Walentine.com: Kanske stundande hjärtinfarkt

Egentligen skulle jag tagit paus men jag känner att jag måste skriva detta. Varför jag egentligen måste skriva det vet jag inte. Kanske beror det på ett enormt ego eller så är man bara dum.
Så här ligger det till i alla fall…

De senaste månaderna har jag emellanåt känt hur det huggt till i hjärtat mitt, ibland svagt och ibland starkt. Jag har också känt att jag fått svårt att andas och blivit kallsvettig. Människa som man är har man ignorerat detta och fortsatt precis som vanligt men så hände något igår.
Jag hade suttit på en buss som av sann svensk “vi ser till att de jävlarna som åker kollektivt ska lida” anda var full och hade en värme på ungefär 35 grader. Jag har alltid haft ont av värme och att då åka buss gör inte den saken direkt bättre.
När jag klev av bussen här hemma i Backa och gick under tunneln känner jag hur jag börjar må illa. Först skyller jag det bara på värmen men så plötsligt känner jag ett illamående jag aldrig känt innan. Jag mår så illa så jag får ont i bröstet, ja de gör så jävla ont så det gör ont ända uppe vid tänderna. Kroppen skriker efter något att dricka och efter ungefär 10 min lugnar det ner sig. Efter det är jag väldigt matt i bröstet och svetten fullständigt forsar av mig.
Idag på dagen mådde jag bra och kände inte nåt som i går, fram tills i kväll. Då kom samma känsla tillbaka och denna gång med en tryck på bröstet.
Efter lite konsulation ringer jag sjukvårdsupplysningen och deras snabba och raka råd vad: “Åk in NU!”

Först tänker jag skita i det men efter inrådan av Eva-Britt bestämmer jag mig för att åka dit och henke följer med. Nu inleds 4 timmar av total “Va fan håller dom på med på Sahlgrenska”
Jag kommer in och får direkt prata med en läkarsekreterare i luckan som förklarar att det kommer ta max 15 min innan en sköterska hämtar mig. När dessa 15 min gått har ingen sköterska synts till. Däremot kommer en granne till Henkes familj in. Hennes stackars dotter har med några kompisar krockat med en älg och en av hennes vänner såg mycket illa däran. Hon var i svår chock och det såg ut som att hon skadat sig rejält. När sånt inträffar bryr man sig inte så mycket om sina egna problem.
Till slut, efter 40 min, kommer i alla fall en sköterska och hämtar mig. Hon och en undersköterska ska ta EKG på mig, vilket dom gör när sköterskan klurat ut hur EKG maskinen fungerar. Den var helt ny och Sahlgrenska verkar ha glömt att köpa in manualer till den.
Sköterskan konstaterar att jag har bra EKG och inget syns där som är oroande. Det besekedet tackar man för! Hon tar också en del prover och så sjävklart då enzymtestet som visar om jag haft en infarkt. Hon förklarar sen att om det visar något kommer det gå undan, men om det inte är någon fara kan jag få vänta i timmar.
Väl ute i väntrummet bestämmer jag mig för att jag och Henke lika väl kan ha picknick. Vi köper smörgås och dricka och har det riktigt mysigt bredvid en tant som suttit där i 5 timmar!
Då kommer en annan SSK och ropar mitt namn och jag säger till Henke “Då va det fan nåt i alla fall”
Lite nervöst går man fram och får då veta samtidigt som sköterskan skrattar rått,” Nej då, du har ju inte sett någon läkare än, det kommer ta tid”.

I detta läge ska man ju komma ihåg att jag egentligen också är glad för ju längre tid jag får vänta desto friskare är jag ju! Jag läggs i alla fall in i ett rum och nya EKG plattor sätts på. Dessa kopplas sedan till en maskin som hela tiden mäter hjärtat och som också varje kvart tar mitt blodtryck. Tre gånger börjar maskinen pipa och talar om att jag är död. Då står allt på noll och man börjar bli något smått irriterad.
När en timme gått i detta extremt tråkiga rum frågar jag en sköterska om jag inte lika gärna kan åka hem och träffa min läkare på min vårdcentral istället, om nu proverna visade att allt var ok. Hon säger då att EKG provet var bra men att enzymprovet inte var färdigt än. Hon talar också om att jag inte ska behöva vänta länge för jag står andre i kö. Max 30 min, sen kommer doktorn.
När 60 min gått frågar jag en annan SSK vad som händer, när jag då påtalar att jag för 60 min skulle få träffa en läkare om 30 min får jag veta att det ska jag inte alls. Nej då, det kommer ta timmar innan en läkare dyker upp. Jag får dessutom också nu veta att mitt EKG prov inte var bra.
Nu börjar Walle bli irriterad…

