Tribute to Jamey Rodemeyer

Allt fler människor har nu börjat visa sitt engagemang för Jamey Rodemeyer. Bland annat har Paws up forever projects startats. Titta och känn dig inspirerad, men fundera också varför vi alltid låter saker gå så långt innan vi reagerar.

Filmen nedan är ett helt fantastiskt projekt där 150 människor från hela världen gått samman med ett enda budskap ”Make a law for Jamey”

Slutligen en hyllning till Jamey som någon gjort. Han brukade skicka små filmer till You Tube där han funderade och diskuterade sitt liv, sin läggning och folks attityder. Filmen avslutas med orden ”Lady Gaga, your the reason I´m alive, your the reason I am born. I am born this way”

Då bröt i alla fall jag ihop

Jamey Rodemeyer, en hjälte i en ängels skepnad

För några dagar sedan nåddes vi av nyheten att världen förlorat ännu en ängel, och det är med sorg och smärta jag skriver detta inlägg.

Jamey Rodemeyer blev 14 år gammal, han var ett barn, en pojk som inte ens fått börja smaka på livet. Jamey orkade inte mer, han orkade inte läsa kränkande kommentarer om sin läggning och han orkade inte med mobbningen i skolan. Den 18 september avslutade han sitt liv med att först skriva i ett forum att han såg fram emot att få träffa gammelfarmor igen och han hade också twittat ett meddelande till sin stora idol Lady Gaga.

Senare hittades Jamey död.

Klippet nedan är från en av alla de nyhetssändningar som har handlat om Jamey de senaste dagarna.

 

 

USA har de senaste åren chockats av ett flertal liknande fall. Unga människor, många gånger barn, tar sina liv för att de blir mobbade på grund av sin sexuella läggning. I en del fall bara för att folk misstänkt att de inte varit heterosexuella.

I USA har diskussionerna varit stora och emellanåt kraftiga men ingenting har egentligen skett från myndigheternas sida. Från privat håll har man gjort mycket. Man har satsat på hjälp och stöd till ungdomar och man har också haft många manifestationer.

Ett av de största och mest seriösa projekt som kommit upp är projektet It gets better. Projektet går kortfattat ut på att kända och okända människor själva får berätta sin historia, men också att dessa kan ge hopp om att saker blir bättre. Tusentals och åter tusentals människor har skickat in sina bidrag, ja till och med president Obama har gjort det.

En annan som gjorde det var Jamey. För fyra månader sedan skickade han själv in ett bidrag där han under 2 minuter berättade om vilket helvete han haft, men också att han fått nya vänner. Han säger bland annat, ”Det blir bättre, jag lovar!”

Men för Jamey blev det inte bättre, istället möttes han av kommentarer som, ”Jamey är dum, fet, bög och ful. Han måste dö” och ”Jag skulle inte bry mig om du dog, ingen skulle. Så gör det bara 🙂 det skulle göra alla MYCKET gladare”

Han skrev själv på forum att han blev mobbad men att ingen verkade bry sig, och i efterhand kommer det fram allt mer bevis på vilket helvete han genomgick.

Till slut orkade han inte mer, och världen blev för svart.

Detta är filmen Jamey lade ut för 4 månader sedan. Här berättar han om sitt liv, om sin kärlek till Lady Gaga och han försöker ge stöd till andra. Stöd som Jamey så mycket behövde själv.

Jag har sett filmen ovan säkert 100 gånger och varje gång gråter jag. Jag gråter för att pojken på filmen, med sitt leende och tro på framtiden inte orkade i alla fall. Jag gråter för Jamey bara är en i raden av barn som väljer döden före livet. Jag gråter för att vi lever i ett samhälle där barn ska välja självmord för att vi vuxna ska reagera. Jag gråter för att vi andra inte gjort något, och för att vi blundat. Jag skäms för att gayvärlden idag allt mer verkar vända ryggen åt de av oss som behöver den, medan vi är för upptagna att ragga på QX eller springa i stringtrosor på Pridefestivalen.

 

Jameys twitter. Sista inlägget han gjorde var ”@ladygaga bye mother monster, thank you for all you have done, paws up forever”.

