Livets berg & dalbana

Dagbok 24 augusti 2009
Hejsan
Det var ett tag sedan jag uppdaterade dagboken, detta mycket på grund av att det skett saker som jag haft svårt att skriva om i respekt för de inblandade.
Förra torsdagen tog Henricks kusin David livet av sig, och det var självklart en chock för hela hans familj. Sådana händelser kastar ju omkring allt totalt för de drabbade. Jag själv kände inte David, men jag har försökt vara ett stöd för Henke i alla fall. Henke mår nog ganska bra, han är nog mest orolig för sin moster och sin mamma och han i sin tur försöker väl vara så stöttande han kan.
När sådana här saker händer läggs allt annat åt sidan. Man glömmer av småsaker och det som igår var viktigt är idag meningslöst, och det som man igår ansåg sig bry sig om hamnar idag på efterkälken, men någonstans måste livet fortsätta och det enda som är så fruktansvärt sorgligt är att David själv inte såg det.  Jag själv blir alltid så sorglig när något sånt här händer. Varför vill så många människor avsluta sitt liv? Vad är det för fel på vårt samhälle? Jag vet att jag kommer återkomma till det.
Så livet har stått still den sista veckan och det enda man gjort egentligen är att jobba och en del läkarbesök.
Jobbet har jag ju inte nämnt mycket av alls den sista tiden och kanske kan du som kanske följer detta tro att det är lugnt nu, till dig kan jag bara le, skaka på huvudet och sucka på samma gång. Det är allt annat än lugnt, och jag tänker nu berätta en sak som jag inte nämnt innan.
I dec 2008 skrev jag Detta inlägg (läs det gärna innan du fortsätter) Jag berättade redan då att det blev ett jävla liv på avdelningen efter, men det jag inte berättat är att jag blev ”anmäld” för det. Japp, en av de personer som jag nämner anmälde mig för förtal. Jag själv fick inte veta något. ALLA! på avdelningen utan jag och två till verkade veta om det men ingen sade något till mig, inte ens min chef. Facket sade heller ingenting och jag fick inte veta något förrän personalsekreteraren i stadsdelen sade det till mig när jag begärde omplacering i vintras. Självklart gick inte ärendet vidare, det finns ingenting i det inlägget som är förtal vilket vilken normal människa som helst begriper. Den  enda som dessutom får kritik i inlägget är min chef och det var inte hon som gjorde anmälan ska tilläggas. Hela saken är så sanslöst jävla dum så det finns inga ord för det. Jag själv har samtidigt inte brytt mig. Jag vet mina rättigheter och jag vet dessutom om att vi har yttrandefrihet i det här landet, och den utnyttjar jag.  Att personen som gjorde anmälan reagerade som personen gjorde kanske beror mer på personen än på inlägget i sig. Det lustiga är att fortfarande har INGEN på våningen sagt något om anmälan och jag trodde det var över tills i slutet på förra veckan då jag hörde att det fortfarande snackas om det. Jag tog det med mina chefer idag och förklarade att jag tänker inte sluta blogga men att jag börjar bli förbannat trött på allt skitsnack. Saken är den att de senaste månaderna har jag helt och hållet stått utanför allt tjafs på jobbet. Mina kollegor bråkar hela tiden men jag bryr mig inte. Jag går dit, gör vad jag ska och sen går jag hem igen. Jag undviker all form av konflikt och mest för att jag inte bryr mig ett skit om dom. Därför blir jag också förbannad när det uppenbart är så att vissa av martyrerna man arbetar ihop med nästan vill att man ska dra med in igen. Den glädjen tänker jag inte ge dom, Never!
Det som jag däremot önskar är att ledningen för stället jag jobbar på kunde sluta använda ordet ”ni” så väldigt ofta. Man hör det hela tiden, ”Ni är ju si” och ”Ni är ju så”, men jag är inte dom! Jag tänker inte som dom! Jag springer inte omkring och ljuger. Jag springer inte omkring och kallar folk rasister och som sagt, jag håller mig utanför bråken. Ändå hör man ”ni” hela tiden. Sovjet hade emellanåt en mindre kollektiv straffsats än mitt jobb. Då kanske du nu frågar dig, hur går det med omplaceringen. Där har jag sagt Nej, jag tänker inte omplacera mig. Anledningen är enkel. Jag har jobbat där länge, jag känner de boende och jag tycker om de boende. Varför i helvete ska jag flytta på mig därför att vissa som idag anställs inom kommunen bättre platsar på Samhall? Allt är inte skit på jobbet, och jag är där för de boende. Intrigerna lämnar jag till de kollegor som lever och får kraft av sånt. Alla kollegor är heller inte skit. Vi har fått många bra till jobbet som är kul att jobba ihop med och kul att prata med. En tjej kom till oss för ett år sen och hon är helt underbar. Lugn, rolig att snacka med och en sån som inger förtroende. Hon delar dessutom en del saker som jag förstår väldigt väl när det kommer till kroppsliga problem, och det käns ”skönt” att ha någon som förstår och som man själv förstår. Det är för sådana som hon man går till jobbet för när det gäller arbetskamrater, och resten kan kyssa mig i arslet.
Så kortfattat kan man alltså konstatera att anledningen till att jag inte skrivit något om jobbet är för att jag kände att det blir sånt liv. Nu inser jag att det blir liv i alla fall så då kan jag ju skriva om det, eller hur?
Annars går livet sin stilla gång. Davids död finns där även om jag inte kände honom. Det är så otroligt svårt att riktigt förstå hur det måste kännas för hans familj, och det enda jag kan göra är att tänka på dom och känna med dom. Sorg är svårt, och sorg är något som man delvis måste bära på själv även om jag önskar att jag för en stund kunde avlasta alla.
Men till David…
Du var precis färdig med utbildningen David. Du var klar och redo för livet. Du hade flickvän, du hade folk som älskade dig, du hade din familj. Varför?
Varför var livet inte mer värt? Varför lät du inte någon hjälpa dig få ur dig det jobbiga som satt där inne? Så många älskade dig, och så många saknar dig. Det kommer de alltid att göra och de kommer för alltid få bära med sig ett ord i sitt hjärta: Varför?

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.