Minnesflod

Dagbok 13 april 2009

Sitter här och är alldeles salig, känslorna står som störtregn i backen och tankarna far som en flod omkring mig.
Jag har talat med Therese över Facebook! För de flesta kanske det inte betyder något, för mig är det något helt fantastiskt. Therese är en del av mitt liv, en del av de bästa tider i mitt liv. En tid då jag nästan fick känna på hur det var att ha en egen familj.
För många år sedan, när livet var som allra tuffast men innan cancern kom och slog käften omkring mig var jag arbetslös och blev av arbetsförmedlingen skickad till Komvux för att läsa upp mina betyg. I klassen fanns det många original, men så fanns jag och två tjejer som både hade samma namn, Camilla.
Den ene Camilla var blond och snäll, den andra var en tuff sak med långt mörkt hår och hon var gudomligt vacker. Blyg som jag var vågade jag inte riktigt prata med den mörkhåriga riktigt medan den blonda var den jag talade mest mer, fast det skulle snart komma att ändras.
För ju mer tiden gick fick jag bättre och bättre kontakt med den mörkhåriga tjejen. Det började som det brukar, med fika utanför skoltid, låååånga telesamtal och så vidare. Sen kom den dagen då jag skulle hälsa på henne, och jag fick då träffa hennes tvåriga dotter, Therese.
Sedan kan man enkelt säga att ”jag blev kvar”. Under en lång tid, ja flera år faktiskt, bodde jag och Chamilla ihop och bodde vi inte ihop bodde vi nära varandra. Therese blev som min styvdotter på flera sätt. Jag passade henne, jag läste sagor, vi lekte och vi tittade på TV ihop. Vi var ute och lekte och vi var bästisar.
Det var inte bara Chamilla (som hon sen gjorde om namnet till) som jag träffade. Flera av hennes familj träffade jag och jag fick för ett tag känslan av hur det skulle vara att vara i en del av något. Jag träffade kusiner och Louise och jag älskade allt av det. Jag var aldrig ihop med Chamilla, Therese var aldrig min dotter, hon har en pappa, men jag älskade dom bägge så sanslöst mycket, och gör det än.
Jag fick aldrig några egna barn och cancern satte stopp för drömmen att få några så minnena från när man nattar Therese sitter liksom kvar där. När hon kunde vakna på nätterna och man lade sig bredvid henne tills hon somnade. När man läste samma saga femtioelva gånger, eller när man bara kunde sitta där och se på när hon lekte med sin spis, sina tärningar och sina Pippidockor. När man sjöng ”Här kommer Pippi Långstrump” tillsammans och sen när hon somnat hur man kunde sitta i timmar med Chamilla i köket med Kaffe och analyser om allt och inget. De var min familj på så många sätt.
Idag för första gången på flera år pratade jag med Therese på Facebook och känslorna bara exploderade. Jag grät samtidigt som jag skrev, för det är som om hjärnan min aldrig hängt med riktigt. Jag inser hur mycket jag saknat henne och hennes mamma, och jag inser att nu när hon är stora damen så har man tappat flera år och man undrar vad som hände?
Samtidigt finns sorgen där, att man aldrig fick bli pappa, att man aldrig mer får ligga där och läsa sagor, sjunga ”pippisången”, leka med spisen eller laga mat till ”sin familj”. Man inser att den biten aldrig kommer tillbaka och man saknar den.
Den senaste tiden har jag haft en enorm längtan efter barn. Vet inte varför men så är det. Just nu är den känslan enormt starkt men jag vet att det aldrig kommer bli så, men jag är ändå tacksam att Chamilla och Therese släppte in mig i deras liv. Jag är tacksam för alla pippisånger jag fått sjunga och minnena kan ingen ta ifrån mig.
Älskar er båda, så enormt mycket mer än ni kan föreställa er.

5 Kommentarer
  1. Chamilla
    Chamilla says:

    Vi älskar dig oerhört mycket. Du är och kommer alltid förbli en av oss, i vår familj, oavsett om vi inte har samma blod. Du är oss.
    Så otroligt ödmjuk du är i ditt handlande och agerande med barn, det ser man inte hos män som inte har barn själva, och knappt ens då hos vissa.
    Om jag kunde sätta ord på alla de känslor som finns, så hade detta blivit ett väldigt, väldigt långt inlägg.
    Älskar dig, förevigt!

    Svara
  2. Lena Andersson
    Lena Andersson says:

    Åh! nu är du igång igen o skriver så fantastiskt fint .. Vilken oerhörd tur att du har Chamilla och hennes dotter som din familj iaf .. Jag kan förstå din längtan efter barn och det kan vara nog så svårt att inse att man inte kan få egna.. Jag är glad och tacksam att jag får glädjen och ibland sorgen att få läsa din värld .. Ibland dryper ju tårarna ner när man läser det du skriver och vissa gånger sitter man och gapskrattar eller ler småjävligt när du hoppar på saker i samhället 😀
    Tack för att du delar med Walleman 🙂
    Ha det bäst Walleman !

    Svara
  3. Andreas
    Andreas says:

    Ja du har sannerligan ordets gåva Walle. Nu skriver du lika vackert igen, som du gjorde för flera år sedan, då jag fastnade för din blogg. Din är den enda blogg jag har som favorit i IE =).
    Önskar dig all lycka i världen!

    Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.