Så var då årets första deltävling klar, och intrycket så här direkt är att SVT lärt sig lite från förra året när det kommer till humor. 2011 var ju året då man anställt någon som skrev komik som ingen gillade och programmen blev outhärdliga emellanåt. Det var det mindre av detta år. Fast introt av artisterna är inte direkt bra i år heller, men det är i alla fall bättre.

Programledarna då? Jo då, de funkar faktiskt riktigt bra! Helena Bergström var kanonduktig och vågade också driva lite med sig själv. Sånt är alltid roligt. Även Sarah Dawn Finer var bra, lugn och metodisk medan Gina Dirawi stod för det lite mer ”ungdomliga” vilket hon gjorde på ett proffsigt sätt. Henne lär vi se mer av även efter Melodifestivalen, det är jag säker på. Ja jag är imponerad måste jag erkänna. Något som kändes väldigt skönt var att ingen av dom led av det där typiskt övertrevliga som det så ofta blir i sådana här program. Så Grattis till alla tre!

Programmet i sig var som det brukar vara. Det var snyggt, men samtidigt undrar jag om det inte är dags att byta stil på grafiken nu SVT? Jag vet att ni på SVT är allergiska mot snygg modern grafik, se bara på Rapport, men ni kan ju försöka. Stilen har sett likadan ut i 10 år nu, och de gäller kameraåkningarna också för den delen. Det är absolut inte fult, men det är heller inte lika snyggt som man tyckte att det var när det var nytt.

Mellanfilmer och annat får blandat betyg. Låten Hela Sveriges fest”"var skitrolig medan covern på Dilbas låt från förra året var vansinnigt tråkig, men det är väl som det ska vara. Det är lite för alla.

Ska man bunta ihop allt får programmet i alla fall helt klart godkänt. Vi har sett bättre program men vi har också absolut sett sämre, och i år har man en vinnartrio med programledarna i alla.

Resultaten:

Äntligen har svenska folket röstat rätt när det gäller Globen. Loreen kändes så enormt självklar och detsamma måste jag säga om Dead by April. Allt annat bleknade ju mer man tänkte på det.
Att ”ni” sedan skickade Flinck till Andra Chansen är ju bara att beklaga.

Direkt till Final

 Loreen – ”Euphoria” och Dead by April – ”Mystery”

Till Andra Chansen

Thorsten Flinck/Revolutionsorkestern och Sean Banan.

Läs även andra bloggares åsikter om Melodifestivalen
Intressant.se

Förra året skickade vi ju pojken som tror han är nya Madonna/Michael Jacksson, och det gick ju ganska bra. Pojken själv fick ju under tävlingen storhetsvansinne men det får vi hoppas att vi slipper i år.

Det är i alla fall dags att gå igenom årets första åtta låtar.

1. Sean Banan – Sean den förste Banan

Sean Banan är årets första artist och låt mig direkt säga att jag hoppas att han åker ut, för vilken jävla skit detta är. Låten har en en refräng som tyvärr alla under 12 år kommer sjunga från och med nu och fram till sommaren. Det är säkert en tanke bakom att det ska vara roligt, men det är det inte. Bara löjligt vilket säkert gör att skiten går vidare.

2. Abalone Dots – På väg

På Väg är en fin låt framförd på ett nästan fantastiskt tråkigt sätt. Färglös får en helt ny innebörd efter Abalone Dots vilket är synd då denna ballad/country/lite allt möjligt kunde blivit riktigt bra. Det finns en känsla i låten som liksom aldrig får komma fram. Istället är det blekt, tråkigt och man går och hämtar mer kaffe istället.

3. The Moniker – I Want To Be Chris Isaak (This Is Just The Beginning)

The Moniker ligger ju bakom förra årets låt som senare ledde till låten om Göteborg som alla här tycker är såååå bra. Bara därför tycker jag inte om The Moniker. Årets låt gör ju inte att den känslan förändras kan man lugnt konstatera. Om förra året var färgsprakande är årets lika tråkig som TV4′s vinjetter brukar vara. Alltså trist, tjatig och helt intetsägande.

I Want to be Chris Isaak är en låt som gör 3 min oändligt långt.

4. AfroDite – The Boy Can Dance

Dags för årets första gaylåt, och nu svänger det! The boy can dance är en sån där låt som bara ska vara med i den här tävlingen. Den är inte speciellt bra, men inte speciellt dålig heller. Det är trallvänligt och har den där egentskapen som bara låtar som kommer bli poppis på gayklubbarna har: Den passar lika bra att dammsuga som att dansa till.

Hittils den enda låt som varit riktigt lyssningsbar denna vecka, och pojkarna som dansar på scenen hjälper till att höja betyget….

5. Dead By April – Mystery

Dags för lite skrän, och det är inte alls dåligt. Att den går till Globen direkt är jag  säker på nu (Detta skrivs under tiden programmet går). Det är lite rock, och lite synt och lite growl. Jag är normalt inte landets största fan av denna musiksort, men detta är faktiskt riktigt bra. Dessutom har man hittat knapparna till ljuset på scenen och det blir riktigt snyggt!

Klart är i alla fall att detta sticker ut såpass mycket så därför kommer folk rösta på det.

6. Marie Serneholt – Salt & Pepper

Detta lär gå hem i stugorna som det heter. Salt & Pepper är dansvänlig, trallvänlig, och inte speciellt bra. En låt som alltså kommer gå hem stort om jag får gissa. Det är enormt tjatigt så som det ska vara i den här tävlingen. Det är också ganska tomt direkt efter det att låten slutat, så som det också ska vara. Fast Marie va söt och rar, fast det är ju också som vanligt

7. Thorsten Flinck & Revoultionsorkestern – Jag reser mig igen

Dramaten och Melodifestivalen, må de aldrig mötas. Det önskar jag att jag någon gång skrivit innan, så jag skriver det nu istället. För detta är, tja, inte direkt  melodifestivalaktigt. Det är inte dåligt, utan det låter som något som folk över 45 spelar hemma när dom druckit för mycket och inte klarar av att åka ner till krogen. Det är då den där sista flaskan med Marinella åker fram, och till den passar denna musik perfekt.

Värsta är att samma 45+ kanske ser på programmet, och då kan detta åka vidare.

8. Loreen – Euphoria

Under hela 2011 lyssnade jag på Loreen’s låt från förra året, och så här ett år senare vill jag påstå att att hon va bäst, och det vill jag påstå att hon är i år med eller i alla fall denna vecka för vilken jävla skön låt Euphoria är. På samma sätt som förra året blandas vemod med helt underbara takter. Det är allt på en gång och det är så in i helvete bra rent ut sagt. Jag är helt tagen!

Det var årets första 8 låtar det. Hur det kommer gå vågar jag inte gissa  för ni röstar så jävla konstigt. Det man i alla fall kan konstatera är att det pendlar rejält denna vecka. Från totalt färglös till fantastiskt bra.

Så var det dags igen då! Nya veckor då man inte behöver läsa kvällspressen och då Twitter kommer explodera i kommentarer om precis allt. Melodifestivalen 2012 är igång!

Normalt brukar jag vänta på denna orgie i dålig musik med stor glädje. Jag räknar ner och jag ser till att vara ledig, men i år har det inte varit riktigt så. Den där jättestora lusten för Melodifestival rann ur mig när jag läste att Flinck och Ranelid skulle vara med.
Egentligen beror det inte på att jag anser att Flinck bara är en stor tönt, eller att Ranelid är Sveriges mest överskattade författare. Nej, det beror mer på att SVT i år visat att dom verkligen skiter i vad för smörja de skickar ut i Europa. För det är ju faktiskt det som är meningen med det här spektaklet.
Säg gärna att jag har förutfattade meningar om saker och ting, men Ranelid har inte ett jävla dugg i den här tävlingen att göra, och det är ett hån mot dom som faktiskt försöker se Eurovision som ”seriös” att ta med honom. Han passar bättre under solariet där han kan skriva arga brev till medlemmar i svenska akademin. Det här är en musiktävling och jag vågar redan nu påstå att Ranelid eller Flinck inte kommer gå så bra i Europa om de mot all förmodan skulle vinna här hemma. Det enda dom i så fall skulle medverka till är att bilden av svenskar som psykfall blir ännu större.

Annars verkar årets tävling se ungefär likadan ut som innan. Det här med att man varje år säger att man ska ändra på ditten och datten verkar aldrig riktigt bli av, men med tanke på tittarsiffrorna så är det kanske dumt att ändra ett vinnande koncept?

Första tävlingen går i alla fall av stapeln i Växjö och sedan far man landet runt tills man avslutar i Globen.

Vem som hamnar där vet vi om 5 veckor…

Biosalongerna i sig är det inte mycket att orda om. De är som moderna biografers salonger oftast är. Man sitter ok, duken är OK och det finns också möjlighet att sitta lite extra bra, för en extra kostnad givetvis. Man har dessutom en VIP salong där man sitter ännu bättre, och får betala ännu mer etc. Dessutom finns det en restaurang i samma hus som kan konsten att servera mat väldigt långsamt.

