Kris

Dagbok 22 april 2009

Kära dagbok.
Jag störtar allt snabbare in i något som antagligen enbart kan kallas för en depression. Jag sover för mycket, röker igen, dricker för mycket och väntar bara på att den där spårvagnen som kommer bli mitt öde kör på mig. Jo, nog är det en depression alltid, igen, ännu en gång.
Idag har hela dagen gått åt allt och ingenting. Fikade med J vilket som alltid är kul. Talade sen lite med släkten som vill att jag ska komma, och jag försöker hitta anledningar till att inte åka. Jag inser att åker jag, kommer jag inte tillbaka mer och kanske är det just det som skrämmer.
Jag har levt ett helt liv här, och slutresultatet av det livet är: Ingenting. Det är just det där Ingenting som skrämmer mig, och som gör mig rädd och ensam och ledsen. Ett helt liv utan att åstadkomma någonting. Ingen familj, inga barn, ingen kärlek och ingen framtid.
Jag har tänkt mycket på Mia idag. Hon dyker alltid upp hos mig när jag inte hittar någon annan lösning. Hon var mitt liv, hon var den ende som kanske älskat mig på alla sätt, men världen fick inte behålla henne. Gud/ödet/livet/döden gav henne cancer och jag förlorade allt. Det är snart ett helt liv sedan hon försvann, och i ett helt liv har jag saknat henne.
Jag har alltid önskat och trott att kärleken skulle komma tillbaka men det gjorde den inte. Små patetiska försök till kärlek har det funnits men aldrig mer än så. Aldrig att jag känt det där igen, eller aldrig att jag inte varit orolig för att inte duga till.
Jag hatar mig själv, jag hatar mig själv till den milda grad. Äckel, svin, kräk…ord som kommer över mig när jag ser mig i spegeln. Ord som enbart sprider hat i mig, och som får mig att hata mig lite till.
På jobbet hör jag, självklart i smyg, hur det tisslas och tasslas. Små leenden som så fort man vänder ryggen till blir till himmlande ögon och mer tissel och tassel. Människor som undrar, människor som pratar och människor som ler skadeglatt. Jag orkar inte bry mig mer, orkar inte lägga ner tid på de små människor som genom den leken får sin livskraft. Jag har ingen kraft mer, ingen ork, ingen energi.
Jag skrattar när det räknas med att jag ska skratta, och jag ler när man räknar med att jag ska le. Jag spelar mitt spel och drömmer om döden. Om stillheten och om ett annat liv….
I det livet är jag ung. I det livet är jag frisk. I det livet skriker jag inte varje morgon när jag sätter fötterna i golvet på grund av smärtan av hälsenorna. I det livet fungerar min lever och mina njurar som de ska. I det livet har inte sjukdomen gett min kropp så mycket stryk. I det livet ser man mig, och i det livet har jag någon att krama. I det livet finns jag, i detta livet finns jag inte. I detta livet är jag ingen, allas och osynlig. Alla älskar Walle, men ingen känner honom. De tror han är som en öppen bok, de tror de vet allt, men de vet ingenting. De vet absolut ingenting.
I morgon ska man jobba igen, ännu en dag då man ska spela glad. Klockan 15 slutar jag, klockan 16 är jag hemma och klockan 16:10 sover jag. Då drömmer jag om någon att hålla om, någon som älskar mig, någon som bryr sig. Någon som ser igenom mig och ser mig, någon som vågar och någon som känner.
Sedan kommer jag vakna igen, och bli besviken. För jag lever ju fortfarande.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.