Tystnad…. Tunnel, avfart

Dagbok 29 mars 2009

Sommartid igen, dygnet blev en timme kortare och i morgon kommer det vara lite mörkare. Varför vi ska starta så tidigt med sommartiden förstår jag inte, men det är ju mycket med EU jag inte förstår.
Har haft en lugn kväll i kväll. Hade pizza med James Bond med Henke. Två Bond blev det, Living Daylights och Goldeneye. Så underbart att se Bond som han ska vara och inte som de två senaste skitfilmerna. Bond ska pippa runt, va cool, ha roliga leksaker och säga smarta saker till Moneypenny. Det är Bond för mig. Någon snubbe som ska hämnas sin älskade bryr jag mig inte om, och sen skiter jag blankt i hur mycket mer han påminner om böckernas Bond kille.
Men som sagt, en lugn kväll med sambon.
Sambon ja, tänk 12 år ihop.
Jag tittade lite i smyg på Henke när han satt i sin fåtöljen och tittade, och jag log för mig själv. Vi har delat ett liv ihop. Kommer vi dela resten?
Den senaste tiden har påminnelsen om att jag antagligen inte kommer leva tills jag blir 90 gjort sig påmind igen, inte lika illa som innan men ändå. Påminnelsen kommer alltid över en, och även om man faktiskt lär sig leva med den blir det alltid som en chock i alla fall. Ändå ger det mig numer en styrka som jag inte känt innan. Tidigare blev jag rädd och började missköta mitt liv i form av ohälsosam kost och allt annat också, numer finns vetskapen där och jag försöker allt mer göra min hälsa lite bättre. Små steg i taget, och det hjälper.
Mycket hjälp får jag av min vän på jobbet. Hon stöttar och ger råd. Andra vänner som jag kanske inte träffar men som jag pratar med gör det samma. Så viljan finns där.
Men ändå finns hela tiden samma känsla och samma fråga. Varför gör jag det?
Gör jag det verkligen för att jag vill må bra? Eller gör jag det för att jag då tror att jag syns mer? Att någon vill ha mig? Att någon på denna jord kanske skulle se mig och vilja, ja ni vet?
Jag vill göra det för min egen skull, för min hälsas skull. Vi vill alla bli snyggare och vi vill alla synas, men jag vill inte att den orsaken ska ta överhanden över det andra. Det skulle faktiskt skrämma mig.
För jag har mer och mer ställt mig frågan: Ska jag leva med människor egentligen?
Gång på gång slår det mig numer hur jag får bita mig i tungan för att inte blir förbannad och rosenrasande när folk omkring mig säger de mest korkade saker.
Jag skrev ju i förra dagboksinlägget om hur jag ibland känner hur folk nog inte vill att jag ska må bra, för de vill ha den bittra Walle där som inget annat gör än finns där hela tiden. Ju mer jag tänker på detta, desto mer framstår det som självklart att det är så. Inte för att det finns någon elakhet bakom det hela, det har helt enkelt blivit så. Jag brydde mig ju inte om mig själv, så därför kan jag ju bry mig om andra.
Men jag vill inte det längre. Jag vill inte bry mig om saker som inte bekommer mig, och med risk för att låta elak: Förhållanden som var dödsdömda från dag 1 tillhör kategorin saker som inte bekommer mig. Varför ska jag lyssna, ingen bryr ju sig ändå vad jag säger. Jag säger inte att de ska göra som jag tycker, självklart ska de inte det, men jag säger att om de nu ska lägga det på mig, ja då får de räkna med att jag säger vad jag tycker, men det får jag inte göra. Så det slutar med att jag sitter och lyssnar, och sen ska jag egentligen inte tycka, känna eller reagera alls.
Den senaste tiden verkar en del i min närhet ha chockats totalt av det faktum att jag inte längre ser mig som gay, utan som mer bisexuell. För mig spelar det faktiskt ingen roll, jag är inte straight, den saken är klar och resten skiter jag i. Med det ska det också sägas att det har varit enormt förvirrande för mig det senaste året, men inte en gång har jag fått frågan ”Hur känns det”.
Nej istället har jag hört. ”Du blir ju fan kär i alla”, eller ”Nej fan inte i hon”, eller min favorit ”Så nu ska du sluta vara bög då?`”
Vad svarar man på det? Ingenting. Absolut ingenting, för frågorna vill inte ha några svar. De vill bara få klart för sig att Walle kommer stanna där han är, men nu vill inte Walle stanna längre.
Ser jag tillbaka på mitt liv är det ett liv kantat av besvikelser och möjligheter som rann ut i sanden. Inte någon gång känner jag att jag kan säga ”Där var jag lycklig och titta så mycket bra det ledde till”.
Jag vill känna så en dag. Jag vill veta om hur det skulle vara att få känna den känslan. Jag vill helt enkelt veta hur känslan av att vara nöjd är. Det kan jag aldrig om jag ska låta mitt liv vara som det varit.
Så sakta förändras det, sakta har människor som dragit ner mig försvunnit ur mitt liv. Sakta har man tagit bort dom från ens listor, från ens kontakter i mobilen och sakta börjar man acceptera det. Saknar dom gör jag inte. För vad är det att sakna? Det finns fler kvar och samma öde kommer drabba den relationen, och det kommer antagligen kännas bättre efteråt.
För någonstans där framme ser jag faktiskt ett ljus i tunneln, det har jag inte gjort innan. Allt är inte nattsvart längre, utan det börjar i alla fall bli lite grått. Sen är frågan om jag kommer orka gå hela vägen, men försöka ska jag. Jag vet också att jag har människor i mitt liv som stöttar mig, på det sätt vänskap är avsedd att göra och med den styrkan bakom mig ska jag försöka ta mig igenom den där tunneln nu. Det behöver jag, det behöver min själ och det behöver min kropp

Hat vållar fejd,
kärlek skyler alla fel

Ords 10:12

3 Kommentarer
  1. trollhare
    trollhare says:

    ”Så nu ska du sluta vara bög då?”
    Men vad är det för fråga?! Själv funderade jag visserligen över det efter att jag började ana en viss ändrad inställning. Förut fick man det intrycket att du tyckte att det var jobbigt att vara bög, som att du önskade dig något annat. Men nu var det ett bra tag sedan…

    Svara
  2. Walentine
    Walentine says:

    Trollhare, nej jag tror inte att jag kan säga att jag tyckt det varit jobbigt att va bög. Det accepterade jag väldigt snabbt i mitt liv faktiskt.
    Det jag haft problem med är väl hur jag ibland upplever delar av HBT-världen och den enorma ytlighet som finns.
    Skulle jag få frågan om jag skulle vilja bli straight hade jag nog sagt nej, för det är ju inte jag liksom.
    Att jag nu märker att jag har en dragning åt bägge hållen gör ingen skillnad faktiskt. Det verkar mer som att folk i min direkta närhet har mer problem med det hela 🙂

    Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.