Att vara en bråkstake

En personlig betraktelse över sig själv och sitt jobb

Idag på vägen hem från jobbet ringde en person från facket. Anledningen är ett brev jag skickade till dom angående en hel del stora frågetecken jag haft när det gäller införandet av Optimerad Bemanning som jag skrivit om mycket den senaste tiden. Efter samtalet satt jag på bussen och funderade lite, och livet, om mig själv och mitt jobb.

Låt mig direkt säga en sak när det gäller mitt arbete. Det finns många, väldigt många, som avskyr mig i huset jag jobbar på. En del spelar väl inställda till en, andra vägrar till och med och hälsa. Jag bryr mig inte om dom, det kan jag direkt säga. En vuxen människa som lägger sig på en sådan nivå är inte värd att lägga ner energi på. Smuts under naglarna förtjänar mer uppmärksamhet, och visst är det ju också så att man inte kan vara omtyckt av alla. Jag lägger hellre ner energi på dom som tycker om mig, och som jag tycker om. Det blir helt enkelt en gladare energi av det.
Då är egentligen saken mer intressant när det kommer till relationen till min arbetsgivare.
Fast vem är min arbetsgivare kan man då fråga sig. Jag arbetar inom Göteborgs Kommun och sedan i en av stadens stadsdelar. Vidare är jag anställd i en del av den stadsdelen och har en hel rad med chefer. Närmast är självklart mina enhetschefer, sedan finns en verksamhetschef, sen en sektionschef och högst upp en stadsdelschef. Ja sedan har vi ju politikerna men där kan man ju ganska lätt konstatera att dom är så borta så det är fantastiskt att de hittar rätt mötesrum till deras sammanträden.

Jag har alltid haft en speciell relation till mina enhetschefer. Jag har alltid varit den som varit ”den jobbige”. Den som inte ger sig, och som kan komma med motargument som är starkare än ”Jag vill inte det”
Jag söker efter information, och jag försöker komma med motargument. Jag är heller inte rädd att slå näven i bordet när jag anser att arbetsgivaren gått för långt. Jag håller stenhårt på att vi arbetar i en öppen verksamhet, och öppen SKA den vara. Att jag anser att det pågått för mycket ryggdunkande inom kommunen är väl ungefär alla som känner mig väl medvetna om. Jag är heller inte rädd att skriva om mina åsikter och jag står för dom, och kanske är det också därför jag aldrig kommit någonstans i Göteborg. För någonstans fick jag stämpel ”Bråkstakte”

Att jag också under hela mitt liv följt min mors uppfostran som gick ut på att ”Slåss gärna, men glöm heller inte att se dina egna brister och vad du själv kan göra bättre”, ja den biten har inte alla velat se.

För några månader sedan var jag på ett planeringsmöte med min ena enhetschef, vår områdeschef och en drös andra chefer och andra från olika delar av förvaltningen. Vad det handlade om spelar ingen roll, men en väldigt lustig sak skedde där jag lärde mig så enormt mycket om min ”arbetsgivare” men också om mig själv.
Vi gled in på diskussionerna om Optimerad Bemanning och jag kommer ihåg att min närmaste chef log lite åt mig för hon visste vad jag själv ansåg om det. Jag suckade lite och såg att även min verksamhetschef ganska direkt märkte vad jag stod i den frågan. Efter lite diskussion förklarade jag att jag var helt emot idén och trodde heller inte på att det skulle höja kvalitén på omsorgen. En åsikt jag har och anser mig ha rätt att kunna ha.

Jag sade sedan, ”För saken är den att Elsa 93 inte bryr sig så mycket om jag kan lägga om hennes trycksår. Det viktiga för Elsa är att jag vet hur många sockerbitar hon vill ha i kaffet”.
Alla som läser detta förstår hur jag menar. De förstår att jag menade att det lilla i livet är viktigt, och för gamla blir det oftast ännu viktigare. Reaktionen jag fick av en annan i gruppen som jobbat som chef och annat blev, ”Jaha, så du menar att trycksår inte är viktigt!!”
En annan kanske skulle tystas av ett sånt svar. För sättet svaret sade på, eller reaktionen visades på var ”DU HAR FEL!”, men jag är inte sådan. Jag peppas av sånt. Därför fortsatte diskussionen och jag hade nu börjat bli rent ut sagt förbannad. Så jag fortsatte att säga, ”Nej men om jag kan få förklara mig så är det helt enkelt så att jag är skittrött på att läsa i tidningar om utsatta gamla är och hur jävlig äldrevården är. Nu hade vi en chans att kunna besluta om mer personal så de boende får komma ut, men sådant finns det inte pengar till. Men ännu ett projekt, det har vi råd med”
Vad tror ni reaktionen blir nu? Jo en enhetschef (inte min egna dock) tittar surt på mig och säger ”Jag förstår inte varför du jobbar inom Göteborg”

Hur ska jag reagera på en sådan, i mitt tycke, idiotisk fråga. Här sitter jag och försöker tala för dom som faktiskt gör att vi alla i det där rummet  har ett jobb. Jag försöker tala om att jag vill se en bättre äldrevård och jag blir istället ifrågasatt varför jag jobbar med det här.
Hur ska man tolka en sådan fråga? Ska jag tolka den som att ”Du ska sitta ner och hålla käft din förbannade golvmopp”, eller ”Kom för fan inte hit och ha åsikter!”.
Nej, så tolkar jag det inte, utan jag tolkar det som en mentalitet som finns inom vissa delar inom kommunen där en öppen kommunikation inte är tillåten. För saken är den att jag vågar sätta hundra kronor att den där enhetschefen säkert också skulle vilja se mer personal så att de boende som bor på ”hennes” boende också fick komma ut mer. Jag är säker på att hon som chef ibland känner sig fullständigt värdelös för att känslan att man inte räcker till inte vill lämna en när klockan slår fredag eftermiddag och man inte hunnit med hälften av det som var planerat. Jag är säker på att hon till vissa delar till och med höll med mig, men det tillåts inte.  För vad var det jag sade? Jo, jag försökte påpeka att vi just då genomgick det största mediadrev som äldrevården utsatts för (med all rätt) och att det hade varit så förbannat skönt att kunna känna ”Min arbetsgivare är annorlunda, här får gamla kosta”. Är det att inte bry sig om sitt arbete? Ska man då ens behöva bli ifrågasatt varför man arbetar med det man gör? Självklart hade den enhetschefen lika stor rätt att säga att hon tyckte att jag hade fel, men det var ingen åsikt hon sade. Tolkningen av vad hon sade är ju ”Take it or leave it”

Där på det mötet hade jag kunnat säga att jag blev djupt kränkt. Att en enhetschef sitter inför kollegor, och vår högste chef och ifrågasätter varför jag jobbar där kunde ju ha knäckt den bäste. Så vilken tur att jag inte är den bäste då. För händelser som den ger mig kraft. Samma kraft som 2005 fick mig att med näbbar och klor slåss mot kyrkor, samfund och galna religiösa fanatiker dyker upp i mig, och vips gick jag hem och skrev första delen om Optimerad Bemanning. Efter det skrev jag ett mail till kommunen där jag bad att få ut alla kostnader man haft för TimeCare och efter det började jag samla på mig all information jag kunde om ungefär allt som sker i Göteborg just nu. För jag gillar att diskutera, och jag älskar att mina åsikter blir ifrågasatta, men jag tolererar inte att jag som person blir ifrågasatt bara för att jag inte ställer mig i leden och viftar med svansen och ler.

Om 3 veckor är det 10 år sedan jag började jobba i förvaltningen jag är i nu. Gångerna jag velat sluta är många, och jobben jag tittat på ännu fler. Stanna kvar där kommer jag inte göra, det enda som håller mig kvar är att jag inte hittat ett jobb där jag får växa. För priset jag fått betala för att vara den jag är blev högt har jag insett.
Genom åren har folk, med avsevärd mindre kunskap än jag, kommit, gått förbi och försvunnit. Själv har jag genom eget arbete lärt mig mer än många andra. Datorprogram vi inte ens använder som USK kan jag. Jag har koll på organisationen. Jag vet vem man ska ringa om det, och vem man ska ringa om det andra.
Senast igår hörde jag följande konversation mellan en personal och en elev i huset:

”Är han chef här?”
”Nej Nej, han jobbar här men är husets allt i allo”

Ja, det är jag det. Husets allt i allo. Som man frågar när TimeCare inte funkar. Eller när en larmknapp är sönder. Eller när en TV behöver ställas in. Eller när datorn inte hittat Internet. Eller när man vill vara ledig. Eller när man inte hittar rätt fotstöd till rullstolen. Eller när man inte vet hur elskåpet funkar. Eller när sängens elektriska styrning pajat. Eller den som man ber ringa hyresvärden för ”Du vågar ju säga till dom”. Eller den som köper TV åt boende. Eller den som kan kolla larmdatorn. Eller den som rensar avloppet för ”Det går ju fortare än när man ringer Medichus”. Eller den som har hand om brandskyddet. Eller den som fixar allsång. Eller den som… etc etc.

Därför blir det också ”Walle varför kom det inga semlor i tisdags”

Ja, jag har blivit husets allt i allo, och även om det är kul att folk har förtroende för en så är jag samtidigt dödstrött på det. Min högsta önskan är att kunna säga Nej och hålla fast vid det, men jag är förbannat dålig på det. Fast många visar tacksamhet, en del visar mer ”Vem fan tror han att han är”. Vet ni, jag är ingen speciell. En tjock fjolla som försöker stå ut med en ständigt ökande smärta i ben och fötter. Sättet han gör det på är att vara igång hela tiden så han slipper tänka på det. Det är jag det.

Men då frågar man sig. Varför har jag inte kommit någonstans då? Om jag nu kan så mycket?

För 9 månader sedan bytte vi chefer i huset. Ett välbehövligt byte måste jag säga. Våra nya chefer har kommit in med full kraft och framförallt med ett gott hjärta. Jag vill inte plocka ner tidigare ledarskap helt. Ja, det fanns stora brister, men allt ska inte lastas på dom. Det är pinsamt uppenbart hur stor avsaknad av stöd dom cheferna hade, och jag vågar påstå att man var ganska ensam som enhetschef innan. Nu har vi också en områdeschef som, i alla fall efter vad jag sett, bryr sig om sina enhetschefer och som aktivt deltar i arbetet. Sånt betyder mycket, och framförallt har hon visat att hon verkligen vill öka öppenheten och nivån i diskussionerna. För det borde jag ge henne en kram, men låter bli för jag vill inte skrämma bort henne från huset för alltid.
Mina nya chefer har i alla fall mer på några månader visat ett förtroende som jag aldrig haft innan, och det känns bra. Att jag sedan ärligt är orolig för dom ibland för att dom är fullständigt begravda i arbete är inte bra, och jag önskar att folk emellanåt kunde inse att enhetschef inte är att vara VD för Volvo. Det är inte 10 timmars jobb för 10 mille i månader. Det är 240 timmar för en lön som faktiskt inte är så jävla mycket högre än andras.
Ibland har jag velat skrika till dom ”Hallå, ge mig 15 timmar i veckan här nere och låt mig ta över en del av kontorsgörat så ni kan få vara just chefer”, men jag har bara sagt det lite påseende.

Tidigare var jag på kollisionskurs ständigt för att jag helt enkelt var besvärlig. Sedan fick jag dessutom stämpeln om att jag inte följde linjen (Man ska gå till sin närmaste chef om man  har problem och inte hoppa över någon så att säga) Det där är en ren lögn uppdiktad av folk som inte gillar att jag har åsikter. Jag har nämligen bara två gånger på 10 år gjort detta. Den första gången var när jag aldrig fick några svar på vad som skulle ske med vår verksamhetsplanerare. Efter 3 månaders frågande tröttnade jag och ansåg då att mina närmaste chefer inte tog mina frågor på allvar.
Den andra gången handlade det om en annan organisation som inte fungerade. Under fyra månader pratade min arbetsgrupp om detta på varje APT, men ingenting hände. Då ansåg jag mig igen ha rätten att faktiskt göra något på egen hand för problemen var akuta och jag krävde ett möte. Om jag nu då berättar att samma människor var involverade där som också satt med på mötet där jag fick frågan varför jag jobbade i Göteborgs Kommun så förstår ni att cirkeln är helt sluten.

Vet ni? Min arbetsgivare har förlorat något stort i mig. Tänk vilken nytta dom kunde haft av mina kunskaper. Tänk vilken avlastning de kunde fått om dom låtit mig göra lite annat än att halta omkring som en dåre. Tro inte att jag anser att jobbet jag gör är ett dåligt jobb. Herregud! Jag försöker hjälpa människor att få ett drägligt liv. Människor som inte längre kan lyfta sin egen hand får mat tack vare mig! Finns det ett finare jobb att ha? Knappast, men ibland när självkänslan går i botten på grund av fötterna önskar jag att jag slapp lyfta, bära, gå, gå och gå och det är då tankarna som säger ”Om du inte varit så jävla på och envis Walle, då”…

Jag får ibland frågan om jag har ont, och jag svarar ”Jo, det känns”, men saken är den att sedan värken i fötterna började har tanken på att jag inte orkar mer funnits där ofta. Idag är min fot så söndertrampad så jag inte längre kan stå rakt fram med foten utan att behöva vrida hela ryggen. Mitt skelett har helt enkelt vridits sönder på grund av ett haltande som snart är inne på sitt sjunde år nu. Om ni någon gång sett någon med skolios så vet ni hur min kropp ser ut när jag ställer foten rakt fram, och jag arbetar med att lyfta människor! Bra va?!
Vissa dagar när jag kommer hem vill jag skrika ut i ren smärta. Jag har så jävla ont rent ut sagt så jag emellanåt funderat på att helt enkelt ge upp i alla ordets bemärkelser. Jag skulle kunna ge min ena njure för att under en timme slippa känna denna jävla smärta för jag har ont hela tiden, dygnet runt, året om, men på 10 månader har jag haft haft en sjukdag, och då var det för hjärtats skull och inte värken.

Och visst kunde min arbetsgivare ha gett mig andra uppgifter, för såna finns det men det blev liksom aldrig så. Inte för att jag kräver att dom ska ordna nån låtsastjänst för mig. Nej, jag är ganska väl insatt i ekonomi fungerar, men det jag vet är att det under dessa 10 år faktiskt funnits saker som andra fått, där jag dels varit med kvalificerad än dom, och där det sedan slutat med att jag fått stressa ihop något för det första gänget inte klarat det.

För det, för att hitta en avslutning på detta, som kanske är det som är absolut mest fantastiskt med hur jag och min relation till min arbetsgivare fungerar är hur det brukar sluta ganska ofta. Det blir ändå jag som får ta över och fixa till saker och ting sen. Ett ganska roligt exempel är just Optimerad Bemanning. Jag är kanske den i huset som varit mest emot det, i alla fall öppet, men brevet till facket handlade inte om det. Det handlade om i korta drag att ”Ska vi nu starta detta så gör det så att det funkar, för det gör det inte nu”. Så han som ”gnäller” blir sedan den som kräver att det han är emot ändå ska funka. För där kommer mammas uppfostran in, att våga kritisera men också se sina egna brister och att slåss på rätt sätt. Jag tjänar inte på att motarbeta min arbetsgivare. Nu är saker som dom är, och jag får finna mig i dom.

