Efter regn kommer….

mörkret.

Detta mörker som omger en. Ensamheten, utsattheten, smärtan i själen och smärtan i kroppen.

Det är så många jag saknar, så många jag vill krama.

Men ingen finns där, ingen ser mig, ingen hör mig.

Där står jag, ensam, misslyckad och slagen.

Slagen av ett liv som aldrig gav mig en chans, slagen av en värld jag aldrig förstod mig på.

Straffet är här: ensamheten. Dömd till ensamheten.

Hur klarar jag det här? Hur kommer jag ifrån det här?

Döden.

Döden är ingen lösning, döden är inget alternativ.

Döden är det slutgiltiga.

Jag vill inte att det ska vara slut.

Hjälp mig, hjälp mig. Snälla någon hjälp mig

I natt grät jag…

Jag har de senaste månaderna lärt känna en ung kille över nätet. Innan någon för några tankar om vad det är för relation så kan jag ju meddela att det inte är en sådan relation som ni kanske får för er. Killen är 17-18 år, bor i det stora landet i väst och har tankar om det där med sin läggning och allt sånt.
Nu är ju detta inget direkt ovanligt men i hans fall är det lite större problem. Han bor nämligen med sin familj på en militärbas då pappan är anställd av det stora landet i västs arme.

Killen har ett helvete, ett rent helvete. Han hoppade av skolan för att han blev mobbad då det kom ut till fel personer att han var bisexuell. I rädsla för att hans pappa skulle få veta något slutade han själv innan det skulle komma fram varför han blev mobbad. Han har flyttat omkring ständigt och saknar riktiga vänner etc etc etc

Killen är kär i mig säger han, och det är klart han är. Jag som har svaret på alla frågor han ställer, som ger trygghet och en form av ömhet han inte kan få någon annanstans blir ju självklart jättebäst! Jag försöker lyssna, ge råd, och stöd och bara finnas där på det sätt man kan över nätet. Jag har sagt till honom att han är kär i en illusion och jag tror han förstår.
Han har kommit att beröra mig något oerhört. Jag tycker så fruktansvärt synd om honom, och jag vill så gärna hjälpa honom.

Häromdagen berättade han att han ska flytta igen. Hans pappa har fått en utlandstjänst ett år och resten av familjen ska flytta till ett annat ställe. På många sätt är det nog bra. Dit han flyttar finns fler i hans familj och även en kusin som vet om hans läggning och som stöttar honom. Ändå är det jobbigt så klart. De vänner han ändå har nu kommer han förlora.

Jag frågade honom igår:
”Men kommer du inte förlora dina vänner nu då”
”Jo”, sade han först och sedan blev det tyst ett tag och sen kom det, ”Men jag har ju dig Wal”

Jag vet inte varför men jag började gråta då. Tårarna fullständigt sprutade ur mig. Jag tycker så synd om honom så det skär i mig samtidigt som jag blir så arg och förtvivlad när jag tänker på att det finns föräldrar som inte låter sina barn få vara det dom e födda till. Jag vet inte ens om jag kan hjälpa denna kille, och kanske är jag en idiot som försöker.
Folk säger till mig att jag inte kan rädda världen, men om jag inte försöker…

Kan jag leva då?

Jag vill inte leva i en värld där människor inte får vara som dom är. Jag vill inte leva i en värld där unga kvinnor stenas till döds för att de blir kära i ”fel” personer. Jag orkar inte se människor tryckas ner på grund av sitt sätt att älska.
Är det fel att vilja förändra det så vill jag leva fel. Är det fel att försöka hjälpa en kille som skriker efter någon som lyssnar så väljer jag att göra det misstaget.
Jag har de senaste 3 åren förlorat mer eller mindre alla mina vänner. Jag har de senaste 3 åren förlorat kunskapen om hur det känns att vara älskad. Jag vet idag att jag aldrig mer kommer känna närheten eller tryggheten i att bli omhållen, kramad eller att någon tänker på mig. Det enda jag har kvar är att försöka hjälpa någon annan att kanske få några ljusglimtar i sitt liv. Priset för det är kanske för högt, men som jag skrev. Jag vill inte leva i en värld där kärleken förbjuds.

A tribute to SKY

In Second Life, you can do most of the things you can do in real life, and above all you can do things you would never dream of doing in the dark world we call life. Some people love that, some people live there lives through the fantasy they believe they can create. I, too, did that in SL, and in some ways I still do. But there is one place, one very special place that is different. That place makes me feel real inside SL. That place makes me feel good and that place makes me feel loved.

I am talking about SKY, the dance high above for gay and open minded people and their friends. I remember the first time I was at SKY. I was new to SL and found it by coincidence. It was late and there weren’t that many people, but the one who was there was kind and funny, and I felt welcome right from the beginning.

Then it took some weeks until I once again visited SKY. This time, I would meet someone there, someone that I liked and that I today think is a jerk. But now that he is out of my life, I have gotten so many new friends in that club. People that I have learned to know, not only in SL. People that I have come to love.

Like Camenga, my hero! Cam! My “shaggie-boy” whom I will never shag (I can only hope ) but with whom I have become such good friends. My Cam, who visited me during the mornings when I was sad and when I was feeling used. Cam! My wonderful, beautiful Cam!

Reece – wonderful, sweet Reece. The charming boy with his LOL but also with his clothes and help and support. Reece, with whom I can talk about and trust with anything. A real friend in a place that is so very real I can touch it.

Robby, my English gentleman with whom I got a…well…great contact early on. And that contact has lasted. We met on one of his first days in Second Life, and since then, we have such good contact. Besides, which gay person can resist a cute guy who says “bugger” and calls me his “wale”?

Jan, my German knockwurst. The ruler of SKY, but also a man with a great heart. A man who always makes you feel good, but who can also listen and be a real friend. A man that has created a special place in a special world. It takes a special kind of man to manage that. A man like Jan.

Xon, the DJ. I don’t know him so well, but I love his music. And I love him for playing all the good Swedish music there is, and most of all – he plays ABBA!

And not to forget Hux, my lovely Hux. So young, so curious and so full of questions. But also my friend and the only one in SL that I would leave Sweden for if he needed me. Not as a boyfriend, but as the best friend in the world. I love my Hux; I really, really love my Hux.

There are more people at SKY that bring happiness to my life. When I have been away for a while I miss them. I don’t only miss them “in the game”. I miss them for real. I want to know how they are, and I want to know how things are going with them. Of course, there are some jerks, people whose asses I could stick a pole into, but hey! You win some, you lose some…

So this is my little tribute and my declaration of love for SKY. This is my way of telling the entire world that when things feel bad and when things are dark, I often just have to visit SKY to feel better again. And when I’m already feeling good, SKY always makes me feel better.

So thanks Jan! Thank you for what you created. You have something unique in SL. You have shown that gay places don’t need to have dicks on their walls. Let the Americans have that in their homes together with their Xcite beds and love scene balls. You have proved that a club with a heart is what we all really want. And thanks to that SKY is the best club in Second Life. And for that I know that there are many who love you.

With love!

/Walentine Gazov

or as Reece would have said it:

WAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAALLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLL LOL

skybild.jpg

Ema Telstar – Sicket Fiasko

Igår skickade EMA ut ett meddelande om att George Michael är flyttad från Stadion till Globen. Man skriver att George Michaels konsert bäst lämpar sig inomhus. Att herr Michael fortfarande ska sjunga utomhus i alla andra länder skriver inte Ema något om och nu kommer vi till det bästa. Nu ska man skicka in biljetterna till Globen för att få nya, och det är jag som ska betala skiten. Man kan inte direkt skicka ut ett bokningsnummer utan först ska de gamla in. Sedan får man välja om biljetterna ska skickas per vanlig post eller lämnas ut genom ATG. Om man väljer ATG måste man också betala för serviceavgiften. Det kallar jag idiot det!

Nu kanske någon tänker, ”men hur ska dom trycka in all publik från Stadion i Globen??”
Ja, allt är ju mycket enkelt. Man har helt enkelt inte sålt tillräckligt med biljetter och inte vill George sjunga inför en halvtom Stadion. Kanske var det dumt att släppa extrabiljetter i Danmark innan man sålt klart i Sverige? I vilket fall som helst kan man räkna med att det kommer bli kaos. EMA erbjuder till och med folk att byta ut sina ståplats mot sittplats och det förstår man. Innerdelen på Stadion är något större än Globens om man så säger. Fast det är bedrövligt dåligt att jag ska betala för rekommenderad post för att EMA klantar till det, och jag utgår ifrån att vi som nu tvingas till det här får någon ersättning när vi kommer till konserten.

Bedrövligt EMA, rent bedrövligt

[tags]George Michael, EMA-TELSTAR[/tags]

Arbetsvägran

Idag ringde nån kvinna/tjej/sak från Trygghetsjouren. Det var kris på jobbet med personal i morgon bitti och hon ville beordra in mig. Det ville inte jag förklarade jag. Då fick jag veta att jag måste ha giltigt skäl till att säga nej. När jag då förklarade att jag varit sjukskriven i 3 månader för ryggen och nu jobbat första veckan och helt enkelt inte ville anstränga mig för mycket om min rygg skulle hålla så fick jag veta att det inte var ett riktigt bra skäl. Det lilla flickebarnet på Trygghetsjouren förklarade att om hon inte fick in någon annan så skulle hon beordra in mig. ”Du kan ju försöka”, tyckte jag.

1 timme senare ringer det lilla flickebarnet igen och säger att hon beordrar in mig i morron mellan klockan 7-14. Jag förklarar att jag vägrar komma och får då veta att hon kommer göra en anmälan om arbetsvägran på mig (sånt man kan få sparken av förklarade hon). Jag förklarade att jag tyckte hon skulle göra det och när hon skrivit klart kunde hon dra åt helvete.

Jävla subba.

Gud vad jag längar tills på måndag. En orkan kommer dra in över kontoret på mitt jobb. Nu räcker det!

Wal – Is Back!

Månskenssonaten

Torsdagar är det gudstjänst på jobbet, men idag kom det ingen präst. Däremot kom kantorn och spelade lite för oss. Lika vackert som alltid var det.

När en stund gått står jag i köket och donar när jag hör de välkända tonerna från Månskenssonaten. Jag älskar den, kanske är den det vackraste som gjorts.

När jag går in i dagrummet sitter nästan alla boende och man ser ut de njuter, längst bort sittter en kvinna lite för sig själv. Tårarna rinner nerför hennes kinder. Igår hade jag och hon ett samtal om döden, om sorg och om väntan. När jag ser henne nu förstår jag var hennes tankar är. Till slut tittar hon upp på mig och våra blickar möts. Musiken spelar omkring oss och vi bara ser på varandra. Till slut försöker hon le, då kommer tårarna på mig. Jag nickar åt henne och går ut i köket igen.
Ett ögonblick så starkt så det sitter i än, ett ögonblick med den vackraste musik utan ord där ändå allt sades.