När ytterligare 60 min gått ber jag Henke gå och hämta en SSK. När hon kommer ber jag henne ta bort alla nålar och annat elände och jag förklarar att om EKG proven visat att det är OK kan jag lika gärna träffa en läkare på vårdcentralen istället. Sköterskan säger, “ok”, och kopplar ur mig. Hon säger också något som jag tolkar som “Nej du har ingen hjärtinfarkt nu…”

Nu är klockan 5 på morgonen och jag sitter här vid min lilla dator igen. Jag ska kanske säga att jag mår bra just nu, jag har ingen värk och inget tryck på bröstet. Min puls ligger på runt 70 och blodtrycket, som jag tog nyss, visar 135/80 (lite högt men jag är överviktig)
Antagligen tycker ganska många av er nu att jag betett mig som en ren dåre, men tro mig. Det finns faktiskt en tanke bakom mitt handlande. För vad skulle en doktor kunna göra? Jo, doktorn skulle råda mig till följande 3 saker…

1. Gå ner i vikt och gör det NU!
2. Sluta röka din jävla idiot
3. Lev sundare innan du kommer kosta skattebetalarna ännu mer pengar din dåre

Kära vänner, jag har inga fler ursäkter nu. Jag måste förändra min levnad, och jag måste göra det nu. I alla fall om jag vill fylla 40.
Jag kan inte sluta dricka coca cola men fortsätta skita i frukosten. Jag måste äta frukost OCH skita i coca cola. När det gäller colan så måste jag i alla fall göra det tills jag kan kontrollera mig, vilket jag inte kan nu.
Jag måste röra på mig mer, och jag måste sluta dricka så extremt mycket kaffe som jag dricker nu. Faktum är att när jag tänker efter hur mitt liv sett ut de senaste åren är det fanimej konstigt att jag inte redan fått infarkter och attacker.
Så nu ringde alarmklockan, och den ringer så den skriker i öronen. Ursäkterna är slut nu, idiotin med tröstätande och dåliga ursäkter är också borta.
Jag kommer kontakta en läkare, självklart, men det viktigaste av allt är helt enkelt nya levnadsformer. Annars kommer jag inte behöva vänta på en doktor nästa gång, då lär det gå undan och jag är något för ung för sån här skit.
Det KAN vara något helt annat men i vilket fall som helst ringer som sagt varningsklockan och det är dags att något sker nu.

Det är väldigt lätt att börja brinna totalt när något sånt här sker och sen efter ett ganska kort tag “tröttna” på det hela och ramla tillbaka i gamla banor. Att jag är sån vet jag och därför måste jag ge all min energi till detta. Så kanske har det varit tur att jag brutit med så många människor som suger ur min energi.
Ser man tillbaka på mina sista 4 år och den enorma stress jag levt i så kanske jag ändå haft tur.

Jag ville i alla fall berätta detta för er, eller så skrev jag det bara för mig. Tack alla som skrivit till mig sen mitt senaste inlägg! Det värmer och jag kan minsann skryta med att jag har minst 3 stycken som är “distansförälskade” i mig D Tro mig, det är bara för att ni inte känner mig som ni e det ;)

När det gäller walentine.com och dess framtid så vet jag fortfarande inte, just nu tänker jag på annat.
Nu ska jag sova. I morgon ska jag vakna och äta frukost. Jag ska gå en promenad i morgonkväll också. Götatunneln invigs i morgon och fredag och lördag får dom som vill promenera genom tunneln. Det ska jag göra )

Så ha en bra midsommar igen då alla!

Puss

/Walentine som numer kan skryta med att han vet hur värdefullt ens hjärta kan vara.

Walentine.com: Att vara eller lägga ner

Jag började skriva dagbok på nätet väldigt tidigt, en dagbok som sedan blev walentine.com

Det har varit roligt och det har varit extremt givande. Jag har fått massor med nya vänner och bekantskaper och jag har också fått hamna en del i hetluften, där trivdes jag.
Fast jag tror det är slut nu, jag funderar på att lägga ner Walentines Värld helt och hållet.
Anledningen är väldigt enkel: Jag vet inte om jag tror på den här sidan.

Jag vågar tippa på att anledningen till att min sajt blivit så populär som den ändå blivit är på grund av dess personlig prägel och att jag är öppen om mig själv, mina tankar och mina åsikter. Det har fångat folk lika mycket som det gjort folk berörda eller förbannade, men nu vill jag gå vidare. Att blogga för mig är att ha en del i samhällsdebatten och det fungerar inte i Sverige.
I detta land ska man helst vara med i ett parti eller skriva ledarsidor i en dagstidning. Man ska ha extremt gott om pengar och gärna vara delägare i en mediakoncern. Då kanske man kan få sin röst hörd. Fungerar inte det är man med i en dokusåpa och ser sedan till att visa könsorganet extra mycket, då blir man automatiskt också medlem hos den skara människor som kan få betalt för att säga sina åsikter, medan bloggandet i andra länder blivit en del av samhällsdebatten tuffar Sverige på som vanligt och i det där tuffandet trivs inte jag.

