Det var ett tag sen…

dagbok1
 
 
Dagbok 18 maj 2013
 
 

Ja, det var ett tag sedan man skrev vanlig dagbok på sin sida. Mest beror väl det på att jag skrivit mycket som inte lagts upp, och sedan har jag ju andra sidan som jag skriver på. Fast kanske skulle man göra en sammanfattning av allt om hur livet är och hur livet blev. För livet blev ju inte som man trodde, inte på något sätt.
Jobbet har varit ett helvete den senaste tiden, och är väl fortfarande men jag har kommit in i en ”låg fas” där jag inte bryr mig. Jag går dit, gör det jag ska och sedan går jag hem igen. Jag pratar med så få människor som möjligt och jag trivs faktiskt bra med att ha det så. Känns som att jobbet inte är viktigt längre, ingenting är egentligen viktigt. Livet är en enkel resa mot döden, och det ska faktiskt bli ganska skönt när man kommit fram.
Annars har tiden tagits upp av anmälningar och ”bråk” med psyk och sedan Socialstyrelsen. Fy fan vilket ruttet land vi lever i, den saken är i alla fall klar. Jag trodde inte att det var möjligt att kunna ljuga så öppet och så korkat inför en tillsynsmyndighet som psyk gjort, men det gick visst. Det är helt otroligt hur lätt det är att kunna plocka ner psyks yttranden och påståenden men ändå låter Socialstyrelsen dom hållas.
Fast jag vet inte, jag tror jag skiter i allt det där nu.
Jag tvekar ska erkännas, men egentligen varför håller jag på? Daniel kommer inte tillbaka, och förutom 2-3 personer så bryr ju sig ingen i alla fall. Nej folk beter sig som svin rent ut sagt. Ja som svin. Jag har aldrig i hela mitt liv blivit bemött av en sådan enorm ignorans.
Ja, jag är förbannad, mer förbannad än jag tror jag vågat erkänna för mig själv. Jag är något så in i helvete förbannad på folk. Fy fan vilken respektlöshet man visar upp. Fan jag kan inte ens ställa en vanlig fråga utan att bli bemött av ignorans.
På samma sätt är jag pisstrött på att höra ”DE E BRA WALLE PÅ DOM BARA”, men vad gör folk själva? Vart är deras egna engagemang?`Jo, det sitter i röven på dom, fastklistrat och kommer inte ut.
Nej, man kan inte visa något engagemang för att gör man det ger man ju samtidigt credit för den relation jag och Daniel hade, och det går ju inte. Så då skiter man i det, och det är helt ok. Man måste inte engagera sig. Man kan bara låta saker vara, och det behöver absolut inte vara fel på något sätt, men då ska man hålla käft och sluta hyckla.
Det beundrar jag med hans syster.  Hon sörjer, hon vet vad som stämmer och så är det bra med det. Där ser man inga svarta rubriker på KROSSA PSYK utan hon sörjer sin lillebror och det helvete som det innebär är tillräckligt. Hon är en av de få som inte hycklat under den här jävla resan.
Det finns några få som jag kommer ha kontakt med framöver och de e dom jag pratar med idag, resten kan dra så jävla långt åt helvete som det bara går.
Att vissa sen ena dagen hyllar en med spaltmeter och sedan ”blockar” en utan någon som helst jävla fucking förklaring säger ju dessutom mer om dom själva än om något annat. När man sedan försöker fråga ”Va fan hände” , slänger dom på luren och beter sig som några jävla fjortisfjollor. Fy fan rent ut sagt, fy fan!
Så det var det. Daniel dog, han blev dödad av psykvården och det gjorde inget enligt tillsynsmyndigheten. Nu går vi vidare och blundar för verkligheten och snart kommer vi kunna läsa om nya människor som söker hjälp av vården och slutar i en kista. Det är vårt älskade Sverige det, men vi ska inte klaga. För inga fel begicks. Heja Sverige! Heja pisslandet Sverige!
Tänker på allt vi pratade om förra sommaren, och om hur han ville förändra sitt liv. Hur han ville kämpa och hur han kämpade efter sin förmåga. Jag beundrade honom då, och det gör jag än. I min ”film” om honom skrev jag att han var en av de modigaste människorna jag träffat, och det stämmer så väl för det var han. Det är förjävligt att han inte ens fick påbörja sin dröm. Så ruttet jävla förjävligt men det vet väl också alla andra om. Eller nej, det är jag som inte vet för….Fuck you all!
Jag fattar inte?!! Varför i helvete har jag tagit så mycket skit för? Vad fan har det varit med mig? No more säger jag nu. Fuck you asholes.
Fan vad jag saknar gamla Walle ibland. Han som inte deppa ihop för allt och som slogs med mentala järnrör för att komma dit han ville. Undra om hans finns kvar där någonstans.
Jag hatar det här landet kära dagbok. Jag hatar hur vi Svenskar sitter på arslet och accepterar all skit som händer runt om oss och blundar och tänker, ”Bara det inte drabbar mig”. Jag vill så jävla långt bort från Sverige, från svenskarna och jag vill aldrig mer återvända. Jag vill så långt bort från mitt liv som det går.
Jo, det börjar allt mer bli dags att bryta upp. Lämna allt bakom sig och försöka hitta något nytt i livet. Något helt annorlunda mot det jag har och har haft. Jag har absolut ingenting som binder mig, och jag är ganska säker på att de 5 min av sorg som det skulle innebära för mina vänner om jag försvann är ok för dom. Något helt nytt, ett nytt land, ny kultur och nya människor.
Jag skulle vilja bli lika modig som Daniel var. Han som vågade testa saker, nya saker. Han som drömde.
Mina drömmar har varit döda. Kanske är det dags att ta tillbaka dom. Kanske är det dags att göra om. Skita i sånt som man trodde var viktigt och bry sig om en enda jävel: Mig själv
Jo, det blir nog så. För en sak är klar, med sådana människor jag haft i mitt liv så behöver jag inga fiender.
Jävla rövlappar
 
 
 

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.