På Terassen

Ett litet klipp från den aldrig publicerade skiten Regnbågsnatt…

Foajébarens terrass lystes  upp av de sista strålarna som solen orkade pressa fram. Det var kallt i luften och det kändes att våren inte tagit tag i Göteborg fullt ut. Nu 1 timme efter att pjäsen slutat började Stadsteatern tömmas på folk, men fortfarande satt några kvar med sina öl framför sig. David hade aldrig varit här efter en föreställning innan. De få gånger han besökt stadsteatern så hade han, som de flesta andra, sprungit fram till baren under pausen och köpt något lätt bara för att sen hinna slänga i sig det innan kampen gick igång om att hinna på toaletten innan andra akten startade. Efter föreställningen hade han varit en av de första som hunnit ut och sedan hade han inte ägnat någon mer tanke åt detta hus som från och med idag betydde något helt annat för honom.

David ställde sig vid räcket och såg ut över Götaplatsen. Nedanför vid Poseidon stod ett gäng ungdomar och hängde. En av dom hade uppenbarligen fått i sig lite för mycket och stod nu och försökte låta bli att kräkas. I samma stund han misslyckades med det vände David blicken ner mot Avenyn. Det var mycket folk som rörde sig och han gillade bilden han såg framför sig. Staden levde verkligen och Götaplatsen var stadens hjärta. Han hade aldrig tidigare sett Göteborg från den här sidan och han suckade djupt när han tänkte på hur mycket det var han missat trots att han levt här i hela sitt liv.

Han smuttade på sin öl och kände nervositeten komma över honom igen. Vad var han rädd för? Ingenting konstigt hade ju hänt men ändå fanns det en känsla av panik inom honom. Vad var det som höll på att hända? Han tänkte på Erik. David hade suttit som trollbunden från det att Erik gick på scenen till dess att han gått av. Inte för en sekund hade han kunnat ta blicken ifrån honom och värmen som hela tiden stigit inom honom blev ännu mer intensivare när han pratat med honom bakom scenen efter pjäsens slut. Den lycka som strålade i Eriks ögon då hade varit så ren och så äkta och den hade fått David att må så bra. Trots det massiva uppbåd av folk som strömmat emot Erik hade Erik enbart märkt av David. Han hade slängt sig om halsen på honom i lycka och frågade gång på gång vad David tyckt.

”Är det här du är”, sade en bekant röst. David vände sig om och såg Eriks leende ansikte. Direkt kom den där känslan av nervositet upp i honom samtidigt som hjärtat hoppade över ett slag när han såg Eriks leende ansikte.
”Ja”, sade han och hörde hur rösten skar sig, ”Jag tycker det är fint att stå här. Göteborg är fint ikväll”
Erik gick fram och ställde sig bredvid honom och de tittade båda ut ner mot Avenyn.
”Ja Göteborg är fint ikväll”, sade Erik tyst

Det blev en lång paus där ingen sade något.  David hade fäst blicken vid ett par som stod framför stadsbibliotekets fasad och kysste varandra. Av någon anledning som han inte kunde förklara kändes det högst osmaklig och gjorde honom illa till mods att de stod där. Normalt brukade han inte bry sig och visst sjutton hade han själv gjort samma sak flera gånger. Nu kunde han inte slita blicken ifrån dom samtidigt som de störde honom enormt.

