Gott Nytt År

200236712-001

Det ösregnar i Göteborg i skrivande stund, klockan 18:30. Egentligen är vädret en ganska bra beskrivning av hur detta år varit för mig.
2012 kommer gå till historien som ett riktigt skitår i mitt liv. Det blev ett år med sorg, sjukdom och ångest. Fast året innehöll också mycket som jag kommer ta med mig med glädje. Nya vänner, nya bekantskaper och nya erfarenheter.

Två saker kommer jag minnas mer än något annat. Daniel är det första, och om honom har jag redan skrivit så mycket så jag stannar där, men han kommer jag minnas och ta med mig in i det nya året.

Det andra jag kommer ta med mig är att det nya året för mig också kommer bli en nystart. De senaste 4 månaderna har jag bittert fått erfara vilka som är ens vänner och inte, och till er som denna höst gjort allt ni kunnat för att undvika mig vill jag bara säga följande…

Jag hade behövt er,  mer än någonsin. Jag var knäckt, jag var ledsen och jag var förstörd. Jag har åkt mellan hem och psyk, mellan hopp och förtvivlan och mellan kaos och kärlek. Erat sätt att stötta har varit ignorans, bortvända ryggar och skitsnack. Vet ni….

Ni kan dra åt helvete. Ni som kallar er vänner har visat att ni inte är värda skiten under skorna man har när man trampat i hundskit, och er kommer jag inte ta med mig till nästa år. Ni får stanna, ni är lika döda för mig som Daniel, skillnaden är bara den att honom sörjer jag. Ni är inte värda att sörja.
I hela mitt liv har jag försökt vara den som finns till där. Den som försöker ställa upp dygnet runt på allt och alla. Nu hade jag behövt er, nu var det jag som var knäckt.
Jag kommer inte vara knäckt för alltid. Jag kommer resa mig igen, men då gör jag det utan er i mitt liv. För ni är ingenting att ha.
Chamilla mer än någon annan har så ofta, och i så många år, sagt till mig att jag måste börja engagera mig i mig själv. Att jag först måste hitta min styrka för att kunna orka med att dela med mig till andra. I år lärde jag mig hur rätt hon har. Hösten 2012 blev det uppenbart hur viktigt det var för mig att hitta min egen inre styrka och att ge fan i att lägga den på andra som inte förtjänar den.

Hösten 2012 fick jag veta vilka som var mina vänner. Många har ställt upp, och många har funnits där. Ni som gjort det, tack!
Tack för att ni funnits där, stöttat mig, tröstat mig, uppmuntrat mig, ifrågasatt mig, lyssnat på mig.
Tack för att jag för en gångs skull i mitt liv fått vara svag, och fått gråta och fått vara tröstlös.

Ni andra, ha ett gott 2013, 14, 15 och så vidare.
För ni kan dra åt helvete

Gott Nytt År!

Nyårskrönika: 2012, ett riktigt skitår

gott-nytt-2011

Normal brukar jag ju skriva en hel del om det gamla året. Jag brukar till och med vara så duktig så jag delar upp allt i media, politik, nöje etc. I år orkar jag inte göra det. Mest för att jag är supertrött och supertressad då jag har deadline på annat till nyårsafton, ,men också för att jag inte direkt har följt året som jag brukar göra. Så i år blir det en personlig krönika, och den blir väl inte så munter.

När 2012 började trodde jag i min enfald att året skulle bli helt ok. Mina chefer på mitt jobb hade pratat om att jag skulle få lite andra arbetsuppgifter, mest för att det fanns personal för det och för att en del saker i huset behövde få lite extra stöd. Det tog ett tag och sen fick jag också flytta på mig. Ungefär samtidigt som detta skedde lade min rygg av lite mer och fötterna mina började värka extra mycket så det passade mig väldigt bra.
Tanken var att jag skulle arbeta med kultur/aktiviteter men också vara kvar som schemaansvarig på avdelningen jag normalt arbetade på. I samma stund som detta skedde infördes Optimerad Bemanning i stadsdelen och jag skrev en hel del om det under våren. Jag var övertygad om att det skulle bli kaos och fiasko och så blev det också. Fast jag måste erkänna att jag  hade fel, för inte ens jag i min allra mest negativa uppfattning kunde tro att kaoset skulle bli så stort. Optimerad Bemanning med efterföljande idiotiska bemanningsenhet är det dummaste man någonsin kommit på, och just nu arbetar tjänstemännen febrilt för att göra allt för att man ska slippa erkänna sina misstag. De som blivit drabbade är de boende, men det är ju å andra sidan som vanligt.

