Helgläsning och fylleångest…

Var ute igår vilket just nu inte är någon ovanlighet i mitt liv. Jag har varit ute väldigt mycket den senaste tiden med blandade resultat. Vissa kvällar var roliga, andra mindre roliga och vissa asroliga. Igår var ingen rolig kväll, igår drabbades jag av det som man kan kalla för en rejäl snefylla.

Anledningen vet jag redan. Jag var ute med en del på jobbet och de var hur trevliga som helst, det handlade mest om att det just var jobbet, och den känsla jag hyser för mitt jobb ihop med alldeles för många öl alldeles för snabbt, detta ledde till en timme av, tja, total snefylla som sagt var.

Jag har den egenskapen att jag bränner alkohol oerhört snabbt, och med snabbt så menar jag snabbt. Jag kan va stupfull för att 30 min senare vara mer eller mindre nykter igen. Vart skiten tar vägen vet jag inte, men många har kommenterat denna snabba förbränning. Om det är en bra eller dålig egenskap låter jag vara osagt.

Det som i alla fall blev och är väldigt tydligt är vad denna snefylla berodde på. Jag hyser en hel del aggresion inom mig, och när man inte får ut det på det eller de som det handlar om kommer det väl ut på detta sätt. Inget direkt bra sätt anser jag men ibland blir det som det blir, vilket då också leder till det fantastiska vi alla kallar för fylleångest och det hade jag en hel del av idag.

Gårdagskvällen slutade ändå bra, jag åkte med in till stan efter att, enligt uppgift, gapat om att jag skulle hem och sova. I stan åt vi sedan mat och sen åkte jag vidare till en annan person och där slutade saker lite trevligare än vad kvällen börjat 😛

Nåväl…

Idag talade jag med Malin en lång stund i telefon och vi pratade just om detta att ”bry sig” och att bry sig om ”fel” saker. Min frustation och aggresion som så tydligt läckte igenom igår handlade om jobbet, karaktärer på jobbet och besvikelse över jobbet. Efter samtalet med Malin åkte jag in och fikade och promenerade sedan hela vägen hem från stan och funderade lite på vad som sagt och då slog det mig att mitt största problem är väntan…

Jag väntar på väldigt mycket i mitt liv. Jag väntar på bekräftelse, beröm, kärleken, respekt och jag väntar på att någon form av liv ska ta sin början, och ibland kanske man ska sluta vänta och istället se till vad man har. För jag har en hel del av det jag tycker mig vilja vänta på.

När det gäller jobbet kan jag glömma att få någon respekt från min arbetsgivare. Låt oss kolla på min anställning…

Jag är 37 år gammal, jag har arbetat på samma arbetsplats i 7 år nu, jag har jobbat inom GBG Stad sen 16 juni 1998 och jag har 17 500 i lön på en heltid. Ja, du läste rätt: Sjuttontusen femhundra. Det är inte bara dåligt, det är ett hån.

Jag har ju ingen fullgjord utbildning och därför ligger jag under en del men självklart kan inte allt förklaras av det. Inom kommunen älskar man ju sin trappa där man lägger de anställda och sen ser man hur mycket ansvar etc etc den anställde tar och efter det beräknas lönen, men en sådan trappa är väldigt svår att klättra upp på när oftast samma personer får göra allt.

Så följer jag lönetrappan kan vi snabbt konstatera att jag antagligen är helt värdelös på det jobb jag utför men just nu känner jag mest, vem fan bryr sig? Mina egenskaper, mina drömmar är ändå inte att jobba där tills jag dör. Låt de som vill få lönen så jag kan ta mig i arslet och ta tag i de saker jag vill göra.

Under tiden ska jag glädjas åt att jag har personer som bor på mitt jobb som faktiskt tycker om mig och som faktiskt uppskattar det jag gör. Den uppskattningen behöver jag inte vänta på, den får jag hela tiden men jag har kanske varit lite blind att se den.  Det är ju oftast alltid lättare att se vad jag inte har än det jag har, och sådan tror jag vi alla är lite till mans.