 

För mig blev Jameys död en väckarklocka. Jag som själv undrat vad jag ska göra med mitt liv, till mig talade Jamey rakt in i hjärtat. För kampen är inte över. Jag som vuxen homosexuell har en skyldighet att göra allt jag kan för att Jameys död inte varit helt förgäves. Jag har en skyldighet att slåss med alla medel för att barn och ungdomar i framtiden inte ska bli söndermobbade och få sin framtid förstörd.

Jag har en skyldighet att se till att ”Det blir bättre”

14 år blev Jamey. En söt kille som älskade Lady Gaga, och som inte var som andra. Idag är han begravd, och hans föräldrar såg till att han blev begravd i sin Lady Gaga t-shirt. På den står det ”Born this way”

Vila i frid Jamey, jag önskar så att jag kunde vrida tillbaka tiden. Jag önskar jag kunde få hålla om dig och bara säga ”It gets better, I promice!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intressant.se

 

Recension: Påklädaren, Göteborgs Stadsteater


Att få gå på teater och se Sven Wollter och Tomas von Brömssen på samma scen är en stor upplevelse. Två fantastiska skådespelare som inte spelat ihop sedan Mannen på Mallorca har hittat hem igen, och Påklädaren är en pjäs som man kan tro är specialskriven för de bägge herrarna.

Handlingen utspelas på den engelska landsbygden i ett teatersällskap där stjärnan drabbas av totalt sammanbrott strax innan föreställningen de ska spela samma kväll, Kung Lear, ska starta. Wollter spelar Sir John som tappat tron på allt, samtidigt som hans ständige följeslagare och påklädare Norman gör allt vad han kan för att föreställningen ska komma igång.  Allt detta sker under brinnande krig och ständiga hot om flyganfall.

Det blir en rolig, sorglig och gripande stund tillsammans med Wollter och Brömmsen. Ja det finns andra skådespelare på scenen men detta är en pjäs där dessa två herrar fullständigt äger varenda sekund, även när de inte är på scen. Deras samspel är fullständigt lysande, och man älskar dom innerligt redan efter några minuter. Sven Wollter passar fantastiskt bra in som den knäckta Sir John som vill göra upp med sitt liv och som frågar sig om teaterlivet gett hans liv någon mening.  Brömssens Norman som blir och är Sir Johns klippa och stöd är både rolig och rapp, men emellanåt visar han sin trötthet och bitterhet samtidigt som han är beroende av Sir John.

Pjäsen blir också lika mycket en kärleksförklaring till teatern och till publiken och kärleken är ömsesidig. Från första scenen där Sir John sakta går över scenen i något som ser ut som ett ärevarv är publiken i salongen fast. Påklädaren låter dig också se hur det kan gå till bakom en scen innan, under och efter en föreställning. Den enkla men otroligt effektiva scenografin gör att du ena stunden sitter bakom scenen och i nästa stund framför.

Det finns ju andra skådespelare på scenen och ska man nämna två så måste det först bli Marie Delleskog som spelar Sir Johns bittra fru och Carina Boberg som spelar en ännu mer bitter inspicient. Tyvärr visar resten av ensemblen inte upp några direkta storartade skådespelaregenskaper, och ibland blir det tyvärr på gränsen till dåligt så här är det tur att det inte sker så ofta.

Göteborg Stadsteater startar säsongen på bästa sätt när Påklädaren nu gör  succé. För detta är verkligen teater när den är som bäst och regissören Eva Bergman har ännu en gång visat att hon är en stor regissör som verkligen kan det där med att visa känslor utan att det blir så enormt överdrivet. Det finns ett stort hjärta i framförandet och det är en styrka att kunna få folk att skratta i allt det bittra. Man känner dessutom att Brömssen och Wollter trivs i varandras sällskap och när pjäsen är slut har man varit med om något stort i teaterväg.

Så jag tycker att alla ska ta chansen och gå och så Påklädaren. Ska man bara se en pjäs i år ska det bli denna.

Betyg 4 av 5

Dagens Jubel!

Först kom GAIS och hälsade på och Elfsborg fick sig en chock. Sedan åkte Elfsborg ner och hälsade på Häcken och dom visade Boråsarna att det bästa med Borås är Göteborg.

Elfsborg kommer inte få guldet i år, och det är egentligen det enda som är viktigt!