Sedan Ädelreformen kom till har saker och ting också sakta men säkert gått utför, och äldrevården står idag inför det faktum att när en gammal person flyttar in idag är han eller hon ganska ofta i sämre skick än gamla var när de dog för 20 år sedan, fast då fanns sjukhem, långvård etc.
Det värsta med dagens äldrevård är ju självklart den idag accepterade lögnen som handlar om att alla ska få bo hemma så länge det går. På pappret låter det så fint men i verkligheten handlar det naturligtvis alldeles för ofta om människor som både har kroppsliga problem och inte så sällan också en demenssjukdom. Situationen har många gånger varit fruktansvärd och innan byråkratins kvarthjul snurrat klart är den gamle oftast ännu mer sjuk. Jag har sett exempel på människor som i tio år legat och stirrat in i en vägg nästan dygnet runt innan personen fått hjälp på ett äldreboende.

Ja det finns mycket att säga om dagens äldrevård och i detta valår då lögnerna brukar vara extra många från politiker som vet att man vinner röster på att spela på människors dåliga samvete så kommer säkert det lovas miljard efter miljard. De senaste miljarderna vi blev lovade har i alla fall inte jag sett röken av, för självklart har dessa ”extra pengar” gått till att betala kommunens underskott eller så har de sett till att kommunens chefer stolt kan visa upp plusresultat istället.

Idag tänker jag mest ställa mig en fråga som jag tvingas ställa mig väldigt ofta i mitt arbete: Vem är det jag jobbar för?
Inom äldrevården älskar man att använda uttrycket ”Eget boende”. Vad det är säger väl sig självt. Det är ens eget boende, ens eget liv och man ansvarar också för sitt egna liv. Alla som arbetat längre än 10 min inom äldrevården vet att detta aldrig följs. Uttrycket Eget boende verkar mer ha blivit ett sätt för kommunen att spara pengar för när saker kostar går kostnaden ganska ofta att hålla nere genom att säga, ”Jo men det är ju eget boende”
Vi ska stötta den boende så att den boende kan leva sitt liv så meningsfullt som möjligt. Låter det inte underbart?!
Men vad händer när den boende har anhöriga då? Ja då verkar tanken med Eget boende flyga iväg väldigt snabbt. För i väldigt många fall är det den boendes anhöriga som sätter agendan. Det är dom som bestämmer och det är också dom som, i många fall, totalt kör över den gamle.
I en händelse som nyss skett på en svenskt äldreboende reagerade en boendes dotter. Hon var missnöjd med ungefär allt och framförallt på städningen. Hon ville inte då att den personal som var kontaktperson åt den boende skulle få vara kvar som kontaktperson och ha ansvaret för hennes pappa. Så personalen i fråga fick helt enkelt byta boende, och en annan personal tillsattes. Att den första som varit kontaktperson varit det i 2 år, och arbetat upp en relation med mannen i fråga spelade ingen roll. För när anhöriga klagar lyssnar man, och den gamla, som ju bor i eget boende och borde ha rätten att säga till själv, ja honom var det ingen som frågade. Mannen som har en demenssjukdom kan ändå tala för sig, men här gäller inte hans ord eller hans regler. Här är det dottern som bestämmer. Det jag frågar mig då är var någonstans i socialtjänstlagar och annat fint det står att ”Om anhöriga blir missnöjda är det helt ok att köra över den boende totalt, skit samma vad han eller hon tycker för vi jobbar ju för att göra anhöriga glada och att de slipper ha så dåligt samvete för att de bara kommer en gång per månad och hälsar på” Jag har missat de raderna i lagen som styr mitt jobb tror jag.
Missförstå mig inte nu. Självklart är det enormt viktigt att vi inom äldrevården har ett gott samarbete med anhöriga till de som bor på våra hem, det ska vi ha, och ibland blir det fel och då ska vi självklart också försöka lösa problemen så alla är nöjda, men jag vågar idag påstå att det alldeles för ofta är anhöriga som sätter agendan och inte den boende. Kanske skiter den boende i om det ligger lite damm på bokhyllan. Kanske tycker den boende att det är roligare att prata med någon. Kanske har den boende ett förtroende och en trygghet i personalen, en trygghet som inte anhöriga ser eller förstår. Det är därför som det kanske är dags att se över hela idén med ”Eget Boende”, för om eget boende ska gälla ibland men inte alltid då är det väl skitsamma eller?
Jag har sett många skräckexempel på när anhöriga till och med fått sin mamma eller pappa att flytta från boendet för att man i något valt tillfälle fått mamma att säga ja, men sedan har mamman ångrat sig. Som personal känns det förjävligt när en 90 åring gråter för att hon inte vill flytta och inte riktigt förstår varför. Är det bra äldrevård? Nej det är det inte, och anhöriga i sig är faktiskt så inskränkta så de ser heller inte att de skadar sin mamma eller pappa. De menar självklart väl, men ibland blir det bara fel.
Så vad göra då när det skär sig med anhöriga? Ja först och främst: Det är den boende som bor på äldreboendet, och det är den boende som är skriven där. Den boende är inte omyndigförklarad och finns det inga papper som visar på motsatsen så talar den boende för sig själv. Därför MÅSTE vi som personal, sköterskor, ledning och alla andra ansvariga sluta upp och vara så förbannat fega. För jag anser att det emellanåt handlar om ren feghet. Vi vill inte bråka med anhöriga så vi följer snällt med och tittar på vad som händer. Det är då det ibland slutar med att en halvförvirrad tant för sista gången går genom korridoren och inte förstår varför hon ska flytta. Jag frågar mig lite varför vi ens ska ha någon äldrevård då. Är det inte bättre att anhöriga flyttar in?

