Idag möttes vi av den tragiska och tråkiga nyheten att allas vår ”Kurtan”, Lars Brandeby avlidit.
För mig är och kommer hans figur Kurt Olsson för alltid vara bland det roligaste och skönaste som vi sett och hört i vårt land.
Vila i frid Lasse och tack för allt!
Musikalvärlden är en hård branch. Det kostar miljoner och åter miljoner att sätta upp en föreställning, och de kräver allt mer tekniska lösningar, effekter och annat för att locka publiken. Det är inte sällan det slutar i ekonomiska förluster för produktionsbolagen, och även om musikalen går i flera år behöver det inte betyda att musikalen gör någon stor vinst.
I London finns det två mycket speciella undantag, den ena är Phantom of the opera som har gått oavbrutet sedan 1986, och den andra är Les Misérables.
Victor Hugo släppte romanen som på svenska fick namnet Samhällets Olycksbarn, 1862. Det hade tagit honom 20 år att skriva berättelsen om Jean Valjean och hans öden. Romanen har filmatiserats ett otal gånger genom åren men det är som musikal berättelsen idag är känd för alla, även de som inte öppnat en bok i hela sitt liv. Många är också dom låtar från musikalen man hört men inte vetat att det är just i denna musikal de har sitt hem.
Claude-Michel Schönberg och Alain Boublil skrev Les Misérables som hade sin ursprungliga premiär 1980 i Paris. 1982 började producenten Cameron Mackintosh arbeta med en översättning och 1985 hade så musikalen premiär i London. Då hade nästan allt omarbetats och det är också denna version som idag är den enda som används, med vissa små skillnader beroende på var och hur den spelas. Mottagandet från recensenterna var ganska svalt från början men publiken älskade historien och musiken och en klassiker var född.
Sedan dess har Les Misérables spelats över 10 000 gånger i London, och den har också satts upp i ett otal länder, inkl Sverige. Musikalen har en enormt trogen publik och verkar hela tiden finna en ny.
Därför var det kanske inte så konstigt att Cameron Mackintosh bestämde sig för att fira musikalens 25 år jubileum med en hejdundrande fest.
Den 3 oktober brakade så konserten lös i jättelika The O2. Mackintosh hade själv valt ut vilka som skulle få sjunga de olika rollerna och kanske är detta den starkaste uppsättning som gjorts när det gäller denna musikal. Även om detta är en konsert mer än en föreställning så finns känslorna där, både vemodet, sorgen och emellanåt också skratten. Att då enbart ha en mikrofon framför sig kräver att de som framför stycket kan agera, och det kan de flesta riktigt bra. Aldrig har väl t.ex ”I dreamed a dream” varit så sorgsen.
Det är en helt fantastisk konsert vi får se. Man har inte sparat på något. Totalt medverker över 300 artister och orkestermedlemmar och det blir emellanåt så fantastiskt bra så man bara önskar att man var där när det spelades in. Tur är då att hela produktionen också tänkt på kamerorna så allt är väldigt snyggt filmat. Det växlas ofta mellan det gigantiska i O2 och det personliga. Les Miserables är ju en musikal som ofta spelar på just känslor, och man har verkligen lyckats få med det.
Alla dom låtar som vi alla känner till är naturligtvis med och vissa framförs bättre än andra. Bäst i alla kategorier är Alfie Boe som här spelar Jean Valjean. När han sjunger ”Bring him home” blir det så starkt och bra så man tappar andan. Även Ramin Karimloo är med och spelar här Enjolras, och gör sitt jobb lika bra som vanligt. Den enda man egentligen stör sig på är flickidolen Nick Jonas som spelar Marius. Nick sjunger inte dåligt men har ett enda ansiktsuttryck genom hela föreställningen och står hela tiden med knutna nävar. Det blir efter ett tag ganska löjligt.
Hela Konserten avslutas med en final som inte går av för hackor. In på scen kommer ungefär alla som varit medverkande till att Les Miserables blivit den succé den är, och när orginaluppsättningen från 1985 dyker upp slutar publiken aldrig att jubla.