Men hur är Bergakungen för övrigt då? Förjävlig, om du frågar mig. Jag anser och kommer alltid anse att Filmstaden Bergakungen är det närmaste ett helvete man kan komma i Göteborg.

Som alla vet vill ju SF att vi nu ska köpa våra biljetter på nätet, mycket för att dom då kan tjäna lite extra på oss. Man kan ju tycka att man då borde få slippa stå i köer, men inte på Bergakungen. För på denna biograf ska alla lida oavsett vad så det finns i alla fall en viss rättvisa i eländet.

En del, för att inte säga ganska många, vill gärna köpa något gott till filmen. Jag tänker t.ex då på popcorn och så vidare, och det enda råd jag kan ge är att inte handla på Bergakungen. Poppa hemma och ta med dig! Bygg in en Sodastream innanför jackan eller sno någon annans dricka. Följer du dessa råd så slipper du i alla fall sätta dig i biograffåtöljen på ett skitdåligt humör.

Det är nämligen så att mannen som planerade Bergakungen var skitfull dagen då de planerade lobbyn, så ordet kaos kommer väldigt lätt nära en när man besöker biografen en kväll. För kassorna är det milslång kö till, och kön går låååååååångsamt. Det är nämligen samma kassor till biljetter och till godiset, och det går fortare att köpa ett hus än att köpa en biobiljett. Det har jag fått lära mig när jag besökt Bergakungen.
Senast stod min sambo i kö i 25 min för att köpa en påse godis! Köerna kryper framåt och det faktum att SF inte har kassor för enbart godisköp är helt idiotiskt!
Men vänta nu skriker den SF anställde som läser detta och som blir lite ledsen i ögat för att jag är så elak. Innanför biljettkontrollen finns det ju också kassor, och där kan man enbart köpa godis och dricka ju!
Ja, säger jag då och ler lite trött mot den SF anställde. Problemet är bara det att hälften av dom som inte vill stå i idiotköerna utanför biljettkontrollen har fått samma idé så därför är köerna ännu längre där inne, och så vidare snabbt går det inte där heller. Det vilar en förbannelse över kassorna på SF helt enkelt.

Under tiden man nu stått i köhelvetet så känner man att det tränger på, och då kommer nästa chock….

TOALETTERNA!

Någonstans på SF’s huvudkontor sitter det någon som hatar toaletter. För på alla biografer jag varit på tillhörande detta företag så är toaletterna under all kritik. Det första problemet är att det finns åt helvete för få av dom, särskilt för den kvinnliga delen av befolkningen. Ibland är köerna löjligt långa och det är mer än en gång jag hört kvinnor konstatera att de får hålla sig för de kommer inte hinna innan filmen startar.
När det gäller herrarnas toaletter så kanske ni kvinnor tycker att ”ni ska väl inte klaga”, men då kommer vi in på det konstaterande att väldigt många killar som använder Bergakungens toaletter också uppenbart tycker att det är kul att göra helikoptern med dasen samtidigt som de pissar. Mer än en gång har jag känt skräcken dyka upp, den skräck man känner när bakterier från urinen som ligger på golvet från andra människor sakta griper tag i sulan om ens sko och sedan börjar krypa upp för benet.
Det hänger en fin skylt inne på toaletten som förklarar när toan senaste städades, men den tror jag inte ett ögonblick på. Toaletterna på Bergakungen är en sanitär olägenhet!

Men men, nu är allt sådant avklarat. Man har kommit in i salongen, bett 19 åriga Petter att flytta benen innan han får dom nerkörda i halsen vilket Petter inte vill för han måste ju sitta bredbent och coolt för han är ju där med 17 åriga Sara som just då snackar med Lisa i mobiltelefon…

Nu sitter man ju där och allt är frid och fröjd och filmen ska börja….
DÅ!
Då dyker det upp en film på en kul SMS-tävling som man kan vara med i. 50% av dom som redan stängt av sina mobiler sätter nu på dom igen och börjar SMS’a frenetiskt bara för att sedan inse att de inte har täckning. När alla testat en stund påminner filmen om att ”Du glömmer väl inte att stänga av din mobiltelefon och har du ingen täckning kan du vara med i tävlingen när du kommit ut från biografen”. 25% av dom 50% sen innan försöker nu anteckna ner telefonnumret till tävlingen, och precis när de kommit fram till ”anteckningar” i mobiltelefonen försvinner tävlingen och personerna glömmer att stänga av mobiltelefonen.
Sen börjar reklamen och SF passar på att visa 124 trailers för filmer som kommer inom de närmaste månaderna.