Kanske är det så att när man har den arbetsgivare jag har så kan man inte säga ”Jag avskyr mitt jobb”, för det gör jag ju inte. Jag älskar ju mitt jobb! Däremot avskyr jag min arbetsgivare, och men det menar jag hela Göteborgs Kommun. Jag har skrivit det innan och jag skriver det igen: Det är på snudd på skandal att den kommunen får ägna sig åt kommunala verksamheter. Kanske ska jag lägga mer tid på att förklara det, hur saker egentligen funkar istället för att förpesta för mig själv och andra genom att klaga på jobbet i sin helhet.

Så kanske är det dags att sluta vänta. Kanske ska jag låta de som gillar att slicka bak få göra det och sen sköter jag mig själv. Kanske ska jag verkligen gå in för att bara vara, utan att lägga ner min tid och energi på saker som jag aldrig kommer vinna över i alla fall. För du kan inte vinna en kamp emot en arbetsgivare när du jobbar inom kommunen. För många med för mycket makt håller sin egna och andra ryggar, och varför då ens försöka? Är det då inte bättre att helt enkelt bara vara?

När det gäller resten är det väl samma där. Skit i att vänta, skit i att sitta och tycka synd om sig själv medan livet runt om en rusar iväg. Använd de krafter du har. Använd de talanger du har, och gör något av det. De talanger jag har skulle jag kunna ta mig långt på. Jag skriver fantastiskt bra när jag lägger manken till. Jag är ganska smart och jag tror mig vara en ganska social person. Jag har talanger andra saknar och på samma sätt som andras talanger jag inte besitter påverkar mig, kan jag göra det samma. Det som krävs är bara tålamod och att helt enkelt välja sina slagfält. Jag gjorde det 2004/2005 och trivdes som fisken i vattnet, och jag kan göra det igen.

Det jag måste, och detta är för mig det absolut viktigaste, är sluta leta efter de fel andra ser i mig. ”Tycker den om mig”, ”Varför tycker den så” och ”Varför anser den si och så”. Detta påverkar mig själv enormt mycket och det drar ner mig i världens djupaste träsk. Ja menar jag har ju det ganska bra på många plan! Jag har vänner att umgås med, jag har vänner att prata med och jag har vänner att ha kul ihop med. Jag trivs med många som jobbar på mitt jobb, men jag riktar in mig på de jag inte trivs med. Detta måste jag också ändra. Så istället för att leta efter de som har fel, kanske jag ska se de som besitter det som jag anser positivt. För det finns så många i mitt liv som faktiskt har det, positiva sidor…

Titta på Chamilla! Hon är tillbaka i mitt liv, hon som jag känt nästan lika länge som jag kunnat kalla mig för vuxen. Nu är hon där igen, och hur kul är inte det!. Min Chamilla, som ingen i hela världen kan ta ifrån mig! Min Chamilla som jag levt ihop med, skrattar och gråtit ihop med och som försvinner men som alltid kommer tillbaka. Chamilla som gett mig det finaste någon människa någonsin gett mig, känslan av en familj. Älskar henne gör jag, på alla sätt som finns och några till. Hon är så vacker Chamilla, både på insidan och på utsidan

Jag har Henke! Oavsett hur det är mellan oss så har jag Henke! I skrivande stund kom han nyss hem lite lullig. Sedan kom han in på rummet mitt, gav mig en puss och sade att han älskar mig innan han gick och sov. Hur bra och mysigt är inte det?! Min Henke! Min alldeles egna Henke som jag levt med i så många år och som jag delat så mycket med. Henke som jag kan säga att jag älskar som en del av mitt liv, han som faktiskt mer än någon annan är en del av det livet.