Som om inte detta skulle räcka till så slutade 2 personal på avdelningen jag tillhör och det ledde i sin tur till att ungefär allt rasade ihop totalt. Så direkt mycket aktiviteter kunde jag inte ordna. Istället blev det schemaarbete, fixa timanställda, beställa varor och så vidare som blev min huvudsyssla. Detta ledde naturligtvis till att en del av de kvinnliga amöbor som arbetar i huset fick något extra att fundera på och gnälla på, och gnällde gjorde dom mest hela tiden. Allt har slutat med att jag nu inte har några ansvarsområden alls kvar och vet ni vad? Jag tycker det känns bra. Låt maktgalna kvinnor få leka affär istället, så skiter jag i vilket.
2012 blev året då jag verkligen insåg att mitt arbete är mitt arbete och ingen jävel tackar mig för att jag ställer upp extra. Man kan väl säga att året lärde mig att bli en tvättäkta kommunanställd: Skit i jobbet, skit i allt, gör så lite som möjligt och hoppas du kan komma undan med det. Framför allt så ge fan i att vara engagerad, och utnyttja inte dina grundlagsskyddade rättigheter att yttra dig. Yttrandefriheten gäller inte i Göteborg.
Att jag 2013 kommer göra vad jag kan för att hitta nytt jobb kommer väl inte som en nyhet. Att jag efter det kommer ägna massa tid åt att skriva om Göteborg, det kan jag också lova. Tills dess ska jag vara snäll, skötsam och duktig.
Saken är den att jag älskar att jobba med gamla, ja jag älskar det lika mycket som jag föraktar den inställning till engagerade medarbetare som min arbetsgivare har och jag kan försäkra er om att det föraktet är ganska stort.

Annars blev också 2012 året då sjukdomar gjorde sig påminda. Mitt under varmaste vår och sommar (som ju egentligen inte blev så speciellt varm under 2012) så sprang jag ner dörrarna hos läkaren. Jag tappade vikt, livsglädje och ork men någon gång ska det väl ta slut. Jag fick bittert också erfara att även cancervården fått sin beskärda del av försämrade villkor, men jag överlevde ju så det får jag väl vara glad för, eller nåt…

FB_IMG_13391586497159964

Och från den 14 maj i år förändrades mitt liv totalt. Det var dagen jag såg honom för första dagen. Det var den veckan vi chattade lite och sedan sade det PANG! Efter det blev Daniel en del av mitt liv, och aldrig i min vildaste fantasi kunde jag tro att en människa skulle kunna sätta en sådan prägel på mig som han gjorde och egentligen fortfarande gör.

Den resa jag gjorde med Daniel har jag egentligen inte förstått fullt ut än. Det blev en resa i vänskap, kaos och kärlek. En resa där en person kom, klev in i mitt hjärta och när han försvann från jordelivet stannade han kvar i mitt hjärta.

När Daniel gick bort den 12 september rasade min värld ihop totalt. Trots att jag varnat honom, trots att jag sagt till andra att det kommer gå åt skogen om inget händer var jag inte beredd. Jag hoppades och jag trodde på honom så mycket, och jag älskade honom så enormt. Efter sig lämnade han kaos och förtvivlan men också en allt starkare känsla av att jag fått en inblick i något så enormt vackert, han själv. Jag fick möta en Daniel som väldigt få personer fick träffa, och han vågade dela så mycket med mig som han inte delat med någon annan. För det är jag honom tacksam. När Daniel levde bestämde vi att vi skulle skriva en bok om hans liv. Han ville berätta hur det var att va gay, ha ADHD och inte känna sig riktigt säker någonstans. Den boken har jag skrivit på sedan i oktober och den är snart klar. Om inget förlag kommer vilja släppa den kommer jag släppa den själv för hans berättelse ska ut där. Det Daniel gick igenom, och det vi gick igenom kan hjälpa andra, och det vet jag att han skulle vilja.
Det har också blivit en kamp att ge honom upprättelse. För Daniel ville inte dö. Så lätt som man bortförklarade hans död som ett vanligt självmord gjorde mig och gör mig fortfarande förbannad. Så min kamp för Daniel är inte över. Jag anser att det som dödade honom var ignorans och en katastrofal psykvård som lät Daniel leka Rysk roulette, och tecknen fanns där. Så jag gjorde en anmälan mot avdelningen han legat på. Den anmälan är inte färdigutredd än och det kommer ta tid. Oavsett vad Socialstyrelsen kommer fram till kommer jag hävda min ståndpunkt. Om någon läst Daniels journaler så hade saker inte sett ut som de gjorde idag. Psykiatriska Kliniken i Umeå är en katastrof, en fullständig katastrof.

Daniels död fick mig också att få upp ögonen för saker i vårt land som är genomruttna, och om jag har något nyårslöfte för 2013 så ska det bli att kämpa för att Sverige får upp ögonen för hur vi behandlar de som inte mår bra i själen. Under tiden jag gör det kommer jag också sörja honom. För det gör jag, enormt. Daniels död fick mitt eget liv att dö på vissa plan, och det kommer ta tid innan jag hittar tillbaka. Därför startade jag Till Daniel, min egen sida där jag kan skriva vad jag vill om min sorg, mina tankar och mina funderingar. Jag är faktiskt väldigt glad att jag har den sidan. Den är min ventil i det jobbiga.

2012 har för mig varit ett speciellt år. Jag är inte samma Walle idag, som jag var den 1 januari. Jag kanske är mer bitter, mer sorgsen och mer arg, men någonstans känner jag också att jag fått en kampvilja i mig som jag inte haft innan på flera år. Jag vill möta det nya året med kraft att förändra. Jag vill ta en fajt mot det land jag lever i och där psykisk ohälsa är något som man inte pratar om. För jag vill inte att fler fall som Daniels ska behöva ske. Det är jag och andra skyldiga Daniel, men också alla andra som tog sina liv under 2012.

Så visst, 2012 var ett skitår. Jag fann kärleken och den togs ifrån mig. Jag fann en vän, som inte finns kvar och jag insåg under resans gång att de andra vännerna jag hade inte var så mycket att ha. Så jag hoppas att 2013 blir bättre, sämre kan det ju inte bli i alla fall.

Gott Nytt År alla

/Walentine

 

Intressant.se

 

Och nu blir det reklamfilm

Välkommen till Psykiatriska kliniken vid Norrlands Univetsitetssjukhus.
Här ger vi en samlad och vårdande insats för att lösa dina psykiska problem eller din psykiska ohälsa.

Vi arbetar efter den erkänt fungerande metoden ”Do what you want”, som är framtagen av den amerikanska psykiatrikern Buffalo Bluff.
Den går ut på att patienten själv bestämmer sin medicinering och när patienten vill ha sina tabletter. Om det är någon extra go tablett som patienten vill ha så är det inga problem, vi finns till för att hjälpa! Våra apotek är fyllda till bristningsgränsen med allt vad man kan behöva för en skön kick uppåt eller neråt beroende på vad man önskar sig.

Vi tror också på att dra ut på vistelsen på våra fina moderna avdelningar så länge som möjligt. Därför behöver inte du som anser dig behöva samtalsstöd förvänta dig hjälp de första veckorna, men vad gör det? Under tiden kan du ju alltid bråka med personalen medan vi läkare i samråd med dig hela tiden höjer dina doser av medicin.

Vill du springa ut och in? Inga problem? Här har vi mål & tid som vi delar ut lite hur som helst. Kommer du försent eller om du väljer att komma som du känner för det så är det heller inte så viktigt. Inte är väl regler viktiga heller! Det är vår melodi.

Så kom till psyk i Umeå! Vi bryr oss om dig, och om du lägger in dig och sedan inte trivs så lovar vi dig att vi låter dig skriva ut dig hur som helst, oavsett psykisk status.

Så skynda dig att lägga in dig nu!

Psykiatriska Kliniken, en plats att leka  kollo på.

Snälla! Jag behöver hjälp med en sak!

I maj lade jag upp en text till en person…

Texten inleds med ”Våra liv är av kaos, byggda på osäkerhetens grund”

Jag tror inlägget hette ”till en vän” och lades upp i slutet på maj eller något.
Nu är det så att detta inlägg är borta och därför frågar jag er som läser denna sida med RSS läsare om någon av er kanske har kvar detta inlägg.
Det skulle betyda hur mycket som helst för mig om någon hjälpte mig med det.
Om någon har det så klistra in det som kommentar här, eller maila mig på webmaster(snabela)walentine.com

Stort tack på förhand!

/Walentine

 

Uppdaterat: Fick tag på det tack vare Jontas. Stort tack för hjälpen!

3 månader

Det är tre månader sedan du lämnade oss nu. 3 jävla helvetes månader där absolut ingenting i mitt liv fungerat.