Nu i alla fall, nu kan vi luta oss tillbaka och njuta av den film vi betalat överpris för att se!
Nej nej nej, för nu tänds ljuset i salongen och in kommer en SF anställd…

Liksom en flygvärdinna börjar nu den anställde hälsa alla välkomna, förklara vad vi ska göra om det börjar brinna, hur man besöker toaletten (han glömmer här meddela att personer som ska besöka toaletten under filmen bör ha med sig ytterkläderna för filmen kommer vara slut innan de är klara) och allt detta döljs i någon form av ”Jag är egentligen inte bra på att prata inför publik så jag försöker låta cool så märker ingen det”
Problemet är bara att det blir ungefär lika bra som om Eric Saade skulle sjunga Nessum Dorma, och när personalen väl släcker ner känner man att man bara vill skrika ut sin ångest och förtvivlan över att SF än en gång förstört ett biobesök.

Nej, jag tycker inte om Bergakungen!

Läs även andra bloggares åsikter om Biografer, SF, Bonniers, Svensk Filmindustri, Bergakungen, Filmstaden, Göteborg, biobesök

Dags för att se vad 2011 gav oss när det gäller musik, film, böcker och så vidare.
Allt kommer självklart blandas helt ologiskt och krångligt, som det sig bör på en krönika på den här sajten.
Vi börjar med det största…

Årets Nobelpristagare

Det inte utan viss stolthet som man kan konstatera att Tranströmer fick årets Nobelpris.

Många av oss tittade på utdelningen och blev rörda när han sittande i sin rullstol tog emot både medalj och handskakning från kungen. Applåderna för honom blev också dom större än för någon annan denna kväll, och visst är han värd det.

Många av alla de experter som dyker upp så fort man nämner Nobel menade också att det var ett rättvist pris, och han sägs ju vara stor även utomlands, men så heter det ju alltid å andra sidan

Fast skitsamma, en svensk vann Nobelpriset! Det är ju ändå det viktigaste!

Årets kontrast och homodrömm

Årets Eurovision hölls i Tyskland, och hade den snyggaste scen som någonsin byggts för TV. Förutom det innehöll programmet väldigt många olika sorters musik, och människor.

Irland t.ex, ja dom skickade två psykfall…

Medan frankrike skickade något som i alla fall gett mig ett hopp om framtiden och en himla massa våta drömmar under 2011…

Franska Amaury Vassili åkte till Tyskland, sjöng opera på korsikanska och gayhjärtan över hela Europa smälte. Det gick inte så där jättebra för låten i sig men skitsamma. Aldrig tidigare i historien har så många homosexuella högernävar åkt upp och ner i snabb takt efter eurofestival.

Gayryktena är redan i full fart om herr Vassili och med tanke på hans efternamn så skulle det passa in…

Årets Mediatönt

Eric Saade…

Ja, vad ska man säga? Killen som ser ut som 13 och sjunger som Michael Jackson med ballarna i kläm fast utan sångröst vann svenska Melodifestivalen med låten Popular. Sedan gick det jättebra i Eurovision och Saade släppte inte bara ett utan två album under året.

I tidningarna gick han fullständigt överstyr och han lyckades få många att hoppas att Sverige inte skulle vinna Eurovision, just för att han verkade så förbannad dryg.

Efter festivalen gick allt tillbaka till vardagen igen, och idag är det bara homosexuella 50 åringar och tjejer på 9 år som gillar Saade. De har väldigt ofta samma smak när det gäller musik.

Årets TV-program

TV blir allt värre, och i Sverige har man tappat all form av intresse för att vara nyskapande eller bra. Mycket av den är skulden kan vi lägga på TV 4 som slänger ut sig skitprogram efter skitprogram, och där media ändå hakar på som löss. Det finns inte något som TV4 producerar som man inte sedan kan läsa milslånga artiklar om i pressen. Att det sedan beror på att snart allt ägs av samma mediaföretag i Sverige gör att man blir ännu mera mörkrädd. För när Expressen och dess kompisar skrivit sönder programmen, ja då kommer reklamen om att man kan köpa allt på Discshop, som också ägs av samma mediaföretag

Så tur är det att att USA finns och tur är det att serien ”How I met Your mother” fortfarande går, för den var bäst i år. Säsong 6 var hysteriskt rolig och säsong 7 verkar inte tappa farten den heller.

Tack Amerika för att ni gör sånt som Sverige inte klarar av.

Årets värsta tv-program

Som ni kan läsa ovan är jag allergisk mot tv-program som media skriver om, och därför blir det inte så svårt att utnämna värstaTV programmet i år.  För utan svårigheter anser jag att ”Så mycket bättre” på alla sätt visar hur värdelös TV ska produceras.