Sedan har vi ju Malin, en av de senaste bekantskaperna i mitt liv men ack så kul! Söt som få, snygg som ingen annan, och go så man vill strö jordgubbar och grädde omkring henne (shit vad den meningen kan tolkas på många sätt men tolkningen ligger i betraktarens öga men lägg märke till att jag skrev ”omkring henne” ;)) Malin som jag jobbar med, och som jag har kul på jobbet med. Malin som jag fikar med, dricker öl ihop med (sorry för igår Malin, riktigt så många öl ska jag aldrig dricka mer :P) och som man kan tala om världens undergång och lycka med på samma gång. Lika känslosam som jag, och lika mycket DramaQueen. Hur bra är inte det? 🙂

Jag har min granne E-B, min alldeles egna extramorsa. Hon som skäller på mig hela tiden, men som jag vet skulle gå över vatten om det behövdes. Hon som ser till att min och Henkes lägenhet har i alla fall lite stil över sig, och hon som bryr sig. Hon med ett hjärta av guld som förtjänar att fler skulle se det. Hon som funnits där många, långa och jobbiga dagar och nätter. Hon är rolig, klok och hjälpsam på alla sätt och på alla plan.

Det finns flera såna här människor i mitt liv. Människor som på olika sätt ger mig trygghet och glädje, människor som jag älskar av hela mitt hjärta. Människor som får mig att leva och må bra. Det är dom jag ska se på, det är dom jag ska tänka på, och jag ska inte vänta på något bättre, för det finns inte.

Många många många gånger jag har i denna dagbok skrivit om min saknad av kärlek, om hur ful jag är, fet jag är, dum jag är etc. Det kommer jag säkert skriva om igen, men just nu känner jag mer en känsla av ”Fuck you”.

Det är inte min huvudvärk om de jag tyckt om inte har samma känslor, det är deras förlust inte min. Jag är bra som jag är, jag kysser som en Gud och jag är asbra i sängen så skit ner er om ni inte tar chansen. Skit på er för det är er förlust inte min. Visst fan finns det säkert någon där ute som vill ha mig, men frågan är, vill jag verkligen ha någon då? Svaret på den frågan är nog nej just nu. Jag har inte tid. Jag har ingen lust och jag känner inte för att inleda något med någon och sen med allt vad det innebär. Kärlek känner jag från många, och just nu är jag alldeles nöjd med det. Resten kommer när det kommer, och bäst är att sluta vänta…

Det jag måste lära mig är att sluta stöta ifrån personer, för det gör jag hela tiden. Jag är som någon som vill ha fisk men som av någon anledning slänger tillbaka fisken i vattnet igen. Det finns säkert någon fin psykologisk förklaring till det beteendet och det kanske jag får svar på en dag, men just nu är jag inte direkt intresserad att ta reda på svaret.

Saken handlar alltså om att sluta vänta på något som är bättre. Att sluta leva efter devisen att allt är skit, och att istället se till vad jag har: Ett liv som alla andra med saker man kan göra bättre, och saker som redan är bra. Kan jag leva efter det, kommer jag långt och med det kan jag sedan utveckla det som är mina talanger och mina egenskaper. Det har redan börjat, idag har jag skrivit mer än jag gjort på månader och det blir riktigt bra dessutom. Känner mig i alla fall nästan nöjd.

Jag har varit en expert på att trycka ner mig själv och jag har varit som en svamp när det gäller att suga i sig negativa rörelser omkring mig. Nu ska jag försöka, och jag skriver försöka, sluta lyssna helt enkelt. Jag ska ta tillvara det på jobbet som är bra, intrigerna lämnar jag till andra. Jag ska ta hand om mig själv och jag ska försöka göra mitt liv till ett liv jag trivs med. Det tror jag kommer blir bra, det ska bli bra. Det har jag bestämt.

Nu är klockan 4 på natten och direkt trött är jag inte, så jag tror jag ska gå ut en stund och vandra lite i området och sen ska jag sova.

För i morgon är det ju en annan dag, full av möjligheter.

Livet är fullt av såna, möjligheter alltså. Några av de där möjligheterna är mina och nu ska jag bli det jag velat bli i hela mitt liv: Hel.