Nu handlar det inte bara om boende som flyttar eller missnöje med städningen. Det handlar lika mycket om respekten för sitt eget sociala liv. Sverige är idag ett land som på pappret har hårda regler om självbestämmande, rätten till eget liv och rätten till sitt eget privatliv. Dessa regler krossas hela tiden inom äldrevården. Jag vågar lova att på alla äldreboenden i vårt land vet anhöriga, eller så får dom veta, saker om sin mamma eller pappa som antagligen inte var tanken från början. Ett bra exempel från min egen erfarenhet är när vi hade en man som den sista tiden blev väldigt förtjust i kvinnor om man säger så. Detta berättades för mannens dotter och om ni frågar er själva. Vill ni snacka om ert eget sexliv med era barn. I detta fallet hade mannen en bra dotter som bara svarade, ”Nej men va kul, då håller han några år till då”, men det kunde ju också gått helt den andra vägen. Grunden är i alla fall att man måste ha rätt till eget liv även om man bor på ett äldreboende och man måste få bestämma om sig själv, och det ska inte ens dotter eller son göra som antagligen också har ganska dålig koll på vad som sker runt ens mamma eller pappa. Dottern eller sonen är oftast fullt upptagna med att förneka att mamma eller pappa förändrats och ser fortfarande mamma eller pappa på samma sätt som de gjorde när de var 40. De ser inte att sjukdomar och ålder förändrar människor.

Så kanske är det dags att det tas en diskussion om hur vi ser till att även gamla människor har rätt att bestämma över sitt liv. Jag jobbar inte för anhöriga, jag jobbar för de gamla. Samarbete vill jag gärna ha, men anhöriga ska banne mig inte få komma och ta över och det sker alldeles för ofta. För det slutar bara på ett sätt och det är att vi bedriver äldrevård som baseras på om den boende har anhöriga eller inte. Risken finns till slut att detta leder till en äldrevård där den som inte har anhöriga som slåss försvinner.

Sådan äldrevård vill inte jag ha.

/Walentine

Nej, det borde finnas en avdelning dit personal kan skicka sina anmälningar direkt. För i en tid av individuell lönesättning så blir folk rädda att ”bråka”, och så länge det håller på så kommer ingenting bli bättre.

En av de boende har varit ganska illa däran denna vecka, och de dagar jag jobbat har jag försökt göra det bästa av situationen. Man har pratat om allt som inte handlar om sjukdomar och vi har bestämt att både äta middag ute och att åka till Paris. Ångesten finns där hela tiden, och det är den jag vill mota bort, men jag känner också att jag vill bota bort någonting annat just nu: Döden

Döden finns hela tiden omkring en när man jobbar med gamla, och det är inget onormalt med det. Det är naturligt att dö när man levt ett långt liv, och där man också väldigt ofta är svårt sjuk de sista åren. Här finns det ingen orättvis död, här finns en död som många gånger kommer som en befriare. Den kan göra att en människa får frid, att han eller hon slipper smärta och nöd, men just nu, just idag, vill jag inte ha döden här omkring mig.