Jag skriver mycket om HBT frågor, och jag skriver mycket om dom som kämpar emot HBT rörelsen. Jag tror den debatten är viktig, för det finns så enormt mycket kvar att göra. Hur ser egentligen HBt Sverige ut? Vad finns egentligen? Man har en tynande organisation som blivit en bromskloss för debatten, RFSL, och som uppenbart inte stödjer några kampanjer som inte kommer från dom själva. Man har en riksdag som beslutar om skyddande lagar som visar sig vara värdelösa när man byter ut hakors mot “kristna” kors. Den enda röst som egentligen finns idag är QX och man ska verkligen inte förkasta QX. Det är mycket glitter och glamour om den tidningen men samtidigt skriver dom allt mer om världen utanför och runt oss, och det ska vi vara tacksamma för. Men det räcker inte, inte på långa vägar, och det var där jag trodde jag kunde göra någon nytta. Inte för att jag på något sätt är bättre än någon annan, nej jag trodde det för att jag var en av dom: En HBT människa.

Jag har fått ganska många bevis under dessa 2 1/2 år som walentine.com funnits att en del fått styrka av att läsa här. Ja, en del har till och med tagit modet till sig att kliva ur garderoben tack vare mig. Om det säger jag bara: Heja Walle! Fast det räcker inte, jag känner nu, och har så gjort under en ganska lång tid, att jag vill ha mer. Jag vill förändra den värld som förkastar mig, och walentine.com är uppenbart inte rätta vertyget för det.

Samtidigt är inte HBT rörelsen lätt att jobba för, det finns inga människor på denna jord som gnäller så förbannat mycket som bögar, men att göra något åt sin situation gör man inte. Nej, man skriver hemliga inlägg på QX forum om hur jävligt allt är och sen har man gjort sitt tycker man. Att vara med och förändra, att kämpa och att kriga lite är ingenting man vill eller känner för. Om det varit så på grund av rädsla hade jag förstått det men i många fall beror det mer på ren jävla lathet. Föressten gäller det nog inte bara bögar, det är en väldigt svensk sak att agera på det sättet, bortskämdhet kallas det för.
Jag är inte sån, jag tror på att kampen kan vinnas men då måste man också kämpa. Homosexuellas rättigheter har blivit enormt mycket bättre, men dom har fanimej inte kommit av sig själv. Många är dom som kämpat för att komma dit vi är idag, och det är mycket kvar att göra. Vi ska heller inte glömma alla dom offer som kampen tagit. 30 mord de senaste åren riktade mot homosexuella talar sitt egna språk. Hot och attentat mot klubbar för homoexuella talar det samma. Bråket om samkönade äktenskap och denna ständiga hetsjakt från frikyrkorna är också något man måste ta itu med.
I den kampen vill jag stå, och jag vill skrika högt, och jag vill slå skoningslöst och elakt men de medel som är de rätta: Demokratins medel. Därför ska jag göra nåt annat:

Den 1 septemer är tanken att min “tidning” ska starta. Jag har redan folk som kommer hjälpa till men jag behöver fler och jag behöver pengar för det är inte billigt. För att slippa den förbannade PUL lagen kommer tidningen skaffa sig utgivarlicens så den kan ligga under tryckfriheten. Att skaffa ett sådant tillstånd kostar 2000:- För att sedan se till att tidningen blir seriös till utseendet krävs ansökan till Bolagsverket, ytterligare 1000:- Sedan är det webhotellkostnader och annat löpande. Därför har jag tiggt om att att klicka och utnyttja annonserna. När jag försökte få folk på QX att utnyttja detta fick jag bland annat till svar: Det är ju ingen idé, de hatar ju oss i alla fall. En del pengar har kommit in, och ekonomin är ändå det minsta jag oroar mig för.

Jag ger alltså inte upp, men som det ser ut nu kommer jag inte skriva mer här. Sidan får ligga kvar och sen plockar jag ner den efter ett tag. Hur det går i mitt liv får ni väl läsa i nån biografi som Joel från skriva åt mig sen när jag ligger på min dödsbädd )
Jag har bestämt mig att riktigt noga fundera på detta och låta allt vara i någon vecka. Jag vill inte göra något förhastat så det är lika bra att tänka på saken i lugn och ro. Jag blir självklart tacksam och glad för kommentarer eller synpunkter på hur jag ska göra, all hjälp är till glädje vill jag säga, jag menar alltså att SYNPUNKTER TAS TACKSAMT EMOT!

