Krönika 2014 – Det personliga: Ett riktigt skitår

dagbok1Så är snart detta året till ända, och tack Gode Gud för det.
Skulle jag sammanfatta året i ett ord blir ordet ”Skitår” nog det som kommer närmast.
Under 2014 brakade jag ihop totalt, och blev under största delen sjukskriven, och fick samtidigt smaka på hur detta land sköter sig när det gäller psykisk ohälsa. Det är ganska lustigt egentligen att jag inledde året med bråk mot myndigheter när det gäller hur de behandlade andra, och i nästa stund fick jag också smaka på det själv. Fast man har väl lärt sig någon på det också, som man ju brukar göra.
Fast allt detta år har inte varit skit för jag tror att jag ändå blivit starkare, eller så har jag slutat bry mig, välj själv.
2014 blev också ett sådant år då man insåg mycket, och lärde sig mycket om sig själv och hur man fungerar. Att jag inte fungerar vet vi ju redan, men man fick det väl bekräftat nu.  Samtidigt har man fått smaka på falskhet i många former, och så lögner. Ja, massvis med lögner. Enorma lögner, och en del saker som inleddes på ett sätt som man trodde var fint, men som visade sig vara just lögner avslutades med lögner. Det handlade om allt från blommor på gravar, och till människor som ena dagen kallade en för ”bästa vän”, och som i nästa stund, tja…. Ja så var man inte det mer. Nu kan man därför inte ens svara på ett vanligt meddelande som bara ville önska God Jul.
Väldigt mycket av det som kom in i mitt liv efter september 2012 var inte som man trodde. Det som är jobbigt är att man alltid vill minnas allt med värme, men jag vet inte vilken värme det finns att komma ihåg. Allt från promenader under Norrlands nattsol till samtal man trodde betydde något, ja det var ingenting. Det var alltid jag som var dum, och aldrig någon annan. Oavsett om det handlade om att folk gick omkring och sade att jag knarkade och fick Daniel att börja knarka, till att andra berättade att de hört att jag var psykopat så skulle jag bara ta det.
På samma sätt som när man ber någon göra fint hos någon som ligger 3 meter under jorden, och när det sedan uppdagas att det inte gjordes trots att man sade motsatsen, och jag då blir väldigt ledsen över det, ja då är det jag som är den onde.
När jag nu går in i 2015 så gör jag det utan någon som jag kallar för riktig vän. För jag litar inte på någon längre, absolut ingen, och jag släpper inte in någon heller fullt ut. Den ende vän jag hade, och som jag litade på,  var Zuzzi och hon är numer i himmelen. Kvällen efter att hon somnat in fick jag konstiga meddelanden på telefonsvararen istället efter att ha fått djupt personliga mail strax innan, och veckan efter ”Vad veta du bara dra”, men de som ska ha ljugit och gjort illa, ja de fick stanna kvar…
På samma sätt handlade det om flera av dem som kom in i mitt liv och som haft en eller annan form av relation med Daniel. Under året insåg jag att den relation jag hade med dem enbart handlade om honom, och något mer fanns inte. Nu när tiden gått, och såren börjat läka, finns det ingenting kvar för dessa människor är inget som jag normalt skulle umgås med alls. Svängningar från att vara toppen ena sekunden till att vara skit, eller att bemötas med total iskyla blev något man tröttnade på, och under året lärde jag mig att om Daniel levt hade jag inte haft kontakt med dessa människor alls, och därför har jag ingen anledning att ha det nu heller. För jag tror knappast ens att Daniel skulle haft det. Oavsett vad alla bästa vänner idag må säga så var han jävligt ensam, och det var ju därför vi började prata.
Direkt när han dog verkade ingen alls vetat hur han mått, men efter ett tag visade det sig att ungefär alla visste, men knappt någon gjorde något. Sån vänskap kan jag leva utan faktiskt, och människor som samma natt en person ska begravas sitter och pratar sexuella minnen av den döde….fy det äcklar mig!
Så dom är också borta nu. Inte alla dock. Några finns kvar och kommer finnas kvar, men väldigt många är bortplockade, raderade, blockerade och ja, borta.
Jag är ändå tacksam mot dem för att jag genom dem kunde förstå mer, men faktum är att det mesta i hur jag förstått kommer inte ifrån vad människor berättat utan hur de har agerat. För samma saker som Daniel berättade om fick jag uppleva själv, och som jag skrivit innan: Norrland kan vara jävligt kallt på fler sätt än ett.
Ja året 2014 har varit ett jobbigt år, och jag vet redan nu att det kommer krascha ännu mer under 2015, men samtidigt har jag kommit till en punkt där jag inte bryr mig på samma sätt längre. Jag vet att folk kommer göra mig ännu mer illa, och jag vet att folk kommer förstöra för mig ännu mer, men låt dem göra det då. För detta år har jag lärt mig att jag inte kan komma längre ner, och då får jag ligga där. Vad som än sker kan det bara gå uppåt sedan. Nere i den själsliga gyttja som jag befunnit mig i ganska länge får jag väl plaska omkring ett tag till eller kanske för evigt, men jag är inte rädd att i alla fall komma djupare. För djupare än så finns inte, om inte…
Det är en ganska slagen Walentine som tackar för sig detta år. Jag är fortfarande inne i det som så vackert heter depression, och jag hoppas väl att jag inte kommer fastna där. Det jag däremot kommit ur är tanken på att få svar. Det har jag alltid velat ha, men har väl lärt mig att ibland får man inga svar. Saknar gör jag, och vissa saknar jag mer än andra. Jag kan ibland se på kort från hösten 2013 och le för mig själv samtidigt som jag för alltid kommer undra ”Vad var det egentligen?”. För jag vill så gärna att minnena under Norrlands nattsol ska vara äkta minnen, och dem vill jag så gärna ta med mig in i framtiden som något fint. För jag tyckte om vissa, och vissa kommer trots allt att alltid ha en plats i mitt hjärta. Så är det, och det är inget jag skäms över att skriva. Ja vissa kommer jag sakna och saknar. Innan var jag arg, och ibland bitter. Det är också över för det leder ingenstans. Nej istället väljer jag, för min egen skull, att bara låta dem finnas kvar där i hjärtat hos mig, och med tiden kommer minnena blekna tills allt bara blir en dröm man minns ibland på avstånd. Under ett tag 2013 trodde jag att vissa kommit för att stanna, men så blev det inte, och kylan visar ju att de är lyckligare idag utan mig inblandad, och jag är ändå glad då om det är så. För jag önskar dem ingenting annat än just lycka.
Och framtiden….
Ja, jag vet inte om jag har någon framtid. Jag hör ibland att ”Du får inte dö Walle”, men döden skrämmer mig inte ett dugg mer. För jag lärde mig också under 2014 att jag är en person som så otroligt lätt kan bytas ut, eller plockas bort. Jag lärde mig att även när andra gör fel, som med graven i somras, så blir det mitt fel. Jag lärde mig att jag ingenting är värd. Det låter som värsta martyren eller offret nu, men det är inte så jag menar.  Jag menar bara att det faktiskt är så det är, och så har det varit under en ganska lång tid. Jag får ju bevis på det hela tiden.
Det kanske också blir det som jag tar med mig in i nästa år: Att jag ingenting är värd.
Gott Nytt År

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.