Farväl 2009

Ännu ett år har gått, ännu ett år fyllt med händelser, överraskningar, icke infriade förväntningar, drömmar, lycka och besvikelser. Ett år till som gjort en äldre, men kanske inte visare.

Egentligen vet jag inte om 2009 varit så speciellt bra. Egentligen vet jag att detta år, liksom alla de senaste åren mer bara känts som en väg till det oundvikliga: Döden.

Den senaste tiden har jag tänkt mycket, det är också därför jag inte skrivit något. Jag har tänkt på mitt liv, hur det blev, hur andras blev, och hur jag själv aldrig riktigt börjat leva. Funderingarna gav mig många svar, som jag som jag behövde. Svar som kanske inte alltid var så roliga att komma fram till, men som ändå på många sätt hjälpt mig.

Så mycket jag gjort i mitt liv för andra. Så många besvikelser jag gett mig själv genom att inte ställa mig själv i första rummet. Så ofta jag är den som dragit det kortaste strået, och där alla runt om mig syntes gå framåt medan jag lämnades ensam kvar. Det är så mitt liv varit, och mer än någonting annat har det varit så de senaste åren, sen 2004. Det året som på så många sätt blev ett ödesår för mig. Det året som ändå blev det år som talade om för mig vad jag borde göra. Det var då jag lärde mig att utnyttja det som var mina förmågor. Det var då jag lärde mig att så läng jag låter folk trampa, så kommer de trampa. Felet jag gjorde var att jag inte gick vidare. Jag står på många plan fast i samma skit nu som då, och det ligger hos mig, bara mig och ingen annan.

Människor går vidare, de utvecklas och de förändras. Även människor som gör andra illa går vidare, och kanske är det de som råkat illa ut som står kvar. Nu vill jag inte stå kvar där mer. Jag vill inte bli äcklad av mig själv. Jag vill inte längre försöka göra ditten och datten på grund av andra. Det är mig det handlar om, mig och ingen annan. Jag hatar när folk säger att de älskar mig, för det gör de inte. De känner mig inte längre. De vet inte vilka tankar som jag har i huvudet. Det vet inte, och de känner inte heller till, de funderingar jag bär på, det hat jag bär på eller den kärlek som ryms inom mig.

Min räddning detta år blev att jag kom fram till att jag måste ändra mig. Jag ska inte sluta röka för att person 1 tycker det. Jag ska sluta röka för att slippa på hjärtinfarkt nummer 2. Jag ska inte banta för att bevisa för person 2 att jag är si eller så. Jag ska banta för att jag behöver, för att jag måste och för att jag vill. Med den tanken blir det enklare. Med den tanken och den känslan har jag också kommit långt. Så många gånger innan man räknat Points och man misslyckats. Så många gånger innan man ätit havregryn till frukost och sen gått till affären och kommit ut med coca-cola och annan skit. Nu är det inte svårt längre. Nu är det lätt. Jag äter, och jag äter men jag äter nyttigt. Jag rör på mig, jag känner sakta hur min kropp börjar vänja sig. Hur den faktiskt accepterar att frukosten som tidigare bestod av kaffe och cigg, nu innehåller fibrer och vitaminer. Vågen visar skillnad, neråt och det mår jag bra av.

Jag har varit inkonsekvent. Jag har varit besviken för att ha hamnat där jag gjort, sen har jag blivit arg och sen har jag blivit sårad. Efter det har tanken på revansch kommit, men onda tankar hjälper mig inte. Onda tankar gör mig inte bättre. Däremot behöver jag ännu en gång rensa ut, ta bort de som drar ner mig. Ta bort de som inte kan visa respekten. De som inte vill förstå eller de som inte bryr sig.

Så 2009 blev ett funderingarnas år. Det blev ett år där jag kanske stannade upp, men ändå gick långt. 2010 vet jag inte hur det kommer se ut, men jag vill att det ska bli bättre, men det är upp till mig.

Jobbet, med alla dess konflikter och klimakteriekossor skiter jag i. Låt de hålla på för det som sker nu är det bästa tänkbara. För nu börjar muren rasa, nu börjar fasaden braka ihop. Drar dom in mig, drar jag in facket. Jobbet är en del av mitt liv, det är inte mitt liv. Faktum är att jobbet är en liten del av mitt liv, och så ska de få vara.

Resten får vi se hur det blir med. Jag tar emot 2010 samtidigt som jag vänder mig framåt. 2010 ska bli mitt år, det ska bli det året då det jag drömt om kommer till skott. 2010 ska bli det året då Walentine för göra det han vill mest av allt, men om det skriver jag sen om.

Gott Nytt År mina få vänner jag har kvar.  Er älskar, mer än livet självt. Er gör jag allt för, och ni är de som får mig att känna mig som en människa. En människa fylld av tvivel, sorg och förtvivlan, men också en människa fylld av hopp, glädje och kärlek. Så som livet själv är

/Walentine

Bilder från 2009

Lite bilder hittade på svt.se med egna kommentarer bara. En snabb genomgång av året som gick…

Bilden ovan är kanske det jag mest kommer minnas från 2009. Jag kommer minnas SMS’et som skrek ”Michael Jackson är död”. Jag kommer minnas chocken när man slog på Text-TV’n och rubrikerna slog ut att The king of Pop inte längre fanns.

Media hjälpte till att låta oss minnas. Under en nyhetstorr sommar blev Michael Jacksons död extremt dokumenterat. All form av media hjälpte till och folket tog åt sig, och många sörjde. Kvällstidningarna visade sin vanliga vidriga stil genom att nästan omedelbart börja slänga in spekulationer om Michael verkligen var död. Sedan dök en norrman upp som sades vara son till Jackson, och allt fortsatte i samma stil som när Michael Levt.

Michael Jackson var en stor artist, en av de största vi haft. Hans musik kommer leva kvar för alltid, och hans tragiska död är bara att beklaga. Jag bara hoppas att han nu idag fått ro.

I sportents värld blev Usain Bolt  blev allas hjälte, och han chockade världen gång på gång med sina fantastiska prestationer.

Annars kommer mitt eget minne från sportåret 2009 bli diskussionen om när man är man och när man är kvinna. Caster Semenya fick smaka på en värld som har långt kvar tills den kan kallas för modern, men till slut fick hon behålla sina medaljer och kanske tog sportvärlden ett steg framåt, men de har fortfarande en lång väg kvar att gå.

I december blev Silvio Berlusconi överfallen av en psykiskt störd man som kastade en souvenir föreställande katedralen i Milano på regeringschefen. Några dagar senare kastade sig en kvinna över påven. Båda personerna kallades snabbt för psykiskt störda. Inte för att jag själv anser att våld löser någonting men med tanke på vilka de överföll så måste väl det ändå funnits något vett i skallen på dom. Påven visade också även 2009 att han är den värsta som hänt Katolska kyrkan på hundratals år, och samma kyrka blev ännu en gång avslöjad att dölja övergrepp på barn. Denna gång på Irland.

2009 visade igen att världen är bättre utan Vatikanstaten.

Stureplansnötternas största idol Tiger Woods låg bakom årets mest ointressanta nyhet. Kvällspressen försökte få skandalen att bli stor men vem brydde sig egentligen om vem Woods låg med och inte. Att hans fru var svensk gjorde kanske att några i vårt avlånga land kände sig internationella, men de flesta människor med vett i skallen sket i vilket.

I den stelaste video som någonsin gjorts meddelande Kungen med familj att 2010 skulle bli ett dyrt år för Sverige. För nu ska Victoria få gifta sig med sin Daniel. Veckotidningar, pensionärer och några andra jublade. Stockholm ska ställa till med fest och party och resten av landet lär ligga öde på turister när hela sveriges kungafamilj kommer stanna i Stockholm, men va fan! Det är kul för Vickan och Danne. Kärlek är alltid sött

När de fruktansvärda bilderna på de stackars grisarna kablades ut över Sverige förfasades vi och blev alldeles förskräckta. Hur kunde man göra så med djur frågade vi oss samtidigt som tårarna rann nerför våra ansikten. Miljöpartiet gick upp i mätningarna, också med hjälp av fiaskot med klimatmötet. Sedan kom julen och vi sket i grisarna och köpte 7 ton julskinka. Svensken visade ännu en gång att hon, efter USA, är världsbäst på att vara hycklare.

Idag vet alla vem Anna Anka är,  fast bara namnet borde göra att hon borde hålla käft, men det är det sista Anna Anka gjorde. Hon hade åsikter om allt, och alla som jobbar på Aftonbladet och Expressen blev upprörda. Ja, de blev så upprörda så att de skrev om Anna Anka varje dag, hela tiden, överallt, i varenda tidning. Själv tröttnade man på henne efter 15 min, och inte ens KD ville ta i henne med tång vilket säger en del med tanke på all annan skit som ryms i det partiet.

Och så då slutligen…

Hon kom tillbaka, allas vår Madonna. Två utsålda Ullevi tog emot stjärnan och välte nästan Göteborg. Madonna själv verkade inte så intresserad dock. En halvbra föreställning varvades med total ignorans gentemot sina fans. Madonna kom, gjorde vad hon skulle, och åkte hem.

2009 blev ett bra konsertår för Göteborg. Madonna, U2 och AC/DC gjorde sommaren till en rekordsommar för Sveriges bästa utomhusarena. Klon från U2 kommer folk sent att glömma, och pengarna som ramlade in i staden behövdes. För Göteborg går mot mörkare tider, med ett allt större hot från huvudstaden, men om det skriver vi mer om nästa år.

Gott Nytt År!

/Walentine

God Jul

Det var ju ett tag sedan jag skrev här men tänkte att jag idag, dagen till ära, skulle skriva om två saker som hänt mig som  satt stora intryck i mig.

För mig är Julen oftast en tid av sorg, så har det alltid varit. Jag har alltid haft svårt att fira julen med dess hysteriska köpgalenskap och frossa i mat samtidigt som man sett barnfamiljer stå i kö med små barnen inne på Systemet. Jag brukar tänka på de där barnen och då gråter jag. Jag tänker på att det på julafton kommer finnas barn som sitter på golvet och ser på TV medan mamma och pappa sitter packade i soffan. Sånt gör mig illa för Julen går inte att undvika. Vi överöses med glada tomtar och alla förväntar sig att alla ska vara glada. Därför brukar också folk tycka att jag är tråkig, för att jag tänker så men det är sån jag är.

I år var det likadant. Jag gick förbi Systembolaget häromdagen och såg köerna med folk som köpte sprit och öl. En del hade barnen med sig men alla oavsett vad hade samma mål, fylla på julen. I samma stund slogs jag då av ångesten inför denna helg som nu kommer men så igår hände något. Jag var ännu en gång inne i Nordstan och i mitten av köpcentrat stod en äldre dam med en insamlingsbössa från Frälsningsarmen. Insamlingen gick till soppköken och till julmiddagen som de anordnar för de som inte kan fira jul på annat sätt. Jag plockade fram plånboken och såg att jag inte hade några mynt så jag tittade på sedlarna istället och märkte att jag bara hade hundralappar. Så jag tog en sådan och stoppade i bössan.

Den gamla damen log mot mig och tog mig hand och sade ”Gud välsigne dig min vän, och God jul” och jag vet inte varför men då, där mitt i nordstan fylldes jag av en sådan glädje. En sådan glädje av att ha gjort någon glad. När jag stod där fick jag nästan tårar i ögonen och jag log tillbaka, lade min hand på hennes och sade ”God Jul”, och aldrig någonsin tror jag att jag sagt det med sådan ärlighet.  Jag lämnade Nordstan med glädje den dagen för jag kände att på julafton kommer någon utan hem få mat, en julklapp och kanske lite tröst, och jag hjälpte till. Kanske var det Gud som gjorde det, kanske var det jag, kanske var det han som inspirerade mig men oavsett kände jag bara lycka.

Så idag, dagen före doppardagen, var jag och handlade mat. Det blev alldeles för mycket och jag kände att min rygg inte skulle orka bära allt så jag insåg att om jag ska komma hem, får jag ta en taxi. Jag ringde en och när jag lagt på hör jag någon som frågar ”Ska du hem eller?”.

När jag vänder mig om ser jag en man som jag sett ofta. Han tillhör väl den kategorin som vi kallar för missbrukare, och han var full. Jag vet att han bor i mitt område och han frågade om han fick åka med. Jag log och sade ”Ja, de är ok”.

Han sade att han sett mig vid bussen och sedan började han prata. På fem minuter berättade han att han hatade julen. Han var så ensam då sade han. Han berättade att han bott på barnhem, jobbat på SKF och numer var sjukpensionär. ”Jag super, då tänker jag inte”, sade han och såg så  sorgsen nu. När taxin väl kommit klev han in i baksätet och tog mina och hans påsar och lade om i bagaget. Taxichaförren tittade misstänksamt på honom men sade inget när jag sade adressen. Den ganska korta resten hem sade ingen någonting, men jag hade en sådan märklig känsla i kroppen. En känsla av, jag vet inte, ljus.

Väl framme hoppade han ut och jag hjälpte honom med hans påse. Han frågade vad det skulle kosta och jag sade att det bjuder vi på, det är ändå på vägen. Då blev han så rörd. Han började gråta och sade bara ”Tack, Gud Tack”. När jag såg ner i hans påse hade han 4 saker. En liten kokt julskinka,  2 påsar kattmat och en flaska sprit. Innan jag gick in i bilen igen sade jag bara ”Ha nu en god jul” och log emot honom. När bilen börjat rulla igen frågade chauffören om jag kände honom och jag svarade nej. Jag insåg att chauffören tyckte jag var knepig men själv kände jag mig bara ännu mer konstig. Det var som om en moln av känslor svämmade över mig, och jag hade ingen kontroll på dom alls.

Väl hemma satte jag mig vid köksbordet och såg ut över snön. Tårar började rinna när jag tänkte på mannen som i morgon firar jul med att först ge katten mat och sen äter sin julskinka och dricker sin sprit, men kanske kan han komma ihåg att han idag möttes av lite vänlighet. Kanske kan han då känna lite hopp i det mörker han berättade att han levde i.

Vi firar Julen till åminnelse av Jesu födelse, i alla fall är tanken det. Jesus gav oss hopp. Han gav oss hopp om en ny och bättre framtid där orättvisor och sorg inte finns. Tänk om vi alla kunde tänka på det ibland. Tänk om vi alla kunde tänka som Jesus, att vi ska vara goda mot våra medmänniskor. Kanske kan vi då få en bättre värld. Kanske kan den där mannen då slippa skölja ner julskinkan med sprit. Kanske slipper då den gamla damen stå och samla in pengar till de hemlösa. Kanske slipper då barnen se sina föräldrar somna fulla i soffan innan Karl Bertil Jonssons julafton börjar.

Kanske kan vi, om vi alla tar åt oss av budskapet från Jesus, göra en bättre värld. Kristen eller ickekristen, jude eller muslim, straight eller homosexuell, man eller kvinna. Tillsammans är vi starka, tillsammans kan vi göra världen bättre. Kanske är jag bara naiv, kanske är jag dum men då får jag vara det. För just nu, denna Jul 2009, vill jag tro på kärleken.

God Jul min vänner

/Walentine

Recension, George Michael – Live in London, Blueray

41Gh66Une0L__SS500_

Det är den 20 oktober 2009. Jag står på Scandinavium i Göteborg och väntar och väntar och jag väntar. Så till slut blir det kolsvart och sen börjar han sjunga. Efter det är det väldigt mycket som är som en dröm där jag går på moln, och där jag sjunger, gråter, skrattar och är allmänt lycklig för framför mig står min idol, min hjälte, min ikon: George Michael.

Sedan dess har jag väntat igen. Jag har väntat på att någon skulle komma på den smarta idén att släppa hans turné på DVD så att man skulle kunna se den igen. Visst, jag såg George Michael fler gånger än i Göteborg, men ändå ville jag se den ”live” hemma, och nu äntligen har den kommit. Live i London är här på DVD och Blueray och vi är många som är lyckliga.

Live in London är inspelad i Earls Court under de sista två dagarna under hans turné och det är en sanslöst välproducerad show som visas upp. Michaels framträdande bygger väldigt mycket på hans kontakt med publiken, och publiken får verkligen komma till sin rätt här. Av förklarliga skäl är inte medelåldern 15 år på de här konserterna. Nej, här snackar vi människor som minns, som var med under Wham och som under en kväll får komma tillbaka till den tiden. Alla är självklart inte medelålders, och för ett George fan är det fantastiskt att se att han lockar ny publik hela tiden. George framför låtar från alla skivor, och självklart är ungefär alla hits med, gamla som nya, och det är just ordet sjunger som man tänker på när man hör honom igen. För vilken röst den mannen har. Han trollbinder publiken i sina ballader, lika mycket som han får alla att dansa till de mer snabba låtarna, och kontakten med publiken är fantastisk. När han vinklar sin mikrofon ut mot publiken under Everything she wants känner man kärlek, ren kärlek. För publiken kan varenda rad och George står bara och ler.

Live In London är också en mycket välproducerad show på DVD/Blueray. Bilden är fantastiskt klar och jag älskar hur man valt att filma konserten. Man sugs in och det känns som att man är där. Snabba klipp växlas med långa tagningar, beroende på låt och stil, och det fantastiska scenbygget med den sanslöst coola gigantiska LED skärmen i mitten kommer till och med till sin rätt i en TV-ruta. Som sagt är det skitsnyggt. Inte heller ljudet är det något att klaga på. Det är bra mixat och den rätta konsertkänslan finns där.

När det gäller extramaterial på skivan finner man 3 bonuslåtar som av någon anledningen inte togs med i den ursprungliga konsertfilmen, och det finns också en 42 min lång dokumentär om själva turnén. Den filmen är gjord med väldigt mycket glimten i ögat, men vill man se en avspänd George Michael rekommenderas den varmt.

Jag har aldrig varit en vän av konsertfilmer, mycket för att man tappar så enormt mycket i den lilla TV-rutan, men Live In London är i alla fall så bra som det kan bli. Älskar man George Michael kommer man älska det här, och jag rekommenderar varmt alla att köpa den.

Betyg 4 av 5