Jag saknar dig Daniel. Jag förstår inte själv hur jag kan sakna någon så mycket som jag saknar dig, men det gör jag.
Förstår du vad du gjorde med mig sommaren våren och sommaren 2012? Förstår du hur nära du kom mig? Hur snabbt du blev en sådan enormt viktig del i mitt liv?
Förstår du då hur vilsen man känner sig nu när man inte längre har dig här? Förstår du hur ensam jag känner mig nu när jag försöker få dig att få upprättelse. Hur ruttet det känns att ha läst fiaskot om hur du hade det mellan juli och september.  Hur fel allt är. Hur arg jag blir på dig när jag läser något som jag vet inte stämmer, och hur arg jag blir när du av någon anledning försöker förklara bort vad som hände den 4 september. Förstår du hur mycket jag då vill skaka om dig, och skrika till dig att ”Jag och din syster finns för fan! Vi älskar dig! Andra älskar dig också och det ser du om du bara öppnar ögonen”.
Förstår du också då hur arg jag blir när jag läser att du sagt att du hamnade i konflikt här nere etc. Vilken konflikt då? Var jag med då eller var jag och handlade?
Förstår du Daniel hur det känns att ha en person i sitt liv och som kommit så extremt nära, en person jag kunde gett min njure till och som sedan försvinner?

Jag tänker på första gången vi pratade med varandra och hur jag efter gick in i ett nytt kapitel i mitt liv. Ett avsnitt där Daniel blev en del av livet. För så snabbt gick det ju. 3o minuter telefonsamtal och sedan var vi fast i varandra. Vi delade och pratade om allt. Jobb, killar, livet, kaoset, sorgen, glädjen, ja allt. 30 minuter telefonsamtal blev dagen efter 1 timme, dagen efter det 4 1/2 timme, och 2 dagar efter det 15 timmar i sträck.
Vi sade godmorgon, och godnatt till varandra. Vi skickade SMS till varandra i smyg när någon annan sov bredvid. Vi blev ett, och det så snabbt.
Senare möttes vi och en annan del av vårt liv startade. En del där en annan kärlek också började visa sig, en kärlek som absolut inte från början var spikrak men som fanns där och som visade sig även om vi gjorde vad vi kunde för att förneka den för varandra och andra.

Fast det fanns alltid några i våra liv som fick veta hur det var, dom få andra som vi pratade med på riktigt. Dom få andra som kände oss, brydde sig om oss och såg oss.
Vi var ensamma själar Daniel, och två ensamma själar blev till en. Våra liv växte samman på så många sätt. Jag vet idag hur du uppskattade min respekt jag försökte visa. Jag vet idag hur du uppskattade att jag inte bara såg dig kroppsligt utan själsligt. Jag vet idag hur rörd du blev den där gången du, ja du vet, men jag sade nej för jag ville inte ge dig mer ångest. Jag vet att du då mer än någonsin förstod att jag såg dig som den du var, inte vad du försökte spela. Allt ändrades där mellan oss. Kanske var det just där saker föll på plats på riktigt. Där kanske jag lyckades förklara för dig en gång för alla att det var Daniel jag älskade, allt med dig som var gott men också det som var mindre gott. Allt det som var du, den Daniel älskade jag.
Jag vet också idag hur rätt det var den dagen allt skedde och hur två blev en och samma och hur den natten var bland det mest romantiska jag varit med om. Jag vet idag hur jag älskade varje sekund med dig. Jag vet också hur fruktansvärt jobbigt det kunde vara ibland, och hur ofta jag var nära att ge upp, men jag vet också att om jag gjort det hade jag ångrat mig för resten av livet.
Jag vet idag att våra nätter tillsammans där vi pratade oss förbi demoner och annat gjorde att du fick leva längre. Jag vet idag hur mycket vi betydde för varandra, och när jag skriver detta kommer tårarna igen för jag vill inte att det ska vara över. Jag vill inte tänka mig min framtid utan dig Daniel. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte.

Jag var så rädd när du gått bort. Jag var så fruktansvärt rädd att det vi haft inte funnits. Att allt bara varit ett spel och en lek. Sedan kom människor som stått dig nära, och dom berättade. Du anar inte hur viktigt det varit för mig att det du sagt faktiskt stämt, att det jag känt faktiskt varit så, och att det vi planerade faktiskt var allvarligt. Du och jag hade ju samma ruttna självkänsla, därför blev jag också extra mottaglig för det konstiga som uppstod när du gått bort. Därför såg jag heller inte allt annat, som att du fram till dina sista andetag hade mig i tankarna. Därför läggs detta inlägg också upp idag den 12 december kl 4:09. Varför just den tiden vet ett fåtal, och du vet det. Därför kramar jag pippidockan extra hårt idag….

