Enough is Enough


Dagbok 6 juli 2009
Från och till har jag i denna dagbok skrivit om mitt arbete. Tyvärr inte så mycket som jag skulle vilja om det a r b e t e som tanken är att man ska utföra utan mer istället om allt runt om. Detta inlägg kommer också handla om det, sakerna runt om…
Rasism…
Smaka på det ordet. Det är ett hemskt ord, ett ord som betyder ondska, elakhet och nedlåtande kommentarer om människor inte födda i det land du bor i. Rasism är ett ord som är ganska populärt att använda på mitt arbete, och det verkar inte finnas någon hejd i hur man kan utnyttja detta ord.
På min arbetsplats har vi människor från en väldigt massa olika ställen på jorden. Det finns européer, afrikaner, araber och en massa andra, och vet ni vad? Jag skiter i vilket.Hudfärgen för mig ger jag faktiskt fan i, det spelar ingen roll. Så med det kan vi ju släppa funderingen på vad jag själv anser om invandrare. Jag är inte vidare förtjust i några människor så för mig är det skitsamma var de e födda faktiskt.
Men detta handlar inte om vad svenskar tycker om invandrare, detta handlar om vad invandrare tycker om svenskar och hur vissa, väldigt få men på mitt arbete jävligt överrepresenterade just nu, använder ord som rasist och slav för att vinna egen fördel.
Så här har det varit i snart 2 år. I två jävla år har jag tvingats lyssna på en massa jävla martyrer som när de saknar all annan form av självförsvar använder just ordet Rasist som en ursäkt för att få bli offer. I torsdags fick jag nog. Jag var själv ledig men ännu en gång, den andra gången på 2 veckor, dök skitsnacket om rasism upp igen och tur att man lärt sig att slappna av annars hade väl infarkt nummer 2 kommit. Jag blev på ren svenska så in i helvete förbannad och Jesus vad nyttigt det var för nu räcker det. För sedan är det ju så att på min avdelning kunde det inte räcka med detta. Nej, sedan börjar pingpong matchen. Den match som så ofta utspelas mellan personalen. Den match om går ut på att man nu ska vinna de där extra poängen från cheferna. Den match där den som är mest martyr vinner och den match där den som snackar mest skit vunnit dagens pris.
Det är också den match då man ständigt gång på gång gör bort sig, för man tror att cheferna inte ser igenom det. Man tror att man har cheferna lindade runt sin hand och att de köper allt skitsnack man kläcker ur sig. Oavsett vad ni tror så har jag högre tankar om mina chefer än så. Man är ingen idiot om man blir enhetschef, dödslängtan kanske man har om man frivilligt går in i sådana hönshus men dum i huvudet är man inte.
Så i torsdags fick jag nog. Hela denna helg har jag på lediga stunder suttit och läst och läst och läst. Jag har plöjt igenom arbetsrätter, jag har läst igenom lagar och jag har plöjt igenom vilka rättigheter JAG har. För nu är det krig mina vänner. Nu ska pingpong matchen på min avdelning en gång för alla ta slut, och om jag så får sparken på köpet så ska jag se till att det blir så.
Min avdelning har alltid varit stormig. Det har funnits konflikter, det har funnits bråk men det har aldrig varit som det är just nu, och nu ska det bli ett stopp. För jag älskar min avdelning, jag älskar ”mina” boende och jag älskar mitt yrke. I år trodde jag att jag hatade äldrevården men det gör jag inte. Fan! Jag jobbar i ett yrke där man får sitta på marken utanför en polisstation och dricka kaffe och äta hallongrotta med en gammal tant i rullstol! Vilket annat yrke får man göra det i?
Men jag har de senaste 18 månaderna förlorat min avdelning till en massa människor som inte har ett piss intresse i sina arbetskamrater, i att ha en bra arbetsplats eller att ha det lugnt på jobbet. Man är så sanslöst oprofessionell så det stinker om det. Man låter sina personliga åsikter om personalen styra hur och vad man ska jobba ihop med eller hur man jobbar. Man låter sig påverkas av andra och hela tiden detta förbannade martyrskap.
På min avdelning har vi en kille som kommer från Afrika. Jag frågade honom om hur han upplever allt detta snack om rasism. Han svarade, ”Det finns ingen rasism här” Gör rasister normalt skillnad på en person från Afrika och en annan? Nej, det gör de inte. Så kan det helt enkelt vara så att det beror på den som känner sig utpekad. Kan det vara så att felet ibland, inte alltid men ibland, ligger hos dem?
Jag kan ta ett ganska träffande exempel.
Förra våren var vår chef uppe med vår dåvarande verksamhetsplanerare. De hade en tråkig sak att berätta, vad spelar ingen roll, och det tog ungefär 10 sekunder innan 2 av personalen började låta så här, och detta är EXAKT vad som sades (Jag har det nedskrivet)
Person 1: Ja, nu vet jag att ni kommer anklaga oss två här.
Chefen: Varför skulle vi göra det?
Person 2: För att vi inte är svenskar
Verksamhetsplaneraren: Det tror jag absolut inte att ni behöver vara oroliga för.
Person 2: Jo för det är så det fungerar
Person 1: Ja, ni lägger alltid skulden på invandrarna.
Chefen: Men snälla ni, så fungerar det inte här
Jag: Ok, lugna ner er nu va. Jag är fan både jude och bög och inte fan har chefen gjort skillnad på mig för det.
Person 1: Jag är säker på att ni kommer anklaga oss
Så fortsatte sedan diskussionen och tro mig, detta var och är inte den enda. Så här är det, hela tiden.
Så frågan är, vad ska man göra?  Allt är mycket enkelt. Jag kommer denna vecka ha ett möte med ledningen, ett möte jag själv begärt. Sedan har jag idag varit i kontakt med lite myndigheter för att ta reda på vad som gäller och inte gäller. Sedan ska personalen informeras att en gång till ordet Rasist eller slav nämns, eller en gång till som meningen, ”Detta säger du till mig bara för att jag är invandrare”, nämns kommer den personen få 2 dagar på sig att göra en anmälan. Om inte anmälan är gjord kommer JAG att göra en om förtal istället. För att sprida sådana här rykten är enligt lag förbjudet och behövs det kommer jag göra en anmälan och jag kommer göra en till och en till och en till. Jag kommer inte sluta förrän det blir lugnt.
För nu handlar det inte enbart om lite bråk på jobbet. Det handlar om människor som satt i system att bete sig som martyrer, och det handlar lika mycket om att jag ska fanimej i alla jävlars helvetes jävlar ta tillbaka ”Min” avdelning.
Den 23 juni skrev jag i min blogg:

Väl utanför jobbet kände jag den där underbart sköna känslan av välbehag som man gör när man gjort något bra. Av anledningar som ni läsare inte har med att göra har det varit en hel del trur för denna boende innan hon fått Id-handlingar och Godman och allt, och jag kan utan att skryta säga att utan mig hade hon inte fått något av det, och det känns bra.

Den känslan vill jag ha av mitt arbete. Det är DEN känslan man ska sträva efter, och om jag så ska vända upp och ner på himmel och helvete så ska jag se till att den känslan kommer tillbaka. Inte bara till mig, utan till hela min avdelning.
Så för dig som nu vill säga till mig, ”Sluta där Walle”, säger jag bara gör inte det. Jag lyssnar inte för nu är det ”krig”. Nu ska jag ta tillbaka den våning som vissa ”tagit över” och gjort om till High Chaparal. Nu har de gjort Walle förbannad, mer förbannad än han varit någonsin tidigare på någon arbetsplats, och det enda jag kan säga till dom är: Lycka till.
De kommer behöva det.

2 Kommentarer
  1. Andreas
    Andreas says:

    Ja, och fan vet om inte hjärtattack #2 hålls bättre stången om du gör något åt all skit än behåller den inom dig. Kom igen Walle, Har läst din blogg i många år och du är inte en person som ska sitta och ta emot skit, då mår du bara dåligt. Ut och slåss!

    Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.