Så min relation med min arbetsgivare, Gamla goa Göteborg, är spänd och märklig. Fast det är mer Göteborg som förlorar på att inte ta vara på min kraft än tvärtom. Det är i alla fall så jag försöker tänka.

 

 

 

 

Tal inför tyst minut

Idag hade vi samling med boende från hela huset med tanke på den tysta minut som skulle ske klockan 12. Jag fick först för mig att hitta nån dikt men hittade ingen som jag tyckte passade förutom en kort en som jag avslutade med. Så jag skrev ihop några rader själv istället idag på förmiddagen på jobbet. De är väl inte direkt något konstnärligt fantastiskt men de gamla verkade beröda av det i alla fall…

När det onda och det meningslösa slår till med full kraft kan allt kännas så tomt och mörkt och meningslöst. Man frågar sig varför, och man ser förtvivlat på TV vad ondska ibland kan ställa till med.

Händelserna i Norge har skakat om oss och vi är många som fällt tårar dessa dagar över det fruktansvärda som hänt.
Först sprängs en bomb som omedelbart förvandlar en stad till ett helvete. Sedan sker det som kanske chockar oss ännu mer. Barn och ungdomar, människor som inte ens fått börja sitt liv, blir nedskjutna av en man så enormt fylld av hat och med ett sinne mörkare än någon annan. Norge blir en land i chock. Där är det tusentals som i sin förtvivlan nu inser att de förlorat en son eller en dotter, en familjemedlem, en vän och kamrat.
Alla dessa ungdomar som ville göra världen bättre och därför engagerat sig politiskt. Alla dessa som nu är döda.

Idag sörjer vi, och det kommer vi göra i morgon också, och låt oss sörja tillsammans. Att vara ensam med sin sorg är det värsta som finns, och här kan vi dela den med andra. Låt oss prata om det som hänt, och låt sorgen ha sin gång. För gemenskap är det allra viktigaste när sorgen är så tät och så mörk. Då är vänner och bekanta det viktigaste man har.

Ni som sitter här idag, ni har tillsammans med så många andra byggt upp våra länder. Det är med erat arbete vi idag stolt kan säga att vi här i Norden har en av världens vackraste demokratier. Mannen i Norge försökte i fredags förstöra det, men han kommer aldrig att lyckas.

Idag håller vi en tyst minut för de som dog i fredagen den 22 juli. Vi håller en tyst minut för att visa vår respekt och vårt stöd och vi enas i en gemenskap. För med gemenskap kommer styrka och med den styrkan kan vi tillsammans säga att det som skedde i fredags aldrig mera får ske igen.

Jag avslutar med några vackra rader av Siv Andersson:

När dagen är tung
och livet känns kallt
är det svårt att se
en mening med allt.

Så ensamt det är
att bära en sorg.
Men bördan kan lätta
med andras försorg.

För tankar kan värma
och ord göra gott.
En blick kan berätta
att någon förstått…

Så känn att du har
ett stöd här i mig.
För det ska du veta:
Jag tänker på dig.

Rapport om en verksamhetsplanerares avgång: Uppdatering

Idag slutade vår verksamhetsplanerare. I morgon börjar hon sitt nya arbete. Vi i personalen hade i all hast samlat ihop lite till henne som ett bevis på den uppskattning vi känt för henne.

Fortfarande har ingen information lämnats. Fortfarande vet ingen hur saker kommer bli i framtiden. Fortfarande är allt kaos.

Jo en sak vet vi…

På grund av att det fortfarande inte, 1 1/2 månad efter Göteborgs omorganisation, inte finns några samverkansavtal så kommer det inte hållas några LSG, utan allt sköts numer i FSG i stället.

Så långt bort från pöbeln som möjligt vill tjänstemännen sitta, då trivs dom som bäst.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Rapport om en verksamhetsplanerares avgång

Detta är en historia som egentligen aldrig borde ha behövts skrivits ner. Det är en berättelse om hur en arbetsgivare, under åren 2010-2011 beter sig precis hur den vill. Det är en berättelse om hur man i en verksamhet finansierad av DIG verkligen visar vilket förakt man har för de som är anställda. Det är också en manual i hur man inte ska bete sig gentemot sin personal om man vill behålla något som helst förtroende från de anställda. Det är tyvärr ingen ovanlig historia. Överallt i Sverige  sker samma sak gång på gång, och då i den verksamhet som säger sig ha total öppenhet och gärna vill ge sken av sig att ha full kontroll.

Göteborg är inte riktigt sig likt idag mot hur det var för några veckor sedan. Den första januari ändrades hela kommunen om. Faktum är att detta är en av de största förändringar som skett i Göteborg på väldigt länge, och detta samtidigt som intresset för förändringen varit lika med noll från alla håll. Från att ha haft 21 stadsdelar har nu Göteborg 10 och det är en enorm omflyttning bland tjänstemännen i staden just nu. Nya chefsposter har hittats på och andra arbetsområden har slagits ihop, och några tjänster har, som vi kommer att märka, försvunnit helt och hållet.

På kommunens hemsida kan man idag bland annat läsa:

Beslutet om att minska antalet stadsdelsnämnder togs av kommunfullmäktige i januari 2010. Tanken är att omorganisationen på sikt ska leda till ökad effektivitet som ska komma dig som invånare till nytta, till exempel genom bättre service. Större stadsdelsnämnder med fler invånare får också en mer stabil ekonomi.

Som alla vet när det gäller kommuners handläggande så brukar allt ta tid. Att bestämma om anläggandet av en gräsmatta kan vara en sådan sak som kan dra ut på tiden och år kan passera innan de första gräsrötterna sätts i marken. Detta gäller visst inte när det handlar om att förändra hela kommunens sätt att drivas på, för aldrig tidigare har en kommun arbetat så snabbt som man gjort när det gäller förändringarna bland stadsdelarna. Av någon anledning tyckte några att det brann i knutarna och allt skulle ske snabbt, obönhörligt och, som vi fick märka av, totalt hänsynslöst. Fast inom kommunen kallar man allt detta för ”skyndsamt”.

I ett yrkande den 28 oktober 2009 skriver Kommunstyrelsen:

Stadskansliet ges i uppdrag att skyndsamt föreslå en ny indelning av stadens
samlade SDN organisation. Förslaget skall främst beskriva möjligheterna till
effektivisering av nuvarande organisation genom en anpassning av antalet
stadsdelar. De olika alternativ som skall beskrivas är 15, 12 – 10 respektive 5.  Ett
alternativ skall förordas

Ordet skyndsamt används sedan ofta i de olika dokument som bollas fram och tillbaka mellan kommunstyrelse och kommunfullmäktige och andra höga tjänstemän, och skyndsamt arbetade man också på stadskansliet för ett år senare skulle allt stå klart.

I början under 2010 kom den första informationen på ett av våra APT möten. Våra chefer visade upp en bild på hur det skulle bli och sedan var det bra med det. Faktum är att informationen till personalen landade på totalt under 15 min de första 6 månaderna. Efter det fick vi till oss att det går att läsa om det mer på personalsidan på webben och lite senare också i personaltidningen. Någon tid för granskning, ifrågasättande eller kritik gavs inte. Nu var det så här och så fick det bli.

Det ingen tänkte på då, och det som uppenbart ingen ville tänka på var det faktum att förslaget som en säkert väldigt dyr konsultfirma tagit fram också gick ut på att vi på vår arbetsplats skulle förlora en mycket kär och väldigt omtyckt medarbetare.