Jag har de senaste veckorna kommit på mig själv att ha blivit allt mer ”blödig”. Om en boende som kanske inte sagt något på länge förutom några ord svarar med en hel mening får jag tårar i ögonen. När en annan boende säger ”Det är lika bra att få dö bara” så vill jag gråta. Jag känner en allt större vanmakt för mitt jobb och för ”mina” boende. Jag känner känslan av att inte räcka till som en allt större och starkare vanmakt.

Jag har haft döden som granne i mitt yrke i nästan hela mitt vuxna liv. Så många jag sett som tagit sitt sista andetag. Så många människor vars hand jag hållit i när de vaknat upp för några sekunder, som om kroppen gör en sista ansträngning, för att sedan sluta ögonen och allt sen blir stilla. Så många anhöriga jag kramat och tröstat som i sin sorg vänt sig mot mig för att söka stöd och tröst som de också fått på, det som jag hoppas, allra bästa tänkbara sätt. Så många gamla människor som varit dåliga på fredagen och som sedan inte finns mer när man kommer tillbaka efter ledig helg.

I varje vrå, i varje skrymsle finns döden. Det är ingen elak lieman som vill ha ett nytt offer. Det är en snäll död som kommer som en befriare. På samma sätt som Bibeln talar om att Gud mildrar lidandet, så kan också döden göra det. Ändå känner jag allt mer en känsla av att jag fått nog nu. Jag vill jobba med livet, med framtiden och med drömmar.

Ibland känner jag att man inte längre kan drömma som gammal och att lyckan är som bortblåst, men jag vet också att det är fel att tänka så. För gamla kräver inte mycket för att känna lycka. Ett vackert dukat bord, en speciell middag, musik som de kommer ihåg, eller någonting litet utöver vardagen räcker för att göra många så glada, och en lycklig gammal människas glädje sprider sig in i ens egen kropp, och den känslan vill man eftersträva. Det är den känslan jag vill arbeta för, men den kommer över mig allt glesare.

Idag satt jag och tittade på en av de boende som varit dålig nu. Han hade svårt att lyfta glaset med vatten i, och han ville inte äta. En halv potatis, lite kött sedan vägrade han. Jag försökte uppmuntra honom med att förklara att ju mer näring han får i kroppen, desto snabbare blir han frisk. Han lyssnade, sade att han förstod men vägrade äta i alla fall, och jag blev med ens så sorgen inombords. För med ens kom den där känslan igen, att bakom mig står döden och väntar.

Just nu vill jag slippa den känslan, om ens bara för ett litet tag

/Walentine

Vi har en man på mitt jobb som var sjuk, mycket sjuk. Denna man har jag känt i många år nu, och vi har alltid haft en speciell kontakt. När jag är där skriker han efter mig, och när jag inte är där frågar han efter mig. Anledningen är enkel, i 95 % av alla de gånger jag jobbat har jag tagit upp honom eller lagt honom. Sedan har han rökt ihop med mig och vi har pratat om hans liv och hans familj. Hans minne är det inget vidare med och ibland blir det galet. Som när han var övertygad om att det utanför hans fönster satt havsörnar med sälar hängande i klorna men ändå pratade vi.
Häromdagen när jag kom in fick mannen ett krampanfall och jag trodde faktiskt att han nu skulle gå bort. När kroppen slutade skaka stod jag bara och håll hans hand och strök honom över kinden och sade ”Slappna av” med den lugnaste stämma jag kunde frambringa. Då plötsligt vaknade han till och tittade på mig med en blick som var så klar.
Allt runt om oss stannande upp och vi vara såg på varandra. Plötsligt tog mannen sin friska hand och strök mig över kinden, allt skedde på bara några sekunder men någonting hände där.
Jag fick se honom, jag fick se människan och de sekunderna allt detta skedde var kanske de viktigaste sekunder jag varit med på mycket länge i mitt yrke.
För det var en tankeställare, en rejäl sådan: Ecce Homo – Se människan

Låt oss inom äldrevården uppfästa ett manifest. Ett manifest där vi skriver under på att se människan. Att se de som bor hos oss som just människor. Detta låter kanske självklart men bland låg personaltäthet, kateterbyten, såromläggningar och blöjbyten så glömmer vi detta.
Vi arbetar ibland efter utgångspunkten att den som vi bytt blöja på alltid haft blöja. Vi arbetar efter att den som skriker ”Hallå” alltid skrikit Hallå. Vi glömmer att se personen bakom sjukdomen. Vi glömmer att se människan.

