Recension: The Mist, film

the_mist_poster Oftast har det varit en regel att filmer byggda på böcker av Stephen King blivit rena smörjan. Det har varit sanslösa b-filmer där filmbolagen egentligen borde betala dig för att se skiten. Frank Darabont är mannen vars filmer byggda på Kings böcker är extremt bra undantag. Både Nyckeln till frihet och Den gröna milen tillhör två av mina favoritfilmer så det var med stor lycka jag emottog beskedet att Darabont nu skulle göra film av novellen ”Dimman” som är bland det bästa som Stephen King skrivit om du frågar mig.
I filmer med övernaturliga inslag, eller rättare sagt de flesta filmer som kommer från Hollywood, finns alltid risken att det blir för hjältemodigt eller rent ut sagt för amerikanskt. Men Darabont lyckas alltid perfekt skildra den vanliga människan och gör också den vanliga människan just väldigt vanlig. Sedan spelar det ingen roll om denna vanliga människa hamnar i fängelse, Nyckeln till frihet, eller om han möter en stor svart man med goda krafter som i Den gröna milen. The mist är mer renodlad skräckfilm än de tidigare filmerna byggda på Kings böcker och det är en skräckfilm som på alla sätt passar mig perfekt. För detta är en skräckfilm som det finns lite hjärna bakom.
Efter att ha haft en för mig oroande diskussion om denna film med några vänner kände jag mig nästan tvingad att skriva om den, och jag ska försöka låta bli att inte avslöja något om hur filmen slutar för dig som inte sett den.
David Drayton lever ett stilla liv med sin fru och son i en småstad någonstans i staten Maine. En kraftig storm ödelägger en stor del av deras tomt och David och sonen åker in till stan för att införskaffa redskap för att kunna röja upp tillsammans med grannen. När de befinner sig inne i stans varuhus kommer en dimma in över staden, och det är inte vilken dimma som helst. I dimman vilar något fasansfullt. Tillsammans med andra från staden blir David och hans son nu fast på varuhuset, och det är nu kampen emot det som finns där ute börjar men det blir också en kamp emot människans egna psyke.
The mist är en djup film, mycket djupare än vad man tror vid första anblicken. Stephen King är en mästare på att beskriva hur fel det kan gå för människor när de ställs inför fasansfulla situationer och detta är något som denna film tar fasta på. För det är inte bara dimmans odjur som blir livsfarliga. Ganska snart inser man att människorna i byggnaden är en fara för sig själva och andra, för när hotet utanför blir överväldigande grundas galenskap kommen från paniken, och galenskapen får för många förödande konskevenser.

the-mist-2-800Något finns där ute…

The mist är en enorm befriande skräckfilm kommen från ett land som numer drunknar i gore som Saw och nyinspelningar av gamla rysare som man nu gjort till ett ABC i hur man slaktar en människa. I denna film är man istället mycket sparsam med blodet och det som finns används till att göra det som en skräckfilm ska göra: Skrämmas och det lyckas The Mist med.

Det finns vissa små snedsteg i denna film och framförallt är det de datoranimationer som använts i filmen. Dessa hade mått bra av någon extra dag i datorn innan släpp men å andra sidan är monstren i dimman inte det viktigaste i filmen. Det är istället människan som sätts i fokus och hur vi kan bli när vi tappar sunt förnuft. Dimman i sig är däremot en enormt bra kuliss för ett helvete som ingen kan undfly.

The mist sitter kvar i dig länge efter att du sett den, och framförallt slutet är så enormt bra. Jag berättar inte hur det går, men har du inte sett den kan jag avslöja att den slutar inte som du tror, oavsett om du tror att alla dör eller alla överlever. The mist har ett slut som slår dig i magen med en knytnävslag utan dess like, och har du läst novellen kan jag avslöja att slutet är det som skiljer filmen från novellen. Slutet verkade också vara det som vissa av mina vänner störde sig på, men det är klart. Här finns det inga dvärgar (hober) som i 30 min förbereder sig på att filmen äntligen ska ta slut (Konungens Återkomst) och varje gång vi tror att filmen ska sluta så fortsätter den ett tag till. Det är heller ingen som sjunger ”I´ve had the time of my life” och till slut får sin danslärare trots att mamma och pappa är emot det. Nej, slutet i The mist är så långt från ett traditionellt slut man kan komma i en amerikansk kommersiell film, och jag vågar gissa att filmbolaget mer än en gång ställde sig frågande till detta.

The mist är en sån där film som delar folk i två läger. Antagligen gillar du den eller så avskyr du den. I mitt umgänge är jag den ende som verkar tycka om den, men det säger ju bara hur bra filmsmak jag har 😛

För vill du se en annorlunda men samtidigt klassisk skräckfilm med ett slut du inte är beredd på, då ska du se The Mist och nästa gång dimman kommer över dig, var beredd: Du vet aldrig vad som finns där inne…

Intressant.se




Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.