Nattis på er

/Walle

Dagens vårtecken

Eller rättare sagt, denna veckas vårtecken…

På lördag öppnar Liseberg och det är det bästa vårtecken vi kan få.
Efter rapports sanslöst långa inslag från Gröna Lunds nya attraktion som jag kan tänka mig att hela Sverige ville se….not…får ni här en bild på den stora attraktionen i år från Liseberg, Hanghai

ovrigt_08049_hanghai_3_lr

Jag tycker den verkar skithäftig!

P.s Rapport, jag drar av 10 spänn av licensen denna månad. D.s

Swebit stänger trackern

En av de mest kända torrentsidorna i Sverige packar ihop och tackar för sig. Man meddelar att man från idag inte längre kommer ha sin tracker igång.

Man skriver bland annat på sin hemsida:

Det har varit många oroliga dagar sen tingsrättens dom föll mot The Pirate Bay.
Många svenska trackers har valt att lägga ner helt av oro för att eventuellt dras inför rätta.
Självklart har inte dessa tankegångar gått Swebits staff förbi.

Vi har gemensamt i staff bestämt att pga. den rådande osäkerheten med att tillhandahålla en tracker i Sverige valt att fr.o.m idag den 20 April kl. 19.15, stänga ner trackern på Swebits.org.

Det verkar gå som en löpeld enligt media nu med torrentsidor som stänger ner, allt efter domen mot Piratebay i fredags. Självklart jublar bolagen och Henrik Pontén firar säkert alldeles speciellt mycket just nu.

Själv känner jag mig ytterst tveksam till bägge sidor. De som anser att man har rätt att ladda hem hur som helst snackar bara en massa skit, men skitsnack delar de med bolagen som med överpriser nu ska få oss att handla igen. För det är ju det saken handlar om: Dessa idiotiska överpriser vi tvingas betala för musik och film och för Guds skull, tro inte att priserna kommer sänkas om folk börjar handla igen. Detta är Sverige vi talar om, här blir aldrig någonting billigare. Kom ihåg att vi är landet som har ett postsystem som konkurrerar genom att göra servicen sämre.

Att storhetstiden är förbi när det gäller torrents är jag alldeles säker på, men att fildelningen skulle upphöra köper jag inte, och det gör ingen annan heller som suttit längre än 10 min framför en dator. Snart kommer nästa system, där lagar och paragrafer inte hunnit med och sen efter det kommer nästa. Så har det alltid varit och så kommer det alltid fortsätta vara.
Det enda som detta egentligen medfört är att en hel generation nu hyser ett förakt mot bolag inom media och att Henick Ponten ses som den största tönt världen sett sett Sällskapsresans Stig-Helmer fast här har han vissa inslag av Frank Drebin från Den nakna pistolen också.
Problemet för denna man är att han så totalt gjort bort sig med sina ibland sanslösa uttalanden. Hans attityd och stil varenda gång en kamera visar sig blir nästan skrattretande och han har mer än någon annan dragit Antipiratbyrån ner i ett träst de helst inte vill vara i. Istället för debatt har det blivit vi mot dom och ingenting emellan. Om Antipiratbyrån hade haft någon form av framtidsplanering hade de sparkat Ponten och anställt någon som agerar som att han är James Bond och som heller inte har attityden att alla ungdomar är storkriminella svin. Självklart har Henrik Ponten ingen lätt uppgift, men även svåra uppgifter kan skötas med viss finess och det hade varit bättre att man, inte slutade slåss för sina produkter, men att man försökte få igång en diskussion och samtal med alla parter. I det långa hela hade det lett till ett bättre klimat.

Så kampen för de som laddar hem är inte över, den är bara på väg mot en annan väg och istället för öppen fildelning kommer vi se slutna nätverk där mer kommer delas och den tekniken kommer också antagligen medföra att mer totalt olagligt material finner nya vägar. Grattis alla till det, eller inte…

Hade man istället försökt mötas hade det kanske inte behövt bli så här, men så här blev det och vem kommer skratta sist? Antagligen ingen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Intressant.se

Annika Lantz mikroblogg

Egentligen tycker jag hela grejen med mikrobloggande är ganska löjligt faktiskt, men å andra sidan gör ju alla modebloggar att all form av bloggning är på väg utför så denna korta form av bloggning ligger väl i tiden. Om inte annat så måste ju media ha något att prata om när det gäller de senaste trenderna.