Les Misérables 25th Anniversary Concert är en fin hyllning till en av de mest spelade musikalerna i historien. Det är en mycket pampig föreställning där man inte sparat på något, och tycker man om musiken normalt i denna musikal kommer man älska den här versionen. Att höra 300 personer samtidigt sjunga ”Do you hear the people sing” är mäktigt, hur mäktigt som helst
Betyg 4 av 5
Allt slutar här! Så skriker annonserna om det som i alla fall sägs vara den sista filmen om Harry Potter, och vi får väl hoppas på det.
Personligen anser jag att Harry Potter filmerna gått från väldigt underhållande till allt mer röriga och opersonliga. Del 1 av Dödsrelikerna var dessutom sanslöst tråkig, och det var med en ganska pessimistisk förhoppning man satte sig för att se Harrys slutgiltiga kamp mot Voldemort.
Del 2 tar vid exakt där del 1 slutar och det är en mörk tid Harry och hans kompisar lever i, och med mörk menar jag mörk för allt är fullständigt kolsvart. Regissören har tagit i från knäna för att visa hur dystert allt är, och det är i och för sig effektfullt men blir samtidigt lite tråkigt i längden. Det är som att träden tappat färgen i rädsla för Voldemart och solen kommer inte fram förrän ja, ni fattar.
Harry själv är också väldigt mörkt och dyster, men vad sjutton! Det kanske man blir när man har hela världens framtid på sina axlar samtidigt som man springer omkring och letar efter svärd, bägare och annat.
Jag tycker också att det här märks att Daniel Radcliffe inte till fullo klarar av sitt skådespeleri. Han verkar bara ha två olika lägen, och de påminner dessutom väldigt mycket om varandra. Det blir väldigt stelt på sina ställen.
Allt är annars väldigt snyggt, och effekterna är otroligt välgjorda. Problemet för mig är bara att jag har så fruktansvärt svårt att ta åt mig av allt som sker. Mest för att jag inte riktigt förstår varför man som trollkar gömmer en bägare som i längden kan resultera i ens död och inte gör den osynlig. Om jag ska gömma något så inte fan ställer jag det högst upp på en stapel med annat bröte så att det sticker ut totalt från resten. Detta är nackdelen med fantasy, logiken är fullständigt bortblåst.
Jag känner så här i efterhand att jag begär mer av en filmserie som pågått i 10 år. Voldemort är lika mycket ett mysterium nu som han var i första filmen. Vem är han? Varför är han som han är och det viktigaste, varför följer en del honom? Vad får de ut av det? I sista filmen känns det mest som att alla som följer honom helst vill gå hem och se på Teletubbies istället.
Så det är med en ganska kluven känsla jag lämnar Harry åt hans öde. Dödsrelikerna är absolut ingen dålig film, men jag tycker att de kunde gjort finalen lite mäktigare och större med tanke på att vi väntat på detta i 10 år. En del saker har varit enormt utdragna i denna filmserie och när väl det slutgiltiga slaget sker mellan Harry och Voldemort tar det slut alldeles för snabbt.
Så jag lämnar Harry åt hans öde nu, och hoppas att han har det bra. Han har i alla fall lärt mig en sak: Det verkar jävligt jobbigt att vara trollkar
Betyg 2 av 5
Läs även andra bloggares åsikter om Film, recension, kultur, media
Operan i Göteborg meddelade igår att nästa års musikal inte blir något mindre än Chess, musikalen av Benny Andersson, Björn Ulvaeus, Tim Rice.
Chess hade premiär i West End 1986 och spelades sedan i tre år. 2 år innan premiären hade albumet med musiken släppts och blev en stor succé. Musikalen sattes också upp i Broadway men gick inte alls bra, och lades ner ganska snabbt.
2002 sattes så Chess upp igen i Stockholm och hade fått en svensk översättning och blev i farten också ganska rejält omgjord. Det är denna version vi kommer få se på Operan från och med september 2012. Vilka artister vi kommer få se är inte klart, men för den som känner för att vara med så kommer auditions hållas 21-23 november i år.