Med det önskar jag alla en riktigt trevlig midsommar för innan det lär vi i vilket fall som helst inte ses
Kram på er!
/Walentine

Walentine.com: För det var en kväll i juni…

Jag, Henke, Selma och Jocke fick för oss att åka till Sillvik idag. Det finns inget mer underbart än att se ut över havet när solen går ner. Jag tog lite kort med min kamera som jag inte förstår mig på alls men här är dom i alla fall. Du kan, om du mot förmodan skulle vilja det, klicka på dom för att få bilderna större

Sillvik2.JPG
Selma, Henke och Jocke. Henke var på svensexa igår så han var lite…sliten )

Sillvik1.JPG
Här ska jag bo en dag! Bara så ni vet!

Sillvik3.JPG
Samma snubbs igen

Sillvik4.JPG
Det är så vackert med solnedgångar!

Sillvik6.JPG
Henke: Trött, sliten men söt )

Sillvik81.JPG
Tänk om man fick se detta varje dag!

Sillvik10.JPG
När solen gått ner lägger sig vinden och det blir stilla. Jag blir alldeles knäsvag av det vackra.

Walentine.com: Sorg

Dagen började och var faktiskt riktigt bra.

Jag har haft problem med nitrit i akvariet hemma vilket har medfört att enorma mängder vatten har burits av min, sen tidigare, utslitna rygg. När jag menar mängder menar jag i snitt 120 liter per dag, två gånger.
Idag fick jag äntligen tag i rätt slang så nu kan jag både tömma och fylla på utan att behöva bära så mycket som en droppe. Ja, det är till och med så bra så jag kan koppla in slamsugaren till slangen och allt åker direkt ut i toalettstolen.

Dessutom har äntligen Nitritet börjat gått ner, efter en kamp som jag nästan var på väg att ge upp. 2 dagar till så vinner jag! (hoppas jag)

Tyvärr får inte alla dagar vara bra hela tiden uppenbart för klockan 22 inträffade nåt som jag fortfarande nästan går i chock för.
Utifrån köket börjar Pride (kaninen) leva runt som sjutton i buren. När jag springer dit ser jag kanin fara fram och tillbaka i buren och kasta sig mot gallret. Jag blev helt stillastående för jag har aldrig sett något liknande innan. Efter en kort stund faller han ihop på sidan och jag tror först han är död. Efter några sekunder till vaknar han upp och försöker resa sig men det går inte. Han kan inte ställa sig upp och huvudet “snurrar runt” hela tiden. Ögonen går åt alla håll och jag inser då att min lille Pride snart inte kommer finnas mer.

Jag må vara en hysterisk fjolla enligt vissa men jag grips mycket sällan av panik. När det är som mest ståhej brukar jag vara den som är lugnast. I kväll fick jag panik för jag visste inte vad jag skulle göra. Medan Henke satt bredvid kaninen slängde jag mig på telefonen och ringde Katarina. Ganska snart konstaterade vi att Pride antagligen fått en hjärnblödning och att det nog bara var en sak att göra.
Jag ringer Blå Stjärna och hon jag talar med säger samma sak. Att göra någon större behandling av Pride var meningslöst med tanke på hans ålder. Efter det samtalet ringer jag som en galning till alla jag känner för att hitta nån som kan köra mig. Snabbt måste det gå också, Pride led och sånt klarar jag inte.

Låt mig här berätta lite om Pride.
Han föddes den 14 augusti 1998 och var en Hermelin kanin, en av de minsta sorters kaninerna. Han var så söt och så liten när vi fick honom och första året var han familjens juvel nummer ett. Fast när Pride var ett år gammal hände något, som en djurbutik har förklarat som stark könsdrift. Han blir under en period helt hatisk mot mig och bara Henke får röra honom. Han flög till och med på min fot en gång och bet och vägrade släppa. Sen blev Pride allt konstigare men verkade samtidigt må bra i sin “konstighet”.
Som så många gånger annars så var det Katarina som räddade läget. Hon som kan det där med kaniner kom hit och trimmade Pride. Hans klor var åt helvete för långa på honom och ingen annan hade tidigare kunnat klippa dom. Katarina kunde det )
Ju äldre han blivit nu desto lugnare har han också blitt. Han bet inte mer och han var ute mycket och skuttade omkring. Det finns förövrigt inget sötare än skuttande kaniner.
Senast var Pride ute en stund i går förmiddag innan jag skulle till jobbet. Han visade inga tecken på sjukdom då, och han satt i min famn och bara njöt när jag klappade honom.
Så ändå känns det bra nu, för jag vet att han fick en bra sista tid trots allt. Han blev bortskämd med morot, gurka och sallad och jag tror han trivdes.

Det är jobbigt att avliva djur. Hur snälla dom än är på djursjukhuset känner jag alltid dåligt samvete. För det sista man gör mot sitt djur är att ta med honom eller henne och skrämma upp dom. Min lille Pride satt och skakade i buren, och det berodde nog mer på skräck än på sjukdom.
Systern på Blå Stjärna frågade om vi ville vara med men vare sig jag eller Henke klarade det. Jag orkade inte se det.
Man är lustig, man arbetar inom äldrevården och ser döda och döende människor utan att “bry sig” (om ni förstår vad jag menar nu med bryr sig) men en liten kanin klarar man inte av att se döende.
Så Henke bar över Pride till buren och sen gick vi.

Så kommer man då hem. Allt gick på 90 min och hjärnan undrar vad som hänt. Då ser man buren stå där, tom.
Henke gick och lade sig för han ska upp tidigt i morgon och jag satte på kaffe. Då kommer tårarna. Jag grät och jag grät nog lika mycket för att jag blev så rädd när Pride blev sjuk som att jag grät för att han var död. Att det inte var långt kvar visste jag. 8 år är en hög ålder för en kanin, och särskilt den sorten Pride tillhörde men just detta skakningar och den maktlöshet man känner gör en totalt förtvivlad.

Så nu sitter man och skriver lite här och försöker varva ner. Jag lade mig lite innan och både Zuzzi och Zazza hoppade upp och lade sig bredvid. Det sker en gång per år att dom tillåter att bägge får bli klappade samtidigt av samma person, normalt går alltid en av dom. Jag vill tro att dom förstod att Husse var ledsen. Så vi låg där, vi tre. Jag på sidan och Zuzzi intryckt mot min arm och Zazza nedanför. Det kändes bra

Pratade lite med Eva-Britt sen vilket också gjorde susen. Behövde koppla bort det lite bara, så vi talade om ditten och datten. Nu är det natten och jag ska försöka sova lite. I morgon ska jag utsätta mina fiskar för vattenbyten igen och så ska jag då tömma Prides bur och tvätta ur den.
Kanske får den en ny invånare någon gång men inte nu, för jag sörjer min lille kanin.

Det jobbigaste är just att sista gången man såg honom var när han livrädd och skakande satt där i buren på djursjukhuset och så kommer samtidigt det där förbannade dåliga samvetet. “Kunde man göra nåt”, “Gjorde jag rätt”, “Han blev ju piggare igen” etc
Man grämer sig men vet att man gjorde det rätta. Djur har rättigheten att inte behöva lida. Pride piggnade mycket riktigt till, men antagligen hade han fått ett nytt anfall igen och tänk om man då inte var hemma.

Jag har inga barn, och lär aldrig få några. Därför tror jag ibland att jag förmänskligat mina djur, de är mina barn istället. Kanske tycker en del att det är rent av barnsligt och patetiskt att en vuxen man på 34 år sitter med tårar i ögonen när han skriver detta men saken är nog den…

Jag förlorade en av mina bebisar idag.

Walentine.com: Vila i frid Lille Pride

Idag klockan 22 fick min kanin Pride nåt anfall i buren, antagligen en hjärnblödning. Han hoppade och skakade och slog sig emot gallren. Sen ramlade han ihop bara och låg och snurrade med huvudet. Det såg fruktansvärt otäckt ut. Jag fick panik och slängde mig på telefonen och ringde först Katarina och sedan till Djursjukhuset. Pride var såpass gammal så han skulle inte orka med en stor behandling och det skulle bara vara att låta honom lida i onödan så rådet var avlivning direkt.
Sanna kom och hämtade oss och körde oss till Blå Stjärna där dom var underbart trevliga.
Buren står tom här hemma nu, orkar inte ta det idag.

