Så här har mitt år sett ut…..

tumblr_mv43zj3l3T1s5gwi6o1_400(Det här inlägget vänder sig mest till dig som kanske på något sätt är intresserad av att veta hur undertecknad mår och har det. Är du alldeles för upptagen med ditt egna liv så strunta i att läsa det)

Det här är en berättelse om hur man blir behandlad i Sverige 2015.
Det här är också ett rop på hjälp för jag har inga andra sätt att gå tillväga nu.

I februari 2014 satt jag på möte med min arbetsgivare då jag haft mycket korttidsfrånvaro på grund av smärtor i fötter och rygg. Dessa smärtor har jag slagits med sedan 2007, och de har inte direkt blivit bättre utan snarare tvärtom. Numer är mina fötter så dåliga så vissa gånger när jag ska ställa mig upp bär dom mig inte alls och jag faller i backen. Att då arbeta inom äldrevården är kanske inte den bästa kombon. Jag hade därför själv också insett att det inte fungerade längre och ville prata om omplacering då jag ju tänkte att en arbetsgivare med 50 000 anställda kanske någonstans kunde ha nytta av mig.
Jag mådde heller inte direkt bra psykiskt och det slutade med att arbetsgivaren skickade mig till företagshälsovården där jag fick träffa en psykiatriker.
Denne sjukskrev mig direkt, och skrev också ut antidepressiva medel. Självklart hade det varit bra om jag sedan fått träffa samma läkare igen men det fick jag inte för detta menade arbetsgivaren fanns det inte ekonomi till. Jag fick lov en gång att ringa till henne, men inte mer.
Jag fick istället då uppsöka min egna vårdcentral, Selmas Läkarhus, men läkaren där menade att mitt ”fall” var arbetsrelaterat enbart och ville att jag skulle gå till företagsläkaren som jag alltså då inte kunde få träffa. Jag genomgick också en undersökning av mina fötter och det bestämdes att det framöver skulle bli operation. Samtidigt som detta pågår brakar jag ihop totalt psykiskt, och hamnar i en kris där jag inte sover, och där jag slåss med ångest och självmordstankar emellanåt. Jag får svårigheter att gå utanför dörren, drabbas av panik när jag ska åka buss och så vidare. Jag vädjar till vårdcentralen att jag ska få en samtalskontakt men ingenting sker, och det slutar med att jag inte ens får mina recept förnyade och hamnar då, på grund av snabbt avbrott av antidepressiva medel, i en ännu djupare kris.
Samtidigt strular det med utbetalningar på grund av att arbetsgivaren inte skickat in anmälan i tid samtidigt som arbetsgivaren menade att det hade man visst gjort, och det förhöjde inte direkt mitt psykiska mående.
I juni får jag lite kraft, mycket tack vare mina vänner Emma och Jennie som pushar mig,  och jag bestämmer mig för att jag måste komma vidare och beslutar mig för att byta vårdcentral. Jag sitter och tittar runt och hittar till slut Lundby Vårdcentral som drivs av Capio. Jag får tid, och listar mig där och träffar också en underbart bra läkare. Omedelbart skriver han remiss till samtalskontakt, och sätter in mig på mina mediciner igen. Han frågar till och med hur jag mår! Något som hittils ingen gjort.
Under denna tid har jag också haft möte med arbetsgivaren och Försäkringskassan. De sistnämnda skickar mig till en psykiatriker som jag får träffa 2 gånger för utredning, och hennes ”dom” blir ungefär den samma som min nya läkare. Man menar att jag är i en depression, och behöver samtal etc för att komma tillbaka. För hela tiden handlar det ju också om när jag ska komma tillbaka till arbetet. Bli frisk är inte högsta prioritet i det här landet längre utan det är att komma ut på arbetsmarknaden igen som gäller.

I augusti 2014 får jag också min samtalskontakt och hon är helt fantastisk. Jag får direkt ett stark förtroende för henne och vi börjar prata om mitt liv, och allt som hänt. Detta är första gången jag känner att jag utan att dölja saker kan vara mig själv, berätta om mig själv och sådant man gått igenom. För det är mycket som hänt i mitt liv, och då vissa verkar tro att det enda jobbiga som skett i mitt liv är Daniels död så kan jag försäkra er om att det finns ett smörgåsbord av händelser som inträffat som till slut gjort att mitt psyke inte orkade längre och som som format mig till den jag är. Sedan ska man ju tillägga att den förtalskampanj som skett runt mig när det gäller Daniel, och hur den tilläts hålla på av alla som inte vågade säga ifrån, gjorde inte mitt psyke bättre. Meningar som ””Du behöver inte hålla med eller konversera med mig för DU var en av dom som svek honom.” ekade också emellanåt och när de kom tillbaka gjorde det ont. Faktum är att ju mer jag pratat med min samtalskontakt desto mer har jag insett att just sånt är det som så starkt knäckt mig.

Nåväl, mina samtal inleds, och jag träffar min läkare igen som också förklarar ”Det tar tid för själen att läka”, men så meddelar han att han ska sluta, och jag tvingas då igen få en ny läkare, och det är då jag träffar han som här får namnet Monstret.
På nätet finns en sida där man kan betygssätta läkare, och här är lite omdömen om denna läkare som fått sin utbildning genom att läsa på baksidan av ett cornflakes paket….

 ”Doktorn undersöker inte patienten”

”Dålig på att lyssna, ibland undrar jag om han ens kan förstå all svenska då man får förklara samma sak om och om igen. Verkar mer eller mindre ointresserad av en som patient”

”Fruktansvärt ignorant och ohövlig. Man får inte möjlighet att förklara sig, och frågan ”Hur mår du” verkar vara fullständigt omöjlig att ställa. Han ställer diagnoser och har synpunkter på ens sjukdom utan att ha minsta vetskap om hur saker och ting står still. Det enda denne läkare medför är att du mår sämre efteråt.”

Första gången jag träffar Monstret är i slutet av oktober. Jag hinner inte sätta mig på stolen mitt emot honom innan han direkt brister ut i ”Du har varit hemma för länge!”. Inte en fråga om hur jag mår eller hur jag känner mig. Jag försöker förklara för honom att första halvåret av min sjukskrivning mest gick ut på att kastas hit och dit och att jag egentligen bara varit under ”behandling” sedan i aug men det spelade ingen roll. Han menade att Försäkringskassan inte skulle gå med på mer sjukskrivning, och trots att jag försökte förklara att jag varit på möte med FK veckan innan, och att de inte visat några tecken på att inte godkänna sjukskrivning så menade han att ”han minsann sett sånt här innan”. Han ville också omedelbart ha ett möte med FK och alla parter, och detta möte var tvunget att ske i november sade han. När jag gick ut därifrån, 7 minuter senare, hade han fortfarande inte ställt frågan, ”Hur mår du?”. Fram till mötet som skulle ske, enligt honom, i november så sjukskrevs jag.
Jag kontaktar min handläggare på FK som i sin tur försöker boka en tid med läkaren, men detta går inte i november menar nu vårdcentralen. I december blir sedan en tid bokad, men inte förrän den 23 januari för läkaren kunde inte före det. FK i sin tur säger att det är så här idag med att få allas tider att gå ihop men att de förstod situationen och räknade med sjukskrivning, och sedan ringer Monstret mig igen efter att jag fått försökt få tag i honom.
Han förklarar omedelbart att det minsann inte går för sig att jag är hemma så länge som tills den 23 januari för det skulle inte FK gå med på, och än en gång försöker jag förklara att jag pratat med FK men det ville han inte lyssna på. Nu skulle jag ut i arbete igen på 50% och trots att jag då försöker förklara att jag får ta all energi för att orka gå ut till affären vissa dagar så menade han att ”Så är det med det”, och förklarat att ”så sjuk är du inte”, och sedan lägger han på luren. Samtalet varade totalt i 4 minuter, och fortfarande har inte frågan ”Hur mår du” ställts.

hämta (1)Samma dag har jag möte med min samtalskontakt och och jag är fullständigt nedbruten när jag kommer dit. Hon i sin tur skriver till läkaren där hon menar att jag inte är redo att återgå till arbetslivet igen, och försöker stötta mig på de sätt hon kan, men ingenting hjälper och den 15 december 2014 ska Walle börja jobba igen för hur han mådde var uppenbart det minst viktiga i situationen.

Hur mådde jag då, eller hur mår jag?
Tja, jag ville inte leva mer. Så kan man väl enklast sammanfatta det hela. Jag var/är helt slut mentalt, och minsta sak kunde/kan bli enormt påfrestande. För mig handlade det inte om att kunna jobba eller inte, utan att gå ut i duschen kunde vissa dagar bli en enorm påfrestning. Faktum är att under vissa perioder under hösten låg jag mest och stirrade i taket ganska apatisk. Jag var/är enormt skör och bröt/bryter ihop av minsta lilla, och vissa nätter plågades/plågas jag av en fruktansvärd ångest. Jag var/är helt enkelt slut som människa, och nu skulle jag jobba.
Jag kontaktade FK som ju egentligen inte kunde göra något, men jag fick rådet att gå till arbetet så att jag bara inte struntade i det. Jag gick också dit, men efter 3 timmar fick jag gå hem och blev ”Avstängd”. Arbetsgivaren menade att detta ju inte var enligt planerna och på jobbet skulle jag inte vara så jag fick vara hemma med betalning istället.

Så blir det januari och jag bestämmer mig för att om inte Monstret ska lyckas ta död på mig, vilket han var jävligt nära att lyckas med den förbannade kvacksalvaren, så måste jag byta läkare. Då jag absolut inte ville förlora min samtalskontakt, den ende jag egentligen kan/kunde prata med så bytte jag vårdcentral till Capio Access för hon arbetade där också. Jag fick också en läkare som jag efter 10 sekunder fick förtroende för. Han frågade hur jag mådde, hur jag kände mig, och vad jag klarade av. Ja kortfattat så handlade han på alla sätt så som den andra idioten inte gjort. Han ändrade också mina mediciner då han menade att jag kanske behövde något lite starkare, och han förklarade hur dom skulle fungera. För mig som lider av en enorm ”tablettfobi”, och som inte direkt blivit bättre efter Daniels död och alla andra människors förbannade pillertrillande, var det också viktigt att man förklarade saker och ting för annars hade saken att jag tog tabletter gett mer ångest än de egentligen skulle bota.

Under denna period hade jag också emellanåt haft samtal med arbetsgivaren. Det var bestämt att jag inte skulle tillbaka till äldrevården alls, men vart visste vi inte med tanke på hur jag mådde. Städ nämndes men det är ju något jag självklart inte klarar av, och jag började snabbt inse att jag snart antagligen också skulle bli arbetslös. 12 år där man gjort precis allt lönar sig inte inom kommunen började man inse. Sedan är det ju så att man som vårdbiträde/USK inte kan utveckla sig inom kommunen, men du kan läsa hälsokunskap och blir chef…
Så jag ser fram emot en arbetsmarknad där jag som 40+ utan utbildning ska konkurrera ut 20 åringar. För mig som arbetat hela mitt liv känns det så fruktansvärt skrämmande att jag nu ska bli en sådan som får sitta på AMS kurser som inte ger ett skit.
Nåväl, min läkare menade att det var viktigt för mig nu att jag fick ordning på jobbet så jag vet hur framtiden kommer se ut, och menade också att det ju inte var någon idé att sjukskriva mig till hälften när jag ändå inte kunde vara på arbetet så han sjukskrev mig fullt igen fram till 23 mars. Då fick också mina nya mediciner möjlighet att ”sätta sig”. Senare samma dag har jag möte med arbetsgivaren och det beslutas då att jag ska göra en arbetsprövningsutredning på företagshälsovården. Jag själv menade på det mötet att sitta nu och säga att jag på grund av min person inte kan vara på arbetet totalt underminerar min terapi för då säger man ju egentligen att jag inte kan förändra mig. Anledningen till att äldrevården var uteslutet handlade inte då om någon värk utan enbart psykiska anledningar och hur jag är som person. Då handlar det inte, ska tilläggas, att jag skiter i jobbet utan snarare att jag saknar gränser och gör ”för mycket”. Min avsaknad av gränser är också något jag fått lida för i mitt privatliv, och är också en av de saker jag pratar med min samtalskontakt mycket om fast till vilken nytta började jag fundera på för uppenbart kunde jag inte ändra på mig enligt vissa.

Och nu kommer den totala kraschen, för nu drar FK öronen åt sig.
Jag får meddelande om att FK inte kan förstå varför denna nya läkare sjukskriver mig hundra procent när den andra, Monstret, menade att jag minsann kunde jobba 50%. Man begär in förtydligande från min nya läkare och i det förklarar han att han inte ansåg att det var någon större mening att låta mig sjukskriva mig 50% när jag ändå inte kunde/fick vara på mitt arbete. Han skriver också i sjukintyget att jag har en depression etc, men detta köper inte FK och till slut kommer det ett rart litet brev från vännerna på Försäkringskassan där de förklarar att de funderar på att enbart ge mig halva sjukpenningen, och från den 17 mars ingen ersättning alls.

Jag har då, i mitten av feb, pratat med min arbetsgivare på det möte vi hade inför uppstarten av min arbetsprövning, och säger då att jag kanske då är tvingad att avbryta min sjukskrivning helt för jag måste ju få en inkomst i februari. Detta menade arbetsgivaren ska jag absolut inte behöva göra utan om jag inte får sjukpenning från FK kommer dom betala ut sjuklön istället. Detta lugnar mig lite då självklart oron för ekonomin inte direkt höjer mitt mående. Jag skriver också till FK där jag å det vildaste protesterar mot FK’s fundering då jag ansåg att de var/är mycket väl medvetna om vad den andra läkaren, Monstret, ställde till det.
Någon hjälp från arbetsgivaren fick däremot sen inte. Jag istället blir jag skickad till ytterligare en läkare som skriver ytterligare ett intyg, men än har ingen gjort något så än har inga pengar kommit.
Mitt liv just nu är att jag lever på Henke. De dagar han jobbar eller när han inte är hemma äter jag soppa. Hemköp har en kycklingsoppa för 8 kronor styck. Det blir en liter soppa av den och det har jag sedan i två dagar. Jag äter när han är hemma, och mår skit för det också för jag vill inte leva på Henke. Han jobbar inom samma yrke som jag och han tjänar inga miljoner i månaden.
Så ser mitt liv ut just nu. Sociala hjälper mig inte för de menar att jag fått mer än deras syn på existensminimum tidigare månader (Normalt får jag ut 7000 per månad totalt i sjukpenning och det ska räcka till allt, men det är ändå mer än vad jag skulle fått från sociala), och jag har nu kommit till den punkten att jag faktiskt inte orkar mer. Jag har inte kläder som räcker för en vecka längre. Jag ser ut som en jävla luffare, och jag har så fruktansvärt ont i munnen efter en tand som det blivit inflammation i. Jag har 19 kronor på kontot, och jag skulle kunna döda för en cigg.
Fy fan, jag är så på botten just nu så det går inte komma längre ner.

