Pojken ser

dagbok1
 
 
Dagbok 26 maj 2013
 
 
 

Går omkring bland människorna. Dom ser lyckliga ut. De kramar varandra, pratar med varandra, älskar varandra.
Lyfter telefonen, men lägger ner den igen. Har ingen att ringa. Har ingen att krama. Har ingen att älska.
Sätter mig och tar en kopp kaffe. Vid bordet bredvid sitter en familj. De har två barn. Den ena har en ballong i handen och skrattar. Den andra äter på sin bulle och dricker sin saft. Hon ser på mig, och ler. Jag ler tillbaka men känner hur tårarna är på väg så jag vänder bort blicken. Jag fick aldrig några barn. Jag fick aldrig känna den där villkorslösa kärleken. Jag fick aldrig det jag mest av allt ville ha.
Jag sitter i en park med tusentals människor omkring mig, men ingen känner mig. Ingen vet vem jag är. Ändå är jag inte mer ensam här än hemma. Ändå är jag lika anonym vart jag är befinner mig.
Dom som vet vem jag är har tröttnat på mig, dom ringer inte mer. Dom finns inte mer. Dom orkar inte mer. Dom orkar inte tills deras egna liv brakar samman. Då kommer dom att ringa, och då kommer mina svar bli viktiga igen.
Hur länge skulle det ta innan jag hittades om jag försvann? Hur länge skulle det dröja innan folk saknade mig?
Mitt liv är tillbaka nu där det var. Där det var före han kom in i livet. Före han fick mig att leva upp. Före det att vi två lyckades hålla ensamheten borta.
Samma sorts svin i livet, det hade vi. Medan jag utnyttjades för mitt sinne utnyttjade folk honom för hans kropp. Medan jag lyssnade och sakta bröts ner, förstörde han sig själv genom att aldrig bli sedd för den han var.
På samma sätt som för han skulle hyckleriet starta om jag dog. Då skulle folk sakna, sörja och ha sett. Då skulle folk veta, känna och lida. När han levde  knappt en jävel. När jag dör kommer folk börja bry sig. När jag dör kommer tävlingen starta om vem som var bäst vän med mig,
I mig vaknar pojken igen. Den pojk som hade drömmar, som drömde om ett liv. Pojken som hela tiden gråter i mig för att livet inte blev som pojken ville eller trodde.
Kvar av pojken idag finns en vedervärdig man. En trött och sliten man som inte längre har  några drömmar. Som inte längre hoppas på en framtid. En man som bara väntar på att döden ska komma och låta honom slippa vakna mer. Pojkens drömmar blir allt svagare och pojken finns knappt kvar. Mannen är ett skal, ett trött fult vidrigt skal där det motbjudande yttre utseendet försvinner i mannens plågor över sig själv.
Jag reser på mig och tar försiktigt på mig ryggsäcken. Ryggen skriker i smärta, och min vänsterfot har spruckit upp. Det blöder men jag orkar inte bry mig mer. Överallt ser jag dom lyckliga människorna, som snart ska åka till sina hem igen. Där ska dom natta barnen, krypa ihop i soffan och vara tillsammans. Där ska dom få känna kärlek, lycka och där ska dom få känna tryggheten att inte vara ensamma.
Varför Gud tar du mig inte härifrån? Varför låter du mig inte dö? Det enda jag vill är att slippa vakna mer. Det enda jag vill är att slippa lida. Det enda jag vill är att få känna att det är över.
Varför låter du mig aldrig få vad jag vill? Du har tagit allt som jag hållit kärt ifrån mig, Kan du inte bara låta mig få denna enda önskan?
Kan jag bara inte få slippa leva med mina demoner? Kan jag bara inte få slippa ifrån?
Jag ber dig, snälla Gud. Låt mig få den enda önskan jag har kvar. Den enda dröm jag har. Det enda jag vill.
Låt mig och pojken i mig få frid
 

1 svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.