Läs även andra bloggares åsikter om Musikal, scen, kultur, Göteborgsoperan
Anthony Warlow, Ramin Karimloo, Michael Crawford, Colm Wilkinson, John Owen-Jones och Peter Jöback
På bilden ser ni först 5 herrar som alla spelat The Phantom i The Phantom of the opera. Tredje mannen från vänster är Michael Crawford som var den förste att trä på sig masken och sjunga om The angel of music. Det skedde 1986
Mannen längst till höger känner ni säkert igen. Det är Peter Jöback som ju ska spela just fantomen i vår i London. Stort som sjutton då han ändå kommer spela huvudrollen i världens största musikal. Hur det kommer gå vet ingen. Själv blev jag lite förvånad då Peter, oavsett hur bra han än sjunger, inte direkt är någon Fantom i mina ögon. Fantomen har jag alltid upplevt som lite mer demonisk, men Jöback är å andra sidan en jävligt duktig sångare så han kommer kanske förvåna oss alla.
I vilket fall som helst så är det ett stycke musikalhistoria ni ser på bilden, men det är synd att inte vår svenska Mikael Samuelsson också är med. Han är, enligt fler än mig själv, den absolut bästa Fantom som världen skådat!
Läs även andra bloggares åsikter om Musikaler, Musik, show, teater, The Phantom of the opera
Idag för exakt 25 år sedan hade musikalen The Phantom of the Opera premiär på Her majesty’s theater i London. Musikalen blev omedelbart en stor succé och har sedan dess spelats över 10 000 gånger.
Dessutom har över 130 000 000 människor sett musikalen världen över och The Phantom är idag världens genom tidernas mest lönsamma underhållning.
Så ett varmt Grattis säger vi alla till Fantomen, Christine, den mesiga Rauol och resten av alla på Parisoperan.
Må ni spelas i 25 år till, dock med lite lägre biljettpriser 
Det pratades i många år om att det skulle bli film på musikalen The Phantom of the opera. Sedan när musikaler blev lite småhett på film igen väntade vi alla bara på att det äntligen skulle ske, och 2004 så kom den till slut.
Miljoner människor hade redan då sett historien om den vanställde fantomen som blir förälskad i den unga Christine och som lär henne sjunga som en ängel. Samtidigt är Christine förälskad i den vackra, och rika, Raul och triangeldramat är ett faktum.
Lägg man sedan till en galen operadiva, två hysteriska operadirektörer och fallande takkronor så har man allt man behöver för en riktig musikal.
Ändå lyckats regissören Joel Schumacher misslyckas med nästan allt när han sätter sig i registolen för denna film är ett rent fiasko och är ett hån mot musikalen.
En sak som kan vara bra när man gör en film som utspelas på en opera och som är en musikal med operaliknande inslag i är ju att hitta några som kan sjunga. Detta har man helt och hållet förbisett vid castingen av denna film. Istället har man letat efter söta, snygga och lite sexiga skådisar istället.
Om vi tar fantomen själv här så spelas han av Gerard Butler. Denna man är säkert bra på att spela men sjunga kan han inte, och det blir denna film drabbad av. Hela idén med The Phantom är att fantomen ska vara en kraftfull man, full med hat för att samhället vänt honom ryggen på grund av hans utseende. I denna film är han mer en liten småbutter person som inte kan ta en ton utan att det vänder sig i magen på en. Om den fanns en Oscar att vinna för sämsta rollplacering borde Butler fått den 2 år i rad. Butler sjunger så dåligt så man börjar fundera på vad på Fantomen som är mest hemskt, utseendet eller sångrösten.
Den fagra Christine spelas av Emmy Rossum som är jättefin på alla sätt men hon ler nästan hela tiden och ser oskyldig ut, ja när hon inte ska se sorgsen ut och då påminner hon mest om Bambi, och även om hon inte sjunger fult så sjunger hon inte som Christine. Sedan ska vi kanske nämna Patrick Wilson som spelar Raul. Han går mest omkring och trånar efter Christine och ser ut som att han kom direkt från en gayklubb.
Den enda som tillför filmen lite kvalité är Miranda Richardson som spelar La Charlotta. Hon är som gjord för att spela hysterisk och överdriven och hon gör det med en stor portion humor, vilket är tacksamt med tanke på filmens övriga skådespelare.
The Phantom of the opera är däremot en vansinnigt snygg film. Allt krut har lagts ner på kostymer och det visuella, och där har man lyckats väldigt bra. Klippen i scenerna är emellanåt mästerliga och filmen är väldigt vacker, men det räcker inte på länga vägar för att väga upp mot allt elände som denna filmen innehåller.
För sedan kommer vi in på musiken som Herr Andrew Lloyd Webber av någon anledning tonat ner. Borta är det där riktigt pampiga och kvar är något halvdant score som inte alls ger någon fantomen känsla. Att man fått ändra några saker säger jag ingenting om. Självklart behövs det när en historia ska flyttas från scen till film, men här där man inte haft teaterns begränsningar så har man istället valt att tona ner iställer för upp, och det är för mig helt obegripligt. Jag kan förstå det under sångpartierna då ingen av skådespelarna kan sjunga som man ska kunna i den här historien men i resten?
Ja, jag är inget fan av denna film alls, utan den är en stor besvikelse. Framför allt för att filmen så totalt misslyckas med att vara en musikal. Detta ihop med torra skådespelarinsatser gör att man inte bryr sig ett skit om Christine ska välja Fantomen eller Raul, man önskar henne bara lite så där ”Lycka till” på samma sätt man gör med någon man inte direkt bryr sig om. Att man sedan försökt göra fantomen ”ful men ändå inte” när han tar av sig masken är nära på helgerån. The Phantom ska se hemsk ut, det är liksom hela meningen. Nu har har han bara lite sår på ena kinden, och ser mer ut som en kille med kraftig akne.
Det är bara tragiskt att man inte försökte göra världens genom tidernas största musikal bättre på film, för detta är bara skräp. När jag själv sjunger The music of the night bättre än fantomen, ja då är något väldigt galet
Betyg: 2 av 5
Det är i år 25 år sedan musikalernas musikal för första gången såg dagens ljus i London. Sedan dess har The Phantom of the Opera setts av över 130 miljoner människor världen över.
Jag tillhör dom som redan när jag hörde skivan första gången smälte totalt för denna ganska tunna historia men som ändå innehåller allt det en musikal ska innehålla och lite till.
Historien om den olyckliga och vanställda fantomen som blir hiskeligt förälskad i Christine verkar gå hem hos dom flesta, även dom som normalt inte gillar musikaler och opera.
En del av den succén ska läggas på den helt otroliga föreställning som The Phantom är tekniskt sett. För här snackar vi eld, rök, kristallkronor som faller ner, människor som försvinner etc etc. Allt är som en enda lång specialeffekt för att sammanfatta det hela. Även historien i sig är lätt att bli förtjust i. Stark kärlek där kärleken redan från början är dömt att gå under. Sånt går hem hos oss alla.
Jag som haft den stora glädjen att genom åren fått höra The Phantom på svenska, engelska, tyska och danska blev riktigt glad när jag läste av en slump att man nu skulle fira Fantomen genom att sätta upp den på gigantiska Royal Albert Hall i en specialuppsättning. Allt skulle vara större, mäktigare och ännu mer fantastiskt. För oss som inte kunde ta oss till Albert Hall erbjöd man att sända ut den Live till Digitala Biografer runt hela världen, så det fanns ju inget val. Jag var tvungen att besöka en!
När de första bilderna kom ut från hur scenbygget på Albert Hall skulle se ut var det nära att man började dräggla för det såg, som ni ser, helt fantastiskt ut. Detta skulle tyvärr grusas när man sedan såg det färdiga resultatet, men vi börjar musiken. För här finns det verkligen ingenting att klaga på.
Skådespelarna är alla extremt duktiga, och Ramin Karimloo i rollen som The Phantom är helt lysande. Detsamma gäller Sierra Boggess som spelar Christine. Bägge har spelat mot varandra innan och spelade också samma roller i uppföljaren Love Never Dies och det märks. För de har ett enormt bra samspel mellan varandra. Karimloo lyckas också att göra sin fantom både skrämmande och mjuk. Ja det är helt fantastist! Detta gäller för alla i ensemblen. Man märker att producenterna verkligen velat ha det bästa som finns. Detta gäller även orkestern. Allt låter underbart och musiken i The Phantom kommer verkligen till sin rätt.
Det som då går att klaga på är scenografin för den upplevde jag som väldigt tråkig.
