YERUSHALAYIM SHEL ZAHAV

Tja, det är väl på tiden att man skriver något igen. Om inte annat så för att i alla fall berätta att man fortfarande lever, ja eller andas.
Just nu läser jag en massa, för tillfället boken Jerusalem av gamla Selma som jag fick av Erika i födelsedagspresent. Boken är så jävla bra rent ut sagt. Jag älskar Selmas sätt att skriva på så den boken lär jag läsa flera gånger. Jag är inne i en period med gammal litteratur, och det är väl bra eller nåt.

Just det där, ”eller nåt”, är nog ett ganska bra sätt att sammanfatta hur jag är just nu. Jag skiter i totalt allt. Jag andas och sedan får det räcka. Jag bryr mig inte om ett skit om något eller någon. Varför skulle jag?

Jag försökte redan förra veckan sammanfatta 2007 men det gick inte. Kanske för att mitt liv stått still så det finns ingenting att berätta om. 2007 blev ett år i smärta, både fysisk och psykisk. Ryggen blev förstörd, benen är värre än någonsin och med ett jobb som började året med tre boende i rullstol och slutade med 8 boende i rullstol plus att resten är totalt kaos så har väl kroppen gett upp helt och med det slutade väl också jag att hoppas kanske, och kanske var det just det som fick resten att börja rulla. Det ena ledde till det andra. Smärtan fick mig att tappa sugen, och då jag inte hade mycket till hopp innan gav jag upp helt.
Hur jag står idag vet jag inte, men det jag vet är att 2007 på något sätt också gav mig kraften att inse vilka små kräk jag haft omkring mig i mitt liv. Små hjärndöda kräk som döljer sitt eget ansvar genom att spela martyr eller genom att ”hitta på” saker så att de själva kan finna en anledning att vara sura. Det finns inte en, det fanns massor. Idag talar jag inte längre med någon av dom. De är raderade ur allt, utom ur minnet. Där finns dom och torterar mig, eller så torterar jag mig själv.
Detta är ju inte direkt en ny del i mitt liv, men jag tolererar den inte längre. Det får vara bra nu, det räcker med de as jag redan försökt komma över i mitt liv. Jag tänker inte längre be om ursäkt för saker jag inte gjort, jag tänker fan inte be om ursäkt för att jag agerar på ett normalt sätt efter folks idiotiska handlingar. Jag har dessutom fått lära mig att om folk ringer och gråter över något behöver det inte betyda att folket som ringer är ledsna. Det kan också bara bero på att de helt enkelt inte har något annat att säga dig. Fast å andra sidan trodde ju jag att folk som gav mig en kram tyckte om mig, så vad fan vet jag…

Jag har också bott ihop med en person vars 30 års kris börjar bli ganska löjlig nu. Hela min hemsituation har dragit ner mig ännu mer, det är också sådant jag insett under året. Faktum är att jag tror att min hemsituation hela tiden varit det som gjort att jag aldrig riktigt kommit loss. Ända sedan dag 1 har jag levt under en form av osäkerhet, en rädsla att inte räcka till, att inte vara tillräckligt bra och att ”Om jag inte gör detta, så kanske det går åt pipan”. På vägen glömde jag mig själv, jag riktade in mig helt och hållet på hur min partner skulle må och utsatte mig sedan för den mest sjuka av sjuka händelser, Alex.
Ja, allt ledde till honom. Som frustrerad 30 åring som levde i ett totalt kärlekslöst, iskallt och dött förhållande blev en överkåt korkad 18 åring något man tar i sin famn. Att 18 åringen skulle visa sig vara falskare än djävulen själv, det kunde man ju inte veta från början.
Sedan när djävulen försvann gick allt tillbaka som det var innan. Regler som satts upp gällde bara mig, det blev fritt fram att ragga på varenda människa på arbetet. Att jag arbetade på samma våning spelade ingen roll, skitsamma hur snacket gick. Min sambo levde sitt liv som han ville, hur jag tog det spelade ingen roll, och ju längre tiden gick desto mer började det drickas.
I slutet av 2007 fick jag nog. Egentligen började allt redan på sommaren. Jag slutade prata helt enkelt. Enkla små vardagliga fraser blev det enda jag sade, ingenting mer. Jag satt i mitt rum och han i resten av lägenheten. Jag levde mig egen värld och vi möttes i köket ibland. Han, och ingen annan heller visste hur jag mådde eller hur jag kände. Jag tröttnade på att känna det som att jag besvärade någon. Ingen var ju intresserad i alla fall. Jag var ju bara så negativ. Vi bor ju i Göteborg! Ta en öl så mår du bättre,
I augusti fick jag det som jag trodde var en hjärtinfarkt. Jag låg och läste när det högg till i bröstet och gick ut i armen. Först kom paniken, sedan kom ”Jag skiter i vilket”. Jag kravlade mig runt på ryggen och låg så sedan och väntade, på döden. Den kom aldrig, men detta har kommit tillbaka flera gånger. I december fick jag det när det var folk här. Emma ringde ambulansen men jag vägrade åka med. Det är slut med läkarbesök för min del. Alla skällde på mig och tyckte att jag skulle gå till doktorn men sen mådde jag bättre och sambon har inte sagt något, och inte jag heller. Han säger inget, han tar sig ett glas vin, eller 2 flaskor, och raggar på det han kommer över istället. Alla löser vi ju våra problem på vårt sätt.
Så detta har varit mitt liv i hemmet 2007. Ensam, ont och tittandes på en ”roomie” som försöker knulla allt han kan komma på. Skit i konsekvenserna, skit i om det skadar, LETS FUCK! Samma roomie som tidigare gnällt på allt från SMS till Communitys börjar nu plocka upp allt han kommer över. Kanske gick det inte pippa så mycket inom Zarahustra? Det är synd att han aldrig någonsin på 10 år kunde gett mig lite credit, lite beröm, lite uppmuntran eller lite kärlek men varför skulle han det. Allt har ju alltid handlat om hur han mår, känner och tycker. Så varför bryta en trend som fungerar. Det jag vet idag är att dagen jag flyttar ut blir också dagen då vi säger våra sista ord till varandra. Efter det kommer vi aldrig mer talas vid.

2007 blev också det året då jag vände gayvärlden och dess anhang ryggen. Det är tyvärr bara att konstatera att jag aldrig kommer att träffa någon homosexuell som inte är falsk, idiotisk och ytlig. Kanske är det Göteborgs fel. Kanske beror det på denna stans fanatiska runkade efter att få bli nya Stockholm som gör att idioterna trängs på gatorna här. Kanske beror det på att man i större städer lättare kan hitta sin egen identitet. Kanske är det helt enkelt så att Göteborg är en riktig skitstad och det märks mest på de homosexuella? Kanske har jag bara haft otur?
Ja vet inte, men det jag vet är att håll er borta från mig bögar. I alla fall om ni snackar göteborgska, ni förtjänar fanimej inte vare sig äktenskap eller ungar. I alla fall inte, för jag vägrar ju tro att alla är likadana, ni som jag lärt känna eller träffat. Jag hoppas spegeln ramlar ner och går sönder och skär av er dasen när ni onanerar till er egen spegelbild.
Under hela 2007 när jag suttit och tittat på saker lite från sidan har jag insett hur lite jag känner igen mig i den världen och hur lite jag vill ha med den att göra. Än en gång, så att ingen ”kristen” dåre på världen idag får för sig något, jag ÄR homosexuell. Jag har ALLTID varit homosexuell och kommer alltid att vara det också. Jag har inga planer på att inleda en relation med en tjej, tja det skulle väl vara för att det kanske går att prata med en sån.
Men efter att detta år ha insett att man drar till sig ohyran så drar man sig hellre undan. Jag vågar påstå att efter Poppe har jag inte träffat många med samma läggning som jag kan säga att jag delar något med. Fast om man ska vara riktigt seriös, dessa drägg hade nog varit drägg även om straighta och det är kanske mest synd om dom själva, vad vet jag men aldrig mer att jag sätter min fot på något som har med den där jävla regnbågen att göra så länge jag bor i den här staden. För den delen har jag valt bort kroppskontakt med människor. Kärlek slutar alltid illa, kärlek skadar bara. Kärlek är för andra.

Finns det då ingenting som jag känner positivt inför. Jo en sak finns det, Emma.
Gud vad denna kvinna, för nu har hon ju blivit det, mognat. Tänk att Emma som verkligen var ”Jag ska bli prinsessa när jag blir stor”, nu läser till SSK och som också kommer bli en sådan jävla bra SSK. Hon har mognat så, och trots att hon hade ett jobbigt 2007 hon också så kämpade hon på så mycket hon orkade. När jag tänker på henne blir jag rörd och jag hoppas att hon får allt det av livet jag inte fick. Jag hoppas hon blir lycklig, berömd och hela köret och lite av en prinsessa är hon ju redan ? Av dom i min närhet är Emma den jag kan säga orden ”Jag älskar dig” till. För det gör jag, så starkt.

Det finns också ett annat roligt minne från 2007 och det är mina tre dagar med Teresia. Först skulle en annan med, men jag har inte snackat med honom sen jag frågade om han ville följa med och han sade ja. Jag får väl utgå ifrån att han ångrade sig. Ganska mycket dessutom för han hörde inte av sig till Gardell heller. 400 härliga kronor i sjön..
Men Teresia hängde på och tack gode Gud för det. För de dagarna var underbara. Teresia är en av de få jag tror jag har i mitt liv där jag kan vara avslappnad. Vi bara var, och det var skönt och George Michael var underbar, så klart ?

Folk som läste mitt förra inlägg blev chockade insåg jag. Av någon anledning kom den ut på jobbet och folk blev oroliga. Självklart är det väl bra att folk blir oroliga för mig, men just nu orkar jag inte med det. Jag har liksom redan stängt av den kanalen som gör att jag tar åt mig av sånt. Nu vill jag vara vara ifred och vänta på det som komma skall..,

Dö vill jag göra, och det kommer jag göra. På nyårsafton när jag satt här ensam skålade jag ut 2007 och hälsade 2008 välkommen. Det år som ska bli mitt sista. Längre än så här tänker jag inte fortsätta och så är det med det. Hur det kommer att sluta vet jag inte, men sluta ska det. På något sätt måste allt få ett slut nu och jag sörjer inte längre. Det finns ingenting att sörja.
Mitt liv blev ingenting som jag hoppas på. Jag drömde en gång om att få vara med och förändra. Att få göra saker bättre för mig själv och andra. Tyvärr insåg jag för sent att jag lagt ner min tid på onödiga saker och onödiga människor När jag insåg att jag stod ensam var det redan för sent. Nu lever jag knappt, jag lever i en andra dimension där bara jag finns.

Vi lever alla våra liv en dag närmare döden. 2007 blev mitt år då jag insåg att jag inte ville leva längre. För en del är det ohyggligt, för mig är det en befrielse. En enda lång längtan att slippa ifrån, att slippa ha ont och att slippa kämpa. Innan jag dör finns det saker jag ska avsluta. Spökena i mitt liv tar jag med mig, de orkar jag inte kämpa emot men jag vill dö utan att det märks. Så som mitt liv alltid varit, så ska också livet avslutas.

Jag är trött nu, så fruktansvärt trött. Jag känner mig gammal, och då menar jag som en 80 åring. Jag får ta i varje gång jag reser mig, om jag kommer upp alls vill säga. Ibland gör smärtan i ben och fot att jag inte vet hur jag ska orka gå ett steg till. Jag dränker mig i dubbla doser med värktabletter innan arbetet, så magsår har jag antagligen redan fått. Spelet man får hållas med på arbetet lyckas fortfarande. De gamla märker inte, men när jag lyfter dom får jag bita mig i läppen ibland för att inte skrika rakt ut. När jag sedan kommer hem sitter jag och väntar på att få sova. Sömn är det enda jag tycker om numer. Sömnen och längtan att få komma bort.

Då drömmer jag om den där lilla blonda söta pojken jag var en gång. Han som älskade naturen, som älskade kossorna på landet, som älskade att vara en söt blond pojke. Han som då var så lycklig.
Många gånger vaknar jag av att jag gråter. Då vet jag vad jag drömt om. Minnena från den delen av min barndom som var lycklig är det enda jag har kvar nu.

Det är så livet är, och innan du skriver att ”sluta gnäll”, ”du är så hatisk”, ”bla bla” så inse att det inte spelar någon roll längre. Allt har ett slut, för mig är enda sorgen att att jag aldrig fick börja