”Jag är väldigt glad att du kom idag David”, bröt Eriks röst in. ”Det betydde väldigt mycket för mig”.
David slet sig loss från paret och tittade snabbt på Erik som fortfarande tittade ut.
”Det var bara kul, du var verkligen bra”
Erik vände blicken emot honom, ”Bra, det var den enda recension jag behöver. Resten skiter jag i”
”Ja, jag är ju inte bra på sånt. Är ju inte direkt någon flitig teaterbesökare liksom”
”Nej, men då är det ju extra bra. Det är ju för dig jag spelade”, sade Erik och skrattade till, ”Ja, och några till som betalt biljett”

De tystnade igen och sade ingenting på en lång stund. David kände hur det började bli riktigt kyligt och han funderade på vad han skulle göra. Skulle han fråga om de skulle gå någonstans eller skulle han…
I samma stund kände han en hand ta tag i hans högerhands långfinger. Han stelnade till och vågade inte vända blicken mot Erik.
”Jag är så glad att du kom David”, viskade Erik.
David sade ingenting och gjorde allt han kunde för att inte röra på huvudet
”Jag tycker om dig David, jag tycker om dig väldigt mycket”
Det blev tyst igen. David kände paniken komma samtidigt som han var nära att börja gråta. Det var nu eller aldrig insåg han. Det var nu det gällde. Nu och sen skulle det vara försent…

Han flyttade sig ännu närmare Erik och tog tag i hans hand. Han kramade den hårt och vände blicken mot honom. Ingen sade någonting men de såg in i varandras ögon och stod så en bra stund.
”Jag är inte bra på det här Erik”, viskade David och fick tårar i ögonen
Erik log emot honom och viskade tillbaka, ”Det är du visst”
I samma stund försvann kvällssolen Avenyn blev lite mörkare och kylan kom snabbt emot dom. David ville inte släppa handen han höll i, aldrig mer ville han släppa den.

”Vill du följa med mig hem David”, frågade Erik och log
David nickade och fick fram ett leende.
De släppte varandras händer och gick in mot trappan som ledde ner mot entrédörren till stadsteatern. David hade aldrig varit så här nervös i hela sitt liv, samtidigt kände han att han aldrig varit mer lycklig

Ibland blir man bara så trött…

För er som ibland tycker att jag är FÖR personlig, håll i något hårt för nu går den undan…

På mitt jobb har jag någon kollega som uppenbart är väldigt intresserad av mitt sexliv. Personen är så till den milda grad intresserad så att personer finner det vettigt att berätta om detta för de boende jag har hand om. Detta skrev jag om redan för över ett år sedan, men uppenbart är inte personen nöjd än med det han eller hon presterat så han eller hon fortsätter.

Låt mig direkt säga så här: Jag är ganska säker på vem jag är. Eller, tja, det beror på vem du frågar så klart. En del skulle nog säga att jag inte verkar det minsta säker på vad jag är sexuellt. Mest på grund av att jag inte brukar och kommer inte acceptera att lägga mig i något fack. Jag är inte straight, det vet jag! Det räcker jävligt gott för mig.

Jag är dessutom en väldigt stolt Icke straight person. Folk som inte kan acceptera att jag si eller så, brukar få på käften (verbalt) Jag är nämligen lite för gammal för att orka be om ursäkt för hur Gud eller Moder Jord skapat mig. Det finns viktigare saker i världen anser jag att bry sig om än om Walle snaskar kotte eller inte.

Jag personligen bryr mig inte ett skvatt om ”mina” boende vet hur jag är eller inte är. Har de ont av homosexuella så känner jag direkt så här att det är deras problem mer än mina egna. Jag har heller inte dessutom tänkt att försöka omvända deras inställning och anledningen till det är främst att jag inte är anställd om en homojesus som ska frälsa världen från heterosexualiteten, även om det kanske vore en jävligt bra ide. De boende är också i den ålder då jag tycker att de kan få tycka lite vad de vill. Slutligen så är jag där FÖR dom, inte tvärtom och hur kul det än är att snacka sexuella problem och erfarenheter så finns det andra att göra det med än de som är över 80 år. Dessutom så är det ju så att det enda som det här skapar är oro, och oro är något gamla inte ska behöva få gå igenom. De har nog som det är med sjukdomar och krämpor

Sedan ska jag också lägga till, och detta är viktigt: De boende som gjort små antydanden att de vet har inte på något sätt varit nedlåtande eller otrevliga. Så de boende är inget problem i det hela. Det är alltså värre med den/de nötter som inte kan hålla käft.