Först anser jag inte att serien haft några speciellt bra artister och ni får ursäkta mig, men det finns en viss mättnad på hur jävla djup Laleh kan och bör bli. Att jag sedan är fullständigt ointresserad av att se folk sitta och lipa ihop eller att höra ”tolkningar” av E-type gör inte saken bättre.

Jag vet att jag är väldigt ensam om att tycka det, men ”Så mycket bättre” är enligt mig skittråkigt.

Årets Bortgång

Vi visste om att han var sjuk, men ingen verkade ändå beredd när beskedet kom:  Steve Jobs är död.

Aldrig tidigare har min Facebook blivit så fylld av kommentarer om en person de inte kände. Aldrig tidigare har så många datortidningar haft så många artiklar om en och samma person, och aldrig tidigare har så många nördar gemensamt gått ihop och för en dag eller glömde de vilket märke de hejade på.

Steve Jobs var Apples konung, och andras Gud, och vad han åstadkommit under sitt liv ska inte glömmas av.

Snabbt efter Jobs död släpptes en biografi som inte helt och hållet visade upp Jobs som den hjälte alla utnämnt honom till. Han verkade emellanåt vara en ganska butter sak, men det struntade de flesta i. Jobs var och kommer vara datorhjälten för många människor under en mycket lång tid framöver.

Årets Porrstjärna som testade något nytt

Brent Corrigan, som för flera år sedan blev intervjuad på den här sidan, började året med att släppa lite fler rullar där han gör sånt som man brukar göra i porrfilmer. Sedan var det tyst ett tag och Brent meddelade senare att han nu slutar med porr.

Nu skulle han istället satsa på riktig film, och han började kalla sig det han säger sig heta på riktigt Sean Paul Lockheart. Han gjorde också en roll i en ”komma ut” film och i någon skräckfilmsmusikal men fortsatte också att sälja plastpenisar och plastmunnar. Han meddelade också att han skulle visa att man kunde gå från porr till vanlig film och göra succé.
I en intervju under hösten ändrade sig sedan Brent/Sean och sade att han inte säger nej till framtida porrfilmsinspelningar, han gör bara inga just nu.

Så vi kan alla gissa att Brent Corrigan kommer tillbaka inom några år när den vanliga filmkarriären inte ger bröd för dagen.

Årets Film

Filmåret 2011 var inget vidare om du frågar mig. Under våren gjorde Lars Von Trier bort sig genom att låtsas vara nazistvänlig och det gjorde att hans film Melancolia fick massor med gratis uppmärksamhet. Filmen i sig var däremot ganska tråkig, om än väldigt snyggt gjord.

2011 blev också året där Harry Potter tog farväl på vita duken, och det gjorde han i en fantastiskt tråkig sista del. Man kände verkligen att det var dags för Harry att slänga trollstaven och plocka fram en annan stav nu och leka tonåring istället.

Kampen om att göra tonårstjejer upphetsade gick vidare och under 2011 kom en ny del av vampyrsmeten Twilight och den var lika jävla dålig som de andra. Det är jobbigt att se filmer där man önskar att huvudrollsinnehavaren ska dö redan direkt efter förtexterna.

Men en film såg jag detta år som verkligen fick mig att jubla och det var filmen The King’s Speech.

Vilken film det är och vilket skådespeleri som visar upp, och vilken underbar stund framför vita duken den ger dig.

Det var lätt att hitta en vinnare i år, och inte enbart för att det andra var skit.

Årets Artist

Här kommer jag, som väldigt många andra, välja Adele.

2011 var inte året Adele slog igenom, men det var året hon blev störst. Hennes album ”21″ sålde i enorma upplagor och överallt hon visade sig föll alla för henne som träd i en snöstorm, eller Vattenfalls elkablar om ni så vill.

Bäst av allt hon gjorde var ”Set fire to the rain”, men allt annat var också långt över vad andra lyckades prestera detta år. Under hösten genomgick Adele en operation för att rädda sin röst, och den operationen verkar ha lyckats och vi ser nu framåt mot nya fantastiska skivsläpp och uppträdanden.

2011 var Adeles år, på alla sätt

Årets musikaliska händelse 1

Sommaren 2011 fylldes Göteborg av en massa långhåriga 40 åringar som inte velat fylla år sedan de var 25. Det var nämligen dags för The big 4 på Ullevi.
Metallica, Slayer, Megadeth och Anthrax kom alla och spelade sina glada låtar för en väldigt glad publik, och SVT sände alltsammans live.