Innan kommunen gjordes om såg maktfördelningen ut så här bland stadsdelarnas tjänstemän:

Stadsdelschef/förvaltningschef,  verksamhetschef, enhetschef och i vissa fall verksamhetsplanerare.

Sedan efter det kommer vi undersåtar.

Det nya förslaget ser ut så här:

Som ni ser försvinner verksamhetschefen och kommer istället att kallas för Sektorschef. Områdeschefen är en frivillig chefspost men som genom ett trollslag har man i vår stadsdel och säkert i alla andra bestämt att den minsann behövs. Enhetschefen är kvar men sedan är det stopp. För någon gruppchef ska det inte finnas och detta betyder också att verksamhetsplanerarna kommer att försvinna. Man har också beslutat att det ska vara två enhetschefer per 30 personal i framtiden så de flesta boenden kommer få flera enhetschefer. Detta kommer inte påverka boendet som jag arbetar på då vi redan sedan 2 år tillbaka haft 2 enhetschefer. Kortfattat kan man om förslaget säga att så värst mycket mindre chefsposter kommer det nog inte bli i slutändan, och med andra ord någon direkt besparing kommer det heller inte bli för skattebetalarna. Det blir sällan det när kommunens tjänstemän försöker tänka till. För någonstans ska dom ju ta vägen med sina viktiga uppdrag.

Det var alltså nödvändigt med områdeschefer men inte med gruppchefer och då kanske vi ska ställa oss frågan vilken roll verksamhetsplaneraren haft där jag jobbar. För det är just hennes roll som någon/några verkar störa sig på. Nu ska det sägas att verksamhetsplanerare och gruppchef inte är samma sak, men i den värld jag lever i och har levt i de senaste 8 åren så har de verksamhetsplanerare vi haft i mångt och mycket också varit gruppchefer.

Jag är säker på att det någon gång skrivits någon form av arbetsbeskrivning över vad verksamhetsplaneraren ska göra och inte göra, men denna har jag inte sett. Jag utgår helt enkelt från det som jag sett och upplevt, så om jag har fel i min bedömning av vad en verksamhetsplanerare ska göra så beror det inte på mig, utan på verksamheten…

Med tanke på de hundratals möten och kurser som en enhetschef uppenbart måste gå på så har verksamhetsplaneraren på mitt arbete varit den som mer än någon annan också varit våran arbetsledare. Hon har varit behjälplig när något krånglat, hon har hållt i inflyttningssamtalen med nyinflyttade boende tillsammans med personal och boende, hon har väglett och informerat elever och praktikanter, hon har hjälpt personal vid problem i omsorgsarbetet, hon har varit teamledare  (De möten som hålls varje vecka och där USK, REHAB, SSK etc träffas och där händelser och fall kan tas upp). Hon har varit den som ansvarat för brandskyddet, för de sociala aktiviteterna för de boende och den som flest gånger varit med på personalmöten då vi i gruppen behövt hjälp. Hon är alltså helt klart den person av ledningen som syns mest. Jag råkar också veta att det är verksamhetsplaneraren som ansvarat för boendes hyror, och det är hon som lagt in timanställdas timlistor i datorn. Detta är en del och jag vågar sätta en peng på att det finns mycket mer denna person gjort. Jag vet också att verksamhetsplaneraren är den som i väldigt många fall tagit emot anhöriga som haft frågor eller synpunkter med mera. Hon har kortfattat varit ansiktet utåt och säkert mer än en gång kunnat bemöta problem innan de växt sig onödigt stora. Vi har anhöriga till boende och som under år inte ens vetat om vem som är chefen för boendet. Verksamhetsplaneraren har varit den som de stött på, ingen annan.

Av någon konstig anledning har nu någon med fin högskoleutbildning och som självklart förstår sånt här långt mycket bättre än en sådan som jag kommit fram till att hennes arbete och hennes roll är lite flummig. Eller som stadsdelschefen uttrycker det i ett mail till mig:

Ett av målen med den nya organisationen är att få en tydligare ledning och styrning. En åtgärd är att ta bort otydliga ledaruppdrag.

Kalla mig tvär och vresig men jag har inte haft det allra minsta problem med att förstå våran verksamhetsplanerares roll. Jag har i själva verket haft väldigt lätt att veta när jag ska vända mig till henne, och jag vågar sätta ännu en peng på att detta delar jag med övrig personal och framför allt de boende, men hennes roll är alltså enligt tjänstemänen inte tillräckligt tydlig. Så första lektionen denna dag är att tydlighet inom kommunen är att vara frånvarande och att vara på möten som inte återkopplas till personalen. Att däremot vara behjälplig, på plats och nära till hands är alltså otydlig.

Tänk va?! Och jag som undrat i över 8 år vad vår högsta chef, verksamhetschefen, gör och gjort. Jag som någon gång i min svaga ungdom fick för mig att en chef som var ansvarig för en verksamhet skulle visa sig och att det tydligt skulle framgå vad denna person ska göra och borde göra. Tänk så fel jag haft när jag ser tillbaka och inser att jag bara haft ett enda möte med verksamhetschefen och det mötet begärde jag indirekt själv. Tänk att vår stadsdelschef gjort ett besök på de snart 2 1/2 år han varit hos oss. Kalla mig dum men borde inte besök ute på verksamheterna vara en prioriterad fråga? Men det är alltså inte flummigt att bete sig så? Det är alltså ok? För deras enormt viktiga arbete som dom har gör ju självklart att de inte har tid att offra en eftermiddag om året för att besöka de verksamheter de är chefer för.

Something is rotten in the state of Denm..In the town of Gothenburg

Nu när 2011 är 6 veckor gammalt sitter fortfarande hon som arbetat som verksamhetsplanerare kvar i huset, men mycket snart är det över. Den 15 februari kommer hon flyttas till ett annat boende och där kommer hon arbeta som Verksamhetsplanerare ett tag till, men förhoppningsvis för henne kommer hon snart få en chefstjänst, något denna person verkligen förtjänar. Att hon lämnar vårt hus är vi många som fasar för idag, och sättet personalen fick veta det hela är skrämmande, rent ut sagt förjävligt.

För tre veckor sedan fick jag en förfrågan om jag ville, för min avdelnings räkning, skriva en så kallad Riskbedömning med tanke på att verksamhetsplaneraren skulle försvinna. Jag som aldrig tidigare skrivit en sådan fick lite problem med hur den skulle utformas så jag pratade ihop mig med min personalgrupp och åsikterna sattes sedan ner på papper. När jag sedan satt och filade på allt insåg jag att jag inte kunde skriva en bedömning på det här med tanke på att jag inte fått någon information om hur saker skulle bli. Vem skulle ta över hennes uppgifter? Skulle cheferna gå på lika mycket möten och vara lika mycket borta som dom varit innan etc etc? Jag gick helt sonika till mina chefer och frågade och fick svaret att ”Det har inte vi med att göra”, och ”Det vet inte vi”, ”Och det är fackets sak det där”. Jag blev då något irriterad och bestämde mig för att kontakta deras nya chef istället, alltså vår nya områdeschef. Hon var väldigt välvillig och svarade tydligt på alla de frågor jag hade inför riskbedömningen. Faktum är att hon faktiskt gav ett mycket positivt intryck.

Jag skrev klart bedömningen och lämnade sedan ifrån mig allt till den person som skulle medverka på Riskbedömningen. Efter fick jag veta att ingenting var klart, och det hela var heller inte samverkat med facket. Veckan efter berättade verksamhetsplanaren för mig att hon skulle på möte med områdeschefen. Detta möte skulle hållas den 1 feb. Vad som hände på mötet fick jag då inte veta, vilket ledde till att jag i min nyfikenhet bestämde mig för att ta reda på hur det gick med allt efter att riskbedömningen gjorts. Torsdagen den 3 mailade jag områdeschefen och jag frågade också min enhetschef hur allt hade gått och jag fick svaret från båda att ingenting var klart och att allt ännu inte var samverkat med facket. Min enhetschef lade dessutom till att facket och arbetsgivaren stod långt ifrån varandra just nu.

