I filmer med övernaturliga inslag, eller rättare sagt de flesta filmer som kommer från Hollywood, finns alltid risken att det blir för hjältemodigt eller rent ut sagt för amerikanskt. Men Darabont lyckas alltid perfekt skildra den vanliga människan och gör också den vanliga människan just väldigt vanlig. Sedan spelar det ingen roll om denna vanliga människa hamnar i fängelse, Nyckeln till frihet, eller om han möter en stor svart man med goda krafter som i Den gröna milen. The mist är mer renodlad skräckfilm än de tidigare filmerna byggda på Kings böcker och det är en skräckfilm som på alla sätt passar mig perfekt. För detta är en skräckfilm som det finns lite hjärna bakom.

Efter att ha haft en för mig oroande diskussion om denna film med några vänner kände jag mig nästan tvingad att skriva om den, och jag ska försöka låta bli att inte avslöja något om hur filmen slutar för dig som inte sett den.

David Drayton lever ett stilla liv med sin fru och son i en småstad någonstans i staten Maine. En kraftig storm ödelägger en stor del av deras tomt och David och sonen åker in till stan för att införskaffa redskap för att kunna röja upp tillsammans med grannen. När de befinner sig inne i stans varuhus kommer en dimma in över staden, och det är inte vilken dimma som helst. I dimman vilar något fasansfullt. Tillsammans med andra från staden blir David och hans son nu fast på varuhuset, och det är nu kampen emot det som finns där ute börjar men det blir också en kamp emot människans egna psyke.

The mist är en djup film, mycket djupare än vad man tror vid första anblicken. Stephen King är en mästare på att beskriva hur fel det kan gå för människor när de ställs inför fasansfulla situationer och detta är något som denna film tar fasta på. För det är inte bara dimmans odjur som blir livsfarliga. Ganska snart inser man att människorna i byggnaden är en fara för sig själva och andra, för när hotet utanför blir överväldigande grundas galenskap kommen från paniken, och galenskapen får för många förödande konskevenser.

Något finns där ute…

The mist är en enorm befriande skräckfilm kommen från ett land som numer drunknar i gore som Saw och nyinspelningar av gamla rysare som man nu gjort till ett ABC i hur man slaktar en människa. I denna film är man istället mycket sparsam med blodet och det som finns används till att göra det som en skräckfilm ska göra: Skrämmas och det lyckas The Mist med.

Det finns vissa små snedsteg i denna film och framförallt är det de datoranimationer som använts i filmen. Dessa hade mått bra av någon extra dag i datorn innan släpp men å andra sidan är monstren i dimman inte det viktigaste i filmen. Det är istället människan som sätts i fokus och hur vi kan bli när vi tappar sunt förnuft. Dimman i sig är däremot en enormt bra kuliss för ett helvete som ingen kan undfly.

The mist sitter kvar i dig länge efter att du sett den, och framförallt slutet är så enormt bra. Jag berättar inte hur det går, men har du inte sett den kan jag avslöja att den slutar inte som du tror, oavsett om du tror att alla dör eller alla överlever. The mist har ett slut som slår dig i magen med en knytnävslag utan dess like, och har du läst novellen kan jag avslöja att slutet är det som skiljer filmen från novellen. Slutet verkade också vara det som vissa av mina vänner störde sig på, men det är klart. Här finns det inga dvärgar (hober) som i 30 min förbereder sig på att filmen äntligen ska ta slut (Konungens Återkomst) och varje gång vi tror att filmen ska sluta så fortsätter den ett tag till. Det är heller ingen som sjunger ”I´ve had the time of my life” och till slut får sin danslärare trots att mamma och pappa är emot det. Nej, slutet i The mist är så långt från ett traditionellt slut man kan komma i en amerikansk kommersiell film, och jag vågar gissa att filmbolaget mer än en gång ställde sig frågande till detta.

