Att känna sig nöjd

Dagbok 23 juni 2009

Snart dags att sova kära dagbok. Näsan rinner och allergin firar jättelika triumfer. Självkart har man inga allergitabletter hemma, så det får bli ett litet besök på Apoteket i morgon. Idag ringde de också och ville att jag skulle komma in och göra EKG igen. Känner snart att det är bättre att de klistrar på en sån där maskin på mig istället. Jag är så trött på sjukhus! Usch! Tänk att det skulle bli så! Jag som aldrig var sjuk som liten. Jag har aldrig haft en enda barnsjukdom, jag var aldrig hemma från skolan (I alla fall inte på grund av riktig sjukdom *host*) och jag var aldrig
Värmen har kommit nu, till min stora fasa. Även om det idag varit ganska skönt ute med en hel del friska vindar så står luften totalt still på jobbet. Jag förstår inte varför ålderdomshem måste vara det samma som finsk bastu. Gamla fryser mer säger man, vilket kanske stämmer men inte fan har dom is i blodet. Men va fan! Snart är ju hösten här 😛
Idag var en bra dag på jobbet. Den började med att man fick en halv hjärnblödning på grund av att vissa kolleger uppenbart måste fortsätta sin tennismatch med att ständigt försöka skjuta nya attacker mot ”motståndaren”, men efter ett samtal med chefen som var uppe sket jag i vilket. Jag tror att mina chefer mer än de kan säga högt är lika jävla trötta på allt förbannat kärringgnäll som jag är, men de ska ju vara neutrala. Jag har inser vilken värdelös enhetschef jag skulle bli. Jag skulle be alla dra åt helvete efter en kvart och be hela personalgruppen köra upp någonting i arslet på sig själv. Nåja, nu är jag ju inte enhetschef och lär inte drabbas av det ödet heller 😛
Dagen på jobbet idag ägnades i alla fall till 90% åt en boendes väl och ve. Vi åkte in till stan för att ordna nytt ID-kort vilket den boende behövde. Låt mig först säga en liten sak bara:

JAG HATAR KULLERSTENAR!

Att köra omkring en rullstol på kullerstenar får ens politikerförakt att växa  enormt, det kan jag försäkra dig om. Göteborg som skryter om att vara en sån fantastisk turststad kan kyssa mig i arslet. De bryr sig inte ett skit om handikappade, nej man lägger kullerstenar överallt och helst gör man övergången mellan trottoar och väg så extra svår som möjligt att komma över. Trots att jag gjorde vad jag kunde för att undvika dom värsta skakmomenten kan jag bara föreställa mig hur det måste kännas att sitta i en rullstol som skakar hela tiden. När jag kom tillbaka till jobbet svor jag över att om Göran Johansson någonsin blir boende hos oss ska jag säga upp mig direkt och sista dagen ska jag ta gubben i den skramligaste rullstol jag kan finna och sen ska jag köra omkring som fan tills stolen rasar ihop. Då kan de ju heller inte säga upp mig Muhahahaha 😀
Nåväl, vi kom fram och vi fick till slut gjort det vi skulle. Vi fick ta om kortet fyra gånger för citat: ”Jag kan ju inte se ut hur som helst”.  Kö var det självklart hos Polisen, men vi passade på att fika under tiden. Det var kanske enda gången i ens liv man satt på marken utanför en polisstation och fikade, men då har man ju även idag gjort något som man aldrig testat innan 🙂
Vägen tillbaka till spårvagnen, här åks ingen färdtjänst :P, tog vi det lugnare och vi passade på att titta på nybyggda Gamla Ullevi (låter det förvirrat? Välkommen till Göteborg) som den boende aldrig sett och vi passade också på att snabbt titta in på Trädgårdsföreningen. Den boende var så nöjd så nöjd och jag var så trött så trött. Väl tillbaka på jobbet fixade jag iordning papper, talade med chefer och Godman och sedan var det dags att gå hem.
Väl utanför jobbet kände jag den där underbart sköna känslan av välbehag som man gör när man gjort något bra. Av anledningar som ni läsare inte har med att göra har det varit en hel del trur för denna boende innan hon fått Id-handlingar och Godman och allt, och jag kan utan att skryta säga att utan mig hade hon inte fått något av det, och det känns bra.
Det är i sådana lägen man känner sig nöjd. Det är i sådana lägen man känner att Ät min skit ni era tjafsade spöken, som verkar leva på sina intriger. Det är i sådana lägen man faktiskt påminner sig själv om varför man jobbar inom äldrevården. Att man är där för att göra saker bättre för äldre människor. Då glömmer man att svetten fullständigt forsar av en i uppförsbackarna, då glömmer man kullerstenar och man glömmer att man 5 timmar innan sade ”Jag är så jävla less på allt gnäll” Istället kommer man ihåg de sista den boende sade när vi kommit tillbaka: ”Gud vad jobbigt det var att ta sig dit”, och man ler.
Känslan av att känna sig nöjd är bra, den är skön, ja den är underbar.
Nattis Alla!
P.s Nästa vecka ska vi hämta ID-kortet och sen ska vi ha date på Universeum jag och den boende! YAY! D.s

1 svara
  1. Hanna
    Hanna says:

    Underbart inlägg! Precis vad jag behövde läsa just nu. Fniss jag har också dragit en boende, brukare eller vad det heter över kullerstenar och trottoarkant. Jag var dock inte assistent så länge då jag fick inse att jag är för blödig och för känslig för att jobba som assistent.
    .-= Hanna´s last blog ..Dildofavorit =-.

    Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.