Jag fick en inre syn om en lördag. En alldeles vanlig lördag där vi alla sitter och äter frukost tillsammans, boende och personal. En frukost där det inte spelar någon roll om du saknar ett ben, om du saknar ditt närminne eller om du är orolig. En frukost där man får vara den man är, där människan finns med istället för att ens sjukdom bestämmer över ens liv. Tänk om det vore så, och tänk om det var så vi kunde arbeta.
Till saken hör den att det är så vi ska arbeta, men inom äldrevården är det mycket som vi ska göra som inte blir gjort. Ibland beror det på kommunikationsproblem, ibland beror det på att vi är dåliga på att framföra våra idéer och synpunkter till ledningen men det beror också många gånger på att det gått troll i äldrevårdens personal när det just gäller att se människan.

Det är inga stora saker som behövs, det är inga enorma kraftansträngningar som behöver göras. Det är inga stora kostnader som behöver läggas till en redan dålig ekonomi. Det är istället dags att införa humanismen inom äldrevården. Att kunna se, känna och förstå att bakom den sjuka 90 åringen finns och fanns det en människa som arbetade, älskade och sörjde. En människa som kämpade för sin familj, sitt liv och sin framtid. En människa som inte påminner om någon annan människa, en människa som var unik i att vara just honom eller henne och som fortfarande är lika unik nu som då.

Ett äldreboende ska inte bara vara en instans där man fått ett boende för att man är sjuk. Ett äldreboende ska vara en förlängning av samhällets skydd för sina medborgare, och här handlar det om just att få chansen att få vara människa i några år till. Det är kanske det viktigaste skyddet ett samhälle kan erbjuda ens invånare. Detta är inte svårt, det ska heller inte vara svårt. Det är det enklaste i världen att hålla med om, men vägen dit blir svårare. För det kräver att vi, personalen, förändrar mycket av vår attityd vårt synsätt och vår egen tro på vårt jobb. För det lider vi brist på, vi tror inte alltid på oss själva. Äldrevård ska vara frihet, inte tvång. Äldrevård ska vara rolig, inte en väntan på döden. Äldrevård ska vara livet.

Det är så vi ska arbeta, och det är så det ska vara. Låt oss strunta i politikers falska löften om mera pengar, vi vet att de aldrig kommer. Låt oss istället se inåt, till den verklighet vi har och arbetar i. Låt oss istället göra det vi kan med situationen som den är just nu. Då kommer blöjbyten, kateterbyten och såromläggningar istället bli ett sätt att göra livet bättre för människan istället för att blöjbyten, kateterbyten och såromläggningar är människan.

Det handlar om att förändra vår egen syn, att äntligen lära oss själva att se människan: Ecce Homo

Ibland segrar förnuftet och lyckan, emot kommunen är det inte ofta det sker, men ibland så.

Grattis Inga och Sven och God Jul

För ungefär ett år sedan fick vi på ett APT möte på jobbet reda på att våran avdelning skulle studsa in i det så kallade BOSA projektet.
Ganska många av er, antagligen nästan alla, vet nog inte vad BOSA står för. Det står för ”Bättre Omsorg, större arbetsglädje” och är till skillnad från nästan alla andra projekt som kommunerna hittar på något som faktiskt bygger på en bra idé.
BOSA bygger på den så kallade genombrottsmetoden som i sin tur bygger på att ”makten” ska finnas hos de anställda. Deras idéer ska testas, genomföras och utvärderas, jättebra eller hur? På detta sätt får alla en chans att känna sig delaktiga och även de som kanske annars inte vill eller vågar säga sin mening får här en chans att lämna förslag på hur man vill förändra verksamheten. Det kan vara allt från måltider till rutiner. Grundregeln är att ALLT ska prövas.
Projektet skulle pågå i ett år och ett team skulle utses i gruppen där tre personer skulle på utbildning och också lära upp andra hur BOSA skulle införas.