Om man sitter på plats kan jag tänka mig att upplevelsen är en annan, men sitter man och ser allt på en skärm blir det väldigt naket, och med tanke på att denna föreställning snart kommer på DVD/Blueray så anser jag att man inte tänkt till helt och hållet när man planerade det här.
För väldigt mycket av denna jubileumsföreställning visas på skärmar av alla de slag. Det är gigantiska bildskärmar och det är lite mindre. Faktum är att det är väldigt lite ”normal” scenografi och detta är också den största skillnaden mellan orginalet och detta. Fantomen byter scener väldigt ofta och här har man helt enkelt löst det genom lite rök och så en annan bakgrund, och att ha en The Phantom of the opera UTAN en kristallkrona som faller ner är ju nästan helgerån. Så här måste jag säga att jag är besviken. Att man inte kunde bygga om hela Royal Albert Hall är förståeligt, men lite mer krut kunde gott läggas på miljöerna. För det är ju det som får denna musikal att sticka ut.
Föreställningen avslutas med att efter applåder så dyker Andrew Loyd Webber upp tillsammans med producenter, gamla fantomer och, Peter Jöback!
Peter ska ju spela fantomen nästa år och dyker upp och sjunger en väldigt fin The music of the night tillsammans med alla andra som spelat fantomen. Kul avslutning och fin hyllning av sig själva
Ska man sammanfatta föreställningen så blir det 3 av 5, och då på grund av den lite tråkiga uppsättningen. Hade man varit på plats är jag säker på att intrycket varit ett annat, för detta är inte TV-vänligt alls anser jag. Vill man bara se The Phantom för musiken går det knappt få mycket bättre än denna, men helheten drar tyvärr ner betyget avsevärt.
Föreställningen släpps i december 2011 på DVD och Blueray
Betyg 3 av 5
Först lite fantomen historia…
1868 föddes i Frankrike ett litet gossebarn som skulle få namnet Gaston Leroux. Han började studera juridik och ärvde under tiden han studerade ett miljonarv som han snabbt slösade bort. För att inte gå under ekonomiskt började han då först att arbeta som journalist och bevakade olika rättegångar tills han 1905 fick i uppdrag att bevaka ryska revolutionen. Väl hemma igen lämnade han journalistiken och började istället skriva böcker. Han startade också ett filmbolag som skulle göra film av hans verk. Utanför Frankrike är han inte så värst stor men i hemlandet räknas han som en av de viktigaste författarna i den franska kriminalromanen.
Ja en bok är han väldigt känd för även utanför sitt hemland: Le fantôme de l’Opéra (Fantomen på stora operan, som den heter på svenska)
Denna bok blev 1925 en mycket känd och klassik stumfilm med Lon Chaney i rollen som fantomen. Filmen gjordes även några år senare i en version med pålagt ljud men den filmen är sedan länge försvunnen. Stumfilmen var i alla fall den filmen som skulle ligga till grund för en rad kända skräckfilmer som kom åren efter, Dracula och Frankenstein etc.
Tyvärr fick inte Gaston Leroux sin historias popularitet då han själv avled 1927.
Stumfilmen från 1925 skulle inte bli den enda film som skulle komma att göras som byggde på hans bok. Genom åren har det blivit en del del misslyckade och en del lite mindre misslyckade resultat, och 1976 kom också den första musikalen, och den spelas även den emellanåt fortfarande.
Men 1986 skulle allt annat bli överkört av en ny musikal som skrivit av Andrew Lloyd Webber. 25 år senare spelas den fortfarande, den musikalen heter The Phantom of the opera.
Paris 1911, en auktion hålls på Paris gamla operahus och man försöker bli av med gamla saker från tidigare uppsättningar och annat. Bland köparna sitter Raul,Vicomte de Chagny, och minns gamla tider. Plötsligt ropar auktionsförsäljaren ut en takkrona som sägs ha varit med på ”den märkliga historien kring Fantomen på operan”. I samma ögonblick som man sätter på takkronan exploderar det och kronan börjar sakta åka upp över publiken samtidigt som scenen förändras och man förflyttas tillbaka till 1881. Så börjar The Phantom of the opera, och har du inte redan förstått det snackar vi teknisk briljans här.
Jag har sett denna föreställning totalt 11 gånger på diverse olika språk, och om vi börjar med just språken så är det en sak som skiljer denna föreställning åt beroende på var du ser den, men det är också det enda. För oavsett om du ser The Phantom på engelska, svenska eller på kinesiska så är allt exakt samma. Varenda mutter, och varenda pryl på scenen är likadant oavsett vad du befinner dig, vilket en del ser som helt sjukt men å andra sidan vet man ju vad man får. The really useful group som produktionsbolaget bakom fantomen heter har folk som enbart har till uppgift att kolla så att ingenting ändras.
I denna musikalversion av Gastons historia är det kärleken som är den starkaste kraften över allt. Ganska snabbt inser man att Fantomen inte är så speciellt mycket spöke utan en man av kött och blod. Han blir kär i Christine och lär henne sjunga men Christine faller för den fagre Raul istället. Fantomen själv lever under operahuset nere vid en underjordisk sjö. Där gömmer han sig för människorna som avskyr honom men också är rädda för honom. Han är vanställd sedan födseln och gömmer sitt ansikte bakom en mask. Han värld är mörk men blir ljus av Christine som han älskar över allt annat, och den kärleken leder till kaos, död och katastrof.
Ja det är en simpel historia vi snackar om men det ska vara simpelt när det gäller musikaler, och vilken musikal detta är! Jag anser och kommer alltid anse att detta är det bästa Andrew Lloyd Webber skapat. I Fantomen finns låtar som ”Think of me”, den underbara ”The music of the night”, den sorgliga ”Wishing You Were Somehow Here Again” och självklart titellåten ”The phantom of the opera”. Den sistnämnda har ju gjorts i alla dess former i allt från pop till metall och var en stor hit när musikalens musik släpptes på skiva.
Det finns också andra partier i denna musikal som gör att man har svårt att direkt lägga den i något fack. Det är inte opera, inte operettt och inte ren musikal heller. Det är lite av allt, och det är en av styrkorna tror jag som fått denna att leva längre än någon annan musikal någonsin och den har också fått människor som normalt skyr sånt här som pesten smälta.
Jag nämnde tekniken bakom och den måste jag nämna igen. För det är magiskt hur man lyckats få till det här, och det håller lika bra än så här 25 år senare.
Först ska vi nämna Maria Bjornssons (nej hon är inte svensk) fantastiska design och kläder. De är helt malalösa. Det är så färgsparkande emellanåt så att man bländas och fantomen själv är bara så sanslöst mäktig med sin mask och slängkappa. Jag såg fantomen första gången på 80-talet och har sedan dess drömt om att slängkappor ska bli moderna igen.
När det gäller det tekniska så är det inte bara takkronor som åker upp i taket. De åker ner också, i en jäkla fart dessutom. Lägg sedan till elefanter, 22 olika scener varav vissa ändras i rekordfart, explosioner, eld, rök och så då scenen när fantomen tar med sin Christine ner till sin sjö. Jag lovar er, för er som inte sett denna musikal, det är det vackraste som någonsin gjorts på en scen. Man ryser när ljusen kommer upp ur vattnet och Christine och Fantomen kommer åkandes på sin båt.
The Phantom of the opera är lika mycket en show som det är en föreställning och allt vägs bra ihop. För även om tekniken är viktig här så hade allt varit skit om de som framför musiken inte kunnat agera, och de jag sett i rollerna har alla varit mycket bra. Jag hade glädjen att se orginal fantomen Michael Crawford och han minns jag som en mycket bra sådan. I den föreställningen spelade Sarah Brightman Christine och även hon var mycket bra. Hon sjöng bättre än hon agerade men samtidigt är Christines roll inte så mäktig. Hon är mest lite smårädd och vilsen. En Fantomen däremot som inte ligger på gränsen till att bli galen är otänkbart. När hans mask åker av och man ser hans vanställda ansikte blir han både skrämmande men också väldigt svag.
Den absolut bästa fantomen på operan är faktiskt svensk och han heter Mikael Samuelsson. När Oscarsteatern satte upp Fantomen spelade han rollen 1000 gånger, och vilken fantom han var! Jag kommer ihåg att man blev helt uppslukad när han var på scen och han var helt otrolig på att spela arg och hysterisk för att i nästa stund gråta och han lyckades gång på gång få publiken över på sin sida. För det är hela grejen med Fantomen. Man tycker synd om honom, trots att han är lite dum och dödar folk och så. Alla har vi ju våra brister.
