När rätten till eget liv försvinner

De som följt mig i den här bloggen vet antagligen att jag anser att Äldredelegationens förslag som senare blev till den så kallade Ädelreformen är bland det dummaste  och mest misslyckade projekt som det här landet någonsin kommit på. Att låta en ointresserad kommun ta över ansvaret av gamla människor som inte bara är gamla utan dessutom ganska ofta multisjuka är typiskt exempel på va som kan kommer ifrån tjänstemän vars största erfarenhet av gamla är att man lyssnat på när Astrid Lindgren läser ur sina egna böcker på LP-skiva.

Sedan Ädelreformen kom till har saker och ting också sakta men säkert gått utför, och äldrevården står idag inför det faktum att när en gammal person flyttar in idag är han eller hon ganska ofta i sämre skick än gamla var när de dog för 20 år sedan, fast då fanns sjukhem, långvård etc.
Det värsta med dagens äldrevård är ju självklart den idag accepterade lögnen som handlar om att alla ska få bo hemma så länge det går. På pappret låter det så fint men i verkligheten handlar det naturligtvis alldeles för ofta om människor som både har kroppsliga problem och inte så sällan också en demenssjukdom. Situationen har många gånger varit fruktansvärd och innan byråkratins kvarthjul snurrat klart är den gamle oftast ännu mer sjuk. Jag har sett exempel på människor som i tio år legat och stirrat in i en vägg nästan dygnet runt innan personen fått hjälp på ett äldreboende.

Ja det finns mycket att säga om dagens äldrevård och i detta valår då lögnerna brukar vara extra många från politiker som vet att man vinner röster på att spela på människors dåliga samvete så kommer säkert det lovas miljard efter miljard. De senaste miljarderna vi blev lovade har i alla fall inte jag sett röken av, för självklart har dessa ”extra pengar” gått till att betala kommunens underskott eller så har de sett till att kommunens chefer stolt kan visa upp plusresultat istället.

Idag tänker jag mest ställa mig en fråga som jag tvingas ställa mig väldigt ofta i mitt arbete: Vem är det jag jobbar för?
Inom äldrevården älskar man att använda uttrycket ”Eget boende”. Vad det är säger väl sig självt. Det är ens eget boende, ens eget liv och man ansvarar också för sitt egna liv. Alla som arbetat längre än 10 min inom äldrevården vet att detta aldrig följs. Uttrycket Eget boende verkar mer ha blivit ett sätt för kommunen att spara pengar för när saker kostar går kostnaden ganska ofta att hålla nere genom att säga, ”Jo men det är ju eget boende”
Vi ska stötta den boende så att den boende kan leva sitt liv så meningsfullt som möjligt. Låter det inte underbart?!
Men vad händer när den boende har anhöriga då? Ja då verkar tanken med Eget boende flyga iväg väldigt snabbt. För i väldigt många fall är det den boendes anhöriga som sätter agendan. Det är dom som bestämmer och det är också dom som, i många fall, totalt kör över den gamle.
I en händelse som nyss skett på en svenskt äldreboende reagerade en boendes dotter. Hon var missnöjd med ungefär allt och framförallt på städningen. Hon ville inte då att den personal som var kontaktperson åt den boende skulle få vara kvar som kontaktperson och ha ansvaret för hennes pappa. Så personalen i fråga fick helt enkelt byta boende, och en annan personal tillsattes. Att den första som varit kontaktperson varit det i 2 år, och arbetat upp en relation med mannen i fråga spelade ingen roll. För när anhöriga klagar lyssnar man, och den gamla, som ju bor i eget boende och borde ha rätten att säga till själv, ja honom var det ingen som frågade. Mannen som har en demenssjukdom kan ändå tala för sig, men här gäller inte hans ord eller hans regler. Här är det dottern som bestämmer. Det jag frågar mig då är var någonstans i socialtjänstlagar och annat fint det står att ”Om anhöriga blir missnöjda är det helt ok att köra över den boende totalt, skit samma vad han eller hon tycker för vi jobbar ju för att göra anhöriga glada och att de slipper ha så dåligt samvete för att de bara kommer en gång per månad och hälsar på” Jag har missat de raderna i lagen som styr mitt jobb tror jag.
Missförstå mig inte nu. Självklart är det enormt viktigt att vi inom äldrevården har ett gott samarbete med anhöriga till de som bor på våra hem, det ska vi ha, och ibland blir det fel och då ska vi självklart också försöka lösa problemen så alla är nöjda, men jag vågar idag påstå att det alldeles för ofta är anhöriga som sätter agendan och inte den boende. Kanske skiter den boende i om det ligger lite damm på bokhyllan. Kanske tycker den boende att det är roligare att prata med någon. Kanske har den boende ett förtroende och en trygghet i personalen, en trygghet som inte anhöriga ser eller förstår. Det är därför som det kanske är dags att se över hela idén med ”Eget Boende”, för om eget boende ska gälla ibland men inte alltid då är det väl skitsamma eller?
Jag har sett många skräckexempel på när anhöriga till och med fått sin mamma eller pappa att flytta från boendet för att man i något valt tillfälle fått mamma att säga ja, men sedan har mamman ångrat sig. Som personal känns det förjävligt när en 90 åring gråter för att hon inte vill flytta och inte riktigt förstår varför. Är det bra äldrevård? Nej det är det inte, och anhöriga i sig är faktiskt så inskränkta så de ser heller inte att de skadar sin mamma eller pappa. De menar självklart väl, men ibland blir det bara fel.
Så vad göra då när det skär sig med anhöriga? Ja först och främst: Det är den boende som bor på äldreboendet, och det är den boende som är skriven där. Den boende är inte omyndigförklarad och finns det inga papper som visar på motsatsen så talar den boende för sig själv. Därför MÅSTE vi som personal, sköterskor, ledning och alla andra ansvariga sluta upp och vara så förbannat fega. För jag anser att det emellanåt handlar om ren feghet. Vi vill inte bråka med anhöriga så vi följer snällt med och tittar på vad som händer. Det är då det ibland slutar med att en halvförvirrad tant för sista gången går genom korridoren och inte förstår varför hon ska flytta. Jag frågar mig lite varför vi ens ska ha någon äldrevård då. Är det inte bättre att anhöriga flyttar in?

Nu handlar det inte bara om boende som flyttar eller missnöje med städningen. Det handlar lika mycket om respekten för sitt eget sociala liv. Sverige är idag ett land som på pappret har hårda regler om självbestämmande, rätten till eget liv och rätten till sitt eget privatliv. Dessa regler krossas hela tiden inom äldrevården. Jag vågar lova att på alla äldreboenden i vårt land vet anhöriga, eller så får dom veta, saker om sin mamma eller pappa som antagligen inte var tanken från början. Ett bra exempel från min egen erfarenhet är när vi hade en man som den sista tiden blev väldigt förtjust i kvinnor om man säger så. Detta berättades för mannens dotter och om ni frågar er själva. Vill ni snacka om ert eget sexliv med era barn. I detta fallet hade mannen en bra dotter som bara svarade, ”Nej men va kul, då håller han några år till då”, men det kunde ju också gått helt den andra vägen. Grunden är i alla fall att man måste ha rätt till eget liv även om man bor på ett äldreboende och man måste få bestämma om sig själv, och det ska inte ens dotter eller son göra som antagligen också har ganska dålig koll på vad som sker runt ens mamma eller pappa. Dottern eller sonen är oftast fullt upptagna med att förneka att mamma eller pappa förändrats och ser fortfarande mamma eller pappa på samma sätt som de gjorde när de var 40. De ser inte att sjukdomar och ålder förändrar människor.

Så kanske är det dags att det tas en diskussion om hur vi ser till att även gamla människor har rätt att bestämma över sitt liv. Jag jobbar inte för anhöriga, jag jobbar för de gamla. Samarbete vill jag gärna ha, men anhöriga ska banne mig inte få komma och ta över och det sker alldeles för ofta. För det slutar bara på ett sätt och det är att vi bedriver äldrevård som baseras på om den boende har anhöriga eller inte. Risken finns till slut att detta leder till en äldrevård där den som inte har anhöriga som slåss försvinner.

Sådan äldrevård vill inte jag ha.

/Walentine