Frisörångest

Dagbok  25 februari 2009

Klippte mig igår, vilket det var hög tid för. Jag såg inte klok ut i håret innan. Hade bara låtit det växa hur länge som helst. Nu har jag något som i alla fall påminner om en frisyr. De som sett mig tyckte de blev bra, så jag får väl lita på dom.
Drabbades av en sådan där äckelkänska igår hos frisören.  Som vanligt ska det finnas speglar överallt och efter att jag satt mig i stolen råkade jag titta upp. Det händer sällan, att jag ser mig i en spegel, för jag vet vad som kommer hända, och det hände…
Jag blev kallsvettig och fick nästan kramp när jag såg mig själv. Så äcklig, så vidrig, så ful. Jag blev illamående och bad att få lite vatten, skyllde på att jag jobbat ett hårt arbetspass, och tog av mig glasögonen. Det är skönt att ha dom, man slipper se när man inte bär dom, och jag ser inte ett skit utan dom. Resten av tiden i frsörstolen satt jag och såg i dimma och det passade mig perfekt.
När klippingen var klar ville ju självklart killen som klippt mig kolla om jag var nöjd. Jag såg upp mot spegeln och sade ”Ja detta ser kanon ut”, fast jag såg ingenting. Inte förrän jag kom hem och kunde se i min egen badrumsspegel där jag med vana kan rikta blicken mot det jag vill se, kunde jag se resultatet.
Så är det med mig när jag ser mig i en spegel, och har varit så i flera år. Med tiden lär man sig unvika sin spegelbild överallt. Man blundar, vänder bort huvudet och så vidare och på det sättet ”klarar man sig”
Igår var det alltså inte så, igår blev det panik.
Jag skriver inte detta för att jag vill höra ”Men Walle du är väl inte ful”, för jag skiter i vad folk säger.
Jo! Jag är FUL! Jag är inte bara ”Normallooks killen”, jag är ful, motbjudande och äcklig. Kom inte och säg att det inte stämmer, för fan själv gömmer sig för mig.  Jag har i så många år hört hur snäll jag är, stark jag är, hur jag ställler upp etc etc etc, men allt handlar om saker som rör tid den faktum att man inte behöver röra mig. Då är jag bra.
Och nu e de försent att ändra det. Kanske för en si så där snart 17 år sen när skiten kom första gången, då kanske man kunde ha räddats, men inte nu. Nu är det försent.
Varför fick man ett hjärta, vad är det för mening med ett hjärta som brinner när allt runt om en gör va de kan för att släcka det? Ungefär så är det…
Men varje gång jag stänger ögonen står Personen där och ler, och jag ler tillbaka. Vill bara hålla, aldrig släppa.
Älska

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.