Susan Boyle – En hjältinna

Egentligen hade jag tänkt skriva någon form av dagboksinlägg här, men jag kan inte. Mitt hjärta, mitt tänkande och min hjärna är fortfarande ockuperad av Susan Boyle. Vilken kvinna, vilken fantastisk kvinna!
Om du inte vet vad jag talar om, Kolla detta
Visst är det lite upplagt, visst inser man att man medvetet valt att inte sminka henne, etc etc, men det spelar ingen roll, världen behöver en Susan Boyle just nu.
För de minuter hon visar sig i engelsk TV visar hur enormt mycket vi behöver en kvinna som hon just nu. En kvinna som är alldeles vardaglig, som inte spökar ut sig som Blondinbella och som bara är Susan. En kvinna som fick ta hand om sin sjuka mamma, en kvinna som bor med sin 10 år gamla katt, en kvinna som har en dröm: Att sjunga.
Nu, 48 år gammal, tar hon chansen och slår alla med storm.
Alla skrattar åt henne, publiken busvisslar och hånar henne, juryn ser ner på henne innan hon gjort det hon ska. De dömer henne totalt och folk ser ner på henne som om hon vore en narr men sedan kommer musiken och sedan börjar Susan Boyle att sjunga. Hon sjunger ett stycke ur Les Miserable och allt stannar av, sedan kommer applåderna, sedan kommer jublet och ingen lämnas oberörd. För hon kan verkligen sjunga, hon kan sjunga bättre än sin egen idol och hon har en kraft som är otrolig. En kraft som inte bara sjunger toner utan låtens text ”I dreamed a dream” blir med ens så verklig.
En sådan människa behöver vi i en värld där allt handlar om pengar och utseende. En värld där talang inte räknas om du inte ser ut på ett visst sätt, eller om du har talangen nedskrivet på ett papper från en skola. Vi behöver någon som genom sin dröm lärt sig, format sig och nu kan använda den talangen och som gör någonting av sin dröm.
Därför blir jag tagen, och därför blir jag rörd. För Susan får stå som hjälte för alla dom (oss) som aldrig vågar leva sin dröm, som alltid blivit nedtryckt av andra och av sig själv och som aldrig känt att de är tillräckliga. För Susan vågade den där kvällen på Britains Got Talent, hon inte bara vågade utan hon tog alla med storm.
Skrattar bäst som skrattar sist säger man, det stämmer så väl här och kanske kan vi alla lära oss att se människan istället för det yttre. För världen är full av Susan Boyles som bara väntar på att delge oss av sina talanger och sina drömmar.
Vore det inte underbart om de fick komma fram? Vore det inte underbart om världen fick fler Susan Boyle?
Läs även andra bloggares åsikter om ,
Intressant.se

10 Kommentarer
  1. Jerry
    Jerry says:

    Tala om att leva i sin egen bubbla. Har inte noterat att du körde ”för fullt” igen. Vad kul!
    Jag gillar också Boyle. Verkar ha en härlig personlighet.

    Svara
  2. Nettan
    Nettan says:

    Jaa, det var det vackraste jag hört någon gång! Vilken röst och vilken mysig personlighet! Mina tårar rann när jag hörde henne sjunga och håren reste sig över hela kroppen när hon sjöng de högsta tonerna. Tyvärr hade jag samma förutfattade mening som de i programmet innan hon började sjunga, åldersmässigt såg hon mycket äldre ut än sina 47 år och verkligen inte klädd i senaste modet. Men oj vad jag fick bita mig i tungan! Jag skäms och har nu dyrt och heligt lovat mig själv att aldrig mer döma folk på förhand! Åh, vad jag önskar henne allt gott & all lycka framöver!
    /Nettan

    Svara
  3. Carin
    Carin says:

    Sant och bra skrivet. Vi behöver verkligen inse att allt inte bara är yta, vi behöver alla lära oss att se de fantastiska människorna bakaom de gråa fasaderna. De finns runtomkring oss!

    Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.