depression-01I ett år har jag försökt få någon att lyssna på mig. Jag har försökt förklara att mina nerver är slut. Jag har försökt förklara att jag inte mår bra, och inte orkar mer. Jag har försökt förklara att jag emellanåt känner mig slut som människa, men knappt någon lyssnar, och de få som har lyssnat blir hela tiden överkörda. Jag känner mig som att jag blir behandlad som luft och där absolut ingenting jag säger tas på allvar. Det enda som är viktigt är att jag nu ska svara på frågor i någon jävla utredning om min arbetsförmåga där jag förväntas kunna svara på framtiden när jag knappt känner att jag vet om jag vill leva i morgon.
De sista åren varit fullständigt förjävliga där Daniels död självklart är en enormt stor sak, men andra saker i mitt liv har inte förenklat det. Jag träffade personer som från första stund tills dess att de tröttnade ljög om precis allt för mig, och byggde upp en rädsla hos mig att förlora dem utan att något stämde. Jag var en mental hora åt de som ville prata med mig efter Daniels död för att dels få veta vad som skett, och dels få dämpa sitt egna dåliga samvete.
Fiaskot med att försöka få till stånd en kamp mot sjukvården efter Daniels behandling föll på grund av att ingen jävel bryr sig egentligen, och det var också en besvikelse. Nej engagemanget verkade mest finns till för att snacka skit om mig så jag får skit av vissa för att jag är si och så, och kan sedan läsa om allt jag och Daniel gjorde i sänghalmen långt före vi vare sig hittat säng eller halm.
Den ständiga smärtan i fötter och rygg påverkar även det psyket, och kampen mot sjukvården efter Daniels död har tagit på mig, och så då detta förbannade skitsnack runt oss som aldrig tagit slut ihop med den hycklande iskyla som de flesta uppvisar. Allt det ihop med ett liv där ganska mycket varit tufft har gjort att jag inte har kraften kvar längre, men framförallt börjar min framtidstro bli allt svagare. Jag orkar inte slåss mer.
Aldrig i mitt liv har jag heller aldrig känt mig så ensam, så övergiven och så fruktansvärt liten. Jag står inför en omänskligt hög mur, och har ingen aning alls om hur jag ska ta mig över den.
De få steg framåt som jag ändå känt att jag tagit under mina sessioner med min samtalskontakt är just nu bortblåsta. Jag är så slut mentalt just nu så det enda jag gör är att jag gråter, har ångest, och sen gråter jag lite till. Varje förbannade möte jag ska gå på får mig att vara helt färdig efteråt, men ingen förstår det, och ingen verkar bry sig heller. Det enda jag egentligen inte får är att lägga tid på min terapi för alla andra jävla möten ska hinnas med ständigt.
Jag hade hoppats att nu kunna boka en resa för att kunna vårstäda hos Daniel då SJ’s prispolitik gör att man ska boka 3 månader innan, men det har jag inte råd med, och det gör ont ska ni veta. (och om någon av mina ”vänner” kommer med åsikter så skippa för helvete skitsnacket om att ”Ja men du får istället bla bla bla”. Jag behöver få åka dit och that’s it!, och för mig är det precis lika obegripligt att ingen annan åker dit som det verkar vara för en del att jag vill dit. Daniel ligger inte under en jävla sten i Göteborg! Han ligger under en jävla sten i Skellefteå, av nån anledning, och DEN stenen vill jag sitta vid. Så är det bra med den saken och vill du diskutera det så gör det med någon annan. Jag är pisstrött på att behöva försvara min sorg över Daniel). Nu blir det ingen sådan resa, och det gör ont men det blir heller ingenting annat.

Mina böcker och mina planer har hållt mig uppe ganska mycket, men emellanåt tvekar jag på det också. Jag tvekar på allt just nu, och det som skrämmer mig idag är att jag också är rädd för mig själv. Jag är rädd för när det där ångestanfallet kommer som tar slut på mig. Det anfallet där demonerna vinner.
Så egentligen känns det som att nu är det slut.
De vann, och de segrade. Det är så jag ser det, och det är så jag mår. Visst ska jag göra allt det som förväntas av mig. Visst kommer jag känna mig lite mer förnedrad igen så som man ska göra i dagens samhälle, och visst kommer jag göra allt som jag blir tillsagd att göra. För mig skickar man hit och dit, fram och tillbaka, och så har det gått en vecka till. Hur jag mår skiter man i, och det minst viktiga är att bli frisk. För man har bestämt att si och så ska det vara, och därmed basta! Att jag under det första halvåret av min sjukskrivning faktiskt inte fick någon hjälp alls utan istället mådde jag sämre ja det struntar man i.

Enklast för alla parter hade ju varit att jag faktiskt tog livet av mig. Då slipper FK mig och statistiken blir av med en som är sjukskriven. Visst ökar självmordssiffran lite men den skiter ju alla i så strunt samma. Arbetsgivaren blir i sin tur av med en anställd som de egentligen inte vill ha kvar, men mest av allt slipper jag mig själv. Jag slipper det här livet som faktiskt för varje stund som går bara blir sämre och sämre.

Just nu önskar jag att jag aldrig träffat Daniel. Hade jag inte gjort det hade jag ju redan varit död. Då hade jag sluppit de här senaste 3 jävla åren, och jag hade förskonat så många så mycket jobb till ingen nytta men mest av allt hade jag sluppit mig själv. För vad fan var det för nytta med att jag skulle leva? Vad är det egentligen för mening med någonting alls?

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *