alls är ”Sancta Maria” som jag i ärlighetens namn inte tycker passar in. Det skär sig väldigt mycket med övrig musik på albumet men det förlåter man snabbt när övriga spår är så bra som de är.

Överlag vill jag kalla detta album för Enyas bästa sedan Sheperd Moons. Det är en en skiva som lika mycket trollbinder och får dig att slappna av men som också griper tag i dig. Varje låt, med undantag för just en då, är som en egen berättelse och där du inte förstår texten griper musiken tag i dig. I en värld som mer än någonsin är orolig och där rädslan finns runt varje hörn passar också hennes musik in för att man för en stund kan få drömma sig bort till något annat.

Ja Enya är tillbaka och det var värt väntan för Dark Sky Island är rent fantastiskt!

Recension: The Phantom of the opera, film

Det pratades i många år om att det skulle bli film på musikalen The Phantom of the opera. Sedan när musikaler blev lite småhett på film igen väntade vi alla bara på att det äntligen skulle ske, och 2004 så kom den till slut.

Miljoner människor hade redan då sett historien om den vanställde fantomen som blir förälskad i den unga Christine och som lär henne sjunga som en ängel. Samtidigt är Christine förälskad i den vackra, och rika, Raul och triangeldramat är ett faktum.

Lägg man sedan till en galen operadiva, två hysteriska operadirektörer och fallande takkronor så har man allt man behöver för en riktig musikal.

Ändå lyckats regissören Joel Schumacher misslyckas med nästan allt när han sätter sig i registolen för denna film är ett rent fiasko och är ett hån mot musikalen.

En sak som kan vara bra när man gör en film som utspelas på en opera och som är en musikal med operaliknande inslag i är ju att hitta några som kan sjunga. Detta har man helt och hållet förbisett vid castingen av denna film. Istället har man letat efter söta, snygga och lite sexiga skådisar istället.

Om vi tar fantomen själv här så spelas han av Gerard Butler. Denna man är säkert bra på att spela men sjunga kan han inte, och det blir denna film drabbad av. Hela idén med The Phantom är att fantomen ska vara en kraftfull man, full med hat för att samhället vänt honom ryggen på grund av hans utseende. I denna film är han mer en liten småbutter person som inte kan ta en ton utan att det vänder sig i magen på en. Om den fanns en Oscar att vinna för sämsta rollplacering borde Butler fått den 2 år i rad. Butler sjunger så dåligt så man börjar fundera på vad på Fantomen som är mest hemskt, utseendet eller sångrösten.

Den fagra Christine spelas av Emmy Rossum som är jättefin på alla sätt men hon ler nästan hela tiden och ser oskyldig ut, ja när hon inte ska se sorgsen ut och då påminner hon mest om Bambi, och även om hon inte sjunger fult så sjunger hon inte som Christine. Sedan ska vi kanske nämna Patrick Wilson som spelar Raul. Han går mest omkring och trånar efter Christine och ser ut som att han kom direkt från en gayklubb.
Den enda som tillför filmen lite kvalité är Miranda Richardson som spelar La Charlotta. Hon är som gjord för att spela hysterisk och överdriven och hon gör det med en stor portion humor, vilket är tacksamt med tanke på filmens övriga skådespelare.

The Phantom of the opera är däremot en vansinnigt snygg film. Allt krut har lagts ner på kostymer och det visuella, och där har man lyckats väldigt bra. Klippen i scenerna är emellanåt mästerliga och filmen är väldigt vacker, men det räcker inte på länga vägar för att väga upp mot allt elände som denna filmen innehåller.

För sedan kommer vi in på musiken som Herr Andrew Lloyd Webber av någon anledning tonat ner. Borta är det där riktigt pampiga och kvar är något halvdant score som inte alls ger någon fantomen känsla. Att man fått ändra några saker säger jag ingenting om. Självklart behövs det när en historia ska flyttas från scen till film, men här där man inte haft teaterns begränsningar så har man istället valt att tona ner iställer för upp, och det är för mig helt obegripligt. Jag kan förstå det under sångpartierna då ingen av skådespelarna kan sjunga som man ska kunna i den här historien men i resten?

Ja, jag är inget fan av denna film alls, utan den är en stor besvikelse. Framför allt för att filmen så totalt misslyckas med att vara en musikal. Detta ihop med torra skådespelarinsatser gör att man inte bryr sig ett skit om Christine ska välja Fantomen eller Raul, man önskar henne bara lite så där ”Lycka till” på samma sätt man gör med någon man inte direkt bryr sig om. Att man sedan försökt göra fantomen ”ful men ändå inte” när han tar av sig masken är nära på helgerån. The Phantom ska se hemsk ut, det är liksom hela meningen. Nu har har han bara lite sår på ena kinden, och ser mer ut som en kille med kraftig akne.

Det är bara tragiskt att man inte försökte göra världens genom tidernas största musikal bättre på film, för detta är bara skräp. När jag själv sjunger The music of the night bättre än fantomen, ja då är något väldigt galet

Betyg: 2 av 5

Recension: Phantom of the opera at the Albert Hall, Direkt på Bio Roy

Det är i år 25 år sedan musikalernas musikal för första gången såg dagens ljus i London. Sedan dess har The Phantom of the Opera setts av över 130 miljoner människor världen över.

Jag tillhör dom som redan när jag hörde skivan första gången smälte totalt för denna ganska tunna historia men som ändå innehåller allt det en musikal ska innehålla och lite till.

Historien om den olyckliga och vanställda fantomen som blir hiskeligt förälskad i Christine verkar gå hem hos dom flesta, även dom som normalt inte gillar musikaler och opera.

En del av den succén ska läggas på den helt otroliga föreställning som The Phantom är tekniskt sett. För här snackar vi eld, rök, kristallkronor som faller ner, människor som försvinner etc etc. Allt är som en enda lång specialeffekt för att sammanfatta det hela. Även historien i sig är lätt att bli förtjust i. Stark kärlek där kärleken redan från början är dömt att gå under. Sånt går hem hos oss alla.

Jag som haft den stora glädjen att genom åren fått höra The Phantom på svenska, engelska, tyska och danska blev riktigt glad när jag läste av en slump att man nu skulle fira Fantomen genom att sätta upp den på gigantiska Royal Albert Hall i en specialuppsättning.  Allt skulle vara större, mäktigare och ännu mer fantastiskt. För oss som inte kunde ta oss till Albert Hall erbjöd man att sända ut den Live till Digitala Biografer runt hela världen, så det fanns ju inget val. Jag var tvungen att besöka en!

När de första bilderna kom ut från hur scenbygget på Albert Hall skulle se ut var det nära att man började dräggla för det såg, som ni ser, helt fantastiskt ut. Detta skulle tyvärr grusas när man sedan såg det färdiga resultatet, men vi börjar musiken. För här finns det verkligen ingenting att klaga på.

Skådespelarna är alla extremt duktiga, och Ramin Karimloo i rollen som The Phantom är helt lysande. Detsamma gäller Sierra Boggess som spelar Christine. Bägge har spelat mot varandra innan och spelade också samma roller i uppföljaren Love Never Dies och det märks. För de har ett enormt bra samspel mellan varandra. Karimloo lyckas också att göra sin fantom både skrämmande och mjuk. Ja det är helt fantastist!  Detta gäller för alla i ensemblen. Man märker att producenterna verkligen velat ha det bästa som finns. Detta gäller även orkestern. Allt låter underbart och musiken i The Phantom kommer verkligen till sin rätt.

Det som då går att klaga på är scenografin för den upplevde jag som väldigt tråkig.

Om man sitter på plats kan jag tänka mig att upplevelsen är en annan, men sitter man och ser allt på en skärm blir det väldigt naket, och med tanke på att denna föreställning snart kommer på DVD/Blueray så anser jag att man inte tänkt till helt och hållet när man planerade det här.

För väldigt mycket av denna jubileumsföreställning visas på skärmar av alla de slag. Det är gigantiska bildskärmar och det är lite mindre. Faktum är att det är väldigt lite ”normal” scenografi och detta är också den största skillnaden mellan orginalet och detta. Fantomen byter scener väldigt ofta och här har man helt enkelt löst det genom lite rök och så en annan bakgrund, och att ha en The Phantom of the opera UTAN en kristallkrona som faller ner är ju nästan helgerån.  Så här måste jag säga att jag är besviken. Att man inte kunde bygga om hela Royal Albert Hall är förståeligt, men lite mer krut kunde gott läggas på miljöerna. För det är ju det som får denna musikal att sticka ut.

Föreställningen avslutas med att efter applåder så dyker Andrew Loyd Webber upp tillsammans med producenter, gamla fantomer och, Peter Jöback!

Peter ska ju spela fantomen nästa år och dyker upp och sjunger en väldigt fin The music of the night tillsammans med alla andra som spelat fantomen. Kul avslutning och fin hyllning av sig själva 🙂

Ska man sammanfatta föreställningen så blir det 3 av 5, och då på grund av den lite tråkiga uppsättningen. Hade man varit på plats är jag säker på att intrycket varit ett annat, för detta är inte TV-vänligt alls anser jag. Vill man bara se The Phantom för musiken går det knappt få mycket bättre än denna, men helheten drar tyvärr ner betyget avsevärt.

Föreställningen släpps i december 2011 på DVD och Blueray

Betyg 3 av 5

Recension/Genomgång: The Phantom of the opera, musikal

Först lite fantomen historia…

1868 föddes i Frankrike ett litet gossebarn som skulle få namnet Gaston Leroux. Han började studera juridik och ärvde under tiden han studerade ett miljonarv som han snabbt slösade bort. För att inte gå under ekonomiskt började han då först att arbeta som journalist och bevakade olika rättegångar tills han 1905 fick i uppdrag att bevaka ryska revolutionen. Väl hemma igen lämnade han journalistiken och började istället skriva böcker. Han startade också ett filmbolag som skulle göra film av hans verk. Utanför Frankrike är han inte så värst stor men i hemlandet räknas han som en av de viktigaste författarna i den franska kriminalromanen.

Ja en bok är han väldigt känd för även utanför sitt hemland: Le fantôme de l’Opéra (Fantomen på stora operan, som den heter på svenska)
Denna bok blev 1925 en mycket känd och klassik stumfilm med Lon Chaney i rollen som fantomen. Filmen gjordes även några år senare i en version med pålagt ljud men den filmen är sedan länge försvunnen. Stumfilmen var i alla fall den filmen som skulle ligga till grund för en rad kända skräckfilmer som kom åren efter, Dracula och Frankenstein etc.

Tyvärr fick inte Gaston Leroux sin historias popularitet då han själv avled 1927.

Stumfilmen från 1925 skulle inte bli den enda film som skulle komma att göras som byggde på hans bok. Genom åren har det blivit en del del misslyckade och en del lite mindre misslyckade resultat, och 1976 kom också den första musikalen, och den spelas även den emellanåt fortfarande.

Men 1986 skulle allt annat bli överkört av en ny musikal som skrivit av Andrew Lloyd Webber. 25 år senare spelas den fortfarande, den musikalen heter The Phantom of the opera.

Första scenen som möter dig när du kommer in på teatern. Bilden är snodd från Google och upplagd av någon som inte såg skylten att kamera inte får användas.

Paris 1911, en auktion hålls på Paris gamla operahus och man försöker bli av med gamla saker från tidigare uppsättningar och annat. Bland köparna sitter Raul,Vicomte de Chagny, och minns gamla tider. Plötsligt ropar auktionsförsäljaren ut en takkrona som sägs ha varit med på ”den märkliga historien kring Fantomen på operan”. I samma ögonblick som man sätter på takkronan exploderar det och kronan börjar sakta åka upp över publiken samtidigt som scenen förändras och man förflyttas tillbaka till 1881. Så börjar The Phantom of the opera, och har du inte redan förstått det snackar vi teknisk briljans här.

Jag har sett denna föreställning totalt 11 gånger på diverse olika språk, och om vi börjar med just språken så är det en sak som skiljer denna föreställning åt beroende på var du ser den, men det är också det enda. För oavsett om du ser The Phantom på engelska, svenska eller på kinesiska så är allt exakt samma. Varenda mutter, och varenda pryl på scenen är likadant oavsett vad du befinner dig, vilket en del ser som helt sjukt men å andra sidan vet man ju vad man får. The really useful group som produktionsbolaget bakom fantomen heter har folk som enbart har till uppgift att kolla så att ingenting ändras.

I denna musikalversion av Gastons historia är det kärleken som är den starkaste kraften över allt. Ganska snabbt inser man att Fantomen inte är så speciellt mycket spöke utan en man av kött och blod. Han blir kär i Christine och lär henne sjunga men Christine faller för den fagre Raul istället. Fantomen själv lever under operahuset nere vid en underjordisk sjö. Där gömmer han sig för människorna som avskyr honom men också är rädda för honom. Han är vanställd sedan födseln och gömmer sitt ansikte bakom en mask. Han värld är mörk men blir ljus av Christine som han älskar över allt annat, och den kärleken leder till kaos, död och katastrof.

Ja det är en simpel historia vi snackar om men det ska vara simpelt när det gäller musikaler, och vilken musikal detta är! Jag anser och kommer alltid anse att detta är det bästa Andrew Lloyd Webber skapat. I Fantomen finns låtar som ”Think of me”, den underbara ”The music of the night”, den sorgliga ”Wishing You Were Somehow Here Again” och självklart titellåten ”The phantom of the opera”. Den sistnämnda har ju gjorts i alla dess former i allt från pop till metall och var en stor hit när musikalens musik släpptes på skiva.
Det finns också andra partier i denna musikal som gör att man har svårt att direkt lägga den i något fack. Det är inte opera, inte operettt och inte ren musikal heller. Det är lite av allt, och det är en av styrkorna tror jag som fått denna att leva längre än någon annan musikal någonsin och den har också fått människor som normalt skyr sånt här som pesten smälta.

Jag nämnde tekniken bakom och den måste jag nämna igen. För det är magiskt hur man lyckats få till det här, och det håller lika bra än så här 25 år senare.

