Häromdagen fick jag mig en sådan där tankeställare, ni vet en sån där händelse som rycker tag i dig, en mycket stark känsla där allt i ens liv under ett ögonblick faller på plats.
Vi har en man på mitt jobb som var sjuk, mycket sjuk. Denna man har jag känt i många år nu, och vi har alltid haft en speciell kontakt. När jag är där skriker han efter mig, och när jag inte är där frågar han efter mig. Anledningen är enkel, i 95 % av alla de gånger jag jobbat har jag tagit upp honom eller lagt honom. Sedan har han rökt ihop med mig och vi har pratat om hans liv och hans familj. Hans minne är det inget vidare med och ibland blir det galet. Som när han var övertygad om att det utanför hans fönster satt havsörnar med sälar hängande i klorna men ändå pratade vi.
Häromdagen när jag kom in fick mannen ett krampanfall och jag trodde faktiskt att han nu skulle gå bort. När kroppen slutade skaka stod jag bara och håll hans hand och strök honom över kinden och sade ”Slappna av” med den lugnaste stämma jag kunde frambringa. Då plötsligt vaknade han till och tittade på mig med en blick som var så klar.
Allt runt om oss stannande upp och vi vara såg på varandra. Plötsligt tog mannen sin friska hand och strök mig över kinden, allt skedde på bara några sekunder men någonting hände där.
Jag fick se honom, jag fick se människan och de sekunderna allt detta skedde var kanske de viktigaste sekunder jag varit med på mycket länge i mitt yrke.
För det var en tankeställare, en rejäl sådan: Ecce Homo – Se människan
Låt oss inom äldrevården uppfästa ett manifest. Ett manifest där vi skriver under på att se människan. Att se de som bor hos oss som just människor. Detta låter kanske självklart men bland låg personaltäthet, kateterbyten, såromläggningar och blöjbyten så glömmer vi detta.
Vi arbetar ibland efter utgångspunkten att den som vi bytt blöja på alltid haft blöja. Vi arbetar efter att den som skriker ”Hallå” alltid skrikit Hallå. Vi glömmer att se personen bakom sjukdomen. Vi glömmer att se människan.
Jag fick en inre syn om en lördag. En alldeles vanlig lördag där vi alla sitter och äter frukost tillsammans, boende och personal. En frukost där det inte spelar någon roll om du saknar ett ben, om du saknar ditt närminne eller om du är orolig. En frukost där man får vara den man är, där människan finns med istället för att ens sjukdom bestämmer över ens liv. Tänk om det vore så, och tänk om det var så vi kunde arbeta.
Till saken hör den att det är så vi ska arbeta, men inom äldrevården är det mycket som vi ska göra som inte blir gjort. Ibland beror det på kommunikationsproblem, ibland beror det på att vi är dåliga på att framföra våra idéer och synpunkter till ledningen men det beror också många gånger på att det gått troll i äldrevårdens personal när det just gäller att se människan.
Det är inga stora saker som behövs, det är inga enorma kraftansträngningar som behöver göras. Det är inga stora kostnader som behöver läggas till en redan dålig ekonomi. Det är istället dags att införa humanismen inom äldrevården. Att kunna se, känna och förstå att bakom den sjuka 90 åringen finns och fanns det en människa som arbetade, älskade och sörjde. En människa som kämpade för sin familj, sitt liv och sin framtid. En människa som inte påminner om någon annan människa, en människa som var unik i att vara just honom eller henne och som fortfarande är lika unik nu som då.
Ett äldreboende ska inte bara vara en instans där man fått ett boende för att man är sjuk. Ett äldreboende ska vara en förlängning av samhällets skydd för sina medborgare, och här handlar det om just att få chansen att få vara människa i några år till. Det är kanske det viktigaste skyddet ett samhälle kan erbjuda ens invånare. Detta är inte svårt, det ska heller inte vara svårt. Det är det enklaste i världen att hålla med om, men vägen dit blir svårare. För det kräver att vi, personalen, förändrar mycket av vår attityd vårt synsätt och vår egen tro på vårt jobb. För det lider vi brist på, vi tror inte alltid på oss själva. Äldrevård ska vara frihet, inte tvång. Äldrevård ska vara rolig, inte en väntan på döden. Äldrevård ska vara livet.
Det är så vi ska arbeta, och det är så det ska vara. Låt oss strunta i politikers falska löften om mera pengar, vi vet att de aldrig kommer. Låt oss istället se inåt, till den verklighet vi har och arbetar i. Låt oss istället göra det vi kan med situationen som den är just nu. Då kommer blöjbyten, kateterbyten och såromläggningar istället bli ett sätt att göra livet bättre för människan istället för att blöjbyten, kateterbyten och såromläggningar är människan.
Det handlar om att förändra vår egen syn, att äntligen lära oss själva att se människan: Ecce Homo