Att jag är ett stort fan av denna musikal blir du väl inte chockad av att läsa nu. Jag har följt den genom åren och blir lika uppslukad av den varje gång jag ser den. Jag kan varenda låt och varenda text utantill, och jag kan snart vartenda steg folk tar på scenen men det spelar ingen roll. Jag kan se den 20 gånger till.
The Phantom of the opera är en ganska simpel historia som man vävt in i något som nästan blir förtrollande. Det är magiskt, sorgligt, spännande, rörande och underhållande på samma gång.
Fram till idag har som sagt 130 miljoner människor sett den, och har du vägarna förbi London så missa den inte. Biljetter kan du köpa 4 år framåt så du kan planera din resa väl.
Annars får vi hoppas att någon får för sig att sätta upp Fantomen igen i Sverige. Jag är säker på att den skulle funka här ännu en gång. För detta är en historia som aldrig dör. För det gör ju inte kärleken, och den sorgliga kärleken är ju det som vi gillar bäst, på scen i alla fall.
Betyg 6 av 5 
Att få gå på teater och se Sven Wollter och Tomas von Brömssen på samma scen är en stor upplevelse. Två fantastiska skådespelare som inte spelat ihop sedan Mannen på Mallorca har hittat hem igen, och Påklädaren är en pjäs som man kan tro är specialskriven för de bägge herrarna.
Handlingen utspelas på den engelska landsbygden i ett teatersällskap där stjärnan drabbas av totalt sammanbrott strax innan föreställningen de ska spela samma kväll, Kung Lear, ska starta. Wollter spelar Sir John som tappat tron på allt, samtidigt som hans ständige följeslagare och påklädare Norman gör allt vad han kan för att föreställningen ska komma igång. Allt detta sker under brinnande krig och ständiga hot om flyganfall.
Det blir en rolig, sorglig och gripande stund tillsammans med Wollter och Brömmsen. Ja det finns andra skådespelare på scenen men detta är en pjäs där dessa två herrar fullständigt äger varenda sekund, även när de inte är på scen. Deras samspel är fullständigt lysande, och man älskar dom innerligt redan efter några minuter. Sven Wollter passar fantastiskt bra in som den knäckta Sir John som vill göra upp med sitt liv och som frågar sig om teaterlivet gett hans liv någon mening. Brömssens Norman som blir och är Sir Johns klippa och stöd är både rolig och rapp, men emellanåt visar han sin trötthet och bitterhet samtidigt som han är beroende av Sir John.
Pjäsen blir också lika mycket en kärleksförklaring till teatern och till publiken och kärleken är ömsesidig. Från första scenen där Sir John sakta går över scenen i något som ser ut som ett ärevarv är publiken i salongen fast. Påklädaren låter dig också se hur det kan gå till bakom en scen innan, under och efter en föreställning. Den enkla men otroligt effektiva scenografin gör att du ena stunden sitter bakom scenen och i nästa stund framför.
Det finns ju andra skådespelare på scenen och ska man nämna två så måste det först bli Marie Delleskog som spelar Sir Johns bittra fru och Carina Boberg som spelar en ännu mer bitter inspicient. Tyvärr visar resten av ensemblen inte upp några direkta storartade skådespelaregenskaper, och ibland blir det tyvärr på gränsen till dåligt så här är det tur att det inte sker så ofta.
Göteborg Stadsteater startar säsongen på bästa sätt när Påklädaren nu gör succé. För detta är verkligen teater när den är som bäst och regissören Eva Bergman har ännu en gång visat att hon är en stor regissör som verkligen kan det där med att visa känslor utan att det blir så enormt överdrivet. Det finns ett stort hjärta i framförandet och det är en styrka att kunna få folk att skratta i allt det bittra. Man känner dessutom att Brömssen och Wollter trivs i varandras sällskap och när pjäsen är slut har man varit med om något stort i teaterväg.
Så jag tycker att alla ska ta chansen och gå och så Påklädaren. Ska man bara se en pjäs i år ska det bli denna.
Betyg 4 av 5
