Söndagnatt

Dagbok 17 augusti 2009

Ännu en natt utan sömn. Kan inte sova eller slappna av. Lägger jag mig ner börjar det klia och krypa i hela kroppen. Det kan vara restless legs eller så är det bara allmän oro. Jag tror på det sista alternativet.
Det har varit tufft den senaste tiden, läkarbesöken kunde vara mer positiva och samtidigt känner jag mig helt slut. Henke i sin tur har det också väldigt jobbigt nu efter en mycket tragisk händelse i hans familj. Jag kan inte göra så mycket, och tillhör ju heller inte familjen men jag försöker vara där för han i alla fall.
Samtidigt känner jag mig så ensam, så sanslöst ensam. Det är mer än en känsla, det är också en bekräftelse på att så är fallet. Trots det är det ju också en val jag gjort, att vara ensam men ibland drömmer jag om att någon kunde lyfta telefonluren och ringa och fråga ”Hur är det Walle”
När jag fick min hjärtinfarkt insåg jag en gång för alla hur totalt likgiltiga de flesta är när det kommer till mig. Innan infarkten kunde jag i alla fall supa till det någon gång, eller gå ut men nu orkar jag inte och då försvinner de få som fortfarande fanns i mitt liv. Ibland frågar jag mig varför jag bloggar, varför jag bryr mig. De som läser är de som inte känner mig, medan de som känner mig inte vill veta.
Jag tänker mycket på döden nu, och jag tror jag förbereder mig. Inte för att jag har några planer på att dö, inga alls faktiskt, men jag tänker på den i alla fall och mest är det sorgen över att veta att ingen kommer besöka min grav som finns där inom mig. Ingen kommer egentligen sakna mig. Skulle någon ens komma på ens begravning om jag nu skulle ha en, vilket jag inte ska den dagen det sker. Ååh, visst alla är SÅ ledsna men vart är den omsorgen nu då? Tror folk att jag är sjuk för att jag vill skämta till det, eller är det bara så enkelt att en sjuk Walle är en normal Walle. Kanske är det så, jag vet inte.
Igår låg jag på soffan här hemma och tittade på TV. Suzzi kom som vanligt upp, trampade omkring lite innan hon lade sig med huvudet mot min axel. Normalt lägger hon sig alltid så att jag får hennes svanstipp i ansiktet men inte denna gång. När vi låg där insåg jag att hon faktiskt är den enda levande vän jag har, en katt. Hon vet, hon känner och hon kommer när jag behöver det.
Så många jag sprungit till när de behövt det, men nu vill jag inte mer. Jag måste väl börja om kanske. Jag måste väl hitta ett annat liv.
Kanske skulle jag helt enkelt bara ta ”död” på Walentine. Ta bort bloggen, ta bort mig från Facebook och radera allas nummer. Inte fan skulle de märka nåt i alla fall. Kanske är det så jag skulle göra. Låta Walentine passera bort och träffa nytt folk, människor som inte vet ett skit om mig och som kanske om jag blev sjuk faktiskt skulle bry sig. Det känns helt sjukt. Jag är sjuk och ingen bryr sig. Haha, kanske ska jag bara skratta åt det.
Många är dom som genom åren sagt till mig att jag kan vara så hatiskt, att jag inte ska vara så bitter. De har självklart rätt.
Min enda riktigt glädje just nu är ett mail jag fick från Markus. Han hade skrivit om mig 2002 och detta hade han hittat och skickade det med orden ”Det som står gäller än Walle”
När jag läser det får jag tårar i ögonen och jag ler, för jag tror att det mailet är den enda bekräftelse jag fått på mycket länge. Walle jag älskar dig i det mailet är det enda ”Jag älskar dig” som jag har som betyder något. Markus, lillebrorsan. Han som försvann till Norge.
Allt försvinner, kvar är bara ensamheten och tomheten. Ett ödsligt liv, fyllt av undran, fruktan och sorg.
Klockan är 2 nu, jobbet börjar om 4 timmar och 45 min. Då ska man vara glad och hjälpsam. Då ska Walle spela teater igen. Priset för mest patetisk rollprestation går till Walentine
I rymden kan ingen höra dig skrika sägs det, det gäller i högsta grad på jorden också

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.