Recension: Antichrist, film

antichrist_hd_posterJag har alltid varit en stor beundrare av Lars Von Trier. Ända sedan jag hörde inledningen ”You will be in Europa”, till filmen Europa och sedan självklart den fantastiska serien Riket har ansett att Trier är en av tidernas bästa regissörer. Hans egna sätt att göra film på, han ständiga vägran att passa in i något fack passar mig perfekt. Det spelar ingen roll om han gör film om människor som beter sig som ”idioter” eller om han får för sig att strunta i scenografi och istället skriva med krita på golvet och på det sättet förklara om man befinner sig i ett hus eller i en trädgård, så funkar det. Därför var jag mycket spänd på hans senaste film, Antichrist
Om jag förstått saken rätt drabbades Trier av en svår depression innan film inspelningen och Antichrist ska visst vara ett sätt att få ur sig lite av den ångest han ska ha känt, och det märks kan jag säga. Samtidigt ryms de vanliga funderingarna Trier har i sina filmer även i denna film om än på ett sätt som inte passar mig i alla fall för Antichrist ger dig ingenting mer än en hel del äckelkänsla emellanåt.
Antichrist handlar om sorg, om bearbetning av just denna sorg och om tro emot fakta och den ska antagligen också handla om kvinnors styrka. Handlingen är förlagd till att handla om det äkta paret som förlorar sitt barn, där mannen är terapeut och vill rädda sin fru undan det ständigt återkommande dåliga samvetet och sitt ständiga hat gentemot sig själv. Han tar med sig sin fru till deras avlägsna stuga (som självklart heter Eden)  för att hon där ska kunna möta de demoner som hemsöker hennes inre, och reda ut sin egen själs kaos. Man kan väl konstatera att allt går fel, extremt mycket fel. Det hela blir en orgie i våld, i självplågeri (bokstavligt talat) och tortyr och det blir helt enkelt för mycket av precis allting.
Med Trier är det ofta så att man mer än en gång får fundera på vad han menade med vissa scener. Han lämnar kvar intryck och funderingar som lever kvar en lång tid inom dig.  Här finns inget av detta för allt känns faktiskt totalt ointressant och detta är filmen absolut största problem, det griper inte tag i dig på det sätt en film av denna sort bör göra det. Filmens bägge skådespelare är helt fantastiska, det ska man inte förglömma. Charlotte Gainsbourg och Willem Dafoe gör fantastiska rollprestationer men en film kan inte enbart bäras upp av det, manuset måste ju vilja någonting och av det finns det inte så  mycket av i Antichrist.  Filmen är totalt proppfull av symboler och symbolik vilket gör allt till en enda stor gegga och det blir totalt stumt där samtidigt den lilla handling som finns, men som till och med regissören verkar glömma av under resans gång, bytts ut i våldsporr och tortyr.
Antichrist innehåller många extremt smärtsamma scener, men då smärtsamma i den form av att man klappar om sitt eget könsorgan och viskar ”Det är bara på låtsas lille vän”. Dessa scener kommer självklart hjälpa till att denna film ändå komma säljas i stora upplagor till samma personer som har filmer som Hostel i samlingen. Emellanåt känns det som att Antichrist är Triers ursäkt att hoppa på goresvängen. Därför blir också det lilla budskap som filmen försöker ge dig rent ut sagt barnsligt. Ja, det blir lika barnsligt som när regissören av Cabin Fever försöker få dig att tro på att han gjorde den filmen för att han tänkte på de som led av psoriasis…
När jag ser på Antichrist kommer jag på mig själv i filmens slutscener att tänka på slutet i Markis de Sade’s Sodoms 120 dagar. I den sista delen av denna våldspornografiska ”klassiker” saknas all form av handling. Istället är det bara Markis de Sade’s idéer om hur alla ska dö och torteras på värsta tänkbara sätt som finns med, De Sade han ju aldrig slutföra sitt verk. På samma sätt känns 100 min med Antichrist. Våldet, tortyren och sexet slängs över dig så till slut orkar man inte ta emot mer. Inte för att det är tungt utan för att det helt enkelt blir uttjatat och som sagt barnsligt.  Trier tar i från fotknölarna när han gör allt han kan för att biopubliken ska hålla händerna över skrevet och tänka ”Fy fan om nån gjort så mot min…”, men det håller inte.
Att ha våldsinslag i en film behöver inte vara fel. Att ha utstuderat våld behöver heller inte vara något dumt, men när man lägger in scener runt om för att få en ursäkt för våldet, ja då blir det enbart tråkigt och här slutar det tyvärr med att en film vars upplägg som går ut på att bearbeta den värsta sorgen istället  inte blir något annat än en enda stor besvikelse.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
intressant.se

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.