Det var fest utan dess like, och när Metallica som sista band klättrade upp på scenen insåg vi alla att det var just dom som alla väntat på. Till och med morsan tittade!

Årets musikaliska händelse 2

Musikalen The Phantom of the opera fyllde 25 år under 2011 och detta skulle firas stort tyckte producenten Cameron Mackintosh, och stort blev det.

130 personer på scen gjorde musikalen, som setts av fler människor än någon annan, rättvisa och allt blev enormt mäktigt.
Det blev inte exakt som originalet. Någon fallande kristallkrona fanns inte med, men däremot filmades hela showen och sändes ut live till digitala biografer över hela Europa, och senare även till USA.
Detta gjorde att Fantomen nu har rekord i mest tittare i direktsänd bio, och det är ju inte illa.

Årets Tidning

Den är dåligt skriven och dåligt redigerad. Den är det mest partiska som finns i Sverige och då har jag ändå tänkt på tidningen Världen Idag. Tidningens läsare är så sanslöst fanatiska så att man själv snart borde byta adress. Dessutom saknar tidningen all form av kritiskt granskande som tidningar gärna bör ha.

Jag talar självklart om tidningen MacWorld som även under 2011 visade prov på hur dålig en tidskrift kan bli. Rubriker som borde få pris medverkade till att tidningen under hela året gav upphov till många och långa skratt, och där man dessutom blev allt mer tacksam att man inte använder produkter från Apple.

Men för sitt underhållningsvärde får tidningen priset som årets tidning. Ibland kan ju det sämsta bli bra, just för att det är så fruktansvärt dåligt och där dom som ligger bakom det inte förstår bättre.

Årets Spel

Årets spel kom inte i år utan förra året, men under hela 2011 har företaget Zen Studios tagit fram nya ”banor” och det har resulterat i att Pinball FX2 till xboxen nu är det enda spel jag spelar.
För alla som älskar Flipper så är detta spelet paradiset. Underbart, kul och snyggt.  Spelet finns även till playstation men inte alls lika kul, även om en uppdatering är på väg.

Årets Radioprogram

Sveriges Radio är verkligen det enda företaget i det här lander som gör radio värt att lyssna på, och ingenting blir bättre än På Minuten. Även om programmet är 40 år gammalt, och även om SR verkar producera allt färre delar per år så spelar det ingen roll. Det som görs är så fantastiskt roligt och underhållande så man vill aldrig sluta lyssna.

På Minuten borde sändas varje vecka året om så kom igen nu SR, mera På Minuten tack!

Årets Blogg

Från att ha startat på allra minsta sätt har Kulturbloggen blivit en del av mediasverige och något att räkna med. Mer personlig än andra, och bredare än de flesta har bloggen bara blivit bättre och bättre. Det är också underbart att se hur bloggen växlar mellan det stora och det allra minsta, så som kultur i sig ska vara.

Årets Mediapersonlighet

Det kommer ut en bok om honom som inte direkt får honom att framstå som alldeles så där kanonbra. Sedan blir det prat om bilder som finns, och han själv säger ingenting.
Sedan går hans älskarinna ut och berättar om hela affären, men han svarar inte direkt på några frågor själv.
Som om inte detta räcker dyker det upp ännu mera bilder på honom, bilder som sedan sägs vara förfalskade, och med ens verkar mediasverige glömma av att han ändå oavsett bilderna varit otrogen under flera år.

Årets mediapersonlighet måste bli Kungen, för ingen annan hade kunnat komma undan med så mycket skit och där media hysteriskt gör vad de kan för att skydda honom. För utan monarkin dör flera tidningar i Sverige, och så kan vi ju inte ha det.

Läs även andra bloggares åsikter om Nyårskrönika, krönika, 2011, media, kultur, film, musik, kungen, musikal, Eurovision

2011 har verkligen varit Adeles år med ett album, 21, som sålt mer än något annat album och priser och nomineringar i ungefär allt man kan tänka sig. Lägger man sedan till en turné som började väldigt bra så får Adele nog känna sig nöjd, även om turnen fick avbrytas på grund av röstproblem som senare ledde till operation.
I september i år uppträdde Adele på ett fullsatt Royal Albert Hall. Denna konsert spelades in och det är en helt underbart glad, sprallig och otroligt charmig Adele man får se och lyssna på.

Normalt sett tycker jag inte att den lugna och personliga musikstil som Adele har inte lämpar sig så bra i så stora lokaler som Albert Hall, men här glömmer man snabbt av att Albert Hall är stort, för det känns som att hon står framför dig i ditt eget vardagsrum.