The mist är en sån där film som delar folk i två läger. Antagligen gillar du den eller så avskyr du den. I mitt umgänge är jag den ende som verkar tycka om den, men det säger ju bara hur bra filmsmak jag har

För vill du se en annorlunda men samtidigt klassisk skräckfilm med ett slut du inte är beredd på, då ska du se The Mist och nästa gång dimman kommer över dig, var beredd: Du vet aldrig vad som finns där inne…

Intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om The mist, film, kultur, media, recension, Stephen King, Frank Darabont

Om jag förstått saken rätt drabbades Trier av en svår depression innan film inspelningen och Antichrist ska visst vara ett sätt att få ur sig lite av den ångest han ska ha känt, och det märks kan jag säga. Samtidigt ryms de vanliga funderingarna Trier har i sina filmer även i denna film om än på ett sätt som inte passar mig i alla fall för Antichrist ger dig ingenting mer än en hel del äckelkänsla emellanåt.

Antichrist handlar om sorg, om bearbetning av just denna sorg och om tro emot fakta och den ska antagligen också handla om kvinnors styrka. Handlingen är förlagd till att handla om det äkta paret som förlorar sitt barn, där mannen är terapeut och vill rädda sin fru undan det ständigt återkommande dåliga samvetet och sitt ständiga hat gentemot sig själv. Han tar med sig sin fru till deras avlägsna stuga (som självklart heter Eden)  för att hon där ska kunna möta de demoner som hemsöker hennes inre, och reda ut sin egen själs kaos. Man kan väl konstatera att allt går fel, extremt mycket fel. Det hela blir en orgie i våld, i självplågeri (bokstavligt talat) och tortyr och det blir helt enkelt för mycket av precis allting.

Med Trier är det ofta så att man mer än en gång får fundera på vad han menade med vissa scener. Han lämnar kvar intryck och funderingar som lever kvar en lång tid inom dig.  Här finns inget av detta för allt känns faktiskt totalt ointressant och detta är filmen absolut största problem, det griper inte tag i dig på det sätt en film av denna sort bör göra det. Filmens bägge skådespelare är helt fantastiska, det ska man inte förglömma. Charlotte Gainsbourg och Willem Dafoe gör fantastiska rollprestationer men en film kan inte enbart bäras upp av det, manuset måste ju vilja någonting och av det finns det inte så  mycket av i Antichrist.  Filmen är totalt proppfull av symboler och symbolik vilket gör allt till en enda stor gegga och det blir totalt stumt där samtidigt den lilla handling som finns, men som till och med regissören verkar glömma av under resans gång, bytts ut i våldsporr och tortyr.
Antichrist innehåller många extremt smärtsamma scener, men då smärtsamma i den form av att man klappar om sitt eget könsorgan och viskar ”Det är bara på låtsas lille vän”. Dessa scener kommer självklart hjälpa till att denna film ändå komma säljas i stora upplagor till samma personer som har filmer som Hostel i samlingen. Emellanåt känns det som att Antichrist är Triers ursäkt att hoppa på goresvängen. Därför blir också det lilla budskap som filmen försöker ge dig rent ut sagt barnsligt. Ja, det blir lika barnsligt som när regissören av Cabin Fever försöker få dig att tro på att han gjorde den filmen för att han tänkte på de som led av psoriasis…

När jag ser på Antichrist kommer jag på mig själv i filmens slutscener att tänka på slutet i Markis de Sade’s Sodoms 120 dagar. I den sista delen av denna våldspornografiska ”klassiker” saknas all form av handling. Istället är det bara Markis de Sade’s idéer om hur alla ska dö och torteras på värsta tänkbara sätt som finns med, De Sade han ju aldrig slutföra sitt verk. På samma sätt känns 100 min med Antichrist. Våldet, tortyren och sexet slängs över dig så till slut orkar man inte ta emot mer. Inte för att det är tungt utan för att det helt enkelt blir uttjatat och som sagt barnsligt.  Trier tar i från fotknölarna när han gör allt han kan för att biopubliken ska hålla händerna över skrevet och tänka ”Fy fan om nån gjort så mot min…”, men det håller inte.

Att ha våldsinslag i en film behöver inte vara fel. Att ha utstuderat våld behöver heller inte vara något dumt, men när man lägger in scener runt om för att få en ursäkt för våldet, ja då blir det enbart tråkigt och här slutar det tyvärr med att en film vars upplägg som går ut på att bearbeta den värsta sorgen istället  inte blir något annat än en enda stor besvikelse.

Läs även andra bloggares åsikter om Antichrist. Film, Lars Von Trier, Cannes, recension, recensioner, filmrecensioner

intressant.se