Så blir det sedan måndag den 7 februari, och verksamhetsplaneraren släpper på vårt måndagsmöte bomben att hon kommer sluta, och det redan den 15 feb. Då tände jag till och ifrågasatte varför ingen sagt något innan. Några direkta svar fick jag inte, men jag fick ett svar som jag reagerade på. Det har visat sig att det inte hållits något LSG i stadsdelen under januari. Jag ifrågasatte detta och fick till svar att anledningen är att det inte finns några samverkanavtal alls i och med den nya organisationen. Kortfattat kan vi säga att det i skrivande stund inte finns en fungerande organisation när det gäller de fackliga avtal som det här landet sägs ha, och ingen verkar bry sig.

Att 4 dagar senare få slängt i ansiktet att verksamhetsplaneraren ska sluta efter att man både muntligt och på mail fått svar som inte ens nämner detta gör mig rosenrasande. Självklart visste bägge om detta och det var enbart för att få mig att hålla käft som man svarade som man gjorde. Det är ett enormt föraktfullt sätt från arbetsgivaren att bete sig på det här sättet och det visar framför allt hur man gång på gång vill undanhålla oss informationen och ge oss den så sent som möjligt så att vi inte ska kunna få en chans att säga ifrån, och detta sker i en verksamhet som man ska ha full insyn i. Detta handlade är också det sätt som man gång på gång använder sig av. Man gömmer den känsliga informationen i en hög med annat, och kan på det sättet sedan säga, ”Ja men vi har ju informerat om det”. Detta är inte första gången det sker och inte den sista heller.

Då ställer du dig nu då frågan, vad är egentligen problemet? Visst det var dumt att inte berätta något men kan det inte lika gärna fungera med två enhetschefer? Uppenbart kommer ju dessa få en del andra arbetsuppgifter nu när verksamhetsplaneraren försvinner. Betyder inte detta att rollen som enhetschef  ”trycks ner” lite och att de hamnar närmare oss på golvet nu när det kommer en områdeschef istället som säkert kommer ta över en hel del ansvarsområden. Blir det egentligen inte samma sak bara?

Nej det kommer det inte bli, och vi har redan sett exempel på hur det kommer kunna se ut framöver.

Tja låt mig ta ett exempel…

Lördagen den 8 januari bröt magsjuka ut på en avdelning på jobbet. Strax efter detta började en annan boende spy och strax efter det, på tisdagen, hade magsjukan nått avdelningen jag arbetar på. Självklart insåg man direkt att vinterkräksjukan är här och en del av oss i personalen, inte alla dock, ställde in oss på att nu arbeta efter de hygienkrav och isoleringsprinciper som gäller. Allt för att hålla det förbannade viruset i schack. Det som bland annat krävs i sådana här lägen är det som kallas för ren och smutsig personal. De som besökt en boende som är smittad får inte på några villkor besöka kök, andra boende etc. Caliciviruset, den lille djävul som ligger bakom Vinterkräksjukan är hysteriskt smittsamt och är också farlig för äldre att få.

När allt brakade loss var våra chefer på kurs hela dagen. Så vem skulle man fråga? Jag har inte bemyndigande att bestämma om extra personal ska sättas in, utan det är en chefsfråga. Så jag frågade personen som var verksamhetsplanerare och hon hjälpte till direkt. Hon beordrade hur vi skulle jobba, att extra personal skulle sättas in och så vidare. Hon gjorde det som ens chef skulle gjort, men cheferna var som sagt på kurs. Även på onsdagens förmiddag var cheferna borta. Det var alltså 1 1/2 dygn då det inte fanns någon ledning i huset och detta när en epidemi bryter ut.  Om denna vecka hade varit extrem så hade jag inte sagt något men så här är det hela tiden numer. Det sker alldeles för ofta att vi får veta att ”det går att ringa om något händer”, och det har också jag gjort men utan att ha fått svar. När det gäller att få mer chefer blev resultatet för oss att vi fick 100% mer enhetschef men 50% mindre chefstid.

Om det ska finnas två enhetschefer, varför ska bägge gå på samma möten, samma kurser, och samma allting hela tiden? Vem har planerat det så? En encellig varelse skulle ha räknat ut att om man ska ha kurs i ”coachande ledarskap” så får man dela den kursen på två, så en chef kan vara kvar på arbetsplatsen. Enhetscheferna är våra arbetsledare och när helvetet brakar loss SKA! det finnas en ledning som kan ställa allt till rätta igen. I alla fall så länge man väljer att göra personalen totalt befriade från allt ansvar. Det är inte vi som beslutat att vi inte är intelligenta nog att kunna bestämma om extrapersonal behövs sättas in, utan det är ledningen och kommunen som gjort det. Ser man på chefernas schema från hösten 2010 finns det veckor då de bara varit 14 timmar i huset. Det är 14 timmar som ska täcka upp för en verksamhet som gäller över 70 boendes väl och ve och över 60 personal. Ett marsvin kan räkna ut att det inte fungerar eller håller. Innan årsskiftet har vi kunnat lita på att verksamhetsplaneraren funnits där och tagit tag i mycket av det ansvaret, men vad händer nu? För någon information har man över huvudtaget inte lämnat hur det kommer att bli, inte mer än att vissa av de uppgifter som verksamhetsplaneraren tidigare hjälpt oss med nu ska skötas av oss själva.

I höstas drabbade jag av en mental stroke,  och jag fick för mig att  skulle finnas någon i den övre ledningen som faktiskt tog personalens oro på allvar. Jag skrev därför ett mail till vår dåvarande verksamhetschef och ett till våran stadsdelschef. Verksamhetschefen svarade och ville ha ett möte vilket också skedde. Ingenting förändrades under detta möte. Hon visade upp samma bild som ni ser ovan på hur kommunen kommer se ut och sedan inget mer med det. Hon hänvisade till personaltidningen där man kunde läsa mer och något uppföljande möte eller träff med övrig personalgrupp, det som jag bett om, blev det inte heller. Det som var fantastiskt roligt var att samtidigt som alla då sade att ”det nya” gäller från 1 januari 2011 så verkade heller ingen riktigt veta HUR det skulle bli. Att man stressat fram nya chefer för att alla platser skulle vara tillsatta vid årsskiftet spelade ju ingen roll när det uppenbart är så att cheferna inte hunnit få någon som helst information eller blivit uppdaterade. Att ta över en verksamhet tar ju ett tag att sätta sig in i och det, ursäkta mig, idiotiska förslag som tjänstemännen fått politikerna att klubba igenom har inte lämnat utrymme för det. Så några direkta svar på min fråga vad man ska göra när personalen mår dåligt och känner sig osäker fick jag inte. Så jag får väl utgå ifrån efter vad som skedde att det är OK med personal som mår skit.

Stadsdelschefen svarade han med och avslutade sitt svar med:

Jag förstår att du gärna hade velat att *namn på sektionschef*  hade kommunicerat direkt med er berörda. Men vid större förändringar är det svårt att hinna prata med alla direkt. Den samverkan sker med de fackliga organisationerna, och när det gäller denna fråga så är inte samverkan med facken klara. Eftersom detta inte är mitt beslut tackar jag nej till er inbjudan. Jag ska dock informera *namn på sektionschef* så får hon ta ställning till om och när hon vill träffa er.

Faktum är att oavsett vad jag vänt mig under den senaste tiden med frågor så är det alltid någon annan som bär ansvaret. Alla skyller på alla och det enda svar man får är att allt kommer bli jättebra, men det är just det jag funderar på. Hur kommer det bli bra? Sedan är det ju ännu mera roligt att alla dessutom meddelar att saken inte är samverkat med facket samtidigt som man nu alltså verkar skita i det och verksamhetsplaneraren ryker.

På mötet med verksamhetschefen ställde jag frågan varför man har delat ledarskap, något som alltså alla boenden kommer få nu om de har över 30 i personalstyrka. Jag kan nämligen inte förstå vad meningen är med något som sägs vara delat när det samtidigt är så att cheferna gör exakt samma saker. Svaret jag fick var att man bestämt det så.  Japp, det var svaret, man har bestämt det så. Är det inte fantastiskt att arbeta i en öppen kommun?

Jag har självklart också frågat våra enhetschefer vad som kommer ske, och svaret jag får där är att de vet lika mycket som jag. Då ställer ju jag mig frågan va sjutton de sysslar med på sina ledningsgrupper som har möten varje vecka. Om ledningen träffas, borde inte det vara ett ganska bra forum för att utbyta information, och borde inte dom som enhetschefer ta upp sin personals oro? För det har inte gått dom obemärkt förbi, det vågar jag nästan svära på. Jag har också två gånger innan jag själv kontaktade verksamhetsplaneraren krävt att mina åsikter ska föras fram. Detta verkade heller inte ha skett.

Det "nya" Göteborg

Allt detta som skett är ett sådant fantastiskt bra exempel på hur rutten öppenheten är i Göteborgs Stad. Man har fullständigt skitit i all personal och kört sitt eget race och man har slaviskt lyssnat på en konsultfirmas idéer utan att ägna 1 min åt att fundera på hur saker och ting kommer bli i verkligheten. Den som tror att kommunen är en plats där diskussion välkomnas tror fel. Den som lyfter ett problem blir ett problem, det är den här stadens inofficiella slogan.

För det är inga konstiga frågor jag ställer mig så här 6 veckor in på det nya året. Det är frågor som kommer av att vi faktiskt är några som vill ha en bra äldrevård utan att en massa tjänstemäns kletiga fingrar som lägger sig i saker de inte begriper  sig på. För ska jag spalta upp frågorna i korthet så blir det:

* Varför tillsattes ingen grupp med personal som fick komma med åsikter om det nya förslaget om stadsdelarna och de nya chefsposterna?

* Varför var det så bråttom att göra om Göteborg?

* Om ett vårdbiträde kan förstå vilken roll verksamhetsplaneraren spelat, borde inte en högskoleutbildad göra det då?

* Om vi i personalen bestämmer oss för att en speciell chefspost är otydlig, kommer den försvinna med då?

* Varför har inte en enda politiker besökt arbetsplatserna innan de bestämmer sig för hur de ska rösta/bestämma. Är alltså tjänstemännens makt så total i kommunen så man litar blint på allt dom säger? Varför då ens ha politiker?

* Varför är inte samverkansavtalen ordnade innan den nya organisationen träder i kraft?

Det finns en annan väldigt intressant händelse som kommer göra framtiden ännu mera ”spännande” och som också visar vilka problem min arbetsplats står inför.

I höstas blev all personal intervjuad på min avdelning. Det var en psykosocial grej där vi skulle svara på frågor om ditten och datten, och i början på januari fick vi en återkoppling på vad som sagts. Personen som redovisade påpekade bland annat att vi hade samarbetssvårigheter etc, men också på den stora spricka som finns mellan personalen och ledningen. Man tyckte att cheferna var frånvarande och att de inte visade tillräckligt engagemang bland annat. Det som inte nämndes på återkopplingen var verksamhetsplaneraren så jag frågade varför saken med att hon skulle sluta inte togs upp. Svaret jag fick var ”Det ingick inte i frågorna”

Jag vet att mer än hälften av de i personalgruppen som blev intervjuade också sagt att de känner en mycket stor oro inför framtiden när det gäller verksamhetsplaneraren, men detta togs alltså inte med. Detta var alltså ingen viktig fråga, enligt någon/några. Man skiter helt enkelt i det som var det stora orosmolnet för personalen. Man blundar och beter sig som en vildvittra, ”Syns inte, finns inte”. Om man tänkt efter i en minut hade man kommit fram till den solklara att man skulle haft kvar verksamhetsplaneraren ett tag till och låtit henne vara den brygga som behövs mellan ledning och personal. Hon har det förtroende som behövs för det. Istället gör man tvärtom och man straffar personalen för att de har en person de har förtroende för.

Om 2 dagar slutar vår verksamhetsplanerare hos oss och för hennes egen skull känner jag ingenting annat än en stor glädje. Jag hoppas hon kommer komma långt för det är hon värd, hon har så enormt mycket att ge som människa. Jag hoppas hon också får en arbetsgivare som behandlar henne mer mer respekt än oss. För tro inte att hon fått någon stadig information om hur saker kommer bli.

När det gäller mig själv har den absolut sista gnutta förtroende för Göteborgs Stad jag hade försvunnit. Jag har arbetat inom den här Bollibompa rörelsen sedan 1998 och gång på gång återkommer föraktet gentemot mig som personal. För det är ett förakt man uppvisar, ingenting annat. Oavsett vad som bestämts om Göteborgs nya organisation så hade man kunnat kunnat ha skött detta snyggare. När en hel verksamhet görs om kanske det hade varit på sin plats att ha en mer vettig information till personalen. Kanske skulle personalen fått ta del av allt tidigare, och kanske kanske kanske skulle personalens åsikter kunnat bli till nytta. Istället har tjänstemän och i förlängningen politikerna fått en hel personalgrupp att känna vemod, oro och frustration och kanske är det så dom vill ha det. De har lekt lekstuga med hela kommunen och har kört sitt eget race totalt.

För mig själv har kampen bara börjat. Göteborgs Stads Stadsdelar är som en bikupa där ingen ska ha någon insyn eller ha en chans att påverka. Det ska vi ändra på nu. Jag tror nämligen mer på grundlagen än på Göteborg, och om inte öppenheten kommer till mig, får jag komma med öppenheten….

/Walentine Andersson

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant.se

Dagens Snåla

Arbetsgivare som inte anser att personal som badat i skit och spyor på grund av Vinterkräksjukan kan få slippa karensen första sjukdagen, det måste väl vara höjden av snålhet? Eller är det bara en allmän taskig inställning som Göteborgs Stad har gentemot de som arbetar där?

Antagligen lite av båda.

Mitt brev…..

Jag skrev ett brev till ”min” verksamhetschef. Ett brev som hon sedan skickade kopia på till mina enhetschefer utan att ens fråga mig, fast det är ju öppen kommunikation i Göteborg så här är brevet i sin helhet för de som eventuellt vill läsa det…

Hejsan

Jag har tidigare försökt få tag i dig men uppenbart går inte mina mail från min privata mail igenom för inte heller vår högsta chef verkar få mina mail, några svar får jag i alla fall inte från någon, så jag testar igen…

Jag arbetar på *namn* och har gjort så sedan nya delen av huset öppnade och vi flyttade dit från *namn*. Dessa åtta, snart nio, år som jag arbetat har varit stormiga för som du vet har det blåst många stormar över *namn*. Jag har ändå trivts bra då jag tillhör den skara i vårt land som faktiskt trivs med att arbeta inom äldrevården, och som inte tillbringar den mesta av min tid att klaga på yrket. Däremot har jag starka åsikter om min arbetsgivare och den kärleken brinner inte riktigt lika starkt.
Jag ska erkänna att jag just nu har jag tröttnat totalt på den i allt mer rent barnsliga attityd som jag anser att min arbetsgivare visar mig som personal och i längden de boende som jag är anställd att ta hand om.

