Om natten kommer känslan tillbaka till mig

Dagbok 25 mars 2009

Gud vad jag slarvar med min blogg. Förlåt alla ni som faktiskt fortfarande läser, för ni är ju några stycken än. Men jag ska bättra på mig nu, jag lovar! Inte för att jag känner att jag måste utan för att jag faktiskt saknar att blogga just nu, och ska jag någonsin kunna slå Blondinbella så måste jag ju böra nånstans 😛
Så nu sitter man här, med en kopp kaffe och i sina favvis boxershorts (De är blåa och asmysiga att ha på sig, de är liksom mjuka och…ja skit samma) och skriver för glatta livet och jag tänkte idag ta upp ämnet vänskap…
Att vara vänner är inte lätt, det kan faktiskt vara väldigt svårt och inte blir det lättare när det kommer fram hur så många andra tycks känna sig manade att delta i ens liv, i ens val och i ens handlingar…
För ett år sedan sprang jag omkring och var kär som en nyförälskad tonåring. Allt var på det stora hela väldigt bra, och allt chockade mig för det var en tjej jag fallit för. Allt blev för mig väldigt förvirrat, och jag kände mig väldigt ung på fler plan än ett men slutresultatet blev: Ok, jag var väl inte bög då, och sen var det bra med den saken.
Jag och denna tjej fick en bra kontakt och snabbt gick det. Vi jobbade ihop och träffades utanför jobbet. Av anledningar som inte vi behöver gå in på här var jag inte intresserad av något mer än vänskap, oavsett hur kär jag än var, och jag trivdes med situationen och jag hade heller inget intresse att ta reda på vad hon kände och ville. Allt var redan så förvirrat i mitt liv så jag ville liksom inte spä på det hela med mer drama.
Sedan hände något och under senvåren och sommaren var kontakten inte den bästa för att ändras till det bättre igen när hösten kom. Vi är båda extrema känslomänniskor och vi är samtidigt fullständigt värdelösa på att dölja våra känslor, både de glada och de mindre glada.
Sedan dess har vi i alla fall jobbat ihop, vi trivs att jobba ihop och vi umgås en del utanför jobbet. Vi kan ta en fika, vi kan ta en öl, ibland ensamma och ibland ihop med andra. Vi diskuterar om Idol Danny är snygg och vi kan diskutera meningen med livet. Kort sagt, vi är väldigt bra vänner och vi trivs i varandras sällskap.
Nu här är det viktigt att komma ihåg en sak med mig: När jag dricker blir jag oftast väldigt glad, och med det menar jag VÄLDIGT glad. Jag älskar alla, och jag vill skåla hela tiden för all lycka som finns, och när jag blir väldigt full skålar jag för Henne. Det blir oftast ”Fan va snygg du är, skål!” och sedan blir det ”Kan vi inte gifta oss”
Det är inte som att jag flåsande kommer fram och viskar och flämtar i örat på henne utan det är mer bara en, tja, fyllegrej och jag tror inte hon bryr sig direkt. Det är liksom en liten tradition vi har 😛
Låter inte detta kul?
Jo, jag tycker att det är ganska kul. Jag trivs med henne som vän och hon är en sådan som oavsett vad man hamnar i sitt liv så vill man ha kontakten med henne. Den så kallade kärleken finns där, men som vän, och jag ligger inte gråtande på natten för att jag inte kan få henne. Jag har aldrig förstått det där egentligen heller. Varför byta ut en säker vänskap mot en osäker flört som kan leda till att man inte ses mer. Hennes intresse av mig har heller aldrig varit något mer än just vänskap och det är alldeles lagom för mig.
Så igen, låter inte detta kul?
Jo som sagt, det är kul, och ännu roligare hade det varit om folk kunde ha gett fan i ens privatliv och engagerat sig mer i sig själv. På jobbet finns blickarna och kommentarerna. Av den enkla anledning att vi talat så mycket så vi lärt känna varandra väldigt bra kan vi skämta och agera som två personer kan som just känner varandra. Detta sticker så klart i ögonen på folk. Särskilt när man arbetar på en avdelning vars personal just nu har ett superintresse på att sätta dit alla för att verka bättre själva, oavsett om det är sköterskor eller vårdbiträden. Så kommentarer finns det, och efter en pubkväll då undertecknad blev skitfull, på ren svenska, verkar oron för vad detta ska leda till att ha eskalerat och jag vet inte riktigt vad de är oroliga för.
För vad tror de jag och denna person pratar om? Sex? Vilken orgasm som var starkast? Hur vi bäst kan ha sex på köksbordet utan att välta ner brödrosten?
Tänk så besvikna de kommer att bli då. Tänk om de hörde oss ge varandra råd, stöd och tröst istället. Tänk om de hörde oss agera som det som vi faktiskt är: Vänner!
Nu skulle ju saken kunna stanna där om det inte också var så att det fanns människor i min närmaste så kallade vänskapskrets som engagerar sig lika mycket. Ja, faktum är att engagemanget inte varit så här stort sen allt gick åt helvete med Alex. Jag hör saker som ”Jag vill inte du ska bli sårad”, ”Hon är inte din typ”, ”Du är inte hennes typ”, trots att jag samtidigt försäkrar ”Jag vill inte ha henne på det sättet”
Ja omtanken om mig när det gäller henne verkar engagera alla och sakta känner jag att det hela är som en dålig kopia av Romeo och Julia.
Så låt oss för ett ögonblick stanna lite och tänka efter…
Har någon med detta att göra?
Svaret är naturligtvis nej. Även om jag och hon pippade som kaniner och väntade våra första tvillingar så är det fortfarande inte någons sak förutom våran. Jag är vuxen och det är hon också, så folk ska rent ut sagt ge fan i vad jag sysslar med. Det anser i alla fall jag.
Är det verkligen så svårt att se att Walle har en vän som han är vän med? När blev jag personen som tänker med mitt könsorgan? Ingen av de jag umgås med idag har upplevt mig sådan tror jag. Jag hann ju inte för jag fick ju lyssna på alla andra.
Men mest svårt har jag att ta det faktum att jag ibland känner att Walle INTE ska vara lycklig. Han ska inte må bra, för om Walle mår bra, om han får ett liv finns ju inte den Walle som folk känner. Walle ska sitta hemma bitter och undra varför alla bögar han träffar beter sig som svin emot honom. Han ska känna sig fet och ful och ha taskigt självförtroende.
Hon får mig att må bra. 3 timmars fika med henne känns som en kvart, och jag tror hon tycker det samma. Vi måste inte ringa varandra varje dag. Vi måste inte springa omkring och kramas för att bevisa något. Vi vet var vi finns och med det kommer man så långt. Är inte det bra för mig? Eller ska jag satsa på en osäker 18 åring igen? Eller varför inte, ska jag inte ringa Alex och böna att han kommer tillbaka. Blir folk lyckliga då?
I 4 års tid gick jag omkring som en bitterfitta och hatade världen, mig själv och livet. Jag hade ställt in mig på att inte någonsin mer kunna känna något för någon, tills hon dök upp för med det visade jag mig själv att jag kan ha känslor. Jag kan bli kär! Jag kan tillåta mig det! För en sådan som mig, med min bakgrund är det ett stort steg. Ett väldigt stort steg. För det är jag glad, och för det är jag henne väldigt tacksam. Innan var den massa nötter som inte visste om de va bögar eller inte, och det är ingenting jag direkt saknar. Att jag dessutom de senaste 2 åren varit totalt dödstrött på allt som rör homosexualitet, HBT kamper och annat så är jag helt enkelt förbannat glad att jag idag kan känna att jag dras till bägge könen.
Tro nu för Guds skull inte att jag springer omkring och ser mig som straight, eller att jag ser ner på homosexuella. Nej tack, jag är inte Carola eller Åke Green. Jag är INTE hetero, kommer inte bli hetero och jag hoppas innerligt att fler slutar va de 😛
Men nu ska det bli ändringar på torpet. Jag är nämligen väldigt trött på att känna mig som att jag är otrogen mot världen för att jag dricker en kopp kaffe på Backaplan med en vän.
För första gången sedan den 17 januari 2004 känner jag att jag lever. Jag har så sakteliga börjat ta tag i mitt liv. Jag går ner i vikt, jag rör på mig, jag klippte mig (alla som sett min inser hur enormt det var med tanke på hur håret såg ut innan) jag äter rätt (fibrer here I come) och jag märker skillnaden.
Jag har en enormt lång väg att gå i mitt liv för att kunna göra mig av med gamla demoner, men jag har i alla fall börjat vandra, och för mig är det ett stort steg.
Hon är en del i det, hon stöttar mig och jag trivs med det.
Så jag kommer bli full ihop med henne igen, och då kommer jag antagligen luta mig fram och säga ”Fan va snygg du är!” och efter en stund ”Kan vi inte gifta oss”. Hon kommer le och allt kommer vara som vanligt.
Nästa gång vi ses kommer vi snacka om allt från hur bra Dallas faktiskt var till svårigheter med livet i allmänhet. Det kallas vänskap.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.