Blott en dag, ett ögonblick i sänder

Dagbok 11 maj 2009

Ännu en helg är slut och man förbereder sig för jobbet i morgon. Brukar normalt inte förbereda mig så mycket men numer går en en av helgen åt till att mentalt ställa in sig på att man ska gå till jobbet överhuvudtaget. Varje söndag funderar man på att sjukskriva sig men sedan går man dit i alla fall. Om det beror på god moral eller nåt vet jag inte, eller så gör man väl sin plikt eller nåt.
Jag har ju den senaste tiden skrivit en hel del om hur jag trivs, eller vantrivs, på mitt arbete, men har ju längre tiden gått allt mer kommit in i en fas där jag skiter i det. Efter att hjärtat mitt protesterade för två veckor sedan har jag ännu mer insett att jobbet inte är värt att bry sig om. Det är inte värt att lägga ner energi och den psykiska belastning som det innebär när man själv blir sjuk. Förra veckan fick jag också det klara beskedet att det jag gör inte värderas så skit samma då. Då gör jag det som förväntas och resten skiter jag i. Ja, jag använder ordet skiter i det, och det står jag för. Under min ”karriär” inom den här bollibompakommunen man bor i har jag försökt vara en sån som ibland klarar av sådant som någon annan inte klarar av. Det kan röra sig om kontakter med myndigheter eller annat, och man har hjälpt sina kollegor. Nu är det slut med det. Jag tar hand om mitt, ”mina” kontaktpersoner och sen är det som sagt bra med det.
Vi hade möte i torsdags, det var ett väldigt viktigt möte för mig. Inte för att själva mötet gav nåt åt verksamheten, det brukar de inte göra, men det var ett viktigt möte för där fick jag för första gången pröva mig själv och mitt ”nya” jag. Just att inte ”bry” sig, och jag tycker jag klarade det galant.
Mötet gick ut på diverse olika saker och sedan var det dags för personalen att få lämna ”synpunkter på ledningen” Första punkten var att ledningen ska se hela personalstyrkan och inte enbart vissa. Jag tittade upp lite från mina papper och blicken min ena chef gav den andra just då talade så tydligt till mig, och som genom ett trollslag rann allt ur mig. Jag log inombords och insåg att det är slut nu. Det är färdigt med hårda ord, tjafs och bråk. Det fanns inte den minsta droppe förståelse i den blicken och jag lärde mig ännu en gång att du kan inte komma åt någon som arbetar på en admin tjänst inom kommunen. Ryggar hålls om varandra, alla skyddar alla och alla ljuger. De tror att alla i deras personalstyrka inte klarar av att lägga ihop ett plus ett och kanske är det så. Kanske är jag unik fast att det skulle vara så hyser jag en enorm tvekan om.
Jag har lärt mig dessa 2 veckor att hjärtproblem förändrar en, och inte bara fysiskt. Man blir rädd men också eftertänksam och man börjar se om sitt hus och sitt liv. Man funderar på vad man gjort men framförallt vad man inte gjort och man funderar på vad man kunde gjort bättre och vad man ska hinna med innan man…ja ni vet.
Nu låter jag kanske som att jag var en sekund från döden, det var jag inte, men för mig räckte det som hände för att få mig att inse att jag inte kan leva mitt liv som jag gör. Jag slåss mot väderkvarnar, och jag är trött på att stå och vifta med svärdet emot demoner. Det är en kamp jag inte kan vinna och aldrig kommer vinna, så låt oss då skita i att slåss mot de demonerna. Demoner har för övrigt en tendens att fälla sig själv efter tillräckligt lång tid, och vem fan har bråttom.
Så det är dags att ta tag i de saker jag vill ta tag i, att ta för sig lite av livet och därför lovade jag mig förra veckan att följa en enkel mall på hur mitt liv ska bli.
Jag ska ta itu med skrivandet, det enda jag egentligen vill ägna mig åt i mitt liv.
Där har jag världens chans att slåss med det enda vapen jag behärskar.
Jag ska flyta med på jobbet. Jag ska göra mitt jobb, sen skiter jag i resten. Efter i torsdags är jag inte ens arg längre, jag bara ler och väntar. Väntar på det som jag vet kommer ske, och det kommer inte komma från mig eller någon av de andra jag jobbar med på ”golvet”. För det är ju som man säger: Ibland biter sig katten sig själv i svansen när springer runt runt.
Min hälsa är det viktigaste, och absolut främsta, jag ska lägga min energi på. Gå ner i vikt, rökningen men framförallt sluta stressa. Inte springa till bussen, inte städa lägenheten på 30 min, inte jäkta och stressa upp mig. Detta kommer bli absolut svårast att lära sig, men vill jag fylla år en gång till i alla fall är det ett måste. Det finns inga mellanvägar eller genvägar. Det finns bara ett sätt att klara det, och det är träning träning träning.
Så kanske är det ett nytt liv man börjat. Ett liv som jag vet kommer bli svårt att lära sig. Man kan ju inte lära gamla hundar att sitta men i detta fallet är jag ju tvungen att försöka, om inte, ja då dör jag och det vore ju lite småtrist.
så helgen har gått åt till mycket tänkande och funderande, men inte bara det. På fredagen åt jag och Henke middag och tittade på film. Var riktigt mysigt med bara en sån där slappa dag. Lördagen ägnades åt städning, sen ut och äta middag med familjen och på kvällen kom Malin och Eva-Britt hit. Malin stackarn va dödstrött men det var kul att ha henne här. Det åts, det drack (jag håller mig ifrån sånt just nu) och det satts och pratades om ditten och datten. Jag älskar de där ibland, att ha folk här och bjuda på middag. Få känna sig som en hemmafru emellanåt 😛
Söndagen ägnades åt ingenting faktiskt, vilket var enormt skönt. Avslutade dagen med att se Eragon med Henke, en film jag inte sett och nu när jag sett den kan jag väl bara beklaga att jag gjorde det.
Nu ska jag sova. I morgon ska jag jobba igen. Vet inte med vilka förutom Malin men tack gode Gud att hon e där i alla fall. Det gör jobbet en aningen enklare och lättare.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.