Vila i frid Pride

14/8 1998 – 9/6 2006

DCP01756.JPG

Walentine.com: Självplågarwalle sover aldrig

Vaknade i morse klockan halv tio och var kallsvettig och nästan panikslagen. Sängen såg ut som fan. Jag hade rört omkring som sjutton och kuddar, täcke och till och med lakan låg på golvet.
Av någon anledning drömde jag om Alex inatt, och det var det jag vaknade av. Jag hade drömt att han plockat upp mig i sin bil och vi körde till en biograf. Det ende mer jag kommer ihåg av drömmen var att han sade, “Det är en film om våldtäkt, så du får en annan syn”.
Jag mådde fullständigt skit när jag vaknade. Kände mig ungefär som jag gjorde för 2 1/2 år sedan. Allt var tillbaka och på mig hoppade självplågarwalle och skrek av glädje. Jag dömde ut mig själv totalt och kände mig som världens största svin. Drömmenhade sagt det kändes det som då, som att jag var den skyldige

Det sker ofta att jag drömmer starka drömmar och det kan ta timmar innan hjärnan min lugnar ner sig och sansar sig. Fast idag har den inte gjort det. Hela dagen har jag känt mig irriterad och bitter utan att egentligen kunna sätta fingret på vad.

Det har varit en lång dag, och jag ska försöka sova nu. Om det går (

Walentine.com: USA´s senat har röstat: Inget förbud mot homoäktenskap!

Senaten i USA röstade idag emot förlaget om att förbjuda samkönade äktenskap. Detta är i USA en mycket stor seger för homorörelsen samtidigt som det är ännu ett i raden av misslyckanden för president Bush. Den senaste tiden har presidenten uttalat sitt starka stöd för ett förbud men senaten gick alltså emot presidentens vilja.

Detta är ett stor dag för all världens homosexuella. USA har äntligen börjar visa att det finns en vilja till samförstånd även hos dom och drömmen om en värld där homosexuellas rättigheter helt enkelt är desamma som för alla andra fick idag ny styrka. Det är dagar som dessa vi aldrig får glömma att kampen ger resultat, även om det ibland är uppförsbacke.
Det går sätta sig emot de starka och mörka krafter som den kristna högern medför, och att dom idag har den mörkaste av dom alla placerad i Vita huset betyder inte att det kommer vara så för evigt.
De kommer försöka igen, och kanske kommer vi då förlora. Tänk då på att det bara är tillfälligt!
Enade står vi samman! Så Pride på er alla där ute och till er som tycker som George W Bush…

Låt mig sjunga lite för er, det är några rader från Madonnas låt “I love New York”

If you don’t like my attitude
Then you can F off
Just go to Texas
Isn’t that where they golf

Walentine.com: 060606=666= Odjurets dag

Så var odjurets dag över, och vi överlevde! ;)

Ska väl börja med att säga att igår var en ganska speciell dag. Jag hade då varit tumörfri längre än någon annan period sedan 1995! D Lite värt att fira ;)

Egentligen skulle jag jobbat idag men fick ta “ledigt” istället snabbt. Mamma hade tuppat av på sin sjukgymnastik igår och fick åka in till sjukhuset. Nu efter samtal med en sköterska på avdelningen hon kommer ligga på tills i morron så verkar det vara OK med henne. Vi får hoppas på det bästa.

Efter hemkost hit igen fick jag ett städryck och började röja omkring i hela lägenheten. Det dammsögs, diskades och plockades undan i snabb fart. Efter det byttes 60 liter vatten i akvariet ut, och jag bytte även på Pride (kaninen) och på katterna. När jag var klar skrek min rygg “SLUTA NU FÖR HELVETE” så jag tog en dusch och satte mig och såg på 3 rock from the sun istället.
En dag man helt enkelt kan vara väldigt nöjd med.

När jag städade spelades Madonna: Confessions on a dance floor som är ett album jag aldrig tröttnar på. Det växer ju mer man lyssnar på det och låtar som Forbidden Love, Jump och Push är bara så extremt bra så man nästan blir kär i människan, Madonna alltså.
Jag gick och funderade lite när jag städade på mitt liv, mitt arbete och så lite till på mitt liv igen. Så plötsligt slog det mig att det var den 6 juni idag, Nationaldagen. Inte för att jag bryr mig ett skit om det. Ska man ha en nationaldag ska man ha något att fira. Som kommunanställd har denna dagen enbart medverkat till att vi fått en dag mindre där vi får storhelgsob, tack för det snåla kommungubbar och värdelöst fack. Nej, de senaste åren har denna dagen betytt något annorlunda, och jag tänkte på hur den 6 juni var för 3 år sen…

Jag väckte Alex tidigt den dagen, han fyllde ju år. Vi hade bestämt oss för att göra en heldag på staden tillsammans med Henke. Inte nog med att Alex var här på sin födelsedag, denna dag skulle dessutom Ghöteborg sjösättas och hela staden sken av glädje över att äntligen få sjötsätta ett fartyg igen.
Vi åt frukost och bestämde oss sen för att åka in till Eriksberg där varvet som byggde Ghöteborg låg. Det var ett underbart väder och det var packat med folk, kungen skulle ju minsann komma dit vilket han gjorde och han höll till och med tal.
Vi var där en bra stund och åkte sedan in till stan med älvsnabben för att äta lunch. Efter lunchen gick vi ner till Söda älvstranden och besökte båtarna där. Vi avslutade sedan kvällen på stan med middag och bio. Efter det åkte vi hem och…. Ja ni vet.
Det var en fantastisk dag det där, och jag minns den med glädje och värme. Jag har kort kvar från den dagen som jag så gärna skulle vilja se på och le åt, men som jag idag bara känner förvirring inför. Fast i hjärtat minns jag dagen som något fint. Ett fint minne med Alex från den 6 juni 2003

