Livet, två steg framåt och två steg bakåt och sen ett bakåt till

dagbok1Dagbok 11 augusti 2015

Det var längesedan man skrev här. Den här gamla bloggen borde kanske läggas ner egentligen. Det känns som att jag skriver så mycket på alla andra ställen istället men en liten uppdatering kanske är på sin plats eller nåt.

Livet ja, de går väl eller något.
Jag arbetstränar just nu på ett arbete jag inte klarar av. Stället jag är på är jättebra. Det är skitmysiga kollegor, mysiga boende och allt sånt men det håller inte längre med mina fötter. Det tar 5 min för mig att gå från bussen till arbetsplatsen och 2 timmar senare när jag ska gå hem igen tar det 20 min. Ja om jag ens pallar med att gå. Det känns som att det är knivar som sticks in för varje steg och jag tror inte jag behöver tala om att det hela inte direkt känns eller är toppen och det hjälper inte mitt psyke direkt att må bättre.
Så snart blir man arbetslös då. För det där med omplacering till något inom admin verkar helt omöjligt i Göteborgs Kommun. Jag blir lika förbannad varje gång jag ser att stan gör reklam för sig själva och skriver att inom Göteborg kan man minsann utvecklas….yeah right.
Jag hoppas egentligen bara att det går undan nu så man i alla fall vet att saker kommer gå åt helvete. Hellre veta om att ens framtid är förstörd än att behöva vänta på beskedet. För förstörd kommer den bli. Vem fan kommer vilja anställa mig? Jag är över 40, kan inte gå riktigt och saknar riktig utbildning. Nej, de e kört men så är det.
Jag försöker ändå kämpa med eller vad man ska säga. Jag försöker få ordning på ”min” förening och jag brinner för sakerna den står för. Emellanåt får jag små insikter om att jag nog faktiskt hade kunnat fungera att ”bråka på heltid” och jag trivs i rollen som samhällsifrågasättare.

Tänk så mitt liv förändrats de här senaste 3 åren och även om jag önskar att det mesta inte hänt så känns det ändå ”bra” att göra något. Jag vet ju att en del tror att det handlar om något form av att få ”behålla” Daniel men när kunskapen nådde mig om hur psykvården fungerar, eller inte fungerar, så kändes det bara rätt att göra något. Inte bara för ens egna terapi över det som hänt utan också för att just kunna förändra för jag vill inte se fler döda nu och jag vill inte se fler svarta rubriker om en psykvård i kaos.

Jo styrkan finns där ibland hos mig än men så kommer mörkret tillbaka och ibland känns det som att det blir svårare och svårare att ta sig ur det. Fortfarande är de flesta nätterna ett helvete och ångesten sliter i mig ibland. Då är det jobbigt att vara Walle, men även det har man så sakta börjat lära sig hantera. Mycket hjälpte det mig när jag insåg att jag funkar bättre själv så därför umgås jag inte med någon längre och jag tror inte direkt att jag är saknad.
Ångesten är jobbigast när jag inte har kontroll och sådan har jag alltid varit.
Därför är ekonomin det som ger mest ångest.
De senaste 3 åren har varit helt kaotiska på den fronten och det började med Daniels begravning och sedan anmälningen och allt.
Tack vare vänner, ja helt underbara vänner, har jag fått hjälp och jag skäms mest för att jag hamnat i en sådan situation i mitt liv där andra hjälper mig så. Tacksam är jag så klart, ja jag är hur tacksam som helst, men jag är heller inte bra på att inte kunna klara mig själv. Jag har ju alltid gjort det liksom, innan.
Våren och sommaren har sedan äventyret med den satans jävla helvetesdoktorn och indragningen av sjukpenningen tack vare honom varit mer än förjävlig. Jag ligger nu hela tiden en månad back och när sjukpenningen kommer den 25 är pengarna slut den 29. Jag äter när Henke är hemma och de dagar han jobbar kväll eller är borta lever jag på pulversoppa som jag tillagar så sent som möjligt så jag enbart ska behöva äta en gång per dag. En halv liter soppa och till det 1 liter kallt vatten mättar tills man somnar i alla fall…om man somnar. De gånger vänner hjälpt mig har jag storhandlat och tja jag har blivit duktig på att handla mat som kanske inte är så gott men som mättar i alla fall.
Även mina tänder fick jag hjälp med innan men nu är det samma med dom igen och jag ser ut som ett jävla troll. Jag äger ett par hela  jeans som är  och 2 t-shirts som jag kan ha så det tvättas mycket här hemma kan jag tala om. Det är verkligen helt sjukt hur min situation är just nu. Sociala hjälper mig med hela 150 kronor i månaden….tack Sverige.

Jag har fruktansvärt ångest över att jag inte kom till Daniel i sommar. En del säger och tycker att det är löjligt att jag vill så mycket dit upp men det skiter jag i. Det är viktigt för mig och även om det är löjligt så får jag vara löjlig då. Jag känner mig fullständigt värdelös över att jag inte ens kan få sitta hos honom en stund och prata med honom för jag behöver det. Det är väl viktigt eller något för det sorgearbete som jag själv går igenom och som är försenat tack vare bråk med NUS och skitsnack som anfallit från alla håll. In i det längsta hoppades jag att jag skulle kunna ta mig dit i september men det går inte. Jag var så glad i maj när jag fick ut mina semesterpengar men de gick till Kommunal och till de där jävla sulorna som jag tvingades köpa och som gjorde fötterna ännu värre. Jag hade planerat allt så noga för att ta mig dit så billigt som möjligt men allt rasa och jag grät som ett barn dagen då jag fick stryka resan ur planeringen.
Tänk om jag haft en riktig familj! Tänk om ”mormor” kunde lämnat lite kvar även till mamma, men nej då. Tänk om familjen i Varberg som ägt herrgårdar och skit kunde hjälpt till någon gång. Fast sånt finns inte bland dom man delar DNA med riktigt.

Ja, livet går framåt men sedan bakåt igen och så har det varit lite för länge nu. Egentligen har det varit så här de senaste 10 åren men klart är att det allt snabbare känns som att det lutar mer och mer neråt. Jag försöker att inte ge upp och jag försöker att hitta det roliga i livet och jag försöker att ta tillvara det som är jag och som jag är bra på, men det är svårt. Jag vill så gärna arbeta med något där jag kan förändra och jag vill så gärna få ut mina böcker, få prata om händelserna man gått igenom och kanske kanske kanske bidra till att förhindra att samma misstag sker igen. Det handlar inte om någon dröm om att få bli en god människa utan mer för att det är ju det jag gått igenom dessa tre år som skapat den Walle som finns idag.

När de mörkaste tankarna kommer vet jag att det aldrig kommer bli så. Jag lever på något form av övertid men inte övertid på det sättet att jag snart ska dö. Nej det är mer som att jag hamnat precis emellan stolarna och sitter i kläm nu och jag har ingen aning om hur jag ska komma därifrån. Men nu ska jag sova, eller försöka sova.
I morgon är det ju en ny dag……