Att vara värdelös…

dagbok1Idag ringde Försäkringskassan. Nästa vecka ska jag träffa dom, personalkontoret och så den som ska bli min nya chef.
Tänk va!
Jag begär omplacering för att jag inte klarar av att gå längre, och jag menar då att jag skulle kunna klara av ett administrativt arbete med tanke på vad jag gjort på stället jag varit på sedan 2002. Sedan blir jag sjukskriven för psyket, och sedan snurrar allt på och nu ska jag tillbaka till äldrevården där jag inte kommer klara av att jobba, men jag ska inte vara på samma boende. Problemet var uppenbart inte mina fötter, utan mig som person.
Försäkringskassan har ju inget att säga till om när det gäller det här. Det biten är ju faktiskt inte deras sak.

När jag lagt på luren kom den där välkända känslan över mig igen att man som person är fullständigt misslyckad.
Här är jag, över 40 år, och jag har inte åstadkommit ett enda skit i mitt liv. Jag lever knappt, och det lilla liv jag är består av en islorad värld där den ende som jag umgås med emellanåt är 5 år gammal. Jag pratar inte med någon längre, och håller mig undan och snart ska jag tillbaka till ett arbete som jag vet jag inte kommer klara. Det kommer hålla en vecka, kanske tre och sedan kommer fötterna ge upp totalt. Idag kan jag inte längre gå till affären utan att jag måste stanna, sitta ner lite, och sedan mer eller mindre tvinga mig att flytta fötterna framåt medan de skriker av smärta. Fast något annat jobb får jag inte och jag förstår för vem skulle vilja anställa mig? Vem har nytta av en värdelös onyttig person som aldrig uppnått något i sitt liv? En av Sveriges störta arbetsgivare som sköter om allt från vård till karuseller har ingen nytta av mig, och ingen annan har det heller.
Jag är inte ens kapabel till att ha en inkomst som gör att jag kan besöka den sista personen jag älskade och hans grav. Det enda jag vill så starkt är att få sitta hos honom en stund. Jag och han, som det var.
Jag klarar ingenting, och kan ingenting. Jag klarar inte att få en läkare att tro på att jag inte mår bra och mediciner sätts in som inte hjälper och när de inte hjälper är det liksom mitt fel. Inte att jag behöver annat.

Men jag ska gå på mötet nästa vecka. Jag ska säga ”ja”, och ”jo visst”, och jag ska le. För det är det enda jag klarar av att göra. Att le mot de som tycker som jag: att jag är värdelös.
Vad jag önskar att jag åkt med den där färjan i maj 2012. Vad jag längtar dit och vad jag längtar till att slippa vakna till en ny dag

Tack och förlåt

 

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *