Några rader från Facebook

032Jag skrev detta på FB igår men insåg idag att visst ska detta stå här, på min dagbok.
så här är det…

Det här kommer väl ingen orka läsa men jag skriver i alla fall…
Snart är det 6 månader sen mitt liv rammade. Har jag gått vidare? Mår jag bra idag?
Svaret på första frågan är kanske, och svaret på den andra är ”tja, nja jag vet int”
Det jag vet är att mina månader med Daniel förändrade mig. Jag fick en ny syn på livet, på samhället och på vår värld. Jag fick lära mig en ny form av kärlek och jag fick lära mig att jag faktiskt var viktig för någon.
Jag och Daniel var så otroligt lika. Vi levde i en värld som vi inte riktigt förstod och en värld som inte alltid förstod sig på oss , men vi förstod varandra ganska bra. Dom jobbiga nätterna som var så fyllda med oro uppvägs så mycket av den bekräftelse jag fick från Daniel på andra sätt, och som jag fortfarande får när jag läser, försöker förstå och där jag försöker ge han rätt. En bekräftelse jag inte riktigt förstått förrän nu fullt ut.
Just nu tittar Socialstyrelsen på den anmälan jag gjorde, jag har också skickat ett yttrande på det som motparten skickat in. Jag kommer inte ge mig för jag vill kämpa för Daniel. Jag vill slåss för honom för jag vill att han en dag ska få höra orden ”Du fick rätt Daniel”, även om jag idag måste sitta vid hans grav för att läsa det. Mest skulle jag vilja att de ansvariga kunde erkänna och säga ”Ja vi gjorde fel”, men det vägrar dom. En del kanske tycker att det är att älta, men är det att älta att försöka ge en 23 åring heder? Är det att älta att ge en människa som ville leva bekräftelsen på att det var en värdelös och ignorant sjukvård som gjorde att han avled? I så fall ältar jag gärna. Kom också ihåg att det var Daniels egna uttryckliga önskan att när han kom ifrån ”De där psyket” så skulle vi göra en anmälan. På samma sätt som 122 dagar kommer bli hans upprättelse, på samma sätt är det med min anmälan till SoS. Boken om honom började vi skriva på redan i maj månad, allt efter hans egna önskemål och vilja. Då visste vi inte att det skulle sluta som det gjorde.
Allt detta har varit mitt sätt att gå framåt. Allt detta har varit mitt sätt att bearbeta min sorg. Fast saknaden är kvar där. Saknaden efter honom som förändrade den jag var och som hjälpte mig att bli den jag är är fortfarande så enormt stor. Fortfarande vill jag ringa honom och fråga hur det är idag. Fortfarande vill jag ha honom sittandes vid köksbordet här och där vi pratar om allt och inget. Fortfarande vill jag höra honom försöka prata danska, och fortfarande vill jag bara att mardrömmen ska ta slut.
Idag ser jag ett samhälle som inte tar hand om sina svaga. Jag ser ett samhälle som övermedicinerar människor med ADHD och andra funktionshinder. Jag ser ett samhälle där psykvården fullständigt tappat greppet och jag ser ett samhälle som dödar våra medmänniskor. Allt det där lärde Daniel mig. All det där kommer jag ta med mig in i framtiden, en framtid utan honom. En framtid som jag trodde han skulle bli en del av.
Ändå går tiden framåt, ändå går man framåt, men det får mig inte att inte vilja ropa lika starkt idag som igår: Daniel, jag älskar dig
För det gjorde jag, och det gör jag än.
Jag kommer aldrig sluta älska Daniel, och han kommer för alltid ha en sådan stor plats i mitt hjärta, och vet ni kära vänner: (ni 2 som orkat läsa detta)
Den kärleken brinner lika starkt idag som för 6 månader sen och den kärleken är jag stolt över.
Kram ♥
/Walle

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.