Nåväl, det finns en mikroblogg jag följer och det är Annika Lantz.
Personer som följer denna blogg (Hej du ensamme) vet säkert redan att jag är ett stort fan av fru Lantz. Hon är för radion vad vattnet är för skärgården, hon gör radion helt enkelt komplett!

Jag råder alla att besöka denna Mikroblogg för var annars kan man få läsa inlägg som…

Hittade nyss glas i selleri! Kan bero på att hyllan ovanför i kylen strax innan krossats av en läskflaska. Väntar med att ringa pressen.

Har haft kvalitetstid med min man-vi hamnade i samma fack i snurrdörren på jobbet.

Och så min favorit från de senaste dagarna…..

Jag frågade just min man om datorn hade öppnat. Eftersom det är dag före röd dag tänkte jag att den kanske bara jobbade halvdag.

Älska Annika Lantz! Och spring till hennes blogg NU!

Läs även andra bloggares åsikter om

Susan Boyle – En hjältinna

Egentligen hade jag tänkt skriva någon form av dagboksinlägg här, men jag kan inte. Mitt hjärta, mitt tänkande och min hjärna är fortfarande ockuperad av Susan Boyle. Vilken kvinna, vilken fantastisk kvinna!

Om du inte vet vad jag talar om, Kolla detta

Visst är det lite upplagt, visst inser man att man medvetet valt att inte sminka henne, etc etc, men det spelar ingen roll, världen behöver en Susan Boyle just nu.

För de minuter hon visar sig i engelsk TV visar hur enormt mycket vi behöver en kvinna som hon just nu. En kvinna som är alldeles vardaglig, som inte spökar ut sig som Blondinbella och som bara är Susan. En kvinna som fick ta hand om sin sjuka mamma, en kvinna som bor med sin 10 år gamla katt, en kvinna som har en dröm: Att sjunga.
Nu, 48 år gammal, tar hon chansen och slår alla med storm.

Alla skrattar åt henne, publiken busvisslar och hånar henne, juryn ser ner på henne innan hon gjort det hon ska. De dömer henne totalt och folk ser ner på henne som om hon vore en narr men sedan kommer musiken och sedan börjar Susan Boyle att sjunga. Hon sjunger ett stycke ur Les Miserable och allt stannar av, sedan kommer applåderna, sedan kommer jublet och ingen lämnas oberörd. För hon kan verkligen sjunga, hon kan sjunga bättre än sin egen idol och hon har en kraft som är otrolig. En kraft som inte bara sjunger toner utan låtens text ”I dreamed a dream” blir med ens så verklig.

En sådan människa behöver vi i en värld där allt handlar om pengar och utseende. En värld där talang inte räknas om du inte ser ut på ett visst sätt, eller om du har talangen nedskrivet på ett papper från en skola. Vi behöver någon som genom sin dröm lärt sig, format sig och nu kan använda den talangen och som gör någonting av sin dröm.

Därför blir jag tagen, och därför blir jag rörd. För Susan får stå som hjälte för alla dom (oss) som aldrig vågar leva sin dröm, som alltid blivit nedtryckt av andra och av sig själv och som aldrig känt att de är tillräckliga. För Susan vågade den där kvällen på Britains Got Talent, hon inte bara vågade utan hon tog alla med storm.
Skrattar bäst som skrattar sist säger man, det stämmer så väl här och kanske kan vi alla lära oss att se människan istället för det yttre. För världen är full av Susan Boyles som bara väntar på att delge oss av sina talanger och sina drömmar.

Vore det inte underbart om de fick komma fram? Vore det inte underbart om världen fick fler Susan Boyle?

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Intressant.se