Jag gick där och städade och tänkte på hur allt blev och hur allt kan komma att bli. Jag tänkte på mitt arbete som jag vantrivs på, och jag tänkte på mig själv som jag vantrivs med och jag tänkte på dom som jag vantrivs att känna.
Ganska snart insåg jag att jag har för mycket vantrivsel i mitt liv och började fundera på orsakerna. Direkt märkte jag att jag redan varit där så många gånger så det var bättre att jag hellre lade ner tid på det som är jag idag, just nu i denna stund.
Jag är så avundsjuk på Katarina som gått ner så mycket på mindre än ett år, och det är här Walles mörka sida kommer in. Det är då han liksom släpper sig själv och får för sig att alla andra är duktigare än han.
Fast det stämmer ju inte, visst finns det folk som är bättre på vissa saker, men ändå är det ingenting som säger att jag inte skulle lyckas med det. Katarina själv stöttar mig hela tiden, hon liksom andra. Det är jag själv som är duktig på att hitta på bra ursäkter för att inte nå dom mål jag vill med mitt liv.

För jag vill ju leva. Inte har jag gått igenom allt jag gjort för att livet ska vara slut vid strax över 30 års ålder. Jag är ju för fan ung och jag inser att sjukdomarna jag haft gjort mig yngre. Det är så mycket som jag missat i 10 år. Så mycket jag vill göra och så många drömmar.
Jag vill få en snygg kropp, och med den kroppen ska jag dansa röven av alla diviga bögar på Gretas. Jag vill stå längst fram i Pridetågen! Jag vill arrangera en egen Pridefestival i Göteborg, där jag får inviga allt. Jag vill förändra världen! Jag vill stå i Göteborgs domkyrka och hålla tal om livet och kärleken och samförstånd. Jag vill starta min tidning och jag vill älska.
Ingenting av det är omöjligt, men jag måste börja tro på mig själv igen. En gång i tiden trodde jag benhårt på mig. Jag var säker på att jag skulle komma någonstans. Att jag skulle vara en del i ett bättre samhälle. Att folk skulle lyssna och läsa det jag skrev och tyckte, och att en del av dom skulle få en annan syn på saker och ting.

Det är det jag lever för. Gud gjorde ju mig steril så han kan omöjligt menat att jag ska bli pappa. Varför inte då lägga den energin på något bra istället för? Något som kan gagna mig själv och andra.
För om livet inte har mer att ge, finns det då någon mening att leva?

Jag bestämde mig därför för en sak idag. Den 20 okt ska jag se på George Michael. Tills dess ska jag ha gått ner 15 kilo. Om jag inte lyckas med det kommer jag inte se George Michael. Jag kommer riva biljetten, spela in det och lägga upp det här. Det är inget jag skriver bara, utan det är ett löfte. Det må vara ett hårt mål men det är ett mål jag ska nå. Om, och detta vill jag poängtera, inte sjukdomen kommer tillbaka men det ska den inte göra. Eller hur? )

Det måste hända någonting nu. Sorgetiden är över Walle.
Mia ligger i jorden. Du är steril efter cancern. Dina vänner utnyttjar dig. Alex var ett kräk och hans föräldrar betedde sig svinaktigt. Du har ont i kroppen. Din lever är kass. Dina njurar är inte mycket att ha dom heller. Din ekonomi är skrattretande dålig

Så kan man se på saken.
Eller..

Ja, Mia ligger i jorden. Det är sorligt men tänk på att hon älskade dig och du henne till det sista. Det kan ingen ta ifrån dig.
Ja, du har varit sjuk och kommer kanske bli det igen. Din kropp har tagit stryk av det men du lever Walle. Du lever och någonstans har du klatat det som många andra inte skulle klara.
Ja, du har haft vänner som utnyttjat dig. Det är synd och skam, men du har också vänner som älskar dig och som bryr sig om dig. Bry dig om dom istället.
Ja, alex var ett kräk och jag håller med dig om hans föräldrar. Det får va måtta även med det positiva.
Ja, du har ont i leder, rygg och hälsenor. Gå ner i vikt Walle så har du gjort dig av med hälften av smärtorna.
När det gäller lever och njurar så läs svaren lite längre upp.
Tja, pengar är inte allt. Med tanke på din övervikt så svälter du ju inte i alla fall ;)

Kanske behöver jag lära mig att tänka någonstans mittemellan.