Jag blir mest bara trött på det här. Mest för att det stör mig så förbannat att någon av de jag jobbar med uppenbart är så jävla korkad. Sedan är det väl visst lite av en ära att mitt sexliv väcker en sådan fascination så jag tänkte nu innan jag går och sover göra ett eget quiz med svaren direkt så att du som är den där korkade kan läsa allt du behöver. Sen behöver du ju inte fundera mer och kan sova lugnt och blunda för det faktum att anledningen till att du är så fascinerad antagligen är för att du är en liten smygis själv. Dessutom hoppas jag att du kommer med oss i september när vi går ”gay and crazy”…

Puss på dig! Pucko!

/Walentine

Walentines Sexliv eller  Frågorna du alltid undrat svaren på

1. Namn?
Walentine

2. Kön?
Man

3. Sexuell läggning?
Lite hur som helst men blir jag tvingad tar jag en man

4. Har du varit med en kvinna?
Ja

5. Har du varit med en man
OM!

6. Tycker du om att ha sex med kvinnor?
Jorå,d e funkar men jag får liksom svårt att komma igång. Förstår mig inte på mekaniken riktigt om jag ska vara ärlig, men å andra sidan väljer ju vissa kvinnor ibland att ligga med aspackade män så det kanske inte gör så mycket. Jag är som en aspackad man fast jag håller ståndet bättre so let’s go!

7. Tycker du om att ha sex med män?
Låt mig svara så här: YAY! WHOO HOOOOOOOOOOOOOOOOOO

8. Är du nöjd med ditt utseende?
LOL! Nej inte direkt

9. Hur lång penis har du?
Möt mig på dass på personalrummets toalett så kan jag visa

10. Är du nöjd med din penis?
Jarå, Little Wally är alla tiders. Duger i krig och i fredstid

11. Hur många män har du varit med
Jag tappade räkningen när jag fick köpa nytt minneskort till datorn.

12. Vad är det bästa du kan göra med en kvinna?
Räknas det när hon kliar en på armen?

13. Vad är det bästa du kan göra med en man?
Se svaret på fråga 9

14. Har du varit kär i en kvinna någon gång?
Oja!

15. Har du varit kär i en man någon gång?
WOW fler gånger än Folkpartiet testar nya idiotiska saker för att locka väljare! En jävla massa gånger alltså

16. Är du kär nu?
Hehehe

17. Vad är det bästa du vet?
Höga lönelyft, men nu snackar vi ju inte om det så jag får nog välja att gossa/kramas/hålla om varann/känna närhet (och till skillnad från väldigt många andra män behöver det inte sluta med sex)

18. Är du romantisk?
Det vet jag inte, ibland kanske med rätt person. Men jag tycker om promenader när man håller varann i handen och jag älskar att hålla om någon och se på film eller bara prata etc. Däremot gillar jag inte romantik för romantikens skull. Då blir det konstlat.

19. Är du kåt av dig?
Om du menar att om jag tycker det är kul att ha sex på köksbordet och sen beställa hempizza så ja! Numer är jag däremot så tung så köksbordet funkar inte riktigt och jag äter inte pizza längre.

20. Vad är det bästa med kvinnor?
Deras förmåga att kunna mysa utan att det måste leda till sex varenda gång

21. Vad är det bästa med män?
Att de är män

22. När va du sexuellt med din första tjej?
Jag gick i åttan

23. När va du sexuellt med din första kille?
Två veckor efter tjejen i åttan

24. När insåg du att du va bög/bi/icke straight?
Det har jag vetat hela livet men ville inte tänka på det.

25. När kom du ur garderoben?
Jag var ganska gammal, det var på julafton när jag var 24 (eller 25 kommer inte ihåg) Ja konstig dag kanske, men är det mer normalt att dansa som en idiot runt ett träd man burit in i vardagsrummet?

26. Vad sade dina föräldrar?
Hade ju bara mamma och hon tittade upp från sin virkning och sade ”Berätta nåt mer jag inte redan vet” och sen va de bra med det. Min mamma är världens bästa mamma! Puss och kram till henne!

27. Vad sade dina kompisar när du kom ut?
De flesta tog det bra. Den som hade svårast för det var en som jag från och till haft sex med i 5 år. Det var visst inte så bra att vi nu inte kunde skylla på ”kompisgrej” längre

28. Vad är det absolut bästa du vet när det gäller sex och samlevnad?
Hmmm, att vakna med någon, det är det bästa. Att vakna och öppna ögonen och se den du tycker om ligga där bredvid dig. Att sen krypa nära och lägga armen om och bara hålla och känna värmen slår allt! Funkar halvbra på vänner med faktiskt, dock då med mer kläder på.

29. Inom gayvärlden brukar en del snacka om aktiv och passiv. Vad skulle du kallad dig?
Aktiv, väldigt mycket aktiv faktiskt

30. Varför svarar du på dina egna frågor?
För att jag är sinnessjuk

31. Du kommer inte på fler frågor nu va?
Nej, jag tror inte jag gör det

32. Ska vi sluta nu då?
Ja tack, det här var löjligt redan från början

Så! Nu vet du lite mer om mig, är du inte glad?!

Har du fler frågor så ställ dom gärna kära du, men ta de med mig då är du snäll. 90 åringar kan väl få bli besparade av sånt?

Jobbfunderingar

Det är dagen före dagen T, i detta fallet står T för tillbaka. För nu kommer dom tillbaka igen, chefer, kollegor och andra från semestern. Jag själv har ångest, riktigt illa ångest.

Det har varit en underbar sommar, och vet ni vad?! Man har längtat till jobbet! Man har tyckt att det varit roligt att gå dit, att arbeta, att prata med de man jobbar med. Vi har skojat med varann, skojat med boende och det har varit en stämning som varit helt jävla underbar. Nu är det slut känner man, nu är det över för denna gång. Nu går vi tillbaka till vardagen igen med allt vad det betyder.

Ser man tillbaka på sommaren så kan man konstatera att de som inte kommer som de ska när det gäller arbetstid är de i personalen som räknas som ordinarie. En massa jävla skitsnack och lögner gör sen att man blir ännu mer förbannad för att de inte kommer. Många verkar dessutom drabbas av att aldrig bli sjuka klockan 19:00, nej man blir ALLID sjuk mitt i natten och alltid av de mest häpnadsväckande anledningar. Om jag varit chef hade jag uppskattat mer om personalen ringde och sade, ”Du Walle, jag söp till det idag så jag kommer inte i morron”

Hellre det än en massa bullshit om ditten och datten. Där det oftast är att man är döende ena dagen men som genom ett trollslag så har man frisknat till när helgen är över. Om Gud gör underverk har vårat äldreboendes personal en egen avdelning på hans underverksverkstad, den saken är klar.

Jag har ju emellanåt skrivit om mitt arbete och hur det alltid verkar bli infekterat av en massa skit. Hur det ältas, snackas, bråkas, kivas, och sen börjar allt om igen. Frågan jag nu ställer mig är varför det inte är så under sommaren. Vad är det som är fel?

Det hade varit väldigt lätt att säga att det beror på den eller den, att det beror på alla andra utom en själv, men så är det naturligtvis inte. Alla har sitt ansvar och alla gör sitt, och i vår avdelnings fall är det verkligen ALLA som på ett eller annat sätt bidrar till att göra livet skit 11 månader av 12.

Det är dessutom en ledningsfråga och tyvärr när jag ser tillbaka så är det bara att konstatera att ledningen inte gjort vad den ska. För det räcker inte att skicka folk på krishanterings kurser och sen hoppas att allt löser sig. En sak som våran personalgrupp verkligen saknar är stöd och då menar jag stöd i form av uppmuntring. Stöd som säger att vi alla jobbar ihop, att vi alla strävar åt samma mål och att vi är kollegor. Vi har olika uppgifter och olika roller, men likförbannat är vi där av samma anledning.

Att kommunen borde förbjudas bedriva verksamhet, ja det vet alla redan att jag anser, men kan inte vi då göra saken bättre från vårt håll? Kan inte vi då visa att det vi gör är viktigt, och även om stadens politiker enbart numer snackar skit när det gäller deras syn på äldrevård så behöver inte vi vara likadana. För vi snackar precis lika mycket skit och vi hycklar precis lika mycket vi som dom. Vi försöker göra oss till offer, men det är vi själva som orsakar skiten, ingen annan.

Sommaren har bestått i VÄLDIGT mycket sjukluckor, ibland, ja oftast, har dom lyckats täppa till hålen men ibland har vi jobbat kort. Även då fungerade det och anledningen är självklart att vi hade gott samarbete. Vi  jobbade som en grupp och vi ansåg också att det vi inte hann med fick vänta tills vi var full styrka igen. Allt flöt på, och som sagt: Vi hade roligt! De boende märkte av detta, ingen märker så mycket som en gammal människa helt i händerna på dig. De märkte att vi trivdes och då trivdes dom med. Man sjöng med dom, man skojade med dom, man fick en kram, och en puss på kinden. Ja detta sker även andra tider på året, men inte på samma sätt.  Det har funnits en sån oerhörd lätt stämning som påverkat alla positivt. Så vill jag ha det året om.

Jag önskar så att jag slapp fasa för det som jag fasar för. Om några veckor när alla ordinarie är tillbaka kommer skiten ta fart igen. För det är bara att konstatera att så länge ingen sänker garden så kommer ingenting bli bättre. Vad är det för mening med krishanteringar när folk sitter och ljuger på mötena? Vad är det för mening med att ta upp saker till diskussioner när alla, inklusive ens chefer, mer håller på sitt än erkänner att saker och ting är fel? För det är EXAKT så det är. Stoltheten blir dumhet, och den gäller både mig, mina kollegor och mina chefer. Att kunna säga ”Ja det här var kanske inte så bra”, sitter så fruktansvärt långt inne hos alla och ingenting kommer någonsin bli bättre tills vi kan skippa skitsnacket eller skippa rädslan att erkänna att man gjort fel. För ALLA har gjort fel, alla har betett sig som barnungar ibland och den som säger emot ljuger. Alla har del i det som utspelats de senaste 3 åren på vår avdelning och ingen kan eller ska komma undan det ansvaret.

Så för att komma vidare: Vad ska jag själv göra då?`

Ja, jag har bestämt mig att öppen kommunikation är enda raka. Jag är trött på att sitta och vänta och se om saker blir bättre. Jag har redan innan detta skrivs tagit kontakt med en annan chef som ansvarar för våra SSK. Hälso och sjukvården har på många sätt varit ett skämt hos oss den senaste tide/året/åren  (SSK ligger inte under samma verksamhet som vi gör. Enklast men lite felaktigt kan man säga att vi hyr in dom) Det är SSK som inte vill komma när vi kallar, och det är SSK som emellanåt ser sig som Gud själv när man ber om något. Nu har vi under sommaren haft en annan SSK som visat sig vara allt annat än det jag skrev här. Han har visat intresse, engagemang och en rent jävla fantastisk inställning till våra boende. Sånt har fött tanken att så här ska vi ha det alltid, och NU ska vi se till att det blir så.

Jag har därför begärt ett möte, inte jag själv utan med alla inblandade för att se hur man ska kunna komma tillrätta med de problem som finns, och hur vi ska kunna gå vidare och göra någonting bra av det. För det är så vi måste göra: Agera för helvete så det händer något bra! Inte sitta på APT efter APT, eller personalmöte efter personalmöte, eller för den delen alla andra gånger vi sitter ner och älta samma saker gång på gång. Lite action tack! Det är vad som behövs.

Jag har också bestämt mig att när jag ser något så kommer jag reagera och händer det ingenting så tänker jag reagera igen. Jag tänker inte stå och trampa vatten och se på när allt är som vanligt hela tiden och ingenting händer. Jag tänker heller inte lägga någon energi på att jaga de som gör fel eller den som är ”dum”.  Den som är ute efter att förstöra faller alltid på eget grepp, låt den falla ensam då.

Sommaren 2010 är över nu och vardagen är tillbaka. Ångesten finns där, rädslan över vad som ska ske, och bitterheten över vad som inte skett finns kvar, men jag vill passa på att tacka alla ni som arbetade hos oss denna sommar.  Ni gav oss som inte tog semester lite extra kraft och ni gjorde saker lite roligare. Dessutom bidrog ni till att vi kunde laga riktigt god mat till alla våra boende. Det har inte skett någon gång innan, hos oss eller på något annat äldreboende i stadsdelen heller. Mest av allt gjorde ni tiden bra för våra boende, och dom har älskat er!

Ni visade att Äldrevården kan vara ett sånt förbannat roligt jobb att arbeta i. Vi arbetar med människor som är totalt beroende av oss, och ibland är det tungt, men vi gjorde det bra. Så förbannat jävla bra och nu ska vi fortsätta göra det bra. Nu är det slut med skitsnack, ångest för att gå till jobbet och annan bullshit.

Så först några ord till er som bestämmer. Inte bara på mitt boende utan på alla boenden i hela Sverige, jag vet att det finns några av er som läser den här bloggen. Ta åt er av följande. Gör ni det, har ni vunnit halva kampen när det gäller respekt från er personal. Detta är saker jag funderat på inte bara på mitt nuvarande arbete utan sånt man tänkt på genom alla platser man jobbat på genom åren.

– Prata med din personal. Visa er inte bara när något hänt. Vi bits inte! Ni kan till och med dricka kaffe med oss! Kom upp/ner och sätt er och prata lite. Kanske lär ni er att alla som jobbar under er inte är samma person! Fan, kanske kan vi bli vänner! Kom ihåg följande: En bra chef behöver aldrig påminna om att han/hon är chef!

– Fundera ibland två gånger om vissa saker är värda att ta upp. Personen som försov sig idag, brukar den personen försova sig varje dag? Går ekonomin under om de där 30 min verkligen inte behöver jobbas in? Kanske har personen visat att personen ställt upp annars utan betalning? Kanske kan det där du vill ta upp skippas? Vilket är mest värt? Kanske är det andra saker som det behövs läggas krut på? Ibland kan småsaker växa och väcka missnöje och ibland kanske det kan vara värt att undvika bråk. Självklart ska du som chef ibland komma med dåliga nyheter eller komma med beslut som kan väcka ilska och anstöt, men är det då inte bättre att ta de viktiga fighterna istället? Ingen orkar med hur mycket negativ information som helst.

– Visa din uppskattning ibland! Beröm din personalgrupp! Visa att de gjort ett bra jobb! Det behöver inte bli så dyrt, det behöver oftast inte kosta någonting alls. En klapp på axeln gör så enormt mycket och betyder så enormt mycket. Din personalgrupp arbetar med döden som granne och ibland känns det svårt och tungt. Då behövs du! Orden ”Det här gjorde ni bra” värmer. Dessutom: Alla de forskare och andra som menar att för svåra nedskärningar och besparingar kostar mer i längden… Kanske har någon av dom rätt? Kanske får en personalgrupp ibland kosta lite, för att i det långa loppet kosta mindre?

– Om du hör eller märker rörelser i din personalgrupp så lyssna! Om alla säger samma sak eller om du märker att personalen tvekar eller funderar inför något, kanske ska du då lyssna ännu mer? Kanske kan du lösa en begynnande konflikt innan det hinner rota sig.

– Ta din personal på allvar och bunta inte ihop dom.Du är ju en person och din personalgrupp är full av olika individer. Den består av olika människor med olika synsätt, tankar, bakgrund och framtidstro. Gillar du när du hör folk utbrista ”Alla chefer är fan likadana”? Nej det gör du inte. Varför skulle då din personalgrupp acceptera det synsättet?

– Kräv också att din personal tar DIG på allvar. Du är inte i grunden chef, du är människa. Du har dina fel och brister som alla andra, och det är helt ok för det ska man ha. Det gör ingenting om din personalgrupp vet om en del av dina brister, du blir inte en sämre chef för det, däremot blir du en större människa. Att också kunna stå för om man tagit ett felaktigt beslut är faktiskt inte så farligt! Världen går inte under av orden ”Jag hade fel” samtidigt som du emellanåt ska säga till på skarpen men om det finns en ömsesidig respekt ska det sällan behövas sägas till på skarpen.

Och till oss då, vi som jobbar på ”golvet”. Vad ska vi tänka på? För det är jävligt enkelt och lätt att lägga all skuld eller ansvar på sina chefer. Vi måste också bete oss som vuxna människor. Så här kommer några regler helt gratis:

– Chefen är din chef därför att chefen sökt och utbildat sig till det jobbet. Att vara chef behöver inte vara det samma som att sitta av tiden. Din chef gör enormt mycket som du inte gör och som du aldrig ser. Vill du ha respekt från din chef  så skippa skitsnacket i stil med ”Hon borde minsann komma hit och byta en blöja”. Varför skulle din chef göra det? Tar du hand om den ekonomiska rapporten då? Nej för det kan inte du, du har inte den kunskapen. Vill du ha den så utbilda dig och sen kan du bli chef själv. Du är anställd att göra vissa saker, din chef är anställd för att göra andra. Jag kan säkert förstå mig på hur en sopbil funkar men det betyder inte att jag springer ut på morgonen och tömmer soporna för det, för jag är inte anställd att göra det.

– Ge fan i att vara martyr. Ingen tycker synd om dig bara för att du kräver att folk ska göra det. Du är anställd på samma villkor som alla andra. Att hela tiden tro att om du får folk att tycka synd om dig så kommer du längre gör bara livet surt för alla i din närhet. Att du efter Jesus lidit mest behöver inte betyda att det är synd om dig. När det gäller jobbet i sig så är det faktiskt inte ett dugg synd om dig om du väljer att göra det som normalt 3 personer ska göra. Det blir ännu mindre synd om dig sen när du klagar.

– Har du verkligen rätt jobb? Passar du verkligen för det du gör? Ser du de boende som människor eller levande objekt som av någon konstig anledning andas själva? Den frågan borde ALLA ställa sig emellanåt. Äldrevården är krävande, och bland tappar man både lust och tålamod, men är det OK för dig att de du jobbar med är som de är? Tror du att den som har Parkinson är långsam för att reta dig? Tror du att den som är dement och som kanske försöker slå dig, hatar dig personligt? Förstår du varför damen som bara klagar just klagar? Ställ dig dom frågorna emellanåt. När du inte längre vet svaret eller när du tror att den som är dement och som slår dig vill dig illa, säg upp dig genast. Äldrevården är inget jävla Samhall för folk som inte kan få andra jobb och blir du tillfälligt less på någon, be att få byta. Det är OK att vara trött ibland, men sitt inte och ljug och säg ”Jag klarar allt”, när boende sen klagar på dig för att du verkar så irriterad.

–  Gör verkligen inte du fel ibland? Är det verkligen bara alla andra som det är fel på? Kan DU ha något med bråk på din avdelning att göra? Är du felfri? Nej, självklart är du inte det. Visa lite ödmjukhet för andra och för dig själv så kommer du längre. Alla är en del av verksamheten, alla behövs. Du är inte mer viktig än någon annan. Lär dig säga orden ”Jag gjorde fel” eller ”Jag glömde”. Det är mänskligt att fela, och det är mänskligt att glömma men ge sjutton i att dra till med någon vals så att verkar som att det beror på någon annan om något gått galet.

– Visa solidaritet med dina kollegor. Du kanske får bättre lön när du framhäver dig själv inför chefen, om du har en dålig chef, men du får också fiender inom den grupp du arbetar inom. Ingen gillar någon som försöker trampa på dom, och när någon ”närstående” trampar på dom blir det kaos. Vill du ha bra arbetskamrater, va en bra arbetskamrat först då.

– Det du gör är viktigt, men det behöver inte betyda att det någon annan gör är mindre viktigt. Kanske är du kanonbra på att göra en sak medan en annan är bättre på en annan sak. Vad sker om alla kan enbart det du kan? Vad sker om alla kan det den andra kan? Du jobbar i en GRUPP! Det betyder att alla har olika kunskaper och saker med sig i bagaget.  Det är det som är en arbetsgrupp och det är det som gör helheten i gruppen. Så istället för att snacka skit för att Pelle inte tvättat av golvet så som du vill att han ska göra det, eller istället för att snacka ner Lisa för att Lisa fixat papper vid datorn medan du minsann fick göra ditten och datten själv så tänkt ”Gud vad bra vi samarbetar”.

– Stå för fan för dina åsikter, även om de är obekväma. Din chef kommer inte komma hem och lägga giftiga ormar i din brevlåda även om hon/han blir förbannad på dig. Om du har en chef som du anser missbruka sin makt så anmäl honom/henne. Din chef har också en chef, glöm inte det. Det handlar inte om att bli bråkstake utan att faktiskt ta ansvar för sina åsikter. Det är ett fritt land vi lever i, glöm aldrig det. Sitt inte och mesa på APT-möten eller andra sammankomster bara för att du är rädd! Va fan är du rädd för! Dessutom har din chef inte tillräckligt hög lön för att ha råd att köpa giftormar hela tiden 🙂

– Än en gång: Erkänn dina misstag och stå för dina svagheter. Ingen jävel kräver att du ska kunna, veta och klara av allt. Vi är människor, vi är mänskliga och ibland felar vi. Det är OK. Läs Bibeln (finns att hyra på Bibblan) till och med där står det att det är ok att fela. Om alla vi som arbetar på ett golv någonstans kunde erkänna att ”Jag har gjort fel”, så hade vi blivit av med 50% av alla bråk och skit.

Det var lite blandade tankar det. Nu följer vi alla detta och jävlar vad bra det kommer gå! Nu börjar ett nytt kapitel i mitt liv som anställd inom äldrevården. En del kommer bli rädda, andra kommer förundras och en del kommer bara bli jävligt trött på mig, men som slutord säger jag detta:

Ett nytt kapitel startar idag.

Det var en gång ett äldreboende, det hette……… och shit va bra det var! Det behövde inte ens va sommar för att vara roligt att gå till!

Godnatt!

Nattliga funderingar

Mörkret ligger djupt över konungariket Sverige.
Svenska folket sover, det är natt.
Alla sover inte, vi är vakna. Vi går in och hjälper, vi går in och byter.

En farbror är orolig och vi håller hans hand. Vi lugnar och vi tröstar.
En tant är ledsen och vi tröstar och vi pratar.
Vi ger vatten till den som inte kan dricka själv.
Vi hjälper den i säng som inte hittar dit.
Vi byter på den som gjort ner sig.
Vi finns där, nattten igenom.
Vi är stödet när Sverige sover.
Vi är hjälpen när mörkret är som mörkast.

Ändå finns alltid samma fråga där:
Hur kan det komma sig att en natt då det är helg räknas som dag?
Varför är OB-tillägget på helgerna samma om klockan är 13 eller 01?