Helgen snart slut…

Dagbok 31 augusti 2009
Så var ännu en helg avklarad, en mycket lugn sådan.
I fredags jobbade jag till 4 och sen begav jag mig och handlade och väntade sen på Henke. Begravningen för David var i fredags och jag tänkte att Henke kanske ville prata när han kom hem. Så vi satt länge och pratade om David, familjen och allt möjligt. Hoppas Henke kände någon tröst i det i alla fall. Det är så svårt att säga något vettigt i såna här situationer. Det finns ingen rättvisa eller inget normalt när en 25 åring går bort, så det enda man kan göra är att inte säga nåt alls.
Resten av helgen har tillbringats med att städa, laga mat, baka och fixa med datorerna. Både min och Henke har fått nytt windows installerat och de verkar väldigt glada för detta så nu ska väl allt flyta kanon. Ja i alla fall en vecka eller två förhoppningsvis
Har faktiskt varit enormt skönt att få vara ledig några dagar, skulle inte ha något emot att vara hemma lite till faktiskt men det kan jag glömma. Hade ansökt om semester nästa helg men det är så förbannat svårt att få veta om man får den eller inte. På jobbet har vi ”Personec” så vi kan gå in överallt och lägga in ansökningar, sedan är det cheferna som ska bevilja den men tro inte att den biten flyter på lika bra. De har en regel numer att semester ska ansökas tre veckor i förtid, och då, dum som man är, kan man ju tro att semestern också blir avslagen eller beviljad långt innan men nej då. Då ska man jaga cheferna så absolut ingenting är annorlunda sen innan man fick detta system.
Jobbet ja…
Nu är alla semestrar över på jobbet och nu börjar det vanliga arbetet igen. För mig själv betyder det ett arbete i förnedring och ständigt i vägen för diverse skitsnack och anfall. Det våren och sommaren har lärt mig är att jag inte bryr mig mer. För jag gör verkligen inte det. Det är sanning när jag skriver att VARJE gång jag varit ledig har jag blivit ”överfallen” med ”Har du hört vad som hände med ….” men jag går undan. Jag tillbringar alldeles för lite tid på jobbet för att det ska vara värt en infarkt till. Dessutom blir det allt mer uppenbart hur undanskuffad jag är av ledningen, och ju mer sånt jag kommer på, desto mer ”skit samma” blir jag. Jag har sämt lön i hela huset beräknat på ålder och årserfarenhet men skit samma.
Jag tänker inte ge dom glädjen att jag ger upp, och en sak är klar…
I onsdags satt 30 boende och åt hemlagad middag ihop på jobbet. Maten lagade jag, idén kom jag med och inbjudningen skötte jag. Utan mig hade inte nåt blitt av.
Så de så, och de är för de boende jag jobbar, inte för maktgalna fruntimmer.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.