Forbidden love
We seal the destiny forever
Forbidden love

Det är mycket tankar som kommer över en. Tänk att de skulle komma just idag, på odjurets dag. På odjurets födelsedag (i för mig ordets dubbla bemärkelse)

Walentine.com: Idag tar senaten i USA upp förbudet mot samkönade äktemskap

USA´s senat tar idag upp frågan om förbud mot samkönade äktenskap. President George W Bush använde i lördags sitt tal till nationen till att stödja förbudet.
Den senaste tiden har presidenten allt mer stött sådana här frågor som många konservativa är mycket engagerade i. Många menar att detta är hans sätt att försöka återskapa förtroendet från sina väljare.
Presidenten har just nu extremt lågt förtroende i USA och mycket av detta bottnar i kriget i Irak. Därför måste nu Bush göra allt han kan för att hålla sig kvar i makten. Just nu riskerar han annars att demokraterna tar makten vid höstens senatsval.

—–

Att George W Bush beter sig så här kommer ju inte som någon nyhet. Han är det farligaste hotet mot fred vi har, och han är den största bakåtsträvare USA haft på evigheter. Det kommer komma en dag då folkets dom mot Bush visar sig, och den kommer bli båda hård och skoningslös. För sämre president har inte USA haft.
Att han nu offrar de homosexuella i USA för att vinna röster bland de högerkristna är ytterligare ett bevis på att han gärna går över lik för att vinna makt.

Walentine.com: Tack för denna tid KG Hammar

KG Hammar har egentligen inte slutat som ärkebiskop men idag höll han sitt sista officiella framträdande och jag tycker inte det är mer än rätt att skriva några rader om denna ärkebiskop som mer än någon annan insett det viktiga i att även Svenska Kyrkan följer med i utvecklingen.

Läs dessa rader:

– Förändringsvinden kommer i ryggen, den är kraftfull, skaparkraft. Det är Guds egen ande som skjuter på och utmanar allt statiskt tänkande. Men där finns också kärleken, som driver på och befriar oss från rädslorna.

– Förnyelsens vind kommer framifrån och blåser på ett annat sätt, viskande, som en smekning. Den kommer från Guds framtid och säger att det finns ett mål för vår färd och en mening som är relaterad till målet. Förnyelsevinden viskar ”Se jag gör allting nytt”, och ger röst åt hoppet.

– Sidvinden är förvandlingens vind som talar om att vi aldrig är ensamma. Någon vandrar alltid vid vår sida, det är Jesusvinden som viskar ”Min frid ger jag er”. Förvandlingens ande vill göra oss lika Kristus. Den är en trons vind som handlar om relationen till medvandrarna, och upptäcker allt levande.

De kommer från dagens predikan som Hammar höll i en fullsatt domkyrka i Uppsala och visst säger dom orden mycket om det som KG Hammar har stått för under sina år som ärkebiskop.
Det var längesedan det stormade så runt SK som det gjort under hans tid, men samtidigt har Hammar kämpat för många av de grupper som annars hamnar utanför diskussionerna. Han har aldrig varit rädd för att sticka ut hakan och han har heller aldrig varit rädd att ta debatterna som kommer. Därför blir det en stort tomrum efter Hammar.

För mig är KG Hammar lite av en hjälte. Hans lugna sätt, hans kunskap och hans tankar har alltid fascinerat mig och jag skulle idag bara vilja ta honom i hand och säga “Tack”.
För Hammar lät homosexuella komma in i Svenska Kyrkan. Han var inte ensam, det finns många inom SK som tycker och tänker som honom, men som ärkebiskop har han gjort någonting unikt. Medan andra samfund och kyrkor alltmer vänder ryggen mot HBT personer har SK äntligen öppnat en dörr. För vissa menarbetare inom SK står den vidöppen, hos andra lite mer på glänt och hos några få är den stängd med en skylt där det står “Stör Ej” men det rör på sig. Ibland måste man komma ihåg det, att det faktiskt rör på sig. Därför ska vi komma ihåg KG Hammar som en stor ärkebiskop. I historien kommer vi minnas honom som en radikal opinionsbildare, men också en man med stor människokärlek. En man som införde en ny syn på Gud, där det viktiga inte alltid var Guds makt över människan utan människans makt över sig själv och sina egna.

Så det enda man egentligen kan säga är Tack. Ett enkelt men från hjärtat menat Tack