Den pojken är jag

Dagbok 13 augusti 2009

Nedanför Björkhemsgatan i Borås rinner det en bäck. En liten smal bäck som bara finns där. Den hämtar sitt vatten vid Kypesjön och lämnar det i Öresjö.
Det är i slutet på 70-talet, jag är liten och jag är där med bästa kompisen i världen, min morfar.
Vi bygger fördämningar i bäcken. Stora stenar stannar upp vattnet och jag älskar och se när det som jag kallar en liten sjö börjar bildas. Bredvid bäcken finns en stor sten, kallad för Stora Stenen. Där brukar de stora pojkarna grilla, men idag är det ingen där, ingen förutom jag och morfar.
Jag älskar morfar. Han är så snäll, han leker med mig och han berättar sagan om Pepparkakshuset. Den där sagan som jag hört hundratals gånger, den där sagan som aldrig är riktigt likadan. Den sagan har också mina kompisar hört, är dom med är dom också med i sagan. Morfar är bäst!
Där nere vid bäcken har jag inga problem. Där finns ingenting jobbigt. Hela världen är jag, morfar och bäcken. Jag är världens lyckligaste lilla pojke och så skulle det vara för alltid…
Sommaren 1981 är jag på sommarhem hos en familj i Veddige. Mamman i familjen är snäll och rar, och har ringar på fötterna. En dag ringer mamma och jag tycker hon låter så konstig i telefonen men hon säger inget. Efter att jag talat med henne ber hon att få prata med min sommarmamma. När samtalet är slut ber sommarmamman mig att komma till henne i köket och hon lyfter upp mig och sätter mig framför henne.
På den tiden hette jag Jonas.
– Jonas, jag har någonting tråkigt att berätta för dig som kommer göra dig väldigt ledsen.
Jag blir kall och är redan då på väg att gråta. Barn vill inte vara ledsna och när någon säger till dom att dom kanske kommer bli det, blir de ledsna.
– Jonas, din morfar är död
Morfar dog. Min älskade morfar dog bara 65 år gammal. Hjärtat slutade aldrig växa på morfar. Hans hjärtväggar sprack och han dog ögonblickligen. Han satt på balkongen hos sin mamma och de talade om en stor fiskmås som satt på balkongräcket. Morfar hade blinkat till, gett ifrån sig en suck och ramlade ihop.
Min morfar, min älskade morfar
Ibland kommer jag tillbaka till den där bäcken. Ibland går jag förbi den när jag är i Borås och då kommer tårarna. Det tog 15 år innan jag klarade av att se den igen, men nu klarar jag det. Då sätter jag mig ner och drömmer mig bort till den där tiden då min bästa kompis lekte med mig. Då tänker jag på hur det var att aldrig tänka på morgondagen. Hur lätt livet var när en glass kunde bota de mest jobbiga tankar och skrubbsår.
Jag hade behövt dig nu morfar, för jag är ensam. Jag känner mig så vansinnigt ensam. Jag behöver en kram, någon att hålla om, någon som viskar ”Jag finns här” Jag behöver någon som för en stund berättar om pepparkakshuset där allt bara är bra. Jag behöver någon som bara förstår, som bara finns, som bara älskar.
Kanske ses vi snart igen morfar. Just nu känns avståndet mindre än någonsin, men jag vet samtidigt att det är fel. Eller är det fel? När är det dags att ge upp? Vad ger livet en för något när allt handlar om att se om man lever i morgon?
Du lärde mig en sak morfar. Du lärde mig att skriva ner det som var dumt. Redan innan jag började skolan gjorde jag böcker. Små sagor om det som var hemskt. Som spöket på Torpa Stenhus, eller sagan om den dumma killen. Du sade till mamma att jag hade talang för att berätta, och då var jag 7 år. Kanske var du den enda som någonsin trott på mig. Kanske var du den ende som någonsin sett det i mig som jag själv försökt att se.
Orden är slut, tystnaden har kommit och ensamheten. Tomheten inom mig, det som värker, det som gör så ont och det som aldrig försvinner.
Jo morfar, jag kommer nog snart, berättar du om pepparkakshuset då? Finns det bäckar i himmelen? Får jag komma dit, för här har jag inte mycket att göra.

1 svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.