Här är det inga stela ”I love you” och ”I am so happy to be here”, utan emellan låtarna så pratar Adele om ditten och datten, om allvar och skoj och om livet och kärleken, och hon gör det så otroligt personligt, charmigt och roligt så man önskar att hon aldrig slutar.
Självklart är det också mycket musik och hon sjunger båda sina egna låtar och covers på andras och hon bevisar dessutom vilken fantastisk sångerska hon är, för det verkar inte finnas en musikstil hon inte behärskar.

Publiken på Albert Hall älskar henne också och sjunger med mest hela tiden. En gång tar dom över och det är en mycket rörd Adele som med tårar i ögonen efteråt tackar alla att dom fört henne dit hon är idag. För man känner att hon älskar vad hon gör, och hon bjuder så enormt på sig själv.

Produktionen i sig är det inte mycket att orda om. Bild och ljud är helt ok, och det enda man kan störa sig på är väl att man emellanåt undrar om han som klippt ihop showen efteråt var full för ibland blir det bara konstigt.

Med tanke på att Adele mest står still eller sitter ner känns det emellanåt som det klipps lite för mycket. Detta är ingen Madonnashow, det exploderar inte och 15 dansare skuttar inte omkring på scen, så den hysteriska redigering som emellanåt använts är onödig.

Trots det så ska du självklart införskaffa denna bluray/DVD om du är det allra minsta förtjust i Adele, och har du inte gett henne en chans innan så gör det nu för jag lovar dig att du kommer älska henne. För det är väldigt lätt att älska Adele, och efter denna show är man stormförälskad. Det en helt fantastisk konsert som man vill se och höra på om och om igen.

Betyg: Stark 4 av 5

Setlist

1. ”Hometown Glory”
2. “I’ll Be Waiting”
3. “Don’t You Remember”
4. “Turning Tables”
5. “Set Fire to the Rain”
6. “If It Hadn’t Been for Love”
7. “My Same”
8. “Take It All”
9. “Rumour Has It”
10. “Right As Rain”
11. “One & Only”
12. “Lovesong”
13. “Chasing Pavements”
14. “I Can’t Make You Love Me”
15. “Make You Feel My Love”
16. “Someone Like You”
17. “Rolling in the Deep”

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Adele, Blueray, DVD, recension, media

För mig är och kommer hans figur Kurt Olsson för alltid vara bland det roligaste och skönaste som vi sett och hört i vårt land. 

Vila i frid Lasse och tack för allt!

Victor Hugo släppte romanen som på svenska fick namnet Samhällets Olycksbarn, 1862. Det hade tagit honom 20 år att skriva berättelsen om Jean Valjean och hans öden. Romanen har filmatiserats ett otal gånger genom åren men det är som musikal berättelsen idag är känd för alla, även de som inte öppnat en bok i hela sitt liv. Många är också dom låtar från musikalen man hört men inte vetat att det är just i denna musikal de har sitt hem.
Claude-Michel Schönberg och Alain Boublil skrev Les Misérables som hade sin ursprungliga premiär 1980 i Paris. 1982 började producenten Cameron Mackintosh arbeta med en översättning och 1985 hade så musikalen premiär i London. Då hade nästan allt omarbetats och det är också denna version som idag är den enda som används, med vissa små skillnader beroende på var och hur den spelas.  Mottagandet från recensenterna var ganska svalt från början men publiken älskade historien och musiken och en klassiker var född.
Sedan dess har Les Misérables spelats över 10 000 gånger i London, och den har också satts upp i ett otal länder, inkl Sverige. Musikalen har en enormt trogen publik och verkar hela tiden finna en ny.
Därför var det kanske inte så konstigt att Cameron Mackintosh bestämde sig för att fira musikalens 25 år jubileum med en hejdundrande fest.

 Den 3 oktober brakade så konserten lös i jättelika The O2. Mackintosh hade själv valt ut vilka som skulle få sjunga de olika rollerna och kanske är detta den starkaste uppsättning som gjorts när det gäller denna musikal. Även om detta är en konsert mer än en föreställning så finns känslorna där, både vemodet, sorgen och emellanåt också skratten. Att då enbart ha en mikrofon framför sig kräver att de som framför stycket kan agera, och det kan de flesta riktigt bra. Aldrig har väl t.ex ”I dreamed a dream” varit så sorgsen.

Det är en helt fantastisk konsert vi får se. Man har inte sparat  på något. Totalt medverker över 300 artister och orkestermedlemmar och det blir emellanåt så fantastiskt bra så man bara önskar att man var där när det spelades in. Tur är då att hela produktionen också tänkt på kamerorna så allt är väldigt snyggt filmat. Det växlas ofta mellan det gigantiska i O2 och det personliga. Les Miserables är ju en musikal som ofta spelar på just känslor, och man har verkligen lyckats få med det.

Alla dom låtar som vi alla känner till är naturligtvis med och vissa framförs bättre än andra. Bäst i alla kategorier är Alfie Boe som här spelar Jean Valjean. När han sjunger ”Bring him home” blir det så starkt och bra så man tappar andan. Även Ramin Karimloo är med och spelar här Enjolras, och gör sitt jobb lika bra som vanligt. Den enda man egentligen stör sig på är flickidolen Nick Jonas som spelar Marius. Nick sjunger inte dåligt men har ett enda ansiktsuttryck genom hela föreställningen och står hela tiden med knutna nävar. Det blir efter ett tag ganska löjligt.

Hela Konserten avslutas med en final som inte går av för hackor. In på scen kommer ungefär alla som varit medverkande till att Les Miserables blivit den succé den är, och när orginaluppsättningen från 1985 dyker upp slutar publiken aldrig att jubla.

Les Misérables 25th Anniversary Concert är en fin hyllning till en av de mest spelade musikalerna i historien. Det är en mycket pampig föreställning där man inte sparat på något, och tycker man om musiken normalt i denna musikal kommer man älska den här versionen. Att höra 300 personer samtidigt sjunga ”Do you hear the people sing” är mäktigt, hur mäktigt som helst

Betyg 4 av 5

Del 2 tar vid exakt där del 1 slutar och det är en mörk tid Harry och hans kompisar lever i, och med mörk menar jag mörk för allt är fullständigt kolsvart. Regissören har tagit i från knäna för att visa hur dystert allt är, och det är i och för sig effektfullt men blir samtidigt lite tråkigt i längden. Det är som att träden tappat färgen i rädsla för Voldemart och solen kommer inte fram förrän ja, ni fattar.
Harry själv är också väldigt mörkt och dyster, men vad sjutton! Det kanske man blir när man har hela världens framtid på sina axlar samtidigt som man springer omkring och letar efter svärd, bägare och annat.
Jag tycker också att det här märks att Daniel Radcliffe inte till fullo klarar av sitt skådespeleri. Han verkar bara ha två olika lägen, och de påminner dessutom väldigt mycket om varandra. Det blir väldigt stelt på sina ställen.
Allt är annars väldigt snyggt, och effekterna är otroligt välgjorda. Problemet för mig är bara att jag har så fruktansvärt svårt att ta åt mig av allt som sker. Mest för att jag inte riktigt förstår varför man som trollkar gömmer en bägare som i längden kan resultera i ens död och inte gör den osynlig. Om jag ska gömma något så inte fan ställer jag det högst upp på en stapel med annat bröte så att det sticker ut totalt från resten. Detta är nackdelen med fantasy, logiken är fullständigt bortblåst.

Jag känner så här i efterhand att jag begär mer av en filmserie som pågått i 10 år. Voldemort är lika mycket ett mysterium nu som han var i första filmen. Vem är han? Varför är han som han är och det viktigaste, varför följer en del honom? Vad får de ut av det? I sista filmen känns det mest som att alla som följer honom helst vill gå hem och se på Teletubbies istället.

Så det är med en ganska kluven känsla jag lämnar Harry åt hans öde. Dödsrelikerna är absolut ingen dålig film, men jag tycker att de kunde gjort finalen lite mäktigare och större med tanke på att vi väntat på detta i 10 år. En del saker har varit enormt utdragna i denna filmserie och när väl det slutgiltiga slaget sker mellan Harry och Voldemort tar det slut alldeles för snabbt.

Så jag lämnar Harry åt hans öde nu, och hoppas att han har det bra. Han har i alla fall lärt mig en sak: Det verkar jävligt jobbigt att vara trollkar

Betyg 2 av 5

Läs även andra bloggares åsikter om Film, recension, kultur, media

Chess hade premiär i West End 1986 och spelades sedan i tre år. 2 år innan premiären hade albumet med musiken släppts och blev en stor succé. Musikalen sattes också upp i Broadway men gick inte alls bra, och lades ner ganska snabbt.

2002 sattes så Chess upp igen i Stockholm och hade fått en svensk översättning och blev i farten också ganska rejält omgjord. Det är denna version vi kommer få se på Operan från och med september 2012. Vilka artister vi kommer få se är inte klart, men för den som känner för att vara med så kommer auditions hållas 21-23 november i år.

Läs även andra bloggares åsikter om Musikal, scen, kultur, Göteborgsoperan