Recension: Familjen, Göteborgs Stadsteater

Emellanåt kan man lite avundsjukt titta upp mot Stockholms utbud när det gäller teater. I Göteborg är man ju inte direkt bortskämd med riktiga pjäser, och nykulturella föreställningar med människor i hudfärgad sparkdräkt är inte min smak riktigt.

Därför är det nu med glädje jag kan konstatera att en av de största teaterögonblicken i mitt liv skedde i Göteborg häromdagen och det skedde när jag såg Familjen i regi av Peter Dalle.
Göteborgs Stadsteater skriver själva på sin hemsida:

De borde aldrig ha träffats… Familjen – en flerfaldigt prisbelönt och skarpt underhållande Broadwaysuccé. Nu ger vi den i regi av Peter Dalle.

Pappan är spårlöst försvunnen och klanen Weston samlas. Under tre dygn avslöjas en rad obehagligheter. En drogpåverkad mamma, otrohet, illegitima barn och svek åt alla håll och kanter. Ett familjedrama med komiska övertoner där allt sätts på spel!

Tracy Letts, som belönades med Pulitzerpriset för pjäsen, förvaltar arvet väl efter stora amerikanska dramatiker som Eugene O’Neill och Tennessee Williams. Detta med en blinkning till TV-såpor som Dallas och Falcon Crest.

En tidning skrev att denna pjäs fick Lars Norén att vara rena Lilla huset på prärien och jag håller med, för här
är en familj där ingenting är heligt, där allt är upp och ner och där ångest, svek och förtvivlan finns i varje mening som yppas. Det låter seriöst, och det låter hemskt och det är det naturligtvis, men det är också vansinnigt roligt. Ibland roligt för att det är så absurt, men också ibland för att kommentarerna och språket är sylvasst. Det är en pjäs där vissa meningar och där vissa händelser slår emot dig med full kraft och du får inte riktigt hämta andan någon gång.

Detta är också en pjäs om kvinnor. Visst det finns män runt om men detta är en pjäs med kvinnor i fokus. Allt från den tablettmisskrukande mamman till den tysta med så närvarande cheyenneindianen som nyss får jobbet som allt i allo i hushållet. Det är deras liv och förändring som framställs på en rent fantastiskt sätt.

Detta är också framförallt två skådespelerskors pjäs, Ann Petrén och Carina M Johansson. Petrén gör en roll som hela tiden pendlar mellan fantastisk och vidunderlig. Som den missbrukande och manipulativa modern gör hon sitt livs roll. Som publik pendlar du mellan att hata eller och älska henne. För i hennes ondska och i hennes sätt att förgöra allt finns en svaghet som när pjäsen är slut får dig att känna dig förvirrad för du vet inte riktigt vad du ska tycka om henne. Carina M Johansson, som jag hoppas Göteborgs Stadsteater aldrig gör sig av med, gör ännu en stark kvinna som samtidigt plågas av omgivningen och sig själv. På samma sätt som i Park Aveny visar hon upp en kvinna som tar tag i dig och som berör. I vissa scener vill jag ställa mig upp och bara applådera.

Övriga skådespelare är också mycket bra och ska någon mer speciellt nämnas får det bli Henric Holmberg som spelar Charlie, en man med gott hjärta som till slut får nog. Utbrottet han får i Akt 2 när han till slut tröttnar på sin hustru är en stark upplevelse.

Familjen är en snabb pjäs. Det är som en film på scen. Snabbt växlar man mellan scenerna och man har löst det genom att ett stort 2 våningshus, plus vind, kommer upp ur golvet i börjar på pjäsen. Sedan sker allt i husets olika rum och allt är mycket skickligt ihopsatt. Detta är scenografi när det är som bäst. Att man sedan i akt 2 låter husets rum bli till öar i ett annat svart landskap gör bara bilden starkare. Medan något sker i ett rum kan man se in i de andra, och man bjuds in på ett öppet och mycket ovanligt sätt på en teater.

Detta är första gången Familjen, som är en översättning av August: Osage County av Tracy Letts visar i Sverige och det är fantastiskt kul att vi var först med det här. För räkna kallt med att denna kommer sättas upp på Dramaten och andra scener framöver. Detta är nämligen en pjäs som redan är en klassiker och Peter Dalle har på ett mycket skickligt sätt fört över pjäsen till Sverige.

Jag ger en stor applåd till Göteborgs Stadsteater för att de lät mig ta del av det här. Jag känner mig rikare som människa och fortfarande 2 dagar efteråt finns en känsla av att jag sett någonting speciellt på en svensk teaterscen.