Att jag skriver till dig nu är för att jag innan begärt av mina chefer att du ska komma till oss och förklara en del beslut som är tagna de senaste åren. Jag vet inte om detta har framförts eller inte, men då jag inte hört något utgår jag ifrån att det inte nått dig.

Har du en aning om hur dåligt personalen mår på *namn* just nu? Det går inte en dag numer utan att jag hör ord och meningar som ”vi är pöbeln”, ”De skiter väl i oss”, Man går omkring här som en slav”, ”Gud vad jag vill härifrån”
Vad tror du att detta gör för arbetsklimatet? Hur tror du det påverkar arbetet och framförallt och det viktigaste: Hur tror du det påverkar våra boende som är i total beroendeställning av oss personal. Hur blir det när en som är sjuk ska tas hand om en som själv inte mår bra?

Jag kan direkt säga att jag är väl medveten om att väldigt många i min bransch lever i någon form av martyrskap och detta kommer man aldrig ifrån, men nu ser jag kollegor som alltid varit de mest positiva och mest inspirerade som verkar ha ”kört fast”, och det är faktiskt hög tid att någon sätter sig ner och funderar på: Vad är det för fel på den här arbetsplatsen.

Jag kan berätta för dig just nu vad som oroar oss i personalen på *namn*. Vi undrar varför vi totalt hålls utanför all planering av det som kommer påverka vårt jobb. Vi kan ju ta beslutet om verksamhetsplaneraren som exempel. Just nu är vi alla bestörta över det faktum att *namn* kommer få sluta när den nya organisationen träder i kraft. Det är också fantastiskt förvirrande hur olika besked ges hela tiden. Ena stunden visas ett papper upp som förklarar hur det ska se ut, och nästa stund förklaras det att ”allt är inte klart än”.

Vi har redan känt av att *namn* lite i smyg istället sakta utmanövreras från vissa möten och förvirringen blir totalt.
Är det verklighen för mycket begärt att någon i ledningen i den här stadsdelen kunde ha kommit till oss och andra boenden och frågat vad VI tycker? Har du, stadsdelschefen och andra så mycket att göra så att ett besök hade varit för mycket? Ett besök som dels gjort att vi fått chansen att framföra det vi tycker och anser, samtidigt som ni faktiskt visar att vi är viktiga. Att våra åsikter betyder något och att vi räknas. För dom gör väl det va? Åsikterna alltså.

Det vi känner är att vi inte räknas ett skvatt. Vi är totalt överkörda och nu ska hela verksamheten förändras samtidigt som vi förlorar vår verksamhetsplanerare som både vi personal, boende och deras anhöriga har ett enormt förtroende för. Bitterheten gentemot beslutet är stort just nu och det kommer inte att bli mindre ju närmare årsskiftet vi kommer. Hade informationen varit bättre så kanske också vi förstått mer av det. För vi anser att vi behöver en verksamhetsplanerare hos oss.

När det gäller hur huset ska ledas så undrar jag också på samma sätt varför det aldrig frågats bland oss personal hur vi anser att det blev när vi fick två enhetschefer. Jag är inte dummare än att jag förstår varför det blev två chefer och om det säger jag inget, men kunde ingen gjort någon utvärdering? Varför inte efter första året ha kommit ner och ställt lite frågor? Sett och hört våra åsikter? Det är just såna här saker som gör att man undrar om man arbetar på ett öppen arbetsplats eller på ett slutet företag. För direkt öppna är ni faktiskt inte, och det är ju något som hela Göteborgs Kommun är på väg att falla på just nu. Det slutna system som hela den här kommunen verkar bygga sin verksamhet på börjar ju bli allmänt rikskänd

Jag tänker inte trötta ut dig med fler exempel, trött är du säkert redan på mig, men jag skulle ändå vilja be dig, Nej, jag kräver faktiskt att du i egenskap som verksamhetschef bestämmer en tid och kommer ner till *namn* där du träffar någon från varje avdelning och där dessa personer kan få chansen att lägga fram sina åsikter och tankar. Jag är väl medveten om att sådana saker ska gå genom våra enhetschefer men jag tror faktiskt inte att alla dessa saker som de hör kommer fram, och allt vi säger är inte ”bara gnäll”. Det är väldigt väldigt lätt att klumpa ihop allt som anställda tycker som ”enbart gnäll”, men gör man det gör man fel. Det kan ju hända att vi som faktiskt står på golvet någon gång kan få en idé som faktiskt kan vara till nytta för verksamheten.

Så innan du slutar som verksamhetschef så hoppas jag faktiskt att du tar det jag skrivit här på allvar och jag hoppas att du kommer en dag. Det skulle betyda mycket för oss i personalgruppen. Jag hoppas sedan att du vidarebefordrar detta till de som kommer för att ta över. Jag har skrivit detta brev helt från mitt eget håll, men jag vet att jag delar samma känslor med så enormt många i huset, och vi behöver få prata med den person som faktiskt är ansvarig för den verksamhet vi arbetar i.

Jag hoppas vi ser dig snart!

/Walentine Andersson

Jag fick svar på mitt mail och hon vill ses tillsammans med mina enhetschefer för att se ”hur vi kan gå vidare”. Jag har meddelat att jag gärna kommer men inte ensam mot tre chefer, det kan de glömma direkt. Kommunal är det ingen idé att fråga och efter lite efterforskningar i huset lär det bli svårt att hitta någon som vill följa med. En del har lämnat bra förklaringar till varför de inte kan eller vill och det accepterar jag självklart. Andra vill helt enkelt inte bara.

Så det kommer bli en spännande vinter för en sak sägs gälla i Göteborg mer än någon annanstans: Den som lyfter fram problemen blir problemet.
Jag hoppas att det där inte stämmer

Din jävla bög, ni ska fan dö

Tänk vad man lär sig nya saker hela tiden, både i det privata livet och i arbetslivet.

Det kommer väl inte som en chock att min arbetsgrupp jag arbetar i är något turbulent. Vi har svårt att samarbeta, och det finns en slags vilja att hela tiden sätta dit varandra, Så här har det varit ganska länge och ingen går säker. Det finns en rädsla i min personalgrupp, en rädsla som jag exakt vet vad den beror på, men som jag bestämt mig för att aldrig någonsin säga högt.
Varje personalmöte vi har och varje kurs vi är på och där vi diskuterar detta nämns ämnet men aldrig helt och hållet, ingen vågar och jag har slutat försöka få fram det. Att jag själv inte säger det är mycket enkelt, jag gjorde det en gång och fick så enormt med skit för det så efter det är jag tyst, i alla fall om just det ämnet.

Nåväl, en annan sak som jag kanske borde förklara är att jag på jobbet inte går omkring och viftar med några regnbågsflaggor. Mina kollegor vet om hur saker och ting är, men de boende har jag hållt utanför. Främsta anledningen är så klart att de boende inte ett skvatt har med att göra hur mitt privatliv är. Den andra anledningen är att jag anser att de har nog att fundera på ändå, och att då diskutera sånt lämnar jag därhän. För den generationen är ”homos” någonting konstigt etc och vad man än tycker om den attityden så är det som det är. Min uppgift som vårdare är inte att förändra 90 åringars syn på homosexualitet. Bättre att försöka ändra sin egen generation istället
Allt detta hade väl varit bra om det inte visat sig att någon i min personalgrupp haft vänligheten att tala om för en boende att ”Walle är bög”
Allt började för ungefär 1 ½ månad sedan då en boende kom och påtalade att jag var ”En jävla bög”. Denna boende har problem av diverse slag och jag brydde mig först inte. Sedan dök det upp igen och igen och till slut tog jag upp det på ett APT möte. Självklart tyckte alla att det var hemskt etc men ingen sade någonting direkt. Ytterligare några gånger dök samma visa upp men lugnade ner sig tills nu. Idag kom jag in till den boende och erbjöd honom hjälp att komma upp, till svar fick jag att Jag var en jävla bög och vi skulle dö.
Då fick jag nog, och gick ut igen. Att ta en diskussion med den boende i fråga är ingen ide, och det är inte honom jag stör mig på. Han bor hos oss av anledningar, och det har han all rätt i världen att göra. Om han inte haft problem hade han inte bott där. Jag har känt honom i väldigt många år men det är alltså inte förrän nu som detta dyker upp.
Jag kontaktade SSK och talade med en kollega och vi bestämde att jag från och med nu inte ska gå in till denna boende mer. Först är det faktiskt för min egen skull. Jag är väl medveten om mina rättigheter och jag tänker inte ta sån skit på mitt arbete. För det andra är det också för den boendes skull. Han har problem så det räcker i alla fall och jag tycker det är synd att man ska behöva spä på dom med sån här skit. Så från och med nu ska jag inte gå in dit mer, och det känns bra. Fast en fråga har jag: Vad är det för en liten råtta av mina kollegor som sagt något. Gud hjälpe honom eller henne om jag får veta det. Då kan den personen räkna med anmälan om diskriminering, mobbning och hela visan för nu är jag inte bara förbannad, jag är rosenrasande. Nu har man passerat gränsen för vad jag tillåter, för nu gjorde man det personligt. Vad jag ligger med utanför arbetet ska folk ge fan i, och jag är åt helvete för gammal för att behöva skydda vem jag är på mitt arbete.

Tänk va! Jag har jobbat med det här sedan 1700-talet och nu ska man få höra det här.

Pride på er alla

Melodifestivalen 2009, Deltävling 4 Malmö: Låtarna

event_img_l

Dags för fjärde och sista deltävlingen. Förra veckan var ju svag, för att inte säga riktigt dålig så det ska bli spännande att se de sista 8 låtarna i denna orgie som aldrig tar slut 🙂

Det har ju varit diskussioner i pressen om att årets festival varit sämre än på länge, och lite måste jag hålla med dom.  Det har inte varit någon låt som gått direkt in i hjärtat i år, så  jag hoppas att sista veckan bjuder på något av den varan.Enligt förhandstipsen och snacket innan runt om på nätet så är det denna vecka ett oerhört spännande fält med låtar där ungefär alla kan vinna, eller skrälla till rejält. Så låt oss titta och lyssna på vad Malmö har att erbjuda…

Love Love Love – Agnes
Jag ska direkt säga att jag aldrig varit något fan av Agnes och häromåret när hon blev diskad blev jag riktigt glad, men här ska man ju ha öppna sinnen så lets go then…
Det börjar lite segt för att sen starta upp i något som jag inser kommer springa till närmaste gayhak. Detta är i många fall en blandning av massa hits på en och samma gång. Tyvärr saknar låten total all form av nytänkande, det är riktigt dåligt faktiskt. Den kommer säkert spelas framåt våren för att sedan glömmas och aldrig mera spelas.
Sedan kommer jag på mig själv med att störa mig enormt på Agnes hår, förlåt men det ser ut som en golden retriver som fastnat i en höfläkt.

Higher – Starpilots
Skön danslåt, det måste man säga. Riktigt go känsla kommer över en, men man ska INTE se framträdandet. Jag vet inte om jag är korkad, vilket jag säkert är, men jag förstår det inte. Några personer ”dansar” något som påminner om en gäng neontetrors parningsdans.
Higher är en låt med tryck i, vilket alltid är kul, och jag tror att låten skulle kunna ta sig ganska långt i Europa med ett bättre framträdande, men för att att komma till Globen är det nog försent för det nu.

Du är älskad där du går – Susanne Alfvengren
*gäsp*
Ledsen om jag slumrar till, men Susanne har alltid haft den egenskapen. För det första är jag allergisk mot Gotländska i sånger? Varför är det OK att sjunga på gotländska när vi aldrig hör någon sjunga på Värmländska? Du är älskad där du går är annat ett riktigt sömnpiller. Jag tycker normalt med ballader, men här är det så lugnt så Enya blir rena metalldrottningen i jämförelse, Bort Bort Bort!

Killing Me Tenderly – Maria Haukaas Storeng & Anna Sahlene
Ok, jag erkänner, jag kollade in urringningen så noga så jag glömde nästan av att lyssna. Ena sångerskan ser ut som om det landade en fjäder på brösten skulle de hoppa ut och slå till någon, nåväl…
Killing me Tenderly är en skön låt, med lite lånat från annat helt klart, men detta är en av d bästa och starkaste låtar bland alla deltävlingar i år. Den har en skön stil och passar in i hos många. Ja, detta blir en av de låtar som kommer spelar mycket hemma hos mig i vår. Jag hoppas den går till Globen direkt, det förtjänar den.

Sweet Kissing in the Moonlight – Thorleifs
Folk gör narr av dansbanden i Melodifestivalsammanhang, men det tycker jag är löjligt. Ska vi ha hårdrock, ska detta finnas med också. Frågan är då, är det bra? Nej, men dansband är sällan det. Däremot är jag övertygad om att denna blandning av just dansband och schlager från 80-talet lockar en stor massa svenskar, men de bjuder vi på. Thorleifs är svensk kultur och historia 🙂

Moving on – Sarah Dawn Finer
OMG! (Oh my God!), jag är kär! Vilken ballad, och vilken röst denna kvinna har. Detta är en riktig ballad när det är som bäst, och med Sarahs styrka blir detta en ballad som vi kommer få se på väldigt många Absolute skivor framöver, vilket ju i så fall betyder att de får med i alla fall en bra låt.
Moving on MÅSTE till Globen, kanske är det ingen låt som har en chans i Europa men en finalplats är den värd för detta är årets ballad, med eller utan Melodifestival.

Esta Noche – Next3
Det är något sött med pojkgupper där pojkarna är så unga så de inte ens nått klimax i sin sexuella bana (20-), däremot är det värre när låten de sjunger är så fruktansvärt dålig så man börjar fundera på hur det skulle vara att ligga med killarna bara för att slippa tänka på att de sjunger.
Esta Noche kommer säkert tilltala de som tycker om unga pojkar som sjunger om saker de antagligen inte själva förstår, men det hjälper inte när det gäller mig. Bort Bort Bort (men skicka han den blonde hit så kan jag visa min frimärkssamling)

La Voix – Malena Ernman
Den absolut sista låten i årets Melodifestival är en mycket bra avslutning. Jag är lite svag för opera och disco blandat och Malina är helt fenomenal med sin ganska mörka röst i början för att sen gå upp till de där fantastiska tonerna. La Voix är en låt som jag tror kommer spelas på både fester och på krogen, men kanske är det lite för mycket för att kunna locka till sig alla de röster som behövs för att komma till Globen. Mitt hjärta vann den i alla fall

Ja, det var låtarna det, frågan är nu hur det kommer gå. Personligen är mina favoriter, så här när man hört dom 1 gång, Sarah och Maria Haukaas Storeng & Anna Sahlene, men det finns stora chanser till skrällning idag och det känns väldigt öppet. Vad som är klart är att det var en vecka men något för alla, och det är kul i våran lilla public service tävling 🙂
Hur det går vet vi snart :)….

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intressant.se