Jag sade redan på introduktionen att jag var intresserad men självklart fick jag inte det uppdraget. Istället gick det till tre andra personer i personalgruppen, vilket jag nästan räknat med. Detta är en liten tradition vi har på mitt arbete att jag inte får några uppdrag alls.
Teamet skulle bland annat ha en som var ansvarig för redovisning över data, man skulle också sätta ihop en poster och man skulle också slutligen ta fram en framställning över vad man lyckats åstadkomma under året. Så man behövde någon som:

1. Kunde Data i någon form
2. Kunde formulera sig skriftligt
3. Kunde framställa en poster
4. Kunde klara av att göra en bra framställning inför Publik.

Som ni inser passar ju inte det mig alls….OBS IRONI

Nåväl, det ska tilläggas att personen som fick uppdraget att vara ansvarig för databearbetningen respektive postern är jätteduktig så det klagar jag inte på. Detta handlar egentligen inte alls om några av mina kolleger på jobbet. Detta handlar om hur ens chef behandlar en.
Nåväl, tiden gick och projektet startade. Ungefär efter 2 veckor hoppade en av de tre team medlemmarna av och jag sade igen att jag var intresserad att gå med. Även denna gång fick jag nobben och uppdraget gick istället till en person som arbetat på vår avdelning i ungefär 3 veckor och som redan sagt att hon ville byta avdelning. Teamet i sig kom inte överens men det verkade ingen i ledningen bry sig om. Självklart slutade allt med att denna tredje person också hoppade av teamet och ni kan kanske förstå vad som händer nu. Jo! Jag meddelade, denna gång skriftligen, att jag var MYCKET intresserad men se, nix. Jag fick nu veta att anledningen till att jag inte fick gå med i BOSA berodde på att jag var, Citat ”För tight med de två andra medlemmarna i BOSA teamet”
I samma veva hade en ny personal börjat jobba hos oss, ja faktiskt i två hela veckor. Och uppdraget gick nu till henne och nu hände en massa saker. Som av en slump infördes förslag som vi diskuterat länge att de skulle införas. Själv sket jag i hela BOSA nu för samtidigt hade jag på andra vägar fått veta att anledningen till att jag inte fick jobba i teamet var för att jag hade så låg tjänst vilket blir lite småkul när man ser till att personen som fick det uppdrag jag ville ha endast arbetar 7 timmar mer än mig i veckan.

Samtidigt fungerade inte systemet alls med hur BOSA skulle genomföras i gruppen. Ingen förutom teamet brydde sig och vår enhetschef som skulle vara coach åt teamet och åt personalstyrkan lös med sin frånvaro. Detta gjorde ju samtidigt att teamet i sig hade ett helsike att förankra det hela utåt. Det enda man fick lära sig egentligen var att ingen fick vara negativ. Man skulle vara så positiv så man kräktes och gud nåde den som kritiserade något.

I samma veta som allt detta hände valde jag att hoppa av ansvaret som schemaansvarig. Jag hade blivit det hösten 2007 men även där blev jag helt och hållet utmanövrerad av min enhetschef. Vi var två som var schemaansvariga och mer än en gång blev enbart den andra kallad på möten om scheman. Kom chefen upp och diskuterade anställningar eller liknande var det bara en av oss hon talade med. Jag försökte ta upp detta på ett möte en gång. Istället för att då säga som det är ljuger man mig rakt upp i ansiktet och säger ”men jag har kallat dig till möte men dom kom inte”. Tittar man i vår dagbok kan man istället läsa ”*den andre schemaansvarigas namn* time care möte med *chefen*. Så jag fick helt enkelt nog och hoppade av. Inte ett ljud sade chefen när jag meddelade det. Istället tog det 8 millisekunder innan den nya personal som även hamnade i BOSA gruppen också fick uppdraget som Time Care ansvarig. Så chefen fick som hon ville och jag var borta även där ifrån.

Nu ska det tilläggas. Så här har det alltid varit hos oss. Ingen chef i världen visar sin kärlek så till visa utvalda som min gör. Det har alltid funnits favoriter och dom får göra allt. De får göra allt det där extra som gör att man som personal utvecklar sig och känner att man kommer någonstans. Det intressanta med det hela är att ingen verkar tänka tanken, varför har 80% av personalen slutat här. För det är exakt så det är. Av 12 huvuden är vi 3 som jobbat längre än 1 ½ år. Gissa om det varit rörigt med all omsättning av personal, och gissa vilka det går ut över. Ja exakt, de boende.

Nåväl, denna BOSA tragiska historia kunde ju ha slutat här men i början på november kom avdelningen under oss upp och frågade om jag kunde hjälpa dom med deras poster, LOL!
De var nu också med i BOSA men hade inte riktigt fått den hjälp de behövde. Dum som man är sade man ja och det slutade med att jag gjorde hela postern åt dom, från början till slut. I samma veva frågade också avdelningen om jag kunde hjälpa dom med time care.
Ungefär 20 timmar har jag lagt ner på BOSA och Time Care, på en annan avdelning än den jag arbetar på. Jag hade egentligen ingen lust men gjorde det för de som arbetar där. De var nöjda och tacksamma vilket ju är kul, men samtidigt blir man behandlad som en jävla nolla där man själv arbetar. Kanske skulle man helt enkelt skitit i det och bara sagt Nej, men jag vill inte vara sådan men kanske är den sådan man ska vara.

Nu är BOSA ”slut” fast tanken är ju att genombrottsmetoden ska leva vidare, men det har jag inga direkta förhoppningar om att den kommer att göra. De som arbetat i teamet har gjort ett bra jobb, och postern blev skitsnygg. Jag och Henke var och såg på avslutningsfestivalen och alla gjorde ett bra jobb. Det som är roligt är bara att detta var ytterligare ett sätt för min chef att skapa sina favoriter. Jag hyser inget agg mot vare sig teamet eller hon som kom in och fick allt ansvar. Självklart tar hon för sig som man ska göra, men det är samtidigt synd för min chef skickar verkligt konstiga signaler. Det hon säger med sitt handlande är att det minst viktiga med vårt jobb är att ta hand om gamla, det kan alla göra. Resten däremot är avsett för eliten. Mitt svar på det hela har blivit att jag skiter blankt i alla deras projekt och idéer. Jag har för dåligt betalt för att känna mig nedtrampad av en verksamhetsansvarig som uppenbart inte på något sätt är intresserad av sin personals färdigheter eller kunskaper. Det enda budskap hon sänder ut är ”Om du vill utvecklas, stanna inte kvar här”

Gerd Hegnell, Inger Hayman, Åsa-Lena Hjelm

Handlingen är ganska rak och enkel, den börjar med en snabb skicklig iscensättning av hur hemtjänsten fungerar eller inte fungerar, den skyndar raskt vidare till ”uttagningen” av vilka som får bor på boendet och slutligen då, boendet i sig. Där träffar vi ett antal olika åldringar med olika bakgrund, historia och tankar. Där finns herren som fortfarande letar efter damer, där finns den bittra, den som inte vill vara gammal och där finns den där minnet börjat ge med sig. Överlag spelar alla skådespelare fantastiskt bra men Gerd Hegnell som den ”fina” damen och Inger Hayman som spelar damen som bär en tragisk historia står ut över allt annat. De är mer än fantastiska och framförallt Gerd vill man adoptera som sin mormor efter att ha sett den här pjäsen. Även Peter Harrysons gamla man som ständigt förbereder sin bortgång och begravning är också mycket bra.

Hela pjäsen bygger på rapp dialog, komik och tragik, och den lyckas väl med det. Man skrattar och man får i nästa stund en tår i ögonen, och ibland flera. Det är en mycket typiskt Mannheimer historia och det är som alltid bra, men…

Sista Dansen är en bra pjäs, inget snack om den saken, men samtidigt försöker pjäsen på 2 timmar och 45 minuter ta upp allt det som rör äldrevård och jag som jobbar i branschen känner att det blir för mycket och att det ibland går för snabbt. Framför allt när det gäller biståndsbedömarna som man skulle kunna skriva en egen pjäs om, men som kanske skulle passat bättre på Lorensbergsteatern. Man skulle där kunna ställa sig frågan hur två personer med exakt samma sjukdom, exakt samma sjukdomsförlopp kan hamna på två olika våningar, där den ene bedöms klara sig på ett ålderdomshem och den andra behöver demenshem. Man kan också ställa sig frågan hur en biståndsbedömare kan anse att en totalt dement man som går omkring och letar efter sin hund som varit död i 20 år endast är ”lite snurrig”. I Sista Dansen går man igenom ”uttagningen” på 5 min och sedan är den biten över. Här skulle mycket mer kritik ha lagts in, för det är inget annat än stor parodi och kaos när det gäller bedömningen av vårdbehov.

Även scenerna från själva boendet får mig att vilja se mer kritik, mer ifrågasättande och mer sorg. För det finns så mycket sorg och så mycket kaos. I pjäsen skymtar en dansktalade läkare förbi som egentligen inte har tid med de gamla. Detta är det ju inte enbart äldrevården som drabbas av idag, att läkarna inte har tid, men här skulle jag vilja ha ett mer ifrågasättande av hela Ädelreformen och Socialtjänstlagen. Kanske är det helt enkelt så att kommunerna INTE ska ha hand om äldrevården. Det finns inga barnvisesjungande tanter på våra äldreboenden längre. Istället finns det mycket svårt sjuka och dementa människor som behöver och kräver total sjukvård. En vård som kommunen inte klarar av, och där det ständigt pågår ett krig mellan kommun och landsting. Landstinget vill skicka hem dom, och kommunen har inte resurser att ta hand om dom. Jag har själv emottagit ett samtal från sjukvården. De ville skicka hem en kvinna som hade brutit lårbenet. Kvinnan bröt lårbenet på tisdagen, de ville skicka hem henne på torsdagen. Jag föreslog för sköterskan som ringde att vi istället kunde skita i att skicka in dom boende. Vi kunde istället spjäla benet med ett ben från en trästol. Sköterskan blev sur och försäkrade att kvinnan gick av sig själv på sjukhuset. När hon väl kom hem skrek hon av smärta och kunde från den dagen aldrig mer stödja på benet. Detta är ett skräckexempel men ALLA som arbetat inom äldrevården kan berätta mer sådana här exempel. Tanken på eget boende och allt det där var säkert fin, ända tills den dagen man bestämde sig för att ta bort sjukhemmen och att allt skulle heta ålderdomshem igen.  Sedan den dagen föll äldrevården ner i en svacka och där sitter man fast ännu.

Här kommer vi också till den en av de starkaste sakerna jag reagerade på i Sista Dansen. Du finner inga så pigga boende på något äldreboende som de som fanns med i denna pjäs. Om det skulle finnas några sådana boenden så ring mig för där vill jag arbeta. En avdelning med 2 personal på 6-8 boende där endast en sitter i rullstol, det låter som en dröm. Där jag jobbar är vi på helgerna 3 personal på 20 boende varav 12 i rullstol och där totalt 13 kräver total omvårdnad. Ja, just nu är vi en extra personal också men den får vi ständigt försvara för att få behålla. Hela tiden finns frågan ”Behövs verkligen den” Hela tiden pågår ett ständigt argumenterande för att vi ska få behålla vår personal. Självklart handlar det om budget, och självklart utmynnar det i att de som ger oss pengarna inte besökt oss. Jag tycker själv det är fantastiskt att en stad som Göteborg med alla sina stadsdelar har så många politiker som inte kan tänka sig ett besök på de boenden vars öde de styr och ställer över.

Nu är ju en sak alldeles självklar, detta är inte verklighet. Sista Dansen är ett inlägg i debatten om hur det är att bli gammal, och också en pjäs om att se människan bakom åldringen.  Som ett sådant inlägg gör Mannheimer en bra insats, och liksom hennes serie Solbacken AVD E är det en både varm och rolig men också mycket rörande historia. Det är en viktig sak att diskutera vår syn på åldrandet och vården däromkring. Dessutom hade det kanske inte blivit en speciellt bra pjäs om hälften av de boende suttit i rullstol och inte sagt något.

Så med klagomålen blandade och den verklighet man lever i tillsammans med det som jag ändå tycker om med sista dansen, ja vad blir då betyget?

Klart godkänt, utan tvivel. För vill man se en pjäs med riktiga människor i som använder ett språk som talar till en, då är Sista Dansen en bra pjäs. Vill man däremot se verklighetens äldrevård, ja då ska man kanske söka jobb på ett äldreboende eller göra ett studiebesök. För mycket till verklighet finns kanske inte, men ibland kommer man långt på att vara hjärtlig, och det är Sista Dansen.

[tags] Teater, recension, Äldrevård [/tags]