Lördagsdräggel

I denna sajts strävan att bli alla fjollors svar på tidningen ”Slitz” så kommer här lite härligt manliga män och killar som alla får dräggla till hur mycket som helst.
I sann heteronormativ anda kan vi tyvärr inte visa killarnas könsorgan för i den heterosexuella världen är en penis mycket mer naket än ett kvinnligt könsorgan.
Om du tycker att det är konstigt, sluta hyckla med allt då!

[flagallery gid=1 name=”Gallery”default_int]

Dagens apotek

Var på apoteket, eller nej det var jag ju inte. För nu var jag ju på Medstop. Det nya nu….

För Sveriges korkade regering har bestämt att en av de få saker som fungerar i Sverige, Apoteket, nu ska få konkurrens. Anledningen förstår jag inte, men kanske fungerade Apoteket för bra, så räkna med sämre tider, som alltid med Sverige regering

Sagan om den annorlunda ankungen (igen)

För många år sedan skrev jag denna lilla saga. Jag var faktiskt ganska nöjd med den då, och ville någon gång i framtiden utveckla den lite. Jag tror jag skrev den efter att ha läst någon artikel om hur vissa skolor i Polen förbjöd viss litteratur som kunde påverka barn i en ”homosexuell stil”, vilket ju katolska Polen var och delvis är väldigt rädda för. Men nu klipper jag in sagan i alla fall för er som inte läst den, och ni får själva gissa vilken saga som inspirerat mig från början…

Det var en gång för länge sedan en liten vik. I viken bodde det massor med ankor, svanar och andra fåglar  och alla levde i stor lycka och harmoni.

Alla de glada fåglarna hade fått sina ungar och dom lekte och stojade och stod i. Bara en liten ankmamma ruvade fortfarande. Hennes lilla ankbebis verkade inte vilja komma ut och alla väntade rastlöst. Den lilla ankmamman blev allt mer orolig för att något var fel på hennes lilla bebis men en dag bestämde sig i alla fall ankbebisen för att vakna till liv.
Den lilla ankbebisen var en oerhört söt liten krabat. Alla de andra fågelmammorna tittade och berömde den söta lilla ankan. Bebisens mamma var självklart väldigt stolt och blev glad av allt beröm.

Tiden gick och nästan direkt märkte man att den lilla ankungen var annorlunda. Medan de andra fågelbarnen lekte och stojade så tyckte den lilla ankungen mer om att lyssna på musik, gärna klassisk, och spela teater och skriva.

De andra ankungarna retade den lille ankungen men han stod på sig och lät sig inte knäckas. Han kände att han inte var som alla andra, det fanns något inom honom som gjorde honom annorlunda och han ville så gärna ta reda på vad. Ibland slog de andra ankorna honom, och de mobbade honom för att han var konstig men den lille ankungen ville inte bli som dom, för han var ju inte som dom. Detta kände han ut i varenda fjäder.
Den lilla ankungen blev större och större. En dag när han var ute och simmade för sig själv så träffade han på en annan ankpojk. De hälsade på varandra och började prata lite. Den lilla ankungen blev så tagen av denna nya bekantskap. Han kände något han inte känt innan. När han kom tillbaka till sitt bo kunde han inte sova. Han tänkte bara på ankan han talat med innan och han kände att han ville träffa honom igen.
När det blev morgon så vaknade den lille ankungen riktigt tidigt och genast slängde han sig i vattnet och simmade bort till samma plats han varit igår, men det var ingen där.
Den lille ankungen gick upp på land och lade sig och väntade. Han hoppades att ankpojken han talat med igår skulle komma tillbaka. Hela dagen och hela kvällen låg den lille ankungen där och väntade och väntade. Han hoppades så innerligt att ankpojken skulle komma men han kom aldrig. Ledsen simmade den lille ankungen hem igen och lade sig att sova.

Nästa dag återupprepade ankungen proceduren och då hade han tur. När han kom fram till platsen där han träffat ankpojken simmade redan pojken omkring. Den lilla ankungen blev så glad så han rusade fram och nästan skrek ut ett kvackande Hej!

Hela dagen pratade de två ankpojkarna med varandra och de lekte. De jagade varandra i vattnet och de putsade fjädrar på varandra. Båda två kände sig så lyckliga.
Det visade sig att ankpojken också var retad av sina kamrater och hade känt sig annorlunda men nu kände de båda att de träffat någon som var som dom. De hade fått en vän som förstod dom. En vän som inte retades eller slog dom, utan istället hade de fått en vän som tyckte om dom för den de var. När kvällen kom sade dom ajö och precis innan de skulle skiljas lade den lille ankungen sitt huvud mot ankpojken och viskade ett litet kvack. Ankpojken svarade med att göra det samma.

När nästa dag kom gick den lille ankungen ut i solen. Han kände sig riktigt lycklig och längtade efter sin ankpojke. När han kom ner till stranden märkte han att det inte fanns en fågel omkring honom. Detta tyckte han var konstigt och undrade var alla tagit vägen.
Han simmade och tittade sig omkring. När han närmade sig viken där hans små möten skett såg han att det fanns massor med fåglar framför honom och dom förde ett fasligt liv. Han simmade dit för att se vad som hänt. När de andra fåglarna såg honom komma emot honom tystnade alla och de flyttade på sig så att han kunde komma fram. Där framför honom flöt hans ankpojke, död.
Den lille ankungen blev alldeles förskräckt och skrek till.
Plötsligt hörde han en röst skrika, ”Detta är ditt fel, du har dödat min son”
Han vände sig om och en stor anka kom simmandes emot honom i full fart. Han förstod ingenting och skrek bara, ”Vad har jag gjort?”
”Igår var allt bra men nu, titta du har dödat min son”, skrek den arga ankan igen mot den lilla ankungen.
Den lilla ankungen simmade så fort han kunde förbi alla andra och fortsattade skrika och be om hjälp. Till slut kom en stor vacker svan och skyddade honom. Svanen berättade för den lille ankungen att ankpojken dränkt sig under natten. Han hade berättat för sin mamma att han träffat en annan ankpojk som han tyckte om och ankpojkens mamma hade blivit rasande. För ankpojkar som tyckte om andra ankpojkar kunde man inte ha.
Ankppojken hade då blivit så ledsen så han gått ner i vattnet och dränkt sig. Han ville ju att folk skulle tycka om honom i alla fall, även om han var annorlunda.

Den lille ankungen grät och bad den snälla svanen om hjälp. Han var rädd för att de andra ankorna skulle hacka ihjäl honom. Svanen lovade att hindra de andra ankorna medan den lille ankungen flydde, och genast lämnade ankpojken viken där han växt upp. Han simmade och flög så långt han kunde bort från viken. Hela tiden grät han för sin ankpojkes skull. Överallt såg han ankpar som kramades och ankbebisar som lekte i vattnet. När den lille ankungen flytt i flera dagar orkade han inte fly mer.
Han hade kommit fram till en vik där det inte verkade finnas några ankor, så han bestämde sig för att stanna där.
Tiden gick och den ensamma lilla ankungen kändes sig mer ensam än någonsin. Han hade ingen att tala med och ingen att vända sig till. Varje dag simmade han ensam i viken. Ibland kom det en annan anka till viken men den ensamma ankungen vågade inte hälsa. Han var rädd för att någon skulle känna igen honom.
Sommar blev till höst och hösten blev vinter.

En dag kom den snälla svanen till viken som den ensamma ankungen bodde i. Han hade på ryktesvägar hört om att det fanns en ensam anka här och ville se om det var den anka han kände till och som han tyckt så synd om. Svanen simmade där det gick att simma och gick på isen där isen lagt sig. Till slut fick han framför sig se en ensam anka som låg och guppade i det iskalla vattnet. Svanen gick emot ankan men såg ganska snart att ankan var död. Den lille ankungen hade frusit ihjäl. Han hade inte orkar letat efter något bra ställe att tillbringa vintern på. Den ensamma ankungen hade känt sig så ledsen och nere så ingenting spelade någon roll längre.
Svanen blev så sorgsen när han såg den döda lilla ankan framför sig. Han stannade en stund och bestämde sig sedan för att gå sin väg igen. Då såg han något i isen framför ankan. Den lille ankungen hade med sin näbb ristat in en mening i isen. Det stod ”Jag älskar dig”

/Walentine

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,


Intressant.se

Dagens Varg

Det är fan inte lätt att vara varg i Sverige. Först utfäster man jakt på dom i syfte att skydda stammen som det heter. Att det egentligen handlar om män med små penisar  som upplever den större om de får mörda djur talar man inte högt om.

Sedan dödar en djurpark ett helt vargbestånd på grund av att vargarna inte vill vara något annat än vargar.

Synd att inte samma regler gäller för elbolagsdirektörer.

Döden runt omkring mig

Sitter på jobbets kontor och har rast. Idag har det varit en hård dag, med mycket larmande och många boende som mår dåligt. Man har sprungit hit och dit och inte ens hunnit få frukost. Så nu har man lunch kallas det, och i mitt yrke innebär det 30 min rast.

En av de boende har varit ganska illa däran denna vecka, och de dagar jag jobbat har jag försökt göra det bästa av situationen. Man har pratat om allt som inte handlar om sjukdomar och vi har bestämt att både äta middag ute och att åka till Paris. Ångesten finns där hela tiden, och det är den jag vill mota bort, men jag känner också att jag vill bota bort någonting annat just nu: Döden

Döden finns hela tiden omkring en när man jobbar med gamla, och det är inget onormalt med det. Det är naturligt att dö när man levt ett långt liv, och där man också väldigt ofta är svårt sjuk de sista åren. Här finns det ingen orättvis död, här finns en död som många gånger kommer som en befriare. Den kan göra att en människa får frid, att han eller hon slipper smärta och nöd, men just nu, just idag, vill jag inte ha döden här omkring mig.

Jag har de senaste veckorna kommit på mig själv att ha blivit allt mer ”blödig”. Om en boende som kanske inte sagt något på länge förutom några ord svarar med en hel mening får jag tårar i ögonen. När en annan boende säger ”Det är lika bra att få dö bara” så vill jag gråta. Jag känner en allt större vanmakt för mitt jobb och för ”mina” boende. Jag känner känslan av att inte räcka till som en allt större och starkare vanmakt.

Jag har haft döden som granne i mitt yrke i nästan hela mitt vuxna liv. Så många jag sett som tagit sitt sista andetag. Så många människor vars hand jag hållit i när de vaknat upp för några sekunder, som om kroppen gör en sista ansträngning, för att sedan sluta ögonen och allt sen blir stilla. Så många anhöriga jag kramat och tröstat som i sin sorg vänt sig mot mig för att söka stöd och tröst som de också fått på, det som jag hoppas, allra bästa tänkbara sätt. Så många gamla människor som varit dåliga på fredagen och som sedan inte finns mer när man kommer tillbaka efter ledig helg.

I varje vrå, i varje skrymsle finns döden. Det är ingen elak lieman som vill ha ett nytt offer. Det är en snäll död som kommer som en befriare. På samma sätt som Bibeln talar om att Gud mildrar lidandet, så kan också döden göra det. Ändå känner jag allt mer en känsla av att jag fått nog nu. Jag vill jobba med livet, med framtiden och med drömmar.

Ibland känner jag att man inte längre kan drömma som gammal och att lyckan är som bortblåst, men jag vet också att det är fel att tänka så. För gamla kräver inte mycket för att känna lycka. Ett vackert dukat bord, en speciell middag, musik som de kommer ihåg, eller någonting litet utöver vardagen räcker för att göra många så glada, och en lycklig gammal människas glädje sprider sig in i ens egen kropp, och den känslan vill man eftersträva. Det är den känslan jag vill arbeta för, men den kommer över mig allt glesare.

Idag satt jag och tittade på en av de boende som varit dålig nu. Han hade svårt att lyfta glaset med vatten i, och han ville inte äta. En halv potatis, lite kött sedan vägrade han. Jag försökte uppmuntra honom med att förklara att ju mer näring han får i kroppen, desto snabbare blir han frisk. Han lyssnade, sade att han förstod men vägrade äta i alla fall, och jag blev med ens så sorgen inombords. För med ens kom den där känslan igen, att bakom mig står döden och väntar.

Just nu vill jag slippa den känslan, om ens bara för ett litet tag

/Walentine