Kanske är det också därför jag blir så arg när andra försöker förlöjliga dig, eller bygga upp en värld som inte finns. Jag vet inte, just nu vet jag bara att jag vill att det här helvetet man sitter i ska upphöra. För det har tagit sådan tid för mig Daniel att inse vad vi hade denna sommar. Det har tagit sådan tid att få mig att erkänna min betydelse för dig, och din betydelse för mig.  Folk sade till mig redan dagarna efter du försvann att ”Du gav honom några extra månader Walle”. Dom menade just att våra nätter där tabletter inte behövdes ta mot ångesten gjorde att du fann en mening med allt. Tänk om dom på sjukhuset tagit dig på större allvar. Tänk om dom sett den Daniel jag fick se. Jag försökte ju poängtera det för dom, men ingen brydde sig.
Tänk också om du själv hade kunnat erkänna för mig det du sagt till dom. Att när jag inte fanns i ditt liv så fanns dom mörka tankarna där. För det sa du ju till dom. Så nära kom vi varandra denna vår och sommar. Så nära att om en försvann var den andre på väg att försvinna också. Din sista vecka i livet var så hemsk, och trots allt kunde du inte ens erkänna varför den var hemsk men du visste. Gud vad du visste. Din stolthet, din förbannade stolthet blev ditt värsta öde. Tänk om du inte haft den.
Jag vet ju hur du mådde den veckan. Hur ledsen du var på nätterna, hur ångesten var och hur du kände. Du skrev ju ut det i statusar där även jag kunde se det.

Jag saknar dig så på nätterna. Tänk om du någonsin förstått hur mycket de där nätterna betydde för mig också. Hur jag älskade att se upp från kudden och se dig sova där på skärmen. Ännu mer älskade jag att vända mig om i sängen och se dig sova bredvid mig. Det gör inget att du levde som sjutton på nätterna. Det gör inget att jag en gång vaknade med två av dina fingrar i munnen på mig eller att du slog till mig en gång så jag ramla ur sängen men du fortsatte lugnt att sova. Det gör inget alls, Gud du kan få trycka ner hela handen i halsen på mig bara du kommer hit igen.

Så vad gör jag nu då? Ska jag plocka ner vigselpappren från väggen? Ska jag glömma dig? Ska jag låtsas som att inget hänt? Hur går jag vidare? Ja hur går man vidare när man inte vill gå vidare. Jag har ju fortfarande inte accepterat att du är död. Jag vill ju fortfarande inte inse att framtiden jag trodde på inte kommer ske. Hur ska jag då kunna gå vidare?
Du var ju inte bara den jag skulle gifta mig med, du var ju min vän. Du blev ju på 1 timme den person jag gick från 0 till 100 på. Den som jag sedan varje dag pratade med flera gånger om.
Fan, jag vill inte vara med om det här mer nu.
Jag vill inte tänka på att du inte kommer tillbaka. Vi hade ju för fan bara börjat! Vi hade ju precis rott iland en del av dina och våra planer.
Så kommer den där jävla Lyrican in och förstör, fan jag hatar den tabletten Daniel. Jag hatar den! Jag hatar företaget som gjort den. Jag hatar forskarna som tagit fram den och jag hatar alla läkare som skriver ut den. Jag hatar hatar hatar den!
Jag hatar att ingen såg vad du gjorde mot dig själv, och att ingen brydde sig.

Jag är så trött, älskade Daniel jag är så trött. Jag har inte sovit riktigt på 3 månader nu. Jag är så slut i kroppen och jag måste försöka hitta styrka någonstans, men var?
Snälla ta mig dit du där. Låt mig slippa lida mer nu. Låt mig få komma dit du är.
Jag vill ju bara vara där du är. Jag vill inte vara ensam mer nu. Jag vill inte vara utan dig. Jag vill inte sakna dig mer nu. Mitt liv var slut när du kom in i det. Med dig hittade jag en gnista igen, nu är den borta. Den 4 augusti sade du att du inte ville leva mer för jag var inte i ditt liv. Det var då vi hade vår ”paus”. Förstår du inte att jag är i samma situation! Förstår du inte att lika lite som du inte kunde leva utan mig, lika lite kan jag leva utan dig.
Du tog mitt hjärta med dig Daniel! Du tog det och jag får det inte tillbaka. Jag kan inte leva utan mitt hjärta. Jag kan inte leva utan dig.

Ta mig härifrån. Ta mig dit du är, älskade Daniel