Helg

Dagbok 14 juni 2009

Ännu en helg är snart slut, bara en dag kvar och man ska försöka sova lite. Har tagit det väldigt lugnt idag, har packat lite och röjt men annars inte någonting alls. Telefonen har varit så tyst idag, vilket jag är tacksam för just nu. Är inte på humör att prata med Gud och alla människor, känner bara för att vara ensam, vila och sova ut.
Gårdagen, fredag, var också lugn för min del. När jag kom till jobbet talade jag om för min chef att jag ville ha ett samtal med henne senare på dagen vilket också skedde.
I detta samtal förklarade jag hur jag kände det inför jobbet och hur jag kände det inför den hets som personalgruppen sätter upp mot varann. Hon förstod mig, och jag tror att hon mer än hon erkände för mig är lika less på den som jag. Jag fick frågan om jag ville omplaceras och det bestämdes att hon ska prata med sin kollega och sen får vi se.
Egentligen tycker jag att det är tråkigt att det som sker nu kommer ske för, som sagt, de boende tycker jag om, men jag orkar inte mer. Detta hat emot varann tar på en för mycket.
Jag fick också lite senare känna av det igen, då en i personalgruppen som nu bestämt sig för att vara lite martyr i sann martyrglädje visade att hon beter sig som en förståndshandikappad 3 åring, vilket egentligen är taskigt att säga om alla förståndshandikappade. Jag hade ett möte halv tre med en person om en boende vilket gjorde att jag inte han med att innan som jag skulle gjort. Personen i fråga började jobba klockan 2 men i stället för att då göra vad fanskapet är anställd för, sitt jobb, sitter hon och trycker på kontoret (efter att ha kommit en kvart för sent) och när jag kommer ut från mötet fem i tre, och då får slänga mig in i köket för att göra klart, ja då kommer hon ut, går fram till kylen och plockar fram smör och ost och börjar bre smörgåsar (som den boende ska äta klockan 18:00). Moget eller hur? Sista 20 minuterna på arbetsdagen blev därför enormt stressade och det enda jag kan säga Ät min skit din jävla subba.
Nåväl, slutresultatet av arbetsdagen blev i alla fall bra för mötet om den boende slutade gott och jag kan med lika gott samvete säga att jag gjort ett kanonjobb i det fallet, och det känns bra. Den boende har blivit hjälpt, och hon var glad. Sånt värmer och som sagt, det är ju det jag är där för och det är alltid en god känsla i kroppen när man känner att man gjort något bra.
När jag talade med min chef förklarade jag också att jag behövde ta en time out, inte för jobbets skull utan för min egen och framförallt mitt hjärta. Jag har de senaste dagarna haft riktigt ont och det har liksom ”slått i otakt”. Detta gör att jag blir helt slut och svettas som en gris av att gå 10 steg. Min chef förstod mig så denna helgen har jag varit sjukskriven. På fredagskvällen var jag en snabb stund på Liseberg med några från jobbet men åkte hem tidigt medan de gick vidare och söp på några av stadens äckliga pubar. Själv tror jag det kommer ta enormt med tid innan jag sätter min fot på en pub igen. Allas jäktan efter att få lite kuk/fitta så att det kan känna sig bekräftade är ingenting som direkt intresserar mig längre, och det finns ingenting som är så genomjävligt som att vara nykter ihop med fulla Göteborgare. Det är som att sitta i ett rum med tusentals Stefan & Krister omkring dig, något jag inte rekommenderar för någon att stå ut med.
Så jag åkte hem tidigt, och talade istället en lång stund med Markus i telefon. Det var kul. Man fick känna sig som storebror lite igen, det var längesen. Saknar Markus, och nu flyttar han till Norge 🙁
Så efter fredagen har det varit lugnt och stilla. Söndagen ska jag tillbringa med att packa lite till och bara njuta av min ensamhet. Jag trivs med ensamheten väldigt bra just nu. Kanske är den påtvingad, kanske inte, men jag behöver den i vilket fall som helst. Jag behöver vila, sova och slappna av och jag behöver komma in i ett stadium i mitt liv där jag är viktigast. Ingenting annat just nu är viktigt, bara jag jag jag.
Gör jag det inte, dör jag snart. Jag är inte dummare än att jag inser att denna smärta jag känner i bröstet delvis kommer från att min oro i kroppen tillsammans med ett redan kasst hjärta får mig att leva farligt just nu, men jag ska klara det. Jag vill inte dö, har ingen tanke på att dö heller faktiskt.
Livet börjar ju vid 40 säger dom. Hoppas det, för tills nu har det fan inte varit mycket att ha.

1 svara
  1. Chamilla
    Chamilla says:

    Walle, älskade du, ta hand om dig själv nu och skit i de andra. Låt dem få vara, tids nog så straffar de ut sig och du måste välja dina strider och din strid nu är att lära dig ta hand om dig själv.
    Älskar dig!

    Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.