Först ska vi nämna Maria Bjornssons (nej hon är inte svensk) fantastiska design och kläder. De är helt malalösa. Det är så färgsparkande emellanåt så att man bländas och fantomen själv är bara så sanslöst mäktig med sin mask och slängkappa. Jag såg fantomen första gången på 80-talet och har sedan dess drömt om att slängkappor ska bli moderna igen.

När det gäller det tekniska så är det inte bara takkronor som åker upp i taket. De åker ner också, i en jäkla fart dessutom. Lägg sedan till elefanter, 22 olika scener varav vissa ändras i rekordfart, explosioner, eld, rök och så då scenen när fantomen tar med sin Christine ner till sin sjö. Jag lovar er, för er som inte sett denna musikal, det är det vackraste som någonsin gjorts på en scen. Man ryser när ljusen kommer upp ur vattnet och Christine och Fantomen kommer åkandes på sin båt.

The Phantom of the opera är lika mycket en show som det är en föreställning och allt vägs bra ihop. För även om tekniken är viktig här så hade allt varit skit om de som framför musiken inte kunnat agera, och de jag sett i rollerna har alla varit mycket bra. Jag hade glädjen att se orginal fantomen Michael Crawford och han minns jag som en mycket bra sådan. I den föreställningen spelade Sarah Brightman Christine och även hon var mycket bra. Hon sjöng bättre än hon agerade men samtidigt är Christines roll inte så mäktig. Hon är mest lite smårädd och vilsen. En Fantomen däremot som inte ligger på gränsen till att bli galen är otänkbart. När hans mask åker av och man ser hans vanställda ansikte blir han både skrämmande men också väldigt svag.

Den absolut bästa fantomen på operan är faktiskt svensk och han heter Mikael Samuelsson. När Oscarsteatern satte upp Fantomen spelade han rollen 1000 gånger, och vilken fantom han var! Jag kommer ihåg att man blev helt uppslukad när han var på scen och han var helt otrolig på att spela arg och hysterisk för att i nästa stund gråta och han lyckades gång på gång få publiken över på sin sida. För det är hela grejen med Fantomen. Man tycker synd om honom, trots att han är lite dum och dödar folk och så. Alla har vi ju våra brister.

Att jag är ett stort fan av denna musikal blir du väl inte chockad av att läsa nu. Jag har följt den genom åren och blir lika uppslukad av den varje gång jag ser den. Jag kan varenda låt och varenda text utantill, och jag kan snart vartenda steg folk tar på scenen men det spelar ingen roll. Jag kan se den 20 gånger till.

The Phantom of the opera är en ganska simpel historia som man vävt in i något som nästan blir förtrollande. Det är magiskt, sorgligt, spännande, rörande och underhållande på samma gång.

Fram till idag har som sagt 130 miljoner människor sett den, och har du vägarna förbi London så missa den inte. Biljetter kan du köpa 4 år framåt så du kan planera din resa väl.

Annars får vi hoppas att någon får för sig att sätta upp Fantomen igen i Sverige. Jag är säker på att den skulle funka här ännu en gång.  För detta är en historia som aldrig dör. För det gör ju inte kärleken, och den sorgliga kärleken är ju det som vi gillar bäst, på scen i alla fall.

 

Betyg 6 av 5 😛

Recension: Påklädaren, Göteborgs Stadsteater


Att få gå på teater och se Sven Wollter och Tomas von Brömssen på samma scen är en stor upplevelse. Två fantastiska skådespelare som inte spelat ihop sedan Mannen på Mallorca har hittat hem igen, och Påklädaren är en pjäs som man kan tro är specialskriven för de bägge herrarna.

Handlingen utspelas på den engelska landsbygden i ett teatersällskap där stjärnan drabbas av totalt sammanbrott strax innan föreställningen de ska spela samma kväll, Kung Lear, ska starta. Wollter spelar Sir John som tappat tron på allt, samtidigt som hans ständige följeslagare och påklädare Norman gör allt vad han kan för att föreställningen ska komma igång.  Allt detta sker under brinnande krig och ständiga hot om flyganfall.

Det blir en rolig, sorglig och gripande stund tillsammans med Wollter och Brömmsen. Ja det finns andra skådespelare på scenen men detta är en pjäs där dessa två herrar fullständigt äger varenda sekund, även när de inte är på scen. Deras samspel är fullständigt lysande, och man älskar dom innerligt redan efter några minuter. Sven Wollter passar fantastiskt bra in som den knäckta Sir John som vill göra upp med sitt liv och som frågar sig om teaterlivet gett hans liv någon mening.  Brömssens Norman som blir och är Sir Johns klippa och stöd är både rolig och rapp, men emellanåt visar han sin trötthet och bitterhet samtidigt som han är beroende av Sir John.

Pjäsen blir också lika mycket en kärleksförklaring till teatern och till publiken och kärleken är ömsesidig. Från första scenen där Sir John sakta går över scenen i något som ser ut som ett ärevarv är publiken i salongen fast. Påklädaren låter dig också se hur det kan gå till bakom en scen innan, under och efter en föreställning. Den enkla men otroligt effektiva scenografin gör att du ena stunden sitter bakom scenen och i nästa stund framför.

Det finns ju andra skådespelare på scenen och ska man nämna två så måste det först bli Marie Delleskog som spelar Sir Johns bittra fru och Carina Boberg som spelar en ännu mer bitter inspicient. Tyvärr visar resten av ensemblen inte upp några direkta storartade skådespelaregenskaper, och ibland blir det tyvärr på gränsen till dåligt så här är det tur att det inte sker så ofta.

Göteborg Stadsteater startar säsongen på bästa sätt när Påklädaren nu gör  succé. För detta är verkligen teater när den är som bäst och regissören Eva Bergman har ännu en gång visat att hon är en stor regissör som verkligen kan det där med att visa känslor utan att det blir så enormt överdrivet. Det finns ett stort hjärta i framförandet och det är en styrka att kunna få folk att skratta i allt det bittra. Man känner dessutom att Brömssen och Wollter trivs i varandras sällskap och när pjäsen är slut har man varit med om något stort i teaterväg.

Så jag tycker att alla ska ta chansen och gå och så Påklädaren. Ska man bara se en pjäs i år ska det bli denna.

Betyg 4 av 5

Recension: Apornas Planet (r)evolution, film

I serien korkade svenska filmtitlar översatta från engelska har vi idag kommit till filmen The rise of the Planet of the apes som på svenska fått titeln Apornas Planet (R)evolution. Varför man valt att göra så här vet bara högre makter om för till skillnad från den svenska titeln så avslöjar den engelska att det är en prequel vi talar om.

I slutet av 60-talet kom den första filmen om Apornas Planet och är idag en stor klassiker. Efter det har ett flertal andra filmer och serier kommit och det var inte utan spänning och förväntan man satte sig för att se hur man lyckats föra arvet efter aporna vidare. Låt mig direkt avslöja att man lyckats väldigt väl, för detta är årets mest underhållande film hittils i alla fall.

Dr. Will Rodman (James Franco) försöker hitta ett botemedel mot Alzheimers genom att testa det på apor. Han vill rädda sin pappa som allt snabbare insjuknar i sjukdomen. Det första experimentet går totalt åt skogen men när allt hopp verkar ute hittar Rodman en annan apa, Ceasar, som visar sig ha fått läkemedlet i sig och som nu sakta muteras till något som är allt annat än en liten halvkorkad apa. I början är allt frid och fröjd, men när Caesar försvarar en dag försvarar någon han tycker om förändras hans liv och blir till ett helvete.

Låt mig direkt säga att vill man se skådespelare som nästa år kommer vinna Oscars för bästa prestation så ska man se en annan film. Detta är verkligen Apornas film och det är Andy Serkis film. Samma man som gav Gollum och senare King Kong liv är han som fått stå modell för Ceasar och det är helt otorligt hur skickligt det är gjort.
Att verkligen lyckas få liv i datoranimerade apor kräver något utöver det vanliga och det har man verkligen lyckats med. Att följa Ceasar från den snälla och lite menlösa apan till han som startar revolution är bland det snyggaste jag sett på film sedan…tja…..Gollum pratade med sig själv.

Annars lämnar ingen skådespelare några bestående intryck. John Lithgow som här spelar en sjuk pappa brukar ju vara hur bra som helst men här är han väldigt nedtonad. Även James Franco verkar gå lite på rutin och även han lämnar över skådespeleriet till aporna. Kanske är det bra att dom gjort det, för filmen griper tag i en och man blir berörd av aporna och hur de emellanåt behandlas. Sakta, ibland kanske för sakta om man ska klaga lite, byggs ilskan och förtvivlan upp hos Caesar och när kampen börjar har han gått från att ha varit en söt liten apa till en revolutionär.

En annan detalj som bör nämnas är filmens längd. Idag när böcker ska ha tusen sidor och alla filmer ska vara i över 2 timmar är den en fröjd att se en film som verkar ha förstått att ibland finns det ingen anledning att göra en film evighetslång. Filmen ligger på runt 1:40 och det är väldigt tacksamt. Jag har fortfarande mardrömmar om Sagan om Konungens Återkomst vars sista halvimme var lika underhållande som testbilden på SVT.

Att (r)evolution är en prequel vävs mycket snyggt ihop under filmens gång. Har man inte sett de gamla filmerna spelar det egentligen ingen roll. Enligt Fox ska detta vara den första av en serie nya filmer, men det finns samtidigt tydliga kopplingar till de äldre. Ibland väldigt små korta scener och ibland tydliga. Det blir både som en fristående film och samtidigt lite av en hyllning.

Apornas Planet (r)evolution är en bra film. Den är underhållande, välgjord och spännande och det märks att filmens skapare velat göra något nytt av en gammal idé utan att för den skull upprepa sig eller gå på tomgång. Om fortsättningen blir lika välgjord kan jag redan nu säga att detta är den mest spännande filmserie som kommit sedan Sagan Om ringen filmerna. För det krävs skicklighet att göra datoranimerade apor mänskliga, och det har man lyckats med stort.

Och för er som kommer ihåg slutet av första Apornas Planet, ni ska inte resa er när eftertexterna börjar…

Betyg 4 av 5

 

Intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

walentine.com testar: Viaplay, filmtjänst

Som någon kanske kommer ihåg var och är jag inte någon direkt vän  filmtjänsten Voddler. Jag ansåg då och anser fortfarande att Voddler är en stor bluff där media hjälpt till att trissa upp förväntningarna något enormt för något som mest är rena skiten. Snacket om att Voddler skulle bli en Spotify fast med film visade sig inte vara något annat än en ren lögn.

Jag har längtat efter en riktigt bra filmtjänst i Sverige, för det har varit ont om dom. Att man idag får betala mer för att hyra en film på nätet än vad det kostar hos vissa videouthyrare är ingenting annat än ren skandal, och det bevisar också hur enormt korkade de människor som arbetar på filmbolagen är. De tror fortfarande att Antipiratbyrån kommer rädda dom från dom elaka piraterna. De vägrar inse att tiderna är nya och inkomsterna har förändrats. De lever kvar i samma tid nu som på 80-talet.

I USA har saker och ting sett annorlunda ut. Företag som Netflix som började med att hyra ut DVD på nätet har mer och mer gått över till streamtjänster där man betalar runt 10 dollar för att se film och TV tills man svimmar. Ett sådant företag har vi inte haft i Sverige riktigt förrän nu.

 

Sommaren inleddes ju med en stor annonskampanj lite överallt från Viasat där man gjorde reklam för sin nya tjänst Viaplay, som egentligen är en ny version av Viasat on demand. Här har Viasat samlat ihop ”play tjänster” från sina egna kanaler plus SVT och TV4 och man har också en hyrbutik för filmer där priserna ligger på runt samma summa som på övriga tjänster. Som exempel kan nämnas att man i skrivande stund kan hyra filmen Svinalängorna för 39:- kronor för 24 timmar, alltså svindyrt som sig bör när det gäller svenska filmtjänster på nätet.

Men viaplay har också något mer än vanlig hyrbutik. Här finns det tre paket att välja på: TV, Film och Sport.

Om vi börjar med TV delen så kan du här välja bland serier som Big Bang Theory, 2 1/2 men, E.R, Weeds etc. Av någon anledning finns inte alla seriers säsonger med. Som exempel finns säsong 3 och 5 med av Weeds, och för 2 1/2 men finns säsong 3 och 4. Alltså är det bedrövligt om man vill se en serie från början. Hela saken luktar lite, ”Vi lägger in vad vi har så ser det bra ut och så hoppas vi att ingen kollar efter innan dom köper”. Att det är Warner som här kallar sig för Warner TV har säkert också lite med saken att göra.

Vill man ha TV paketet för att sedan kunna streama ”hur mycket TV som helst från Viaplay” så kostar det 49:- i månaden.

Skulle man nu inte nöja sig med TV så finns det också ett Filmpaket att välja på. Detta paket kostar 99:- i månaden och då ingår också TV paketet. Här är det ju ganska intressant att se vad för filmer som finns att välja på. Är det som Voddlers gratistjänster där skitfilmer står för 99% av utbudet eller finns det något av intresse?  Här kan man enklast svara ett litet tyst ja, för det finns en hel del bra bland en massa strunt.

Tittar man bland de lite mer ”nyare” filmerna finns filmer som Robin Hood (den senaste alltså), och den svenska storfilmen kommisare Späck. Man har även satsat en hel del på barn och familj och man hittar mycket av Astrid Lindgren och en hel del tecknat. Bland dramafilmer finns filmer som Far from heaven och Julie & Julia etc. Det finns alltså en hel del bra filmer att välja på, och även skitfilmer som bilden nedan visar…

Air Force One är en av storfilmerna som finns i filmpaketet på Viaplay. Alla borde se denna helt neutrala och inte på något sätt amerikaniserade film 😛

 

Ska man säga något om bildkvaliten så är den inte dålig, men den är heller inte jättebra och skulle kunnat ha varit lite bättre. Bilden är väldigt färglös måste jag säga efter att ha sett på tre filmer i tjänsten. Viaplay erbjuder också några få filmer i HD men där menar jag just få filmer. I skrivande stund finns det 31 filmer i HD kvalité och då är det mes skitrysare man erbjuder. Ni vet sådana där rysarfilmer där ingenting händer före det att folk börjar slänga sina inre organ på varandra.

Skulle jag ändå försöka att ge något direkt omdöme till filmtjänsten så får den godkänt med frågetecken. Lägger man på lite mer filmer så kan jag ändra mig till godkänt med plus i kanten. Förbättrar man dessutom kvalitén på filmerna så blir det ännu bättre betyg.

Viaplay erbjuder också en hel del livesport för de som tycker att sånt är roligt. Här verkar man kunna välja att betala en del av sändningarna per program eller så köper man ett sportpaket som kostar 199:- i månaden. Då ingår film och TV dessutom. Hur sportsändningarna är kan jag inte uttala mig om men det är mycket golf, bilar och sånt som låter och kör runt runt. De ska dessutom ha svensk kommentator.

Om det finns något att verkligen klaga på när det gäller Viaplay så är det hemsidan, för den är på alla sätt bedrövlig. Den är långsam, enormt långsam, och ibland får man vänta alldeles för länge innan filmtitlar laddas hem. Dessutom, och detta är enormt störande, så glömmer sidan av efter att ni sett en film att ni är inloggade så du får slå in användarnamn och lösenord igen och igen. På samma sätt kan du heller inte välja att du vill vara inloggad hela tiden vilken är enormt kasst. Med tanke på att en hel del personer idag har dragit kablar från datorn till TV’n i ett annat rum så ska man göra det så enkelt som möjligt för kunderna, inte tvärtom!
Annat att klaga på är hur kategorierna på filmerna ser ut. Att kalla filmen ”Taken” för en dramafilm låter väl lite konstigt va? Detsamma kan man väl säga om Kommissarie Späck. Att kalla den filmen för drama är som att kalla Teletubbies för Gore.

Jag känner mig lite kluven till Viaplay ska jag erkänna. Jag tycker att det är jättekul att vi fått en filmtjänst där man kan betala en fast summa och sedan få välja på ett stort antal filmer, där det faktiskt också finns guldkorn bland filmerna. Jämför man med SF-anytime som för samma summa låter dig välja på 25 filmer enbart per månad så vinner ju Viaplay stort, men samtidigt känns det fortfarande lite B om man ser över Atlanten. Jag förstår fortfarande inte varför det ska vara så förbannat dyrt med film i Sverige, och samtidigt inser ju jag att det inte är Viaplays fel utan filmbolagen som uppenbart gett upp om att vara ockrare i USA så man satsar på att blåsa andra länders befolkning istället.
Om Viaplay däremot får större utbud, bättrar på tekniken lite och framförallt fixar till sin hemsida så har vi en vinnare. Jämför man med andra svenska filmtjänster så har redan Viaplay vunnit med sitt filmpaket för 99:- i månaden, för ingen annan tjänst har något som ens kommer i närheten av detta.

Så man kan väl slutligen säga att vill du se riktiga skitfilmer som ingen ville se när dom kom och som nu släpps gratis så ska du välja Voddler. Vill du däremot betala 99:- och sedan välja på en hel del bra filmer som kanske inte gjordes igår men som ändå har lite kvalite eller underhållningsvärde i sig, ja då är Viaplay något för dig.

Betyg: 3 av 5

 

Recension, Transformers: Dark of the moon 3d, film

Michael Bay visar ännu en gång att det där med film, det är något som ska låta, väsnas och se bra ut, och att man totalt kan skita i all form av manus eller handling.


Jag tillhör dom som gillade den första Transformers filmen. När den kom tyckte jag att den var underhållande och rolig, sedan kom tvåan och även om manuset till den filmen var lövtunn så hade filmen en viss charm även om hela filmen skrek hafsverk. Så det är bara att beklaga att film nummer tre, och det som sägs vara den sista, nu gått in på molekyler i tunnhet för nu snackar vi handling = noll.

Bakgrunden är skepp som störtar på månen, ett skepp bestående av vad vi tror är snälla autobots som flyr från planeten Cybertron. Skeppet blir nedskjutet precis när det lämnat sin hemplanet och glider sedan sakta omkring i rymden innan månen är i vägen. Här har ni också anledningen till varför USA fick så bråttom med månlandningen 1969.

Detta är grunden i en historia som totalt saknar all form av spänning, underhållning eller för den delen logik. Visst, det kan vara svårt med logiken när det handlar om gigantiska robotar som med ett ”Götapetter” kan förvandla sig till en liten sportbil, men så här dumt borde ingenting få vara.

Det är självklart snyggt, vansinnigt snyggt och det låter fantastiskt. Ljud och specialeffekter är fullständigt lysande, och i alla fall under några minuter gör 3D glasögonen nytta, men det hjälper inte. Transformers 3 är en trött film.

Shia LaBeouf som jag tyckte var riktigt bra i ettan och även till viss del i tvåan är också trött. Allt det han gjorde och sade i de två första filmerna gör han även här, men nu går allt på rutin. Han får plötsligt hysteriska utbrott och dessutom är hela sidohistorien med hans arbetslöshet fullständigt obegriplig. När han sedan för femtioelfte gången säger ”Jag räddade jorden två gånger”, blir även jag väldigt trött.
Något som också många väntade på var ju att se hur hur filmen skulle klara sig utan Megan Fox. Vem skulle nu se kåt och lösaktig ut och svettas på de rätta ställena när hon lagade bilar? Äran gick till Rosie Huntington-Whiteley, som i och för sig inte lagar bilar men visst ser hon kåt ut, och alla småpojkar i salongen fick sätta benen i kors en liten stund och man visste att efter filmen kommer många toaletter vara ockuperade i tio minuter. Man kände också att även Michael Bays toalett antagligen var upptagen emellanåt för finns det någon mer gubbsjuk regissör i Hollywood? Det borde finnas en gräns på hur många gånger man får använda sig av kvinnliga insmorda lår under ens karriär.

Som ni kanske förstår tyckte jag inte att Transformers 3 var någon bra film, och det som gör mig mest irriterad är att filmen just känns så trött. Allt är ett hafsverk framtaget snabbt för att kunna tjäna lite extra mycket pengar. Det är inte första gången det sker, men det var längesen det var så pinsamt uppenbart.
Filmen räddas heller inte av sina actionsekvenser effekter. För emellanåt känns det som att det är två till tre manus man haft och som man sedan kört i en mixer. Det är långsökt, emellanåt obegripligt och väldigt sällan roligt. Ja, till och med Optimus Prime ser trött ut.

Så Transformers 3 är en stor besvikelse, och jag hoppas att man låter Optimus och de andra vila ut nu. För tyvärr har de gått från en kul filmupplevelse till en hög med skrot.

Betyg 1 av 5

walentine.com jämför Iphone vs Samsung Galaxy S2

Det tog lång tid innan det var över, tvånget med Apple, men nu är jag en fri man igen! Fri från fanatikerna, fri från den religiösa stämning som råder bland Apples herdar och fri från företaget som tagit hyckleri och det sämsta från Sovjet och gjort det till sin grej.
Jag har blivit en androidare, och aldrig mer kommer jag röra vid något som börjar med litet i!

Direkt vill jag säga detta, bara så att det är klart. iPhone är ingen dålig telefon, absolut inte. Apple har gjort en kanonpenisförlängare, och om något annat företag hade haft hand om telefonen hade jag antagligen valt en ny iPhone.

Min jämförelse kommer bli mellan 3gs och samsung Galaxy S2, vilket inte är helt och hållet rättvist. iPhone 4 bjuder ju på Retinaskärm och annat som inte 3GS har men å andra sidan är skillnaden inte så extrem mellan 3gs och fyran i övrigt. Det kommer inte bli massa tekniskt skitsnack utan här recenserar vi med hjärtat 😛

 

Det där med skärm ja. Jag har alltid tyckt att skärmen i 3GS har varit helt och hållet ok, detta ändrades i samma stund som min Samsung, från och med nu kallad Sammy, slogs igång. För jävlar vilken skärm! Den är stor men framförallt helt underbart klar och stark. Färgerna är otroliga och när jag nu ser tillbaka på min gamla iPhone ser allt ganska visset ut. Något som faktiskt hela telefonen känns som efter någon dag med Sammy. Första intrycket av telefonen var faktiskt att den kändes plastig, men det gick snabbt över när man verkligen insåg hur tunn telefonen är och här har man möjligheten att byta batteri. En sak som Apple tog ifrån oss och istället tyckte dom att man kan skicka in telefonen och betala överpris för byte.

Menyer och annat påminner som alla Smartphones om samma system, fast här går det undan. Sammy är snabb, väldigt snabb och jag testar direkt att sätta igång ett tiotal applikationer på en gång men telefonen ger sig inte. Den snurrar på i samma härliga takt och fart och jag vill bara ge telefonen en stor puss.

Aldrig mera iTunes

I serien program som Apple hittat på och som gör att dödstraff borde införas igen lär väl iTunes vinna stort och starkt. För har det någonsin gjorts något värre program än denna rena smörja? Jag vet inte hur många gånger jag svurit över programmet när man tvingas logga in för att uppdatera sin telefon och annat.
Tro inte att Samsung helt och hållet släppt det där. I Sammys värld heter det Kies och är ungefär lika fult, dock inte lika stort. Fast Sammy erbjuder också någonting som heter Kies air och det programmet är underbart. Koppla bara upp Sammy mot ditt nätverk, starta Air och du får en direkt adress till telefonen. Sedan flyter allt på som det ska. Det var lite pulande att få det att funka med Windows 7 men det berodde mer på Windows än på Sammy. När allt snurrar på är det bara att fylla telefonen med det du tycker att den ska ha och när det gäller film och annat sväljer Sammy ungefär allt, allt utom filmer med DTS ljud, vilket är en gammal Samsung historia. Telefonen spelar upp filmer i 1080i utan problem.
Samsung tillhör ju också dom som företag, till skillnad från Apple, som låter dig ändra alla ringsingnaler. Ja till och med SMS ljud får du ändra! Är det inte fantastiskt med en fri värld???!!! I vilket fall som helst så lär det bli det första du gör kan jag tala om, för de som följer med är inget att hänga i julgranen, men du kan ändra!

Porr

Vill man ha porr kan man skaffa Android sade Steve Jobs i en intervju och visst har han rätt. Android är översvämmat av porr, på gott och ont. En porrapp var också det första jag tog hem till min Sammy. Det var en hemsk app med skrikande fruntimmer som gjorde saker jag inte förstod. Så jag tog bort den igen, men saken är den att jag KUNDE ta hem det. Jag VALDE själv att jag ville ta hem smörjan, en sak som Apple heller inte tilllåter. Jag behövde inte göra om telefonen eller annat trams utan valet låg på mig, och ingen annan.

Det ska tilläggas att du kommer inte bli översvämmad av porr så fort du besöker Android Market, så för dig som tycker att porr är Djävulen *hytter med armen* så behöver du inte vara rädd.

Flash

Efter porrbesöket rusade jag till en sajt som hade flashfilmer och jävlar vad bra det funkade. Allt det där hemska som skulle hända som man läst på lika macforum hände inte. Telefonen spelade upp allt utan problem och frihetskänslan infann sig ännu en gång. Jag VALDE alltså själv vart jag ville gå och se på film, och Steve Jobs kan kyssa mig därbak i sitt skitsnack om Flash. Inget ont om HTML5, det är säkert jättebra, men så länge sidor använder flash vill även jag kunna använda mig av det, och nej, jag tycker inte att gå igenom en app först är riktig frihet. Det är att krångla till allt förbaskat mycket.

 

Ni får leka att det är en iPhone 3gs till vänster, jag orkade inte göra en egen bild 🙂

Apparna

När jag fick min iPhone laddade jag hem appar som en dåre, och de flesta av dessa appar är sedan länge borttagna. Fast en del är kvar, och många av dom finns även på Android som tur är, men inte alla. En app som t.ex inte finns är Göteborgs Posten vilket är synd men det är mer GP som förlorar på det. Som tur är funkar webläsaren så bra i Sammy så det går att läsa tidningar den vägen. Apples appstore har ju annars haft ett enormt stort utbud med bra spel och även om detta ökar snabbt hos Android så är det en lång bit kvar innan man kommer upp till Apples utbud. Fast Angry birds finns, och Doodle Jump.

Det som också kan bli en fördel för dig som kund  i Apples strävan efter att måla in alla kunder i ett hörn är väl det att det kanske inte alltid är lika lätt att hitta vad man söker till en android. Genom det mer fria systemet så måste man inte vara låst till Android Market, och även det är på gott och ont. Det onda är självklart det som jag nämnde, att det är svårare att hitta, men fördelarna överväger i alla fall. Just friheten att själv kunna välja är för mig viktigast.

Fast som sagt, det är en lång väg kvar för Android innan de kommer upp i samma utbud som iPhone har. Fast de vanligaste apparna finns där, så oroa dig inte! Du kan även i fortsättningen terrorisera alla på din vännerlista på Facebook med att tala om exakt vad du är, och du kan även i fortsättningen använda dig av Grindr och se var närmsta homosexuella kille befinner sig. Något som är roligare på Sammy för på iPhone verkade alla bögar bo i Köpenhamn. Med sammy hittade jag en på gården…. :p

Telefonen

Jag tillhör ju den skara som ibland även ringer med min telefon och här har Samsung verkligen gjort något bra, för telefonen har ett underbart ljud! Både för den som hör mig och för mig själv. Telefonen har brusreducering och annat tekniskt och jag testade att ringa samtidigt som jag satte igång dammsugaren hemma och personen jag talade med hörde mig klart och tydligt i alla fall. Även kontaktböcker och annat fungerar som det ska, och du kan självklart synka dina kontakter med FB, Google och annat om du vill. Personliga ringsignaler funkar också så nu kan jag äntligen ha  ”I wanna suck on your lollipop” som ringsignal på de som jag tycker är snygga igen utan att behöva krångla till det.

Telefonen är också, som alla andra, röststyrd om man vill fast här får Samsung ett minus för svenska funkar inte än, så där är det buuu.

Batteriet

Numer när man ska ha telefoner som klarar allt blir ju saken med batterier som töms på en gång något som blir väldigt aktuellt, och alla smarthphones har ju dragits med samma problem att telefonerna fullständigt vräker i sig batterier. Sammy är likadan men ändå bättre än de flesta andra måste jag säga. Jag har pressat min telefon ganska rejält de första dagarna och så fort har batteritiden inte krympt. Samsung har varit snälla och har lagt in en hel drös med åtgärder för att hjälpa dig hålla telefonen vid liv och bland annat kan du ställa in telefonen att dra ner på allt när batteriet börjar närma sig slutet. En bra sak som vi tackar för.

Fast som sagt, med Sammy finns ju möjlighet att ha extra batteri om man så vill.

Kameran

Kamera finns även det på Sammy, ja det finns två faktiskt. På baksidan sitter det en som tar mycket snygga bilder och där det även finns LED blixt vilket ju kan va bra i mörka utrymmen. På framsidan sitter det en för dig som vill videochatta och annat…

Det där med videochat är ju också det mest fantastiska av allt när det gäller Apple. Att kunna videochatta över telefonnätet är ju ingen nyhet direkt, men sommaren 2010 gjorde Apple det till sin grej, kallade det för Facetime och alla blev lyckliga. Det var som att Apple uppfunnit hjulet igen, och alla Apples slavar gick som Zombies och hyllade Steve Jobs fantastiska pryl han inte hittat på. Samsung gör inte riktigt likadant utan det konstateras bara att det finns och sen är det bra med det. Själv kommer jag inte använda den alls, men för dom som tycker det är kul att visa ansiktet eller andra delar av kroppen så önskar jag att de får ha de så kul.

Sammny vs iphone

Jag vill än en gång poängtera att min gamla iphone inte är en kass telefon på något sätt. Nej, Apple har gjort en bra produkt, något annat ska inte sägas. Det som stört mig från dag ett är Apples värdelösa idéer om att tränga in kunderna i ett hörn och sedan styra allt med järnhand. Som förstagångskund till Apple blev jag direkt chockad när jag tidigt insåg vilken syn företaget hade på sina kunder samtidigt som de hyllade sig själva som svaret på alla böner. Därför började jag tidigt drömma om att komma ifrån dom. Under de 17 månader som jag haft en iPhone har mitt förakt mot företaget växt så att jag numer har svårt att äta Äpplen. Jag kände min trängd och ville bara komma bort bort bort.

Nu har jag det och jag är hittills mycket nöjd med min Samsung Galaxy S2. Telefonen är verkligen kraftfull och den erbjuder dig allt det som en telefon ska erbjuda plus en massa annat. Att den dessutom är skitsnygg, tunn och ser väldigt cool ut gör inte saken sämre.

Sedan är allt inte bättre eller lättare med Sammy och Android. Urvalet av appar har jag redan nämnt men också att det kan verka lite rörigare med Android. iPhone är det mer tuta och kör som gäller, men när man väl lärt sig hur allt funkar inser man att friheten väger över på alla plan och just tuta och kör mentaliteten i iPhone gör ju också att man snabbt blir tvingad att stanna för hit men inte längre får man gå….

I vilket fall som helst lär vi får se stora nyheter med iPhone 5 när den kommer, för nu har Apple börjat få konkurrens på allvar. Vi snackar nu om telefoner som börjar närma sig datorer i styrka samtidigt som telefonerna blivit ännu tunnare fast jag är säker på att Apple kommer svara med något nytt, snyggt och fräscht. Fast däremot kommer man säkert inte kunna ändra SMS signal, se på flash och annat för sådant bestämmer Apple. Du kommer säkert heller inte kunna ta hem den där elaka politiska satiriska appen som alla talar om för sådant bestämmer Apple och du…

På min Samsung har jag inbyggd radio! Tänk, framtiden är här!

 

walentine.com testar: Kinect

Så kom den då, leksaken som ska få x-box att segra över de elaka människorna på Sony och Playstation 3. I och för sig säljer x-boxen redan bättre än PS3 men Kinect är inte bara en ny pryl för sin spelmaskin. Enligt Microsoft kan man tro att Kinect är det största som hänt människan sedan hjulet uppfanns.

5 miljoner exemplar räknar Microsoft sälja av denna pryl, bara i år, och för det har de satsat en halv miljard dollar i reklam. Så det var med spänning man kopplade in Kinecten till sin x-box och nu är det alltså dags att berätta om de första intrycken av denna tingest.

För er som varit döda och kommit tillbaka och inte vet vad Kinect är så kan jag ju berätta att Kinect är X-boxen svar på det som varit Wii’s styrka i alla år, nämligen rörelsekontroll. Fast här slipper man kontroller överhuvudtaget. Istället är det du och din kropp som styr spelen och programmen framför dig på tv-skärmen. Kinect är en sensor med kamera och annat tekniskt grejs (den homosexuella termen på tekniska saker som jag inte orkar ta reda på)  som alltså ser dig, och där du genom olika rörelseroch kommandon, både med röst och rörelser ger order.

Nu nämnde jag röst här ovan men här måste jag tyvärr börja med att inte bara klaga utan råskälla. För än en gång har Microsoft och de skruvlösa getter som styr detta företag gjort bort sig. Röstkommandon funkar inte på Kinect i Sverige. Det kommer senare har MS sagt. Detta är så dumt så någon borde trycka upp en Kinect på väl valt ställe i cheferna på Microsoft. Jag vet att det är fullständigt otänkbart att prata ett annat språk än engelska i USA men jag är ganska säker på att de flesta svenskar klarar av att säga, ”Xbox start”, iställer för ”Xbox starta”. Så än en gång visar MS hur man, som de flesta företag, skiter totalt i alla icke engelsktalande länder. Rent ut sagt är det förjävla dåligt Microsoft!

Nåväl, förutom detta så får vi väl titta på resten då.

Har man en ny xbox slime är det bara att trycka in kabeln på baksidan av x-boxen och sen kör det igång. I början får man först ladda hem en uppdatering till x-boxen och när den var installerad fick jag ladda hem en uppdatering till, lika stor som den första. Efter det dök en liten svartvit ruta upp i nedre högra hörnet och Kinecten var inkopplad.  Några få kalibreringsinställningar behövdes men faktiskt inte så många som jag trodde från början. Man har ju läst skräckhistorier om PS Move men här hittade Kinecten mig ganska direkt faktiskt men, och här kommer vi till en mycket viktig sak: Se för Guds skull till att du har gott om plats!

Kinecten vill helst ha dig ungefär 2.5 meter ifrån sig för att det ska funka riktigt bra, och är ni två som ska spela samtidigt gäller runt 3 meter. Därför om du bor i studentlägenhet så köp någonting annat för du kommer bli besviken. Jag själv funderar på om jag måste hyra lägenheten bredvid mig och slå ner väggen om jag ska spela två. Eller så får vi helt enkelt skita i att ha en soffa. Allt handlar ju om prioriteringar 🙂

Jag kan tycka att avståndet som krävs är lite för stort faktiskt men kanske var det tvunget att vara så. Enligt manualer kan man minska avståndskravet lite om Kinecten sätts upp, och MS föreslår då att man kan införskaffa en speciell hållare så att den kan sitta på TV:n. Vad denna extrapryl kommer kosta verkar det vara omöjligt att få reda på, så när den kommer lär den vara dyr. Microsoft är också snälla och berättar för mig att om Kinecten ramlar ner kan de gå sönder. Puh! Jag visste inte det, tur att dom va snälla och sade till mig! Faktum är att Microsoft varnar hela tiden för allt som kan hända. Man kan slå sig, ramla och läser man alla varningar börjar man nästan gråta i skräck och rädsla. Dessutom: Se upp med dina husdjur varnar Microsoft! Än en gång tack MS! Jag som trodde att katten tyckte det var roligt när jag dansade på henne till Lady Gaga.

När du alla möbler är slängda och ytan är ren så gäller det ju då att testa vad detta egentligen är. Jag har fått äran att kunna pröva tre ”spel” till Kinecten och dessa är: Kinect Adventures, Your Shape och Dance Central och jag skriver lite om dom nedan. Inga fullständiga recensioner utan mer bara första intrycken.

Visst fan ser Kinect ut lite som "Wally" från Pixar?`

Kinect Adventures är ett sådant spel som man kunde räkna med att det skulle komma till en  sån här pryl. Sedan Wii sports kom verkar det vara lag på att alla ska ha något liknande men tyvärr blir Kinect Adventures lite av en besvikelse. Det innehåller olika uppdrag där man med hela sin kropp ska styra det som sker. Uppdragen är allt från att täta rutor som fiskar gjort hål i (Fantasin flödar?!) till att åka utför en flod i gummibåt. Man ska slå, hoppa och studsa och visst är det kul, till en början men ganska snart börjar man störa sig på att spelet inte är gjort för den lilla fördröjning som sker med Kinecten. Vilket ju är sanslöst konstigt med tanke på att detta spel följer med när du köper din Kinect, i alla fall just nu. Trots det tror jag säkert att en hel del kommer tycka att Kinect Adventures är ett kul spel, och det kommer säkert tilltala barnen i familjen och spelet är också något som flera kan ha kul ihop med samtidigt. Själv känns allt faktiskt ganska billigt.

Om jag då inte var helnöjd med Kinect Adventures så vill jag tala mig mer varm om Your Shape, det första riktiga workout ”spelet” till Kinect.

Här ska du träna dig och din kropp och du gör det med hjälp av olika träningsprogram, spel och annat. När du första gången startar Your Shape kommer programmet kolla in dig, mäta dig, ställa en massa frågor och så vidare. Allt för att du ska få ett personligt program som passar dig alldeles perfekt. Sedan är det bara att börja jobba för Beach 2011.

Detta gör du med olika rörelseprogram och som hjälp har du din ”personlige” tränare. Gör du fel eller om du missar säger programmet till dig och det är bara att testa igen. Allt är väldigt pedagogiskt och bra upplagt så även en sån som jag fattar 🙂 Tröttnar du emellanåt på de vanliga träningsprogrammen finns det småspel att träna på, men även de är uppbyggda för att du ska träna och bränna kalorier. Jag lovar att man blir helt slut. Det som finns att klaga på är väl kanske att man borde få chansen att kunna göra helt personligt upplagda program och jag känner på mig att det kommer framöver. I vilket fall som helst är Your Shape ett mycket bra träningsspel och det är en av många liknande program som kommer dyka upp framöver. Detta har dessutom en hemsida kopplad till sig där man kan, om man vill, lägga upp sina resultat och annat.

Att dansa framför konsollen är ju ingenting nytt. Det har vi gjort i flera år. Då på mattor och dansen i sig var väl kanske inte direkt den mest normala man kan tänka sig. Nu kan du glömma allt du sett och gjort innan för Dance Central tar dig till nästa nivå, och Jesus va kul det är.

Här dansar du med hela kroppen och borta är pilar hit och dit. Efter nåra veckor med Dance Central och Your Shape så kommer du inte bara se bra ut inför Beach 2011, du kommer vara kung!

Allt är mycket enkelt upplagt. En kille eller tjej dansar på skärmen och du ska göra som dom. Gör du rätt får du poäng, gör du fel får du skämmas. Det finns träningsprogram där du kan öva danserna och sedan är det dags upp uppvisning. Det är fantastiskt kul och emellanåt skitsvårt, men Dance Central inbjuder dig till att testa igen och igen. Detta är också en underbar sak att syssla med om man vill träna sin kondition samtidigt som man har kul, för lika kul som det är lika jobbigt är det. Själv känner jag att det finns en stor risk att mina sömnproblem försvinner om jag fortsätter med det här för hela kroppen min skriker efter vila efter några pass.  Dance Central är utan tvekan det roligaste av de tre spel jag testat, mest för att det passar perfekt ihop med X-boxen. Här blir fördröjningen som sker mellan dig och x-boxen när man ska studsa framför Kinecten inget problem för här ska du göra som gubben/tjejen på skrämen istället för tvärtom. Så köp säger jag!

Jag har nämnt fördröjningen lite ovan och detta är ju något som de flesta klagar på, och visst finns det en fördröjning, men så värst farlig som en del vill hävda att den är upplever inte jag den. Det handlar väldigt mycket om hur spelen och programmen till Kinect kommer göras och tar man med fördröjningen i beräkningarna borde det inte vara några problem. Det som däremot är ett problem och som nästan blir komiskt är X-boxens eget styrande av Kinect. Man kan, om man vill, styra vissa delar av menyerna med Kinecten och här blir det faktiskt bedrövligt. Man får nästan leta efter pilen på skärmen och visst kommer man väl lära sig hur man ska hålla händerna men både Your Shape och Dance Central har redan från början mycket bra och enkla rörelseregler för hur man ska göra för att hoppa i menyer och annat. X-boxens egna är det värre med och jag hoppas någon på Microsoft jobbar med en uppdatering.

Så är då Kinect någonting att ha då? Ja det tycker jag. Detta är en rolig sak som jag är säker på kommer bli en stor succé, men det beror självklart också på vilka spel som kommer i framtiden. Något alternativ till vanligt spelade är inte Kinect, men det är kanske en liten fingervisning om vad som komma skall i framtiden. Av naturliga skäl jämförs Kinect med Wii och PS Move men jag tycker det är lite halvt fel att göra det, för detta är annorlunda på många sätt. För friheten att slippa hålla i någon form av kontroll är faktiskt ganska cool.

Det man kanske kan klaga på är väl då utrymmeskraven som är lite besvärliga, men kanske är det så det måste vara. Klarar man dom är Kinect en underhållande pryl i vardagsrummet. Framförallt också nyttig då jag tycker att Kinect är det första riktigt bra tillbehöret som kommit om man vill ha kul och faktiskt träna lite samtidigt.

Så skulle jag ge betyg på den så får den 3 av 5.

Den hade fått 4 av 5 om Microsoft låtit oss från början kunna använda Kinectens röststyrning, men det får man som sagt inte. För i landet Microsoft är det omöjligt att